Vardagens skönhet lyser i skuggan av folkmordet

Trots vidden och vikten av folkmordet i Rwanda är kunskapen ytterst bristfällig. Eva-Lotta Hultén ser hur Scholastique Mukasonga med fantastisk litteratur undervisar oss om det fruktansvärda.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När jag var liten upptäckte jag Förintelsen. Det var så det kändes när jag läste Katitziböckerna och fick veta att något fruktansvärt hade hänt. Jag drog slutsatsen att få kände till det. Varför hade jag annars inte hört talas om detta oerhörda innan? Lite samma känsla fick jag när jag på 2010-talet läste in mig på folkmordet i Rwanda. Visst hade jag hört om, och upprörts över skeendet och världens passivitet redan när det skedde 1994 men det hade sedan dess varit så märkligt frånvarande i vårt samtal om världen att det nästan kändes som om jag grävde fram en hemlighet.

Andra världskrigets folkmord har jag efter Katitziupplevelsen studerat i skolan, läst romaner och fackböcker, sett spelfilmer, dokumentärer och samtalat om otaliga gånger. Det är precis som det ska vara. Förintelsen utspelades i vår del av världen och har fortfarande starka återverkningar på samhälle och politik. Den finns där som bakgrund till allt som hänt och händer i vår närhistoria och nutid. Varje tecken på okunskap, och de finns, är en varningsklocka, och glömskan blir ibland föremål för debatt.

Med folkmordet i Rwanda är det annorlunda. När jag tog upp det i en föreläsning för journaliststudenter frågade jag dem om de alls kände till det. Ingen svarade ja. Det kan inte bero på att omfattningen var obetydlig. Upp mot en miljon människor mördades i en befolkning på omkring sju och en halv miljoner. Det borde inte heller bero på att det inte har med vår del av världen att göra. Rwanda var en belgisk koloni fram till 1962, kolonialismen var en stark faktor i upptakten till folkmordet och efterverkningarna av kolonialismen inverkar, precis som andra världskriget, på vår nutid på en rad intrikata sätt.

Vi bör inte underskatta vår förmåga att förtränga denna historia, inte heller européernas ointresse för händelser bortom den egna och den nordamerikanska kontinenten. Men kan det som gör detta gigantiska folkmord så lite omtalat också ha med bristen på berättelser att göra? Några reportageböcker och romaner fanns översatta sedan tidigare, men det är ändå svårt att överskatta betydelsen av att rwandisk-franska Scholastique Mukasongas fruktansvärda och underbara böcker började ges ut på svenska år 2020.

Mukasonga föddes 1956 och växte upp i Rwanda med sin stora familj. När hon var fyra år blev de fördrivna från sitt ursprungliga hem till det oländiga Bugesera där de levde i ett flyktingläger tillsammans med andra från folkgruppen tutsi som också tvångsförflyttats. Mukasonga var studiebegåvad och fick en plats på den eftertraktade skolan Lycée Notre-Dame-de-Citeaux i Kigali där katolska nunnor undervisade. Hon fortsatte sina studier vid socialhögskolan i den rwandiska staden Butare. 1973 drevs tutsiska elever bort från högre utbildningar och Mukasonga flydde till Burundi där hon studerade klart och sedan arbetade för UNICEF. 1992 flyttade hon vidare till Frankrike.

Ett par år därefter utbröt folkmordet i Rwanda. På två och en halv månad mördade människor ur folkgruppen hutu forna grannar och vänner ur folkgruppen tutsi i ett tempo som är oöverträffat. Titeln på Jörgen Gassilewskis roman om händelserna är passande: ”Hastigheten”. De flesta dödades med macheter som köpts in och distribuerats av milisgrupper kopplade till regeringen. En radiostation som stöddes av huturegimen hetsade till att göra slut på ”kackerlackorna” och göra ”arbetet” tills det var helt avklarat. Det var så man pratade. Om ett arbete som gick ut på att döda kackerlackor.

