Paul Feyerabends sista brev till läsarna

Ta bort elden, och nästan allt som människan byggt upp omkring sig försvinner med den. Dan Jönsson reflekterar över eldens djupa historia och över bränderna vi inte ser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Alla som någon gång har stått mitt i en brand har ett litet eldsmärke inbränt i minnet. Jag har varit med om det en gång, och glömmer det inte: flammorna från den årliga vårbrasan vid sommarstugan som plötsligt fick fäste och spred sig med vinden i det torra fjorårsgräset, på ett par minuter var hela ängen övertänd. Paniken, hettan som svedde fingrar och ögonbryn, maktlösheten när lågorna skenade iväg över ett allt större område och började slicka staketstolpar och trädgrenar. Författaren Sven Olov Karlsson beskriver suggestivt i sin bok Brandvakten hur han och familjen flyr undan den stora skogsbranden i Västmanland sommaren 2014. ”Det är ljusan dag. Ändå är solen bara ett sudd. Orangea bollar i trädtopparna, sväller och lättar. En enveten kör brusar och sjunger.” Även här var alltihop ett ögonblicks verk: en skogsmaskin – närmare bestämt en så kallad markberedare – slog emot en sten och denna första gnista växte till vad som blev den största branden i Sverige i modern tid. En eldstorm med lågor upp till fyrtiofem meter höga drog fram genom skogen och lade en yta tre gånger så stor som hela Stockholm i aska. När elden är lös, som det heter, blir den en urkraft som förintar allt i sin väg. ”Vi trodde att vi bestämde här,” skriver Sven Olov Karlsson. ”Men elden har alltid funnits. Och till sist bestämmer alltid den.” Så är det nog – men samtidigt: ta bort elden, och nästan allt som människan byggt upp omkring sig försvinner med den. Borta är bilarna och flygplanen, borta är lamporna och värmeelementen. Borta är all industriell produktion, alla metaller och plaster och textiler, allt glas och papper. Ända sedan människorna först lärde sig att kontrollera och göra upp eld, för en halv miljon år sedan eller mer, har makten över elden stått i centrum för all mänsklig kultur och civilisation. Om eld handlar myterna om världens uppkomst och undergång; kring helig eld har religioner och imperier flammat upp och slocknat ut. Och ju modernare vi blivit, desto bättre har vi lyckats gömma undan den. Men ser jag ut över en motorväg, ser jag hundratals små eldar som far fram. Slår jag på min dator, vet jag att det någonstans brinner en eld, som ger mig ström i uttaget. Som sagt: vi tror att vi bestämmer här. Men utan eld skulle vi inte finnas. Människan är en eldvarelse på en eldplanet. Av kända himlakroppar är det bara Jorden som har de rätta förutsättningarna – organiskt liv, rätt temperatur och rätt mängd syre i atmosfären – för att eld ska kunna uppstå och brinna. Och av alla djur på Jorden är det bara människan som har lärt sig kontrollera elden. Men som den amerikanske eldhistorikern Stephen Pyne har påpekat: hur den här kontrollen utövas och uttrycks varierar stort, från kontinent till kontinent, från civilisation till civilisation och från tid till tid. Under nästan fyrtio år har Pyne utforskat ämnet i ett tjugotal böcker, som tillsammans tecknar en global eldhistoria där han beskriver det han kallar de ”eldregimer” som upprättats i människans olika samhällen. Hur jägarstenålderns facklor och lägereldar blev till bondesamhällets härd och kök. Hur härden blev till ugn, och bålet till en ångpanna. Hur framför allt den kristna civilisationen ansåg bruket av öppen eld för hedniskt och primitivt, och strävade efter att dölja och stänga in. Eldkontroll blev en fråga om makt och social disciplin. Av lägerelden blev stearinljuset – och teveapparaten. Men förutsättningarna för eldbruk och eldkontroll skiftar också med de geografiska betingelserna. Pyne beskriver hur människorna på den eldfängda australiska kontinenten i årtusenden har lärt sig att leva med gräs- och skogsbränder på ett helt annat sätt än i det svala Europa – eller det varmare men fuktigare Sydamerika, där naturbränder är ovanliga men elden ständigt närvarande. Hela denna mångfald av eldregimer, som vuxit fram genom ett samspel av väderlek, ekologi, och religiösa och kulturella traditioner, har bit för bit trängts tillbaka i takt med att den kristna, europeiska civilisationen har brett ut sig över världen. I det koloniala projektet ingick nämligen inte bara att införa europeisk administration och religion, språk och kultur, utan också att ersätta inhemska eldbruk med Europas civiliserade och kontrollerade nyttoeld. Makten över elden har helt enkelt alltid varit en nyckel till symbolisk och politisk dominans. Inte minst den här kopplingen, hur synen på eld alltså hänger ihop med den politiska och ekonomiska kulturen, är fascinerande. Även Europa har förstås sina olika eldregimer, som följer ekologiska och kulturella skiljelinjer. Det förstod vi om inte förr under branden i Västmanland, när brandflyg från mer eldvana länder i Sydeuropa fick rycka till undsättning. I sin fantastiska bok om den europeiska eldens historia, Vestal Fire, visar Pyne exempelvis hur de spanska kolonisatörerna alltid var mer toleranta mot de inhemska eldbruken i sina kolonier än vad engelsmän och holländare var; hur utbredningen av svedjebruket i den amerikanska mellanvästern var en följd av den skandinaviska invandringen; han kartlägger hur mängden okontrollerade bränder ökat under sociala orostider och hur urbaniseringen lett till fler och större skogsbränder på landsbygden. Han beskriver hur myndigheterna i Sovjetunionen organiserade sitt brandförsvar så militaristiskt effektivt att det nog gjorde mer skada än nytta, och hur Sverige och andra länder i Nord- och Mellaneuropa förvandlat naturen till en trädgård, där eld ses som ett främmande och hotfullt element. Särskilt bilden av den svenska eldregimen växer till en intressant kulturkritik. Tvärtemot vad många naturromantiska svenskar nog föreställer sig påpekar Pyne att den svenska vildmarken faktiskt bara upptar några futtiga procent av landets yta. Resten är till största delen en enorm barrträdsplantage. Den svenska vildmarksvurmen är en nationell myt; det inofficiella idealet är den välordnade trädgården, där elden ska brinna som värmepannan i det trygga folkhemmet. Jag läser i en tidningsartikel att upp emot en fjärdedel av den skog som avverkas i Sverige idag eldas upp som biobränsle; det är alltså inte så att Sveriges skogar inte brinner, vi vill bara helst inte se det – och de stora skogsbränder som på senare år har härjat landet har av allt att döma inneburit ett plågsamt uppvaknande till den globala verkligheten. Stephen Pyne lanserade 2015 begreppet ”pyrocen” för att beskriva den av människan orsakade eldtid vi nu lever i. Elden har alltid funnits; alltid varit en del av det ekologiska kretsloppet – många växter och djur kan inte leva utan den, där den drar fram blir jordmånen och växtligheten rikare. Människan har också alltid använt elden för att förändra sina ekologiska betingelser: skillnaden är att vi numera gör det på en global nivå. I naturen brinner det helt säkert betydligt mindre idag än det gjorde på femtonhundratalet, skriver Pyne; det är vårt skenbart kontrollerade eldande av fossila bränslen som har gjort att vi har tappat kontrollen. Ja: vi trodde att vi bestämde här. Men den som låter makten över elden stiga sig åt huvudet lär förr eller senare, som det heter, få sota för det. Dan Jönsson, författare och essäist

