Den orörda vildmarken är inte ett ideal

Måste vi verkligen åka på safari för att få en känsla för naturen? Ann-Helen Meyer von Bremen slår ett slag för det vilda i vår vardag.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Till mitt fågelbord kommer det en strid ström av besökare. Stamgästerna utgörs av talgoxar, blåmesar, nötväckor, svartmesar, några större hackspettar och så skatan. Rätt som det är landar även några domherrar, ett par grönfinkar, ibland en koltrast eller nötskrika på det lilla miniatyrhuset. Rådjursgeten med sina två kid tar hand om fröspillet på marken, medan ekorren klättrar upp för stolpen som huset vilar på och ser ut som han tänker bosätta sig där för gott. Ibland dyker det upp gästartister som stjärtmesar, steglitser och sidensvansar. Men när sparvhöken sveper fram, blir allt tyst och stilla. Skådespelet utanför mitt köksfönster får mig att tänka på ett vattenhål på savannen. Är det förmätet av mig att jämföra denna vardagsnatur med storslagen vildmark?

När vi är barn är det den nära naturen som fascinerar allra mest. Regnpölarna, grushögen, maskrosorna, den släta stenen som känns len i handen, myrornas myller, daggmasken som slingrar i handen på ett äckelfascinerande sätt, den blänkande kopparormen i komposten och snigeln som drar in sig i sitt skal vid minsta beröring – allt är underverk och äventyr! Precis som de samlingar av pinnar som periodvis växer fram utanför många bostadsportar, för viktiga för att slängas. Att samla på kottar, pinnar, stenar och löv som barn gör, kan i själva verket ha en starkt evolutionär orsak – det menar forskaren Thomas Beery på högskolan i Kristianstad. Det är små barns sätt att utforska miljön och är inte bara vanligt, utan även just – viktigt. Samlandet lägger grunden för en känsla av samhörighet med naturen, även som vuxen.

I takt med att vi decimeter för decimeter höjer oss över myrstacken och vattenpölarna, är det många av oss som lyfter blicken mot mer exotiska upplevelser, kanske en bestigning av Kebnekaise, safari i Serengeti eller en seglats till Spetsbergen. Den storslagna naturen ligger för det mesta långt bort, kräver en resa, avancerad utrustning, kanske rentav en guide och nästan alltid mycket pengar. Sådana erfarenheter kan ge minnen för livet, men är de mer värda än exempelvis fågelspelet utanför mitt köksfönster? Var mitt möte med två bisonhannar i Montanas präriereservat något större än när jag stöter på rådjursgeten och hennes ungar utanför stugknuten?

Under mer än tvåtusen år har filosofer och andra tänkare funderat över naturen, och inte minst över frågan om människan är en del av den eller inte. I vår tid lyfts ofta den orörda vildmarken fram som ett eftersträvansvärt ideal. Människan ska dra sig tillbaka för att minska sin negativa påverkan på planeten och i stället ge mer plats för andra arter och ekosystem genom att låta dem ”vara i fred”. Den brittiska journalisten George Monbiot propagerar i sin bok ”Ny jord: att föda världen utan att sluka planeten”, för att kraftigt minska jordbruket och stället utvinna näringsämnen ur luften med hjälp av fermentering av bakterier och elektricitet. Då kan mark ”lämnas tillbaka” och därmed återförvildas. Bönderna kan i stället jobba med vildmarksturism, för det är just som turister, tillfälliga besökare, som människan ska vistas i naturen.

När John Muir, nationalparkernas fader och naturskyddets pionjär, under 1860- och 70-talet skriver sina reseberättelser från Sierra Nevada, skildrar han inte bara Yosemite som något överjordiskt vackert, utan också som ”ren vildmark” där det inte finns ”några synliga avtryck av människa”. Frånvaron av mänsklig aktivitet som en definition av vildmark eller ”riktig” natur, har stannat kvar. De svenska fjällen framhålls ofta som ”Europas sista vildmark”, både i reklamen och i skolböcker. Läromedel för årskurs fyra till nio i geografi förklarar i all enkelhet att ”när människor förändrar naturlandskap, blir de kulturlandskap.” Naturen verkar kräva frånvaron av människan. Men varken Muirs Yosemite eller de svenska fjällen har varit utan mänsklig påverkan. Det var just de amerikanska urinvånarnas brukande som bidrog till att göra Yosemite till den vackra plats som hänförde Muir.

