Missförstånd präglar vår tillvaro

Felöversättningar, felhörningar och feltolkningar kan förändra världen. Kanske finns de i själva kärnan av existensens tomhet, funderar Ulf Karl Olov Nilsson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Hur mycket av våra liv kan vi påverka? Väljer vi vår framtid? Och hur mycket är styrt av livsförutsättningar, öde? Eller: ren slump, idiotiska missförstånd utan mening.

I Lena Anderssons ”Studier i mänskligt beteende” får vi möta Matilda Ström som helt ung var förälskad i Emil. När Matilda efter att länge ha samlat mod ställde frågan: ”Du skulle inte vilja gå på bio någon kväll?” svarade Emil: ”Med dig?” Matilda tolkade saken ungefärligen som ett ”Va! Tror du att jag skulle vilja gå på bio med dig” – när det snarare uttryckte ett slags positiv förvåning. Ett: ”Bio? Wow. Med dig!” Men missförståndet var ett faktum, ögonblicket förbi och Matilda och Emil krånglar in sig i en hopplös dialog om huruvida själva filmupplevelsen i själva verket inte är bättre om man går på bio ensam.

Vad hände? Varför detta missförstånd? Ren slump kan vi knappast säga att det var. Snarare vill Lena Andersson att scenen ska gestalta Matildas hämmade karaktär. Matilda som aldrig skaffar sig en utbildning, som jobbar kvar år efter år i samma sybehörsaffär och tillbringar kvällarna med att ensam titta på filmer på teve. Det blev liksom inget av hennes liv, tycks romanen säga. Eller vänta? Missförståndet med Emil var kanske visst en slump. Är det vad Lena Andersson vill säga? Att Matildas karaktär danades av missen, att hon i själva verket blev hämmad efter denna nesliga missuppfattning av betoningen av två ord.

I juli 1945 inträffade det som ett tag kallades för världshistoriens mest ödesdigra felöversättning. Då möttes nämligen världens politiska ledare – såsom Truman, Churchill, Stalin – i Potsdam och diskuterade världens framtid. En sak bland många de kom fram till var att kräva omedelbar kapitulation av Japan. Innan någon formell skrivelse hade formulerats fick Japans premiärminister Suzuki uttala sig och i sitt svar använde han ordet mokusatsu. Ordet innehåller två delar, moku ”tystnad” och satsu ”döda” och har flera olika betydelser, men i nyhetsflödet kom det att översättas med ”ignorera”. Japan ignorerade alltså kravet på underkastelse, vilket fick Truman att bestämma sig för att släppa bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Fem år efter krigets slut kom översättningen att kritiseras i några uppmärksammade artiklar. Mokusatsu kan förutom ignorera också betyda flera andra saker, menade somliga, bland annat ungefärligen ”att i vishet förbli i tystnad” och kanske ville Suzuki helt enkelt avvakta den fullständiga skrivelsen och överlägga med regeringen. Död, förstörelse – allt på grund av en felöversättning alltså. Men till saken hör att denna historia också tycks vara ett missförstånd. Idag verkar de flesta historiker vara överens om att ordet visserligen är tvetydigt men tolkades korrekt och att det inte hade så stor betydelse trots allt. Men ändå, känslan av att så mycket död och olycka kan stamma ur ett banalt misstag är överhängande.

Missförstånd och misstag ställer nästan alltid frågan om slumpen. Hur många livsavgörande saker är det inte som bara råkar hända? I det vi kallar för verkligheten måste vi ställa oss den typen av frågor ibland. Men när det gäller litteratur bör vi tänka annorlunda. Ty även om litteratur ibland vill visa på slumpmässiga förhållanden så har författaren ändå tänkt ut dessa. Slumpen finns i den yttre verkligheten men inte i vårt inre själsliv, tycks många mena, så också Sigmund Freud i sin bok om felhandlingar från 1906, Vardagslivets psykopatologi. Det är alltså slump, skulle Freud säga, om vi kastar en tärning och utfallet blir en sexa, men drömmer vi eller fantiserar om samma tärningskast har det en inre betydelse.

En helt radikal uppdelning av världen efter ett fatalt språkligt missförstånd sker i Gunnhild Øyehaugs roman ”Presens Maskin”. Den avgörande scenen är lika enkel som extremt komplicerad: småbarnsmamman Anna läser Tua Forsströms diktsamling ”Efter att ha tillbringat en natt bland hästar” samtidigt som hon lite lojt tittar på när hennes dotter cyklar omkring i trädgården på en trehjuling. Plötsligt råkar Annas ögon kasta om två bokstäver i en dikt: hon läser ordet trädgård som tärd-gård. Det visar sig bli en felläsning med enorma konsekvenser; från och med det ögonblicket klyvs världen i två delar och hennes dotter Laura försvinner häpnadsväckande nog in i ett parallellt universum, förvisso intill förväxling likt det hon lämnat. Öyehaug skriver: ”I utgångspunkt-universumet satt Anna och kände allt vitna när hon inte längre såg någon ute på gräsmattan som hon hade en känsla av att hon hade hållit ögonen på och inte fick tappa ur sikte. Trädgården var på ett sätt obegripligt tom, och tyst, ett hål: en helt vanlig trädgård, med helt vanligt gräs, och en helt vanlig syren, svagt vajande, sinnessjukt syrenvit, nästan skrikande. Något var borta men hon visste inte vad.”

Mor och dotter lever vidare utan minne av varandra i varsin värld: I ett universum växer dottern Laura upp med sin far Bård och i ett annat skiljer sig Anna, får två barn med en annan man och blir framgångsrik författare. Men både Anna och Laura lever ständigt med en vag obehaglig känsla av att någonting saknas. Men vad de saknar, det vet de inte. Vi har alltså i ena universumet en mor som inte vet om att hon förlorat sitt barn och i det andra en dotter som inte vet om att hon förlorat sin mor.

Det är en driven, rapp och mycket rolig roman och kanske är det därför den gör mig så sorgsen. Jag kommer att tänka på när jag dagen efter en fest skrev och beklagade att jag aldrig dök upp och min festglade vän svarade: ”Ingen fara, jag har inget minne av att du inte var där.” Det kanske låter som ett skämt – och det var det naturligtvis också, hoppas jag – men om vi låter meningen sjunka in: tänk allt vi inte kan minnas att vi aldrig gjort, tänk alla vi inte kan minnas att vi aldrig träffat, tänk alla saker vi inte vet att vi skulle ha velat göra. Är inte det ett slags teori om livets grundläggande brist? Vetskapen om att något, ja rentav det viktigaste saknas – kärleken kanske, själva kärleken, kärleken till och från mor rentav, eller festen, livets fest, festen av att vara vid liv, allt det där riktigt riktigt roliga; vart tog det vägen? Och att denna förlust av – ja, vadå egentligen? den tomma punkt som skulle ge våra liv mening – att denna förlust beror på ett banalt missförstånd.

Ulf Karl Olov Nilsson
författare, psykoanalytiker och översättare

Litteratur

Gunnhild Øyehaug: Presens Maskin. Översättning: Marie Lundquist. Nirstedt/litteratur, 2020.

Sigmund Freud: Vardagslivets psykopatologi. Svensk översättning av Eva Backelin. Del IV i Freuds samlade skrifter. Natur & kultur, 1997.