2 Mar 202110min

Andra klistrade etiketter, själv var han poet och dikten ett teleskop i den amerikanska natten. Ulf Peter Hallberg minns Lawrence Ferlinghetti, beatsymbolen som inte ville kallas beat. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Lawrence Ferlinghetti. Namnet har klang av cirkusartist, förmodligen lindansare. Någon som varje kväll högst uppe i cirkuskupolen sätter den ena foten framför den andra och får det riskfyllt livsfarliga att verka enkelt. Vardagsmat! Namnet Ferlinghetti – klangen – slår blå dunster i ögonen på oss. Hans poesi handlar om vardagen – och hans ansats får gator, städer, stämningar och vardagssituationer att verka självklara. Dikterna är sprungna ur en epok när man trodde på drömmar och på inlevelse. Det äkta! Man kämpade mot kriget, samhället, normaliteten, den kapitalistiska bluffen, ja, mot all styrning. Man ville inte ge sig. Man ville genomskåda allt. Beatgenerationen inledde hippie-eran, utlevelsens epok i Vietnamkrigets skugga. Ferlinghettis kompis Jack Kerouac skrev romanen ”På drift” så tidigt som 1955. Skrivandet var beat, rytm, poetisk prosa, drömmen om att förstå tillvaron. Kerouac och Ferlinghetti träffades i San Francisco, där den senare 1953 hade börjat bygga sitt livsverk, bokhandeln och förlaget City Lights Books. Hans bakgrund var brokig och han trevade sig fram genom tillvaron som poet. Lawrence Ferlinghetti föddes i New York 1919 som femte barnet till en ensamstående mor som led av psykiska problem. När han var i treårsåldern lades hon in och Ferlinghetti följa med sin faster Emelie till Frankrike. Han kom tillbaks efter några år med ett annat skönt språk i kroppen, la langue française, och Frankrike skulle för alltid vara hans andra hemland. Han var med vid den amerikanska flottans landstigning i Normandie den 6 juni 1944 och deltog i befriandet av Paris undan den nazistiska förbannelsen. 1947 är han tillbaka i Paris, bor till 1951 i två små rum i källaren på 89 rue Vaugirard, skriver på en doktorsavhandling på Sorbonne, går omkring på gatorna, sitter och skriver på kaféerna. Blir vän för livet med George Whitman, han med bokhandeln Shakespeare & Co, beatpoeternas främsta tillhåll. Paris är löftet som ska infrias och hans dikter är som staden själv, de existerar som möjligheter till något annat, vänskap eller generositet kanske. Som lindansare har han hela tiden svajat på linan, lite på avstånd, betraktande från ovan men inte von oben. Medkänslan är självlärd. Utanförskapet och självständigheten befästes tidigt. När han som barn återvände från Frankrike placerades han i en rätt fin fosterfamilj i Bronxville, Upstate New York. När han var sex år kom några främlingar förbi, det visade sig vara hans biologiska mor och två av hans bröder. De frågade vem han ville vara med – familjen därinne som tagit hand om honom – eller med dem, hans mor och hans bröder? Tiden stod stilla för Little Boy, som han kallar sig i den biografiska romanen med samma namn. En lång tystnad. Ferlinghetti skruvade på sig, sex år gammal. ”Stay here”, muttrade han till slut, han ville bli kvar och la så grunden till ett självständigt liv. Nästa fosterfamilj var fattigare. Han bar ut tidningar från fem på morgonen innan han gick till skolan och började skriva om allt han såg, dag och natt, han kände sig som Huckleberry Finn. Ferlinghetti fortsatte att stå på egna ben, han ville absolut inte kallas beatpoet. Andra klistrar etiketter; han är poet, dikten ett teleskop i den amerikanska natten. Han arbetar på sin frihet. Hans verk ställer framför allt en fråga till oss: Vad har hänt med våra drömmar? Beatgenerationens förlorade drömmar avtecknade sig mot den amerikanska mardrömmen: the Neat, the Order, det prydliga, ordningen, det sterila. Poeterna, romanförfattarna och livsnjutarna var rebeller mot den stora ordningen. Det gick åt helvete för nästan alla. Ferlinghetti blev en av de få överlevarna, kanske för att han tog hand om sina egna barn. Det är så man lär sig nåt av livet. Big Boy hade inte glömt Little Boy. Beatpoeterna hade många fel, men de ljög inte om sina fel. Och Ferlinghetti gav sig själv ett uppdrag. Inte att förklara, utan att uppenbara. Han skriver: ”Världen är en underbar plats att vara född på om du bortser från att lyckan inte alltid är särskilt trevlig om du inte har något emot att helvetet öppnar sig då och då precis när allt är som bäst för inte ens i himlen sjunger de hela tiden” Hans mest kända diktsamling lär ha sålts i en miljon exemplar – ”A Coney Island of the Mind” som fick bli ”Själens cirkus” när den gavs ut på Bo Cavefors förlag i översättning av Thomas Kjellgren – lyssna här! ”Ständigt utsatt för det absurda och döden när han uppträder ovanför publikens huvud klättrar poeten likt akrobaten på rim till den finaste tråden i sin egen skapelse och balanserar på ögonbryn ovanför ett hav av ansikten stegar sin väg till dagens andra sida – ” Vår poet, Ferlinghetti, står på sina lilla avsats i cirkustältets kupol, spanande uppåt, han ska strax ta steget ut på linan – Vi ser honom i skarp relief mot himlens hela oändlighet. Cirkusdirektören äskar tystnad. Där, precis under taket, säger Ferlinghetti: ”I den jordiska natten återvänder världens oresonliga tystnad.” Det säger han däruppe från sin lina. Vill han skrämma oss? ”Natten är ett slags barbarisk sfinx”, deklamerar han. ”Inga svar där inte!” Vad snackar han om? Han som överlevde alla och såg så mycket; han borde han väl veta vad som är det viktiga? Plötsligt inser vi: Inte ens en poet kan förklara existensen. Kanske är undret, för den som har lyckan att bli riktigt gammal, ja, mer än hundra år, att förstå hur lite vi vet – och se det som en möjlighet. Där börjar det stora äventyret. Sökandet efter kunskap, förståelse. Hans resedagböcker 1960-2010 ”Writing Across the Landskape” befäster insikten: Poeten äter Prousts madeleinekakor och sköljer munnen med sång. I en tom rymd. Ordet dröm är precis som hos Kerouac besvärjelse. Målet är kärlek, inlevelse, extas. Ferlinghetti säger: Drömmen är att försöka förstå. ”Vi är alla här under de drömmande träden, ansikte mot ansikte med oss själva.” Hans sista ord från linan däruppe är: ”Min kompis Allen Ginsberg sa: Det viktiga när man ska dö är att fokusera, att man koncentrerar sig på det. Detsamma gäller livet. Döda inte alla drömmar!” Ulf Peter Hallberg, författare och översättare

