Det går inte att blunda för den svenska kolonialismen

De koloniala projekten i Sverige och utomlands har fått tydliga konturer när de förtrycktas röster kommit till ytan. Nu är det upp till oss att ta del av dem, konstaterar Elin Grelsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2023.

Till slut blev det äntligen klart att det skulle avtäckas en ny minnessten på Katarina Kyrkogård i Stockholm. Datumet som bestämdes var den 9 oktober 2023. Stenen tillhör Gustav Badin, med ursprungsnamnet Kwasi. Han föddes omkring år 1750, sannolikt på en av de danska kolonierna i Västindien där hans föräldrar var slavar från Afrika. Vid tio års ålder skeppades han till Sverige och skänktes som en present till drottning Lovisa Ulrika. Han uppfostrades vid Drottningholms slott och arbetade sedan som hovtjänare under hela sin livstid. Han sägs vara begravd på Katarina kyrkogård, men hade tidigare saknat både gravplats och minnessten. Efter att frågan länge drivits av bland andra Afrosvenskarnas riksförbund blev det slutligen av.

9 oktober är ett datum valt med omsorg. Det är samma dag som den sista slaven i svensk ägo frigavs på den svenska kolonin S:t Barthélemy år 1847. En koloni som, trots att den var en del av den svenska staten under decennier, ägnats lite uppmärksamhet i den svenska historieskrivningen. Huvuddelen av öns arkivhandlingar finns inte i Sverige, utan blev kvar i huvustaden Gustavia fram till 1930-talet då de transporterades till Guadeloupe och därefter vidare till Aix-en-Provence. Där låg de hundratusentals arkivsidorna från den svenska kolonialtiden i stort sett oanvända fram till 2010-talet.

En av dem som då började ägna arkiven uppmärksamhet är historikern Fredrik Thomasson, som särskilt studerat tillvaron på den svenska kolonin utifrån den svarta befolkningen. Det gäller inte minst livsvillkoren för de 300 slavar, som under den period då ön var i svensk ägo ökade till 2500. I handlingarna uppenbarar sig ett osäkert rättssystem, där visst våld mot slavar tillåts och vad som räknas som ”övervåld” är godtyckligt och inte nödvändigtvis inbegriper dödligt våld eller tortyr. Lika godtyckliga är bestraffningarna mot de slavar som exempelvis försvarar sig mot våldet från vita.

Men viktigaste av allt är hur Thomasson tydliggör att slavekonomin och våldet var institutionaliserat och sanktionerat av den svenska staten.

Behandlingen av, och ointresset för, de mest konkreta spåren från den svenska slavkolonin i Västindien är kanske också signifikant för den koloniala glömska som initiativtagarna bakom Gustav Badins minnessten ville råda bot på. Ett liknande minnesarbete pågår på många håll i den svenska kulturen.

I Ann-Helén Laestadius roman ”Straff” skildras en nomadskola på 1950-talet där husmor Rita Olsson styr med tyranniska medel. Här lever små barn på internat långt från sina föräldrar, med bestraffningar och våld från husmor för den som slinter med tungan och talar sitt modersmål samiska i stället för den svenska som de sällan behärskar. Parallellt får vi följa några av barnen trettio år senare, när de vuxit upp och på olika sätt hanterar minnena från skoltiden. Romanen visar både nomadskolans tvångsassimilerande funktion, de spår skolorna har satt i de barn som tvingades vistas där samt den tystnad och skam som omgärdar minnena.

