Tiden går in i en ny era

Tiden har uppfattats olika genom olika epoker och kanske står vi just inför en ny sådan förändring i tidsuppfattning. Dan Jönsson reflekterar över vad det gör med oss.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Det sägs att när den irakiska armén 2017 återtog staden Mosul, som då i tre år hade varit ett av de starkaste fästena för den Islamiska Statens kalifat, så hittade man i en av IS övergivna skolor bland annat en lärobok i engelska där ordet ”time”, tid, illustrerades med bilden av en klocka apterad på en bomb. Historien låter lite för bra för att vara sann – men även myter handlar ju ofta om att beskriva verkligheten. I detta fall den existentiella avgrunden mellan den västliga civilisationens prosaiska klocktid och den tid som omger de utvalda i en apokalyptisk sekt; de moderna klockornas regim som alltså måste sprängas i luften för att ge plats åt kalifatets oföränderliga nu. Evighet mot tid – men också ett nu mot ett annat: sekundernas ändlösa flöde av ögonblick mot gudsstatens för alltid beständiga ordning. Nu, eller nu; vad är skillnaden? Kanske mindre än vi tror?

Själv fick jag mitt första armbandsur när jag fyllde sju – och ända sedan dess känns det som om jag har levt i den yttersta av tider. Jag växte upp med kärnvapenhotet och med reaktorhaverierna i Harrisburg och Tjernobyl, jag blev vuxen under aidsepidemin, med det växande ozonhålet som en svetslåga i nacken och står nu, tillsammans med alla er andra, inför hoten från den sjätte massutrotningen, från antibiotikaresistenta mördarbakterier och från klimatförändringar som inom ett par decennier sägs kunna bli slutet för vår civilisation. Inte för att jag inte tar det på allvar, men jag märker att jag börjar tänka att jag har hört det förr. ”Historiens slut”, som Francis Fukuyama som bekant proklamerade i vad som måste ha varit den moderna kapitalismens mest apokalyptiska ögonblick, har blivit om inte verklighet så ändå någon sorts bakgrundsmuller man börjat vänja sig vid medan man dag för dag öppnar sin tidning, räknar sina timmar och minuter tills det är dags att sätta väckaruret. Jag läser att den så kallade domedagsklockan aldrig någonsin förr har varit så mycket som nu. Nittio sekunder i tolv.

Den här slitningen mellan vardagens och undergångens tidshorisonter är i själva verket något som satt sin prägel på vår västerländska civilisation ända sedan Kristi födelse, skriver den franske historikern Francois Hartog. Hartog gjorde sig känd i början av tjugohundratalet med sin tes om ”historicitetens regimer”, från en bok med just den titeln där han beskriver hur synen på historien förändrats med politiska och kulturella konjunkturer. Händelser som länge ses som helt definierande för tidsandan – som digerdöden, jordbävningen i Lissabon, Napoleons fall eller ryska revolutionen – sjunker sakta men säkert in i det förflutnas skugga, blir en del av den historiska bakgrunden. Men också synen på själva tiden förändras: epoker som står under starkt inflytande av ett levande förflutet kan avlösas av perioder, som den moderna, när tvärtom allt som sker tycks peka in i framtiden. Hartogs tes är att västvärlden vid millennieskiftet sedan en tid lever under en ny historicitetsregim som han kallar ”presentism” – där vi i skuggan av de olycksbådande tecknen från Auschwitz och Hiroshima inte längre ser något högre värde varken i att förvalta det förflutna eller förbereda framtiden. Vid ”historiens slut” låter vi oss istället uppslukas av det hektiska, föränderliga nuflödet: varken historia eller framtid har någon innebörd utöver den att lysa upp och ge mening åt vår egen samtid.

Men nu står vi återigen inför en avgörande vändning. Apokalypsen är tillbaka. I sin bok ”Chronos” från 2020 följer Francois Hartog trådarna tillbaka i idéhistorien, med början i det antika Grekland som skilde mellan två sorters tid, ”chronos” och ”kairos”. Chronos var det vi idag skulle kalla klocktiden, den mätbara normaltidens flöde, medan kairos stod för de avgörande, minnesvärda ögonblick som bryter in i det där flödet, ger det mening och kanske ändrar dess lopp. Med kristendomen, säger Hartog, växer dessa båda begrepp till en sammanhängande världsförklaring. Jesu födelse och död, det som med ett kristet begrepp kallas inkarnationen, är just den avgörande händelse, det kairos som ingriper i och fyller chronos med mening. Detta eftersom den pekar fram mot den yttersta dag, när Jesus återkommer för att uppväcka de döda och evigheten tar sin början. Hartog betecknar denna räkenskapens dag med ordet ”krisis”, skiljande. Här vid tidens slut skiljs en gång för alla getterna från fåren, rättfärdiga från orättfärdiga, ont från gott.

Hela mänsklighetens historia skrivs sedan in i detta schema. Allt som skett i det förflutna pekar fram mot inkarnationen, på samma sätt som allt i nuet pekar framåt mot apokalypsens dag. Också den enskildes liv måste se ut på samma sätt: den kristne, skriver Hartog, lever i ljuset av den utlovade framtiden, fånge i den världsliga chronos men hela tiden medveten om sin plats i det sannare, utsträckta kairos, ständigt beredd att möta apokalypsens krisis. Hur livet och historien gestaltas, hur kairos skyddas mot den omutligt framvällande chronos, blir för kyrkofäderna och deras efterföljare en allt mer komplicerad fråga i takt med att tidsklyftan vidgas mellan inkarnationen och den yttersta dagen. Till slut går det inte längre, med naturvetenskapen och industrialismen brister fördämningarna och chronos väller in över världen med sin oändlighet av tid. För att sedan alltså på nytt sjunka tillbaka när tvivlen på modernitetens framstegstanke får horisonterna att krympa till ett febrigt nu.

Men chronos och kairos fortsätter sitt arbete i det tysta. Det vi nu upplever, med de apokalyptiska stämningar som breder ut sig inför massutrotning och klimatkris, är hur vi överväldigas, som Hartog skriver, av ett övermått av framtid. En framtid som är på en gång akut och alldeles oöverskådlig, en framtid som sträcker sig tusentals, rentav miljoner år framåt och samtidigt kräver att vi handlar nu – eller allra helst igår. En förlamande framtid, som liksom medeltidens pestepidemier får oss att reagera med allt från förnekelse till botgöring, och där barn försöker tvinga världen till omvändelse under inflytande av vetenskapens uppenbarade sanning. Det var kanske inte en framtid vi såg komma – ändå har vi som sagt haft den med oss som ett oroande bakgrundsbrus rätt länge, och när den nu bryter in över oss, ”lik en väldig våg som sköljer över däcket på ett skepp i storm”, som Hartog lyriskt formulerar det, börjar vi kanske inse att mot chronos kämpar även gudarna förgäves. Så ja, kanske Historien verkligen är slut – Historien i metafysisk mening, den halvt gudomliga Historien vi fortfarande tänker oss en dag ska döma eller frikänna. Som om det faktiskt fanns en räkenskapens dag, ett sensmoraliskt slut på alltihop. Jag tror det är den illusionen vi behöver vakna upp ur.

Dan Jönsson, författare och essäist

Litteratur
François Hartog: Chronos – The West Confronts Time. Översättning: S. R. Gilbert. Columbia University Press, 2022.