23 Feb 202110min

Det omtalade lågmälda arkeologidramat "The dig" sätter fingret på britternas dubbla identitet. Författaren Ulrika Kärnborg gräver vidare i frågan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Arkeologerna med sina hackor och spadar liknar myror, utspridda som de är i det soldränkta, vidsträckta landskapet. Högt ovanför dem jagar stridsflygplanen, men de gräver oberört vidare, besatta av uppgiften att avtäcka det förflutna. Netflixfilmen ”The dig” med Ralph Fiennes och Carey Mulligan huvudrollerna, utspelar sig vid en arkeologisk fyndplats alldeles innan utbrottet av andra världskriget. Orten heter Sutton Hoo och ligger nära Ipswich på Suffolks kust, nordost om London. Det är en lågmäld, nästan utstuderat odramatisk film. Den lilla spänning som finns byggs upp genom att Ralph Fiennes rollfigur, den fåordige amatörarkeologen Basil Brown, fantiserar om vikingar samtidigt som Royal Air Forces bombplan visslar förbi mot solnedgången. Den är i sin tur blodröd, som en påminnelse om lågorna från den brand som snart ska rasa i världen. Det förestående kriget gör sig ständigt påmint, men de lokalbor och de utsända från British Museum som med liv och lust går upp i utgrävningen, försöker med all kraft förtränga det. Det är en mänsklig, gripande och ofta tragisk historia om en nation, ett imperium, som famlar efter sina rötter, samtidigt som den står inför hot om utplåning. I all sin lokala anspråkslöshet påminner ”The dig” också om biograffilmens dubbla historia som statlig och regional kulturpolitisk angelägenhet. På 1990-talet blev det en trend att olika regioner runt om i Europa oberoende av och utan kännedom om varandra tog initiativ till att starta filmproduktionscentrum utan nationalstaternas välsignelse. Filmpolitiken i hela Europa bytte fokus. Filmindustrin kom att ses som en viktig ekonomisk näringsgren med stora potentiella möjligheter att skapa tillväxt och ökad sysselsättning. Särskilt i Storbritannien började argument framföras för att stödja framväxten av kulturföretag i städer och regioner som på grund av den traditionella industrins avveckling, hade drabbats av ekonomisk kris. Fram tills dess att förövningarna till brexit kom igång på allvar, knöt regissörer till internationellt inriktade storfilmer ofta an till Storbritanniens roll på den världspolitiska arenan, inte minst som grym kolonialmakt. Men efter den kulturpolitiska förskjutningen började lokala och regionala berättelser hamna mer i fokus. I sin bok ”Cinema and Brexit: The politics of popular English film” skiljer filmforskaren Neil Archer mellan en brittisk och en engelsk identitet, där det förstnämnda begreppet syftar på det globala och universella, och det sistnämnda på det lokala och specifika; allt det som i takt med att de brittiska öarna mentalt och kulturellt hållit på att frigöra sig från EU och Europa blivit allt viktigare. Filmer av den karaktären utmärker sig för att de ofta har tillkommit med specifika, smala marknader både hemma och utomlands i tanke. De filmer som mer traditionellt talar till den brittiska identiteten, utgår i stället från de globalt spridda, mer stereotypa föreställningar som sprids genom populärkulturella verk som Harry Potter-serien eller filmatiseringar av händelser från de båda världskrigen, där Christopher Nolans episka drama ”Dunkirk” tillhör paradnumren. Ibland kan båda dessa hållningar, som verkar svårförenliga, samsas i en och samma film. Framgången för Bondfilmen ”Skyfall” från 2012, som lyckades slå både internationellt och på hemmaplan, kan förklaras av att den anknöt till hotet från en terrorism med globala förtecken, samtidigt som den hakade i det då fortfarande pågående lokala sorgearbetet efter de bombdåd som skakade London 2005. ”The dig” kan vid första anblicken te sig som en rakt igenom engelsk film. Först när man tar till sig den föga publikfriande arkeologiska diskussionen som förs, öppnar den sig för vidare tolkning. För vad arkeologerna vid Sutton Hoo slutligen finner, är ett tjugofyra meter långt klinkbyggt fartyg, som till formen påminner om en båt från skandinavisk vikingatid. Intill båten ligger många fantasieggande föremål: en vapensamling – hjälm, svärd, flera spjut och filar – och annan personlig utrustning som bälten av guld, smycken och olika kärl för mat och dryck. En tanke dyker upp: Är det en vikingahövding som fått sin sista vila här? Mysteriet tätnar under den märkliga rättegång som följer på fyndet. Enligt en i England på 1930-talet gällande lag, hade kronan viss rätt till inlösen av forntida skatter. Men domstolen gick en annan väg. Eftersom skatten hade begravts i full offentlighet med avsikten att den aldrig ska hämtas upp igen, borde den tillfalla markägaren, resonerade man. Alltså fick Edith Pretty, som också tog initiativet till utgrävningen, full dispositionsrätt, som hon utnyttjade på ett storslaget vis. Några dagar senare donerarade hon hela fyndet till British Museum. Men ännu märkligare än själva domslutet i sig är den bevisföring som användes. För att beskriva fyndets karaktär användes nämligen citat ur det litterära fornengelska Beowulfkvädet, som utspelar sig i södra Skandinavien under folkvandringstiden. De överdådiga berättelserna i vad som nu anses vara det enda överlevande anglosaxiska hjälteeposet, handlar om hur danerna lade kung Scylds kropp tillsammans med värdefulla föremål i ett skepp, som sköts ut i havet, och om hur geaterna i den minneshög, som uppförts på platsen för Beowulfs bål, sänkte kostbara ting hämtade ur en drakes håla. När ett merovingermynt av guld hittas på fyndplatsen, går dessvärre alla förhoppningar om kopplingar till Skandinavien upp i rök. Merovingerna expanderade sitt rike redan på 500-talet och lade under sig ett område som i stort sett motsvaras av dagens Frankrike. Den person som vilar vid Sutton Hoo är därför troligtvis av anglosaxisk börd, även om gravskicket har stora likheter med fynd i likartade gravar från Vendel och Valsgärde i Uppsala. Vi påminns än en gång om hur många och avgörande kontakterna mellan England, Sverige och resten av Europa var under Vendeltiden. Det lokala blir det kontinentala. ”The dig” är i flera bemärkelser en beredskapsfilm, men hemfaller aldrig till chauvinism. När den hade premiär i början av 2021 hade Storbritanniens befolkning levt ett knappt år med ryckiga lockdowns till följd av coronapandemin, samtidigt som de förberedde sig för en annan sorts isolering till följd av den mjukare brexit som Boris Johnsons till slut lyckades förhandla fram. ”The dig” blev en påminnelse om hur nära de trots allt befinner sig Europas bultande hjärta. Och så blir också gravsättningen i Sutton Hoo en referenspunkt för både drömmar och förankring: en sagans gyllne skepp som bär påminnelse om det dubbla medborgarskap som varje britt tilldelats: på platsen och i den historiska europeiska gemenskapen. Ulrika Kärnborg, författare