Trettiosju av Scholastique Mukasongas närmsta släktingar mördades. Däribland hennes båda föräldrar och alla syskon utom ett. Först tio år efter folkmordet klarade hon att återvända till Rwanda och efter det bestämde hon sig för att berätta om den värld hon växt upp i och de människor som befolkat den. Debuten fick titeln ”Kackerlackor”. Uppföljaren ”Barfotakvinnan” handlar om Scholastique Mukasongas mor och alla andra kvinnor som gjorde allt de kunde för att skydda sina barn och behålla sitt eget vett i en ständigt hotfull omvärld. Det är en varm, vacker och förtvivlad bok som inleds med ett kapitel om hur mamma Stefania ständigt försökte skaffa sig information om annalkande faror och lärde sina barn att gömma sig ute bland taggbuskarna för att undkomma de mobbar av unga hutumän som regelbundet besökte området och trakasserade, misshandlade och våldtog dess tutsiinvånare.

I kapitlen som följer tecknas sedan framför allt en vardag med odling, matlagning, skolgång, lek och fester. Läsaren hinner glömma den mörka fonden av hotande våld. Tills det plötsligt dyker upp igen i ett par meningar eller en bisats. Som när författaren berättar om sin brors lyckliga bröllop och äktenskap och avslutar med att skriva: ”De fick nio barn, varav sju pojkar, till min mors stora glädje. Hon tänkte att åtminstone några av dem skulle överleva och föra släkten vidare. Hon misstog sig.” Och så slutar det kapitlet och ett nytt tar vid, åter tillbaka i det vardagliga.

Mukasonga skildrar också med bakgrund i egna erfarenheter tiden som förebådar folkmordet. Som tutsi hade hon fått en kvotplats på det prestigefulla läroverk där den rwandiska hutuelitens döttrar fick sin utbildning, och romanen ”Madonnan vid Nilen” hade mycket väl kunnat vara en vanlig skildring av vänskap, utsatthet och pennalism på en internatskola. Omnämnandet av de pogromer och attacker mot tutsier som förekom i Rwanda vid denna tid, förvandlar berättelsen till en föraning om det som ska följa.

Vi säger gärna att vi måste minnas Förintelsen för att det inte ska hända igen. Men sedan 1945 har flera andra folkmord inträffat och det i Rwanda är av en enorm omfattning. Jag kan inte låta bli att undra: är det bekvämt för oss att stanna vid andra världskrigets illdåd eftersom de ligger allt längre ifrån oss tidsmässigt? Skyddar vi oss genom att tänka att det hände för länge sedan? Eller är det snarare så att vi tänker att folkmordet i Rwanda inte har med vår moderna, västerländska värld att göra?

Mördandet i Rwanda framstår kanske som primitivt eftersom det skedde med machete men det var oerhört välorganiserat. Mordredskapen beställdes från Kina och distribuerades över landet. Uppifrån utsedda ledare såg till att arbetet fördelades rättvist och sköttes på normala arbetstider. Det var inte en outvecklad nations kaos som ledde till massdödandet. Det var tvärtom ett administrativt välordnat samhälle som gjorde effektivitet och precision möjligt. Motsättningarna mellan grupperna, påeldade av kolonialmakten Belgien, var grogrunden men i Rwanda visste också alla sin plats och när myndigheterna gav order så lydde man, även när det innebar blodbad.

Scholastique Mukasongas böcker påminner oss om att liv är liv var det än levs och att folkmord är en del av såväl vår historia som vår nutid. Det räcker faktiskt inte att vi inte glömmer Förintelsen. Vi borde också prata mer om Rwanda.

Eva-Lotta Hultén. journalist och författare

Litteratur

Scholastique Mukasonga: Barfotakvinnan och Madonnan vid Nilen. Översättning: Maria Björkman. Bokförlaget Tranan, 2020 respektive 2022.