När nostalgin lägger sig som en snara runt halsen

Med avstamp i den exiliranske artisten Mohsen Namjoos tankar om nostalgi reflekterar Marjaneh Bakhtiari över smärtan i denna dåtidslängtan. Och över vad som kan stå på spel i en enkel brottningsmatch.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.

Många människor i exil lever ständigt med det förflutna. Antingen som en skugga eller som en snara. Speciellt om det rör sig om en traumatisk historia och den sorts trauma det skapar: ett liv med det obearbetade och det som kanske inte ens går att bearbeta. Erfarenheter som gör samtiden oupplösligt förbunden med det förgångna. Ett aldrig realiserat liv håller sinnena i sitt grepp.

Den iranske musikern Mohsen Namjoo som lever i exil i USA beskriver iranier som kroniskt nostalgiska, beroende av ”sorgen över det förgångna”. Ett beroende och en smärta som utvecklats till en epidemi. ”Vad är detta förflutna och varför släpper det inte sitt grepp om oss?” frågar han i en föreläsning från 2018. Kanske handlar det om relevans. Om att inte längre känna sig relevant och av betydelse.

När ens plats och roll i framtiden krymper, sväller historien och det förflutna tills det översvämmar hela själen och färgar varenda tanke. Tills man till och med andas det förflutnas luft, som Namjoo uttrycker det. Vi tappar förmågan att förstå och förklara vår nutid. Samtiden saknar helt enkelt det förflutnas gloria och stabilitet eftersom samtiden bara är alltför verklig.

Namjoo vänder sig till iranier som bott i 30–40 år i väst och fortfarande dras med ”det förflutnas snara runt sina halsar”. Vad vet de om sitt nya lands kultur och historia? Hur har de bidragit till dessa nya samhällen? Har de gått på en enda teaterföreställning eller konsert som inte har framförts av andra exiliranier? Visst, historien må ha lämnat dem tomhänta. Politiken må ha drivit dem på flykt. Men måste det leda till kronisk nostalgi?

Måste deras identitet vävas samman med det förflutna så sömlöst att de skulle försvinna utan det?

De kan vara ovetande om de senaste besluten som fattats i hemlandets parlament, eller utvecklingen inom konstvärlden eller skolväsendet. Men så ofta de kan stoltserar de med hemlandets storhetstid. ”Ett hav av historiska stoltheter” kallar Namjoo det. ”Men”, fortsätter han, ”när en människa håller på att drunkna, är hon oförmögen att samtidigt betrakta sin situation från andra perspektiv.”

Den besegrades smärta har en central roll i den shiamuslimska kulturen. Det går tillbaka till profeten Mohammeds död då Ali, enligt shiaislam Mohammeds rättmätige arvtagare, inte fick efterträda honom. Det var starten på en lång tradition av att tillhöra en förlorande minoritet som kanske inte reflekterar så mycket över lidandet utan omfamnar det istället.

Men kanske kan man även se lidandet som en överlevnadsstrategi? De flesta har väl någon gång upplevt förlusten av gemenskap och trygghet, det där urtillståndet innan en katastrof kommer och vänder upp och ner på ens tillvaro. En erfarenhet som hjälper oss känna igen smärtan i någon annans blick. En erfarenhet som också kan göra oss alltför bekant med förlustens smärta. Så till den grad att den till slut blir något vi förväntar oss. Det är ju det vårt kulturella minne består av. Därför är en förlust i nutid inte bara en förlust i nutid. Därför är en seger inte en isolerad händelse och kan utan minsta tvekan vävas samman med andra drivande orsaker i de historiska händelseförloppen. Den kan lätt förvandlas till en historisk vedergällning.

När en amerikansk brottare skulle möta en iransk brottare i en match för flera år sedan handlade det om så mycket mer än bara kampsport. ”För vi är en nation utan självförtroende och full av nertryckta känslor.” Säger Namjoo. Därför är våra största internationella framgångar inom kampsporter som boxning, taekwondo och brottning. Alla de slag och känslor som vi hållit igen, allt oupplöst vi har inom oss, historiskt, politiskt, socialt får vi äntligen släppa loss mot ett främmande lands stackars idrottare. En idrottare vars blick vittnar om ett bekymmerslöst liv i frihet och demokrati. I alla fall som vi ser det. Se bara hur han skyddar sitt ansikte och endast sitt ansikte. För vad mer skulle någon som han någonsin behöva försvara? Se hur lätt han rör sig, han som bara har sin egen vikt att bära på. Han som inte har en aning om hur mycket elände hans kultur och historia orsakat oss. Hans rörelser djupt rotade i nuet. Medan hans motståndares rörelser är av ett helt annat slag. För hans motståndare bär oss alla, förfäder och samtida, på sina axlar. Vi som är varandras börda och stöd. Vi med den nedärvda impulsen att i allt det samtida se rester och oförrätter från historien. Därför är sport alltid extra politisk för oss. För den amerikanske brottaren rörde det sig om en förlust om två poäng i en match som kanske var förödande för den enskilde. Men för oss handlade det om den CIA-ledda statskuppen mot vår demokratiskt valde premiärminister Mossadegh 1953, airbusen med 290 civila passagerare som amerikanska flottan sköt ner mot slutet av kriget mellan Iran och Irak på 80-talet, om sanktioners förnedringar och brutala konsekvenser och all annan ilska vi burit på. Allt finns inlindat i de där två vunna poängen i en brottningsmatch som inte betydde något för resten av världen. Men oss ger det under ett par sekunder äntligen ett övertag. Äntligen ett skäl att ropa ut ilskan och glädjen. Ett tillfälle som lösgör något som knutit sig inom oss.

Detta delar vi med dem som vill göra Amerika stort igen och Sverige svenskt igen.

Apropå 1980-talet, denna blodiga period i Irans samtidshistoria, vänder sig Namjoo till sin egen generation. De som är drygt fyrtio år gamla idag. Var kommer deras besatthet av 80-talet ifrån? Alla bilder på de gamla skoluniformerna, alla videoklipp från barnteveprogrammen som delas på nätet, mammornas axelvaddar, alla poplåtar som handlar om den tidens oskuldsfulla barn och barndom. De randiga plastbollarna, skolböckerna, de små hopsmidade mobila kopiorna på pariserhjul i järn. De som fem, sex barn fick plats i och var höjden av lycka när de under någon timme mitt under kriget dök upp på ens gata, ditknuffad av en utsliten gubbe.

Namjoo erkänner att han själv är svag för dessa tillbakablickar. Alla dessa nostalgitrippar. Men det var ju ingen oskuldsfull tid. Det var en mörk och blodig tid i landets historia. Präglad av kriget mot Irak och, på hemmaplan, massarresteringar, försvinnanden och avrättningar. Det var ju en totalt eländig och hänsynslös tid, säger han som om han måste påminna sina lyssnare som alla själva var med på den tiden. Rucka på det skydd de byggt runt sitt 80-tal som fördunklat deras verklighets-, och självuppfattning. Varna dem för priset för att insistera på det oskuldsfulla långt efter det oskuldsfullas död: ett fördärvat jag.

”Nostalgin skövlar offer överallt.” Säger Namjoo och själv är inte på något sätt fri från det. Han mår illa av sättet musik används för att väcka sådana sentimentala känslor. Den smärta som nostalgiker bär på och som så enkelt kan manipuleras. ”Men” säger han i slutet av sin föreläsning ”i varje sekund av min existens längtar jag ändå dit, till hemlandet. Denna paradox är inte en del av mig, den är meningen med hela min existens.”

Marjaneh Bakhtiari, författare