18 Feb 20219min

Pandemi, poesi och parker kanske hör dessa tre de ihop? Författaren Ulf Peter Hallberg vandrar genom Tiergarten i Berlin, minns sina möten med Allen Ginsberg och känner hur livet måste förändras. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här berättelsen utspelar sig under den så kallade coronakrisen år 2020, när du som lyssnar hör den så befinner du dig kanske i någon mutation av samma kris eller så har den avlösts av en helt ny. Kanske upplever du någon form av lättnad, en lite ljusare tid. Vår tillvaro är en pendel mellan dessa poler som inte kan existera utan varandra. En oväntad händelse utlöser en kris, hela planeten ligger i spasmer. Hur ska vi höra ihop, om allt är kaos? Vi drar i nödbromsen, resten beror på oss. Lärdomarna i denna berättelse är inte nya, de är alla erfarenheter som många gjorde detta år: Vi behöver våra minnen, vi behöver poesin – och vi behöver träden. Men varje människa har sina egna hågkomster, dikter och parker. Detta är mina. När president Macron släckte ner Paris på kvällen torsdagen den 12 mars 2020 kände jag mig som den amerikanske poeten Allen Ginsberg. Denne var överallt när han levde, över hela jordklotet, och han tyckte om att undervisa. Och så älskade han livet. Jag identifierade mig med honom som lärare och författare. Därför var jag på Sorbonne, mot alla odds. Trots varningar från omvärlden hade jag tagit mig till Paris och mådde som alltid bättre än de flesta, den vita yang-pricken i den svarta yin-halvan, det är Pariseffekten. I Luxembourgträdgården, min viktigaste plats på jorden, höll jag och mina elever på med ett skrivprojekt som var en reaktion på situationen, smittan: hur man berättar en historia när allting är hotat, när allt står på spel, när man inte kan tro på nånting längre. Undantagstilltåndet! Plötsligt var grindarna till parken låsta. Alla kaféer och mötesplatser – ja, hela staden! – nedstängd. Ett enda tal från Macron till franska nationen; alla hade förstått, det är sista chansen. Ginsberg hade sprungit omkring i Luxembourgträdgården 1957-58 när han bodde på The Beat Hotel. Sommaren 1980 besökte jag honom några dagar i Boulder, Colorado, där han undervisade om de engelska romantikerna för unga studenter som ville lära sig skriva. Han lärde mig något som han kallade ”negativ kapacitet”. Hur man kommer vidare med det osäkra, mysteriet. I mars 2020, stod vi plötsligt inför ett osynligt virus, en kallhamrad egoist. Covid-19, partikeln utan spegelbild, en trojansk häst på bröstet till varje människa. Några dagar senare kom jag iväg från Paris med ett av de sista planen som lämnade staden just då, mot Berlin. Paris var stängt, Luxembourgträdgården stängd. Jag sökte mig till Berlins stora park, Tiergarten och började gå runt en timme före mörkrets inbrott. Nästa dag gjorde jag samma sak och nästa samma igen. Det skulle pågå hela året och fortsätta nästa. Tiergarten skapades som jaktmark 1527 och när jag går där så tänker jag på allt de här träden har sett sedan 1945. Äldre än så är de inte. Vid andra världskrigets slut fälldes nämligen nästan alla träd och förvandlades till ved; av 200 000 praktfulla träd på 210 hektar återstod 700 ensamma, brandskadade små dvärgträd lite här och där. Tanken på att träden i Tiergarten planterades och växte ur ruinstaden Berlin hjälper mig. Om jag inte går dit varje dag känner jag mig sjuk. Jag har upptäckt att jag inte är ensam. Bland de många träd som talar till mig finns också människor som lyssnar till samma budskap, bara en bit bort, vid nästa träd. Efter några veckors kringströvande urskiljer jag återkommande par och enstöringar som jag, på samma platser, unga människor som tränar, gör gymnastiska övningar, vid ett speciellt träd, varenda dag. Barn som följer sina föräldrar genom parken på väg hem. Alltid samma väg. När jag går på gångarna hör jag hela tiden fragment av samtal mellan vänner och kärlekspar, om ditt och datt. Dessa samtal återskapar betydelsen av vänskap, promenader, förtroende och förhoppningar. Det låga ljudet av två vänner som samtalar förtroligt om någon detalj i livet på en av parkens gångar talar samma språk som Allen Ginsbergs poesi. I Colorado 1980 deklamerade Ginsberg Shelleys ”Hymn to Intellectual Beauty” för att lära oss att älska konsten och livet. Vi pratade om allt under sena eftermiddagar i hans trähus i Boulder. När han talade lät det som dikten Sång i ”Howl och andra dikter”, här i översättning av Per Planhammar: Världens tyngd är kärlek. Under ensamhetens börda, under missnöjets börda så är tyngden, tyngden vi bär kärlek. Beatpoeten Allen Ginsbergs poesi var uppmärksamhet på livet, utvecklad ur inre osäkerhet, ”nederlagets vrål” som William Carlos Williams skrev i förordet till ”Howl”. I den mediokra aggressionens tid, när existensen har satts inom parentes och allt präglas av sönderfall, ensamhet och skyddsanordningar, då går jag bland de kraftfulla trädstammarna i Tiergarten och tänker på vad Allen Ginsberg sa på verandan till trähuset i Boulder 1980: ”Det som gör en till författare är förmågan till inlevelse i chocktillstånden. Som Virginia Wolf skrev: konsten är ett dolt mönster, vi är alla delar av ett konstverk. Hamlet och Beethovens stråkkvartetter är sanningar om det vi kallar världen. Det finns ingen Shakespeare, ingen Beethoven, och ingen Gud; vi är orden; vi är musiken; vi är tinget i sig.” Sen satt vi tysta och rökte, och så sa Allen: ”Det bästa i oss uppstår ur vår sårbarhet.” ”Ingen vila utan kärlek – ” Jag tänker i Tiergarten: Katastrofen är att historien förlorar sin mening om var och en bara arbetar på sin historia, söker kontakt utan förpliktelser – Beatpoeterna ville se allt i den amerikanska natten, ingen människa var för liten – Deras anslag var gemenskap, visioner, Baudelaires korrespondenser: Deras store fotograf och filmare Robert Frank sa att han kunde se Big Ben i London från Coney Island. När han var ung kunde han se timvisarna också. Ferlinghetti vill som poet rädda alla bortsprungna katter, han säger att poesin är det sista fyrtornet på ett stormigt hav. Krisen är uppfostraren, utvecklaren av det nya jaget. När Allen Ginsberg fick reda på att han hade kort tid kvar att leva ville han bygga en inspelningsstudio i sin lägenhet så att hans vänner Bob Dylan och Paul McCartney skulle ha professionell utrustning att spela på när de kom förbi. När min mamma fick en inoperabel hjärntumör så sa hon: ”I det mörkaste finns bättringen. Jag tar operationen.”. Vad menade hon? Ginsberg visste. Han gjorde t’ai chi i sitt kök och tackade gud för att poeten Rimbaud blickade ner på honom från ovanför diskbänken. Min mamma levde elva år till efter operationen. När de sista solstrålarna får Victoria att lysa klart i guld över mig och alla andra som släntrar genom Tiergarten, deklamerar jag för träden och de förbipasserande en rad skriven av Lawrence Ferlinghetti till vännen Allen Ginsberg, och lovar mig själv att bli en bättre människa: ”Poesin är själens energi, om själen existerar.” Då hör jag plötsligt någon säga: ”Du glömde oss.” Så jag tillägger: ”Träden är livets energi, och ni existerar.” ”Danke!” säger träden Yin och Yang, med en och samma röst. Ulf Peter Hallberg, författare och översättare