Trots att boken är en roman, är verkligheten den skildrar inte påhittad. Och den är bara en av flera uppmärksammade skildringar – fiktiva som dokumentära – av den svenska kolonialismen i Sápmi som började utkomma i Sverige i 2020-talets början. I Elin Anna Labbas bok ”Herrarna satte oss hit” är det tvångsförflyttningarna av samer som står i centrum och i Mats Jonssons grafiska roman ”När vi var samer” är det författarens eget, skogssamiska ursprung. Gemensamt för de tre böckerna är hur de synliggör kolonialmaktens rasbiologiska syn på vem som var riktig same och hur ett samiskt liv skulle levas. Endast renägande samers barn sattes i nomadskola eftersom det var de som var ”riktiga samer”, de skogsägande samerna fråntogs all mark och raderades ur historieskrivningen och tvångsförflyttningarna skedde utifrån en föreställning om hur samer skulle röra sig utan att störa nationalstaternas gränser.

Precis som i Thomassons bok om S:t Barthélemy framträder i de samiska skildringarna ett Sverige som kolonialmakt utifrån de förtrycktas blick. Det är en obekväm blick för den svenska självbilden. Fredrik Thomasson reflekterar över påståendet att S:t Barthélemy inte kan sägas vara en riktig svensk koloni, eftersom svenskar endast utgjorde en liten del av öns befolkning. Han visar dock att nationsanknytningen var tydlig då tjänstemännen kom från Sverige, lagarna undertecknades härifrån och de svenska myndigheterna var väl informerade om vad som skedde i kolonin. Sveriges mål med att skaffa sig en karibisk koloni var densamma som för andra europeiska stater: att förbättra sin ekonomi och delta i expansionen i andra världsdelar. Det fanns också långt gångna planer och ambitioner om att delta i plantageekonomin och erhålla ytterligare kolonier, försök som pågick in på 1800-talet. 1813 tilldelades Sverige Guadeloupe av Storbritannien, men redan 1814 återgick den i fransk ägo efter freden i Paris.

Det var med andra ord praktiska omständigheter och inte en frånvaro av ambitioner som gjorde att Sverige aldrig blev en större kolonialmakt. Thomasson kallar det för en ”dubbel glömska”: både en minnesförlust gällande den svenska statens missgärningar och en bristande insikt om dess koloniala sinnelag. Det är föreställningar som fanns i Sverige och de lever också kvar än idag. I en essä resonerar författaren Elin Anna Labba kring begreppet ”sameby”. På sydsamiska säger man sïjte, ett ord som betyder hem, sammanslutning eller samisk bygd. Sïjte är den gamla organisationen som Sápmi själv skapade. När svenska staten organiserade om utifrån sina begrepp och kartor blev sïjten ett så kallat ”lappskatteland”, sedan kallades det ”lappbyn” vilket idag blivit begreppet ”sameby”. I texten intervjuas Malin Brännström, forskare vid Umeå universitet, som bland annat säger såhär om konstruktionen av samebyn:

”Det bygger på en ganska svensk föreställning om hur saker måste arrangeras för att det ska fungera. Det måste finnas ett visst antal renar, en styrelse och tydliga gränser. Jag skulle nog vilja säga att det ibland känns som Europas koloniala gränsdragning i Afrika. I en svensk kontext har man behov av att dra skarpa linjer på en karta och bestämma att på den här sidan linjen är den och på den andra sidan linjen är någon annan. Medan renskötseln i sin natur är otroligt flexibel(…)”

Sida vid sida med avtäckandet av minnesstenar pågår fortfarande ett arbete med att frigöra sig från kolonialismens språk och kartritande. Att uppmärksamma den svenska kolonialismen är på så vis inte bara ett minnesarbete, utan också ett synliggörande av hur samhället idag har formats av den.

Elin Grelsson, författare

Litteratur

Fredrik Thomasson: Svarta S:t Barthélemy. Människoöden i en svensk koloni 1785-1847. Natur & Kultur, 2022

Ann-Helén Laestadius: Straff. Romanus & Selling, 2023

Elin Anna Labba: Den minst äkta av alla byar jag känner. Provins nr 1/2020.

Elin Anna Labba: Herrarna satte oss hit: Om tvångsförflyttningarna i Sverige. Norstedts, 2020.

Mats Jonsson: När vi var samer. Galago, 2021.