17 Feb 20219min

Biblioteksboken är ett objekt vi fortfarande delar på och äger tillsammans. Magi enligt vissa, omodernt enligt andra, men oavsett så har biblioteket blivit en förebild, konstaterar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den4 juni 2019. Det finns de som inte lånar på bibliotek eftersom de tycker att biblioteksböcker är äckliga. Och jo, även jag finner det mindre trevligt att hitta snorkråkor och matkladd mellan sidorna men jag har ändå oftast uppskattat spåren av andra i de böcker jag lånat: de gamla datumstämplarna, hundöronen, chokladfläckarna - eller var det kanske blod? Jag tycker om att föreställa mig vilka dessa andra läsare är, vad de har tänkt när de läst och vad som orsakat de där fläckarna, som kanske är blod, kanske choklad. Andra människors understrykningar och marginalanteckningar får mig att känna mig lite delaktig i deras liv, fast jag sitter ensam på mitt rum. Det formas små historier i mitt huvud: har någon använt boken som underlag för en uppsats? Vad studerar hen för något? Riktigt obegripliga markeringar triggar fantasin särskilt. I en bok hade någon strukit under enstaka ord här och var, som på måfå. Kanske var det ett hemligt budskap till någon, men jag lyckades inte dechiffrera det. Spår efter språkpoliser är också roliga: de som ilsket rättat stav- eller meningsbyggnadsfel med extra bokstäver eller pilar i radernas mellanrum. De gemensamma böckerna bär helt enkelt på fler historier än de som är skrivna med bokstäver. Alla vet också att böcker med sexskildringar faller upp av sig själva på de mustigaste sidorna. Även det en sorts meddelande mellan läsare. Mitt första bibliotek var en ganska oansenlig lokal med en barn-, en ungdoms- och en vuxenavdelning, lite sittplatser och några tidningsställ men för mig var det en skattkammare – alla dessa böcker som jag fick ta med mig hem! För att få lånekort var man tvungen att kunna skriva sitt namn. Som fyraåring lyftes jag upp på altaret, det vill säga lånedisken, för att plita mina spretiga bokstäver på ett ljusgult pappkort. Självklart gick jag inte till bibblan ensam i den åldern och behövde följaktligen inget eget kort - det var mer som en invigningsritual. Jag har fortfarande kortet kvar i en låda. Vi som värnar om biblioteken pratar gärna om dem som platser för magi, men också som viktiga institutioner för bildning och utbildning och som skapare av kompetenta medborgare. Som en plats där vi kan få hjälp att reda ut vad som är riktiga fakta och vad som är alternativa, ett ställe där människor från olika delar av samhället möts, där de med litet ekonomiskt kapital kan skaffa sig kulturellt kapital, och där man kan få kloka råd av bibliotekarier. Att gå till en psykolog kostar ofta runt en tusenlapp för en knapp timme, juridisk rådgivning betydligt mer men på biblioteket kan vi få intellektuell rådgivning helt fri från avgifter! Detta är präktiga lovsånger som sjungits många gånger förut men något som nog färre tänker på är att bibliotekets verksamhet tränat oss i gemensamt ägande och ansvarstagande också i tider då det gemensamma nedvärderats och marginaliserats. Det handlar inte bara om rummet, som med simhallar eller lekplatser, utan om en sak – boken - som vi kan bära med oss hem till vår privata sfär. Kanske är det därför som det känts så sorgligt de gånger då jag hittat lådor med utrensade böcker till salu på bibliotek. De var ju våra, och ingick i en stor familj, och nu får de inte vara med längre. Men det finns de som är beredda att kämpa för biblioteksböckerna. När nedläggningsbeskedet kom gömde lokalborna i Ramsberg i Lindesberg bibliotekets böcker undan förskingring och makulering och inledde sedan en envis kamp för att bevara både dem och själva biblioteket. I Ramsberg blev det gemensamma ägandet och det ansvar som följer påtagligt. Byborna har sitt bibliotek kvar – men nu får de förstås driva det själva under täckmantel av att vara en ”servicepunkt” med café och turistinformation, som berättigar till bidrag till lokalhyra. I Kungliga bibliotekets rapport ”Den femte statsmakten” kan man läsa om hur de fysiska biblioteken läggs ner i rask takt och att digitalisering håller på att förändra både vår läsning och vårt lånande. Vi lånar fortfarande inte så många e-böcker men förändringen går fort och med den följer också en uppluckring mellan traditionell litteratur och dataspel, när e-böcker öppnar för interaktivitet. Den vurm för den fysiska boken och av biblioteken som plats, som jag själv vuxit upp med – kommer den att överleva? Eller kommer vi snabbt acceptera att med bok menas ett ljudspår vi spelar upp i vår telefon och med bibliotek en sajt eller app vars utbud innefattar både traditionell text och hybrider med andra kulturella uttryck? Kommer unga läsare i så fall få vibbar av välbehag av att gå in på denna sajt, som jag fick av att öppna dörren till mitt första bibliotek, Vallhamra i Partille? Som numera för övrigt är ersatt av en ”biblioteksstation” på fritidsgården, med begränsat utbud och bemannat av bibliotekarie endast på torsdagseftermiddagarna. Om jag nu gillar gemenskap med andra läsare borde jag kanske tycka att det är spännande att digitaliseringen av böcker öppnar för så kallad social läsning där vi kan välja att lägga ut egna och att se andras marginalanteckningar, understrykningar och taggar men jag är kluven. Känslan av att faktiskt äga något tillsammans kommer inte hålla i sig när texten inte längre tillhandahålls i en fysisk bok hämtad på ett fysiskt bibliotek där det doftar gamla böcker. Jag föreställer mig också att något i själva marginalanteckningarna kommer förändras och bli mer opersonligt när de presenteras i prydliga typsnitt i stället för med halvt oläslig handskrift i blyerts. Det som tidigare handlat om avkodning av privata kråkfötter riskerar att bli ännu en arena att visa upp sig på. Det är visserligen spännande att biblioteken skulle kunna erbjuda låntagare att få veta vilka andra som läser samma bok samtidigt så de kan kontakta varandra och skapa tillfälliga läsecirklar - men samtidigt en klen tröst för förlusten av alla de verkliga, fysiska böckerna. Jag tycker om att tänka på de kommunala biblioteken som vår tids allmänningar där vi medborgare tillåts plocka med oss den frukt och det byggmaterial vi behöver. Bland biblioteksböckerna får vi släppa oss själva på bete för att äta upp oss intellektuellt och själsligt. Precis som för de traditionella allmänningarna finns det regler och begränsningar men de har inget med köpkraft att göra. Det är intressant att se hur betydelsen av ordet bibliotek nu håller på att förändras när andra saker än böcker börjar lånas ut på institutioner som kallar sig bibliotek. Jag tänker på de verktygs- och klädbibliotek som växer fram i ideell, och ibland kommunal regi. I vissa fall är det de traditionella biblioteken som också börjat låna ut leksaker, sällskapsspel eller symaskiner. Vissa prylar kan vi ju faktiskt inte ersätta med virtuella tjänster. Kanske ser vi där en början på hur nya allmänningar växer fram och att vi formar framtidens samhällen och vår relation till saker alltmer efter bibliotekens idé: äga tillsammans, låna vid behov och av lust. Det är en hoppfull tanke: samhället som ett huvudbibliotek med filialer för varje syfte. Men de ursprungliga bibliotekens magi klarar nog inte omvandlingen, förstås. Eva-Lotta Hultén, journalist och författare

10 Feb 20219min

Hur viktig var den underjordiska litteraturen för sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien? Både mindre viktig och viktigare än man kanske tror. Förläggaren Per Bergström berättar mer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 27/11 2019. Det sägs att Tigris inte flöt röd av blod utan svart av bläck efter att mongolerna erövrat Bagdad. Nära 800 år senare fortsätter det fria ordet och litteraturen att vara det första offret i varje totalitär regim. Runt om i världen sitter författare, förläggare och journalister fortfarande fängslade. Också svenska. Förbjudna böcker får dock lätt en air av mystik för dem som har möjlighet att läsa dem. Än idag kan vi förundras av vad det var i Ovidius texter som tvingade honom i exil, Marquis de Sade finner ständigt nya, ofta ganska besvikna, läsare och fatwan mot Salman Rushdie mångdubblade upplagan av Satansverserna. Det är inte utan att denna mystik riskerar att bli till ett romantiskt skimmer, som när kritikern George Theiner 1984 i brittisk teve beskrev den västerländska litteraturen som ”fullständigt värdelös och i avsaknad av kvalitet […] de stora skildringar av den mänskliga själen, mästerverken, kan enbart springa ur själar som krossas av regimer som den i Tjeckoslovakien”. Men kanske är det inte de stora skildringarna av den mänskliga själen som makten i själva verket behöver oroa sig för. Den amerikanske bokhistorikern Robert Darnton har studerat trycklistor med verk som smugglades in i Frankrike från Schweiz i stora upplagor under upplysningstiden. Han drar slutsatsen att det var smädesskrifter och satirer som eldade på föraktet mot monarkin och påverkade samhällsutvecklingen – inte Voltaires, Rousseus och de andra filosofernas verk. Men hur var det då i det Tjeckoslovakien där generalsekreterare Gústav Húsaks regim, efter de friare åren 1968–69, sannerligen gjorde sitt yttersta för att krossa de skapande själarna och förbjuda deras mästerverk. Efter Warszawapaktens invasion 1968 försattes landets kulturliv i en extrem situation. Av det tjeckoslovakiska författarförbundets 590 medlemmar uteslöts 473 och 130 svartlistades och försattes med publiceringsförbud. František Janouch noterar i sin dagbok 1973 om regimen att: ”Den vaktar sina gränser för litteratur och trycksaker strängare än för hasch och marijuana … Regimen är rädd för anekdoter, för cirkulerande manuskript och böcker från emigrantförlagen.” Sättet för dessa författare att sprida sin litteratur blev genom samizdat, samlingsnamnet för egentillverkade underjordiska böcker som spreds i östblocket. Produktionen av en samizdatbok gick oftast till så att texten skrevs av med så många tunna karbonpapper som fick plats runt skrivmaskinsvalsen. På så sätt kunde man få sju till femton kopior på en avskrivning. Exemplar som sedan spreds från hand till hand och fortsatte att lånas ut för att skrivas av och spridas vidare av läsaren. Redan 1990 upprättades i Prag samizdatbiblioteket Libri Prohibiti av dissidentförläggaren Jiří Gruntorad, men det skulle dröja ytterligare decennier innan forskningen förstod värdet av samlingen med över 30 000 samizdat- och exilböcker. När jag själv kring millenieskiftet började intressera mig för denna bokutgivning kunde jag när jag frågade efter samizdatböcker på antikvariat i Tjeckien mötas av oförståelse och motfrågan: Varför vill du ha det, de finns ju i nytryck? Men personer som hade varit en del av rörelsen tog gladeligen emot mig för att berätta, tacksamma för ett intresse de väntat på. Under Sammetstevolutionen var de intellektuella rösterna med Václav Havel i spetsen ledande. Under de kommande åren på 90-talet skulle de tidigare officiella författarskapen snart falla i glömska medan de förra dissidentförfattarna utgavs och lästes i massupplagor, från 1950-talets katolska präster till unga samtidsskildrare som skrev på talspråk och aldrig tidigare publicerats. Samizdattidskrifter började ges ut officiellt och en kulturtidskrift som Revolver Revue är än idag en av Tjeckiens viktigaste. Havel själv uttryckte det: ”Farväl samizdat […] välkommen tryckpress, välkommen nya läsare, välkommen frihet!” Samtidigt blev den nya situationen något av en paradox för nu stod författarna utan den särskilda funktion de tidigare haft. Författandet blev en privat angelägenhet vilket också märktes i litteraturen som kom att bli mer självcentrerad. De forskare som försökt undersöka hur stor läsekretsen av samizdatböckerna var har ställts inför en omöjlig uppgift: själva principen för spridandet var ”ställ inga frågor om du inte behöver ställa några frågor”. Att sitta inne på kunskap var det samma som att ha information som kunde vara av intresse för säkerhetspolisen StB och därmed en risk för både dig själv och den från vem du fått boken. Kanske är det talande att Václav Havel i samtalsboken ”Fjärrförhör” från 1986 säger att han inte särskilt väl känner till den tjeckiska exillitteraturen. Och att den kanadensiske Tjeckoslovakienforskaren H. Gordon Skilling bekriver samizdat med det grekiska ordet batrachomyomachia, ett slag mellan möss och grodor av intresse endast för de direkt inblandade. Mängden läsare är dock kanske inte av lika stor vikt som att se vilken roll de ändå spelade i samhällsförändringarna. Eller som författaren Ivan Klíma en gång uttryckte det för mig över ett glas lemonad på sitt arbetsrum: ”Du måste förstå, ingen brydde sig vad jag skrev för något, det var mycket viktigare om vi slog Sovjet i hockey än något jag någonsin skrev. Men samizdatböckerna fick oss som skrev och trodde på en förändring att känna att vi inte var ensamma, de var ett kitt som höll oss samman.” En paradox för Húsaks, med Havels ord, posttotalitära stat och hårdförhet mot det fria ordet var att personer som annars inte att hade något samröre kom samman. En katolsk präst hade kanske inget direkt gemensamt med avantgardistiska poeter, inte heller äldre filosofiprofessorer med progressiva rockmusiker, ändå så dök Jan Patočka upp på spelningar som Havel ordnade i sin sommarstuga med rockbandet The Plastic People of the Universe och när gruppen arresterades ledde det till att de tog initiativ och undertecknade Charta 77. Förtrycket förde samman en dissidentgrupp som var estetiskt och även politiskt diversifierad, vilket också kom att märkas och splittra den efter demokratiseringen. Stora delar av den tjeckiska intelligentia som varit involverad i skrivandet och distributionen av samizdat fick en direkt betydelse för sammetsrevolutionen. Inte bara de som konkret engagerade sig politiskt utan också många skribenter som blev reportrar, korrespondenter och krönikörer inom den nya pressen. Skribenter som stod bakom ett idéspridande som tidigare varit begränsat till samizdatläsekretsen men nu fick fri distribution till sitt förfogande. En roll som ”lärare i demokrati”, som det har uttryckts, där traditionen med spridandet av samizdat låg till grund för den demokratiprocess som följde. Böckerna omkullkastade inte regimen men som författaren Jáchym Topol har sagt: ”Över hela Österuopa förberedde dissidenterna folket på demokratin”. Och till det bidrog de förbjudna böckerna och tidningarna som hamrades fram på skrivmaskiner. Per Bergström, förläggare Litteratur Darnton, Robert, The Forbidden Best-Sellers of Prerevolutionary France, New York 1995. Glanc, Tomas, Samizdat Past & Present, Prag 2019. Havel, Václav, Fjärrförhör, Stockholm 1990. Havel, Václav, En dåre i Prag, Stockholm 1990. Janouch, František, Nej, jag klagar inte. Dagbok från "normaliseringen" i Tjeckoslovakien 1968–75, Stockholm 1981. Priban, Michal (red.), Ceske literarni samizdat 1949–1989, Prag 2018. Skilling, H. Gordon, Samizdat and an Independent Society in Central and Eastern Europe, Ohio 1989. Theiner, George (red.), They shoot writers, don't they?, London/Boston 1984. Ljud Filaments av Scott Buckley: www.scottbuckley.com.au samt skrivmaskinsknappande från Sveriges radios arkiv.

9 Feb 202110min

Fuskar jag om jag lyssnar på ljudbok i stället för läsa? Författaren och kritikern Elin Grelsson undersöker skillnaden mellan litteraturens olika spridningsformer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Ursprungligen publicerad 26/11 2019.Det är sensommar när jag lyssnar på de över sjutton timmar som utgör Nina Wähäs roman Testamente. Berättelsen om familjen Toimi i finska Tornedalen följer mig i hörlurarna på skogspromenader, cykelturer till badstranden, kollektivtrafiksresor och i hemarbetet med disk och städning. Min värld och den litterära värld som utgör en stor del av min vakna tid blir allt svårare att skilja åt. När jag passerar en badsjö med cykeln är det samtidigt som ett par unga pojkar i romanen drunknar och vattnet jag befinner mig vid och deras lek vid älven går ihop. Och länge tänker jag på Siri, modern från Karelen, varje gång jag diskar eftersom delen om finska vinterkriget spelades i mina öron samtidigt som jag tog hand om en ovanligt stor disk. På samma sätt upplever jag någon månad senare Sally Rooneys Normala människor på en bussresa mellan Stockholm och Öland. Strax före rastplatsen i Ringarum berättar ena huvudpersonen Connell för sin kärlek Marianne att han kommer gå på skolans avslutningsbal med en annan tjej. I mörkret över Ölandsbron, då min ena fot börjat somna och jag äter ett äpple, har de båda börjat på Trinity College i Dublin. Slutet lyssnar jag på under en promenad då jag möter en hund precis när Connell börjat gå hos en psykolog och de två intrycken sammanflätas. En glad spanielhund och väntrummet hos studentpsykologen. Så går litteraturen in i min perception av världen, blir en del av min visuella och taktila vardag.Medan den tryckta boken under tjugohundratiotalet började dala på allvar ökade ljudboksstreamingtjänsterna stort. Under 2018 ökade antalet lyssnade eller lästa digitala böcker med 44,9 procent i abonnemangstjänsterna i Sverige. Samma utveckling återfanns i de andra nordiska länderna och även internationellt var det vid denna tid som ljudboken på allvar började bli det nya sättet att ta till sig litteratur. Utvecklingen har gett upphov till flera diskussioner. En rör de förändrade villkoren för författare och synen på det konstnärliga verket. En annan rör den kognitiva upplevelsen. Ljudböcker sägs kräva förenklingar, tydligare narrativ och rappare tempo för att lyssnaren – upptagen med annat samtidigt – ska kunna hänga med. Men vad skiljer egentligen läsandet och lyssnandet åt?Efter att i flera böcker ha utforskat den kognitiva process som är läsandet skrev forskaren Daniel T. Willingham, forskare inom kognitiv psykologi, under 2018 en längre artikel i The New York Times där han försökte besvara den fråga som allt oftare ställdes till honom: ”är det fusk om jag lyssnar på en bok i stället för att läsa den?”. Willingham lugnade med att det rent kognitivt i grunden inte skiljer sig särskilt mycket åt. Så fort du identifierat orden, oavsett om det sker genom läsande eller lyssnande, är det samma process för att förstå och bilda sammanhang. Skrivande och läsande är knappt 6000 år gammalt, men att lyssna på berättelser och göra dem begripliga för oss själva har människan ägnat sig betydligt längre åt än så.I september 2019 kom Svenska förläggareföreningen med en rapport om ljudboksmarknaden, som bland annat studerade konsumentbeteendet bland de som lyssnar på litteratur. I enkätstudien framkom en sällan uppmärksammad faktor i ljudbokslyssnandet: behovet av sällskap. På samma sätt som radion eller tv:n håller tystnaden och ensamheten på avstånd har nu ljudboken samma effekt. Andra fördelar med lyssnandet som brukar framhållas – som möjligheten att göra flera saker samtidigt eller att det är mindre ansträngande jämfört med läsandet – hade ingen statistisk signifikans alls. Ljudbokslyssnandet kan liknas vid att lyssna till högläsning, en aktivitet som många förknippar med trygghet och barndom, föräldrars röster vid godnattsagan eller spökhistorier vid elden på lägret. När amerikanska Audio Publishers Associations gjorde en liknande studie om motiv för ljudbokslyssnande rapporterade så många som 17 procent av respondenterna att de föredrog ljudböcker framför andra format just för att de tycker om att bli höglästa för.Själv upplever jag något liknande när jag senare tar fram de tryckta versionerna av både Testamente och Normala människor. Stumheten i pappret är påtagligt jämfört med rösterna som följer mig genom vardagen, jag känner mig fången i min egen röst och fjättrad till själva materian – att behöva sitta framför bokstäver och berätta för mig själv. Texterna känns på ett sätt mer platta och jag upplever mig utlämnad till att själv skapa mening. I andra läsningar är stumheten en lisa. Jag börjar lyssna på Sigbjörn Skådens roman Vaka över dem som sover, men när obehaget stegras i romanen går jag över till den tryckta text som jag enkelt kan lägga ifrån mig och inte kommer lika nära som rösten i mina öron.Samtidigt upptäcker jag när jag läser Normala människor att jag missat detaljer och saker jag missuppfattat i översättningen. Kanske var det när jag var upptagen med att titta på en karta för att se hur långt bussen kommit eller funderade på om min stolsgranne tagit orimligt mycket av vårt gemensamma utrymme till sitt förfogande? I Testamente kan jag plötsligt se hur texten är uppbyggd, gå tillbaka och långsamt läsa om vissa passager som jag behöver få mer grepp om. Och när jag vid ett senare tillfälle lyssnar på Tessa Hadleys roman Sent på dagen och vid tre upprepade tillfällen lyckas somna ifrån exakt samma nyckelscen ger jag upp försöken att spola tillbaka och bestämmer mig för att strunta i den scenen eftersom sammanhanget gett mig tillräckligt med information i alla fall. Lyssnandet ger ofrånkomligen en slarvigare läsning.Daniel T Willingham håller med om detta och stödjer sig bland annat på forskning där studenter fått ta till sig samma vetenskapliga text via tryckt källa och en 22 minuter lång podcast. När de två dagar senare tentade av kunskaperna de fått via texten fick läsarna 81 procent rätt och lyssnarna 59. Så även om det i grunden är samma kognitiva process verkar mer teoretiska och avancerade texter kräva ytterligare mentala strategier, där lyssnandet inte räcker till. Att i stället läsa ger ökat fokus och fokuset gör det möjligt för oss att läsa om, stryka under, stanna upp och betrakta orden. Likaså ger lyssnande inte samma utmaning i form av läsförståelse, eftersom den uppläsande rösten kommer avslöja hur texten ska tolkas. Som läsare behöver du själv räkna ut om dialogen är ironisk, om det finns en undertext, var betoningen i meningen ska ligga och hur den förändras beroende på kontext.Att lyssna på ljudbok är inte att fuska, konstaterar Willingham, men det är en annan typ av upplevelse än vad läsning är. Jag förstår vad han menar. Ljudboken ger dig mer närhet, sällskap, en sorts koppling mellan litteraturen och världen. Samtidigt går du miste om din egen texttolkning, aktiviteten att själv skapa röster och riskerar att missa en del komplex litteratur som fungerar bättre som läsning. Den trycka boken och ljudboken är helt enkelt olika sakeroch det är när vi börjar behandla dem som skilda, men jämlika medium, som vi verkligen kan börja använda oss av dess styrkor.Elin Grelsson, författare och kritikerKällorBokförsäljningsstatistiken. Helåret 2018. Erik Wikberg. Rapport från svenska bokhandlarföreningen och Svenska förläggarföreningen, 2018.Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden. Hedda Hanner, Alice O’Connor och Erik Wikberg. Svenska förläggareföreningen, 2019.Den läsande hjärnan. Daniel T. Willingham. Övers. Matilda Nagy och förord av Julia Uddén. Natur & Kultur, 2018.”Is Listening to a Book the Same Thing as Reading it?” Daniel T. Willingham. The New York Times, 8 december 2018.Omnämnda romaner:Sent på dagen. Tessa Hadley. Övers Amanda Svensson. Wahlström&Widstrand, 2019.Normala människor. Sally Rooney. Övers Klara Lindell. Albert Bonniers Förlag, 2019.Vaka över dem som sover. Sigbjörn Skåden. Övers David Vikgrenn. Teg Publishing, 2019.Testamente. Nina Wähä. Norstedts, 2019.

8 Feb 20219min

Under lång tid har vi funderat på vilka de tidiga människorna på savannen var. Sedan mitten på 1900-talet har bilden alltmer präglats av forskning. Erik Isberg ser hur den också präglas av sin tid. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I augusti 1947 stiger Julian Huxley ut ur Unescos nyinvigda högkvarter i Paris. Ett bländande solljus skiner över trappstegen, Huxleys kritstrecksrandiga kostym är oklanderligt struken. Han är på väg att börja sitt nya jobb som generalsekreterare för Unesco, FN:s underorganisation för utbildning, vetenskap och kultur, och, tänker han sig, bygget av en ny, mer kosmopolitisk värld. För biologen Huxley vilar detta bygge på evolutionsteoretisk grund: människan är till sin biologiska konstitution samarbetsvillig och demokratisk, något som kan spåras hela vägen tillbaka till våra förfäder. Det mänskliga ursprunget skrevs efter andra världskriget samman med drömmen om en annan världsordning. Om vi bara tittade närmare på mänsklighetens evolutionära bakgrund skulle vi förstå att vi egentligen var gjorda för att samarbeta. Detta var inte första gången mänsklighetens ursprung användes för att förstå den egna samtiden. Redan 60 år före Kristus spekulerade den romerske diktaren Lucretius om inte de första människorna var av starkare virke än den bortskämda civiliserade motsvarigheten och under 1700-talet gav filosofen Jean-Jacques Rousseau uttryck för en liknande tanke, där en idealiserad bild av ett harmoniskt naturtillstånd kontrasterades mot en korrupt samtid. Men efter andra världskriget fick teorierna om mänsklighetens ursprung en ny tyngd: de skulle beläggas vetenskapligt snarare än filosofiskt. Sedan dess har skildringar av savannen och de jägare-samlare som först befolkade den blivit en egen populärvetenskaplig genre. I dag är savannen ett återkommande motiv i bästsäljande böcker som Anders Hansens Skärmhjärnan och Anders Wallenstens Hälsogåtan. Där tas vi återigen med till mänsklighetens första stapplande steg, men nu verkar savannens invånare, som vi ska se, ha fått nya intressen. I sin bok Creatures of Cain: The Hunt for Human Nature in Cold War America, skriver idéhistorikern Erika Lorraine Milam ett slags savannens kulturhistoria från och med andra världskrigets slut. 1950-talets populärvetenskapliga berättelser om mänsklighetens ursprung betonade samarbete, allas gemensamma rötter och förmågan till kommunikation som ett essentiellt mänskligt karaktärsdrag. Ofta var de påhejade – intellektuellt och finansiellt – av Huxleys Unesco. Men i takt med att drömmen om en harmonisk värld började falna och kalla krigets terrorbalans ta vid förändrades också stämningen på savannen. Stanley Kubricks film 2001: Ett rymdäventyr från 1968 inleds med en scen där en människoapa slår sönder ett djurskelett med till synes meningslös våldsamhet. Den österrikiske zoologen Konrad Lorenz föreställer sig i sin bok om aggression från 1963 en utomjordings syn på mänskligheten, och landar i att denna utomjording sannolikt skulle tänka att människan varken var rationell eller moralisk, men däremot aggressiv. Kubrick och Lorenz var inte ensamma om att under 60-talet uppmärksamma människans inneboende aggressivitet. En ny generation populärvetenskapliga författare lyfte fram egenskaper som våldsamhet och dominans som definierande för de första människorna. Denna inneboende aggressivitet hade dikterat villkoren för tillvaron på savannen, där den som ville överleva var tvungen att etablera ett våldskapital. Och eftersom detta fungerat för våra förfäder, gick resonemanget, fanns det också moraliska incitament för att tillämpa samma logik på det politiska planet. Inte heller denna savann kom att bli särskilt långlivad. Milam placerar slutet för idén om The Killer Ape, den dominerande hannen som härskare på savannen, till 1980-talet. Vem var det som klev in och tog hans plats? Ingen, svarar hon. ”När våld och fördomar blev personliga” skriver Milam, ”kom biologiska teorier om aggression och den mänskliga naturen att framstå som otillräckliga”. Kollektiva förklaringsmodeller tappade status och när kalla krigets maktordning började luckras upp försvann även terrorbalansen hos våra förfäder. Tiden hade sprungit ifrån savannen, The Killer Ape ersatts av fria individer som lämnat stenyxorna i gräset och inte ville kännas vid någon gemensam förhistoria. Men savannens kulturhistoria tar ju trots allt inte slut här. På bokhandlarnas topplistor är den överallt, i SVT-produktioner och sommarprat utgör den en självklar fond. Snarare än att ha försvunnit verkar savannen bara ha bytt skepnad. Den förhistoria som framträder i hälsolitteraturen framstår som en fortsättning på de föreställningar som Milam beskriver i sin bok, men där det individuella är mer intressant än det gemensamma. Idag hänvisar vi inte till våra förfäder i frågor om våld och fördomsfullhet, utan de används istället för att besvara frågor om hur man ska leva ett bättre liv. På så sätt behåller savannen sina moraliska implikationer, men inte för samhället i stort, utan för den enskilda individen. Huxleys samhällsvision är ersatt av självoptimering. I Anders Hansens bästsäljare Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda, skiljer sig savannens invånare från sina föregångare på 1900-talet på flera sätt. De är varken särskilt samarbetsvilliga eller aggressiva, däremot är de ensamma i en instabil och otrygg värld. Hansen ger dem namn som Maria och Karin, de interagerar inte särskilt mycket, utan används som exempel på olika individers förmåga att överleva i en ombytlig tillvaro och deras individuella egenskaper speglar hur vi idag fattar beslut i vår samtid. På Anders Wallenstens savann är gemenskapen större och gruppens sammanhållning avgörande för dess fortsatta överlevnad. Men målet med gemenskapen är inte, som var fallet i 1950-talets utopiska beskrivningar, ett nytt samhälle, utan hur individer, genom gemenskapens stöd, ska skapa sig ett gott liv. Samarbete och gemenskap ter sig inte som mål i sig själva, utan som medel för att individen ska förverkliga sig själv. Och individens ansvar tycks närmast absolut. Sedan Julian Huxley stod på trappan i Paris har savannens invånare gång på gång bytt skepnad, och framtidens populärvetenskapliga författare kommer sannolikt att låta savannen befolkas av ytterligare nya invånare, där rekvisitan blir kvar men ensemblen byts ut. Kanske kommer de självoptimerande savannmänniskorna behöva göra uppoffringar för varandra när pandemier och klimatförändringar drabbar deras samtida motsvarigheter. Eller så händer något helt annat. Det mest intressanta är kanske inte vilka svar savannen kan ge oss, utan vilka frågor vi tror att den kan besvara. Erik Isberg, idéhistoriker Referenser Anders Hansen, Skärmhjärnan: hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda, Bonnier Fakta, 2019. Anders Wallensten, Hälsogåtan: Evolution, forskning och 48 konkreta råd, Bonnier Fakta, 2020. Erika Lorraine Milam, Creatures of Cain: The Hunt for Human Nature in Cold War America, Princeton University Press, 2019. Glenda Sluga, “Unesco and the (One) World of Julian Huxley”, Journal of World History, 21:3, 2010. Julian Huxley, Unesco: Its Purpose and its Philosophy, Preparatory Commission of the United Nations Educational, Scientific, and Cultural Organisation, 1946.

4 Feb 20219min