Utan tvekan behöver den mänskliga civilisationen inte bara begränsas, utan också minska sitt uttag av råvaror. Det övriga livet kan behöva skyddas helt från mänsklig exploatering, men bilden av den orörda naturen är problematisk, på flera sätt. Miljöhistorikern William Cronon varnar i sin essä Problemet med vildmarken för att vi idealiserar en avlägsen vildmark i stället för att fascineras över det landskap där vi själva lever. Definierar vi ”natur” som en orörd vildmark riskerar vi också att tolka allt nyttjande som ett utnyttjande. Det synsättet ökar separationen mellan oss och alla andra liv och gör det omöjligt att bruka naturen i en hållbar relation. Det går då inte för en bonde, skogsbrukare, fiskare, renskötare eller jägare att vara något annat än en exploatör, oavsett hur stora hänsyn som tas till det övriga livet.

När naturen förvandlas till något sällsynt och ovanligt, växer avståndet till den, både fysiskt och mentalt. Naturen finns någon annanstans, men inte här, där vi lever. Är det inte just detta antropocentriska synsätt som gör att vi anser oss kunna utnyttja biosfären precis som vi vill, eftersom vi ändå inte är en del av den?

Det levande låter oss inte vara i fred. När jag sätter upp tillfälliga stängselstolpar i glasfiber för mina kor, förundras jag över att det bara dröjer några timmar innan spindlar väver nät eller larver låter sig förpuppas i stolparnas små håligheter. Vedtraven behöver inte många vårdagar innan sädesärlorna börjar bygga bo där, precis som mössen under vintern snabbt annekterar kvarglömda stövlar i uthusen för samma syfte. Och alla som odlat minsta balkonglåda, vet vilken enorm växtkraft som alla de växter vi kallar ogräs, har. Precis som människan inte har kunnat låta bli att sätta sina avtryck överallt, tränger sig också naturen på i de domäner som vi människor tror oss behärska. Växtligheten spränger genom asfalten, rådjuren korsar övergångsställen för att kunna kalasa på tulpanerna i villaträdgårdarna, duvorna åker tunnelbana, måsarna nappar åt sig korvarna utanför grillkioskerna och pilfinkarna tar hand om brödsmulorna. Det vilda flyttar in. Tar plats.

Om vi människor ska förmås ta större hänsyn till den övriga naturen, vad kan då vara bättre än att starta i denna vardagliga vildhet? Något så enkelt som den stilla brisen som får asplöven att darra eller kvällens koltrastsång, kan ge oss en daglig påminnelse om att det finns så många liv och ihärdiga viljor därute. Insikten om att naturen inte håller sig inom de gränser vi sätter upp kan fylla oss med både ödmjukhet och hopp. Vi är inte ensamma och vi hör alla ihop.

Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist, småbrukare och författare. 2023 utgav hon tillsammans med Gunnar Rundgren boken Det levande. Om den gränslösa relationen mellan naturen och människan.

Litteratur:

George Monbiot: Ny jord: att föda världen utan att sluka planeten. Översättning: Joachim Retzlaff. Leopard förlag, 2023

Thomas Beery och Kristi Lekies: Childhood collecting in nature: quality experience in important places. Children's Geographies, Volume 17, 2019

William Cronon: Uncommon ground: Rethinking the human place in nature, WW Norton & Company, 1996

Scientific American: How John Muir’s brand of conservation led to the decline of Yosemite, 2014

John Muir: The Yosemite, 1912

Binogi: https://app.binogi.se/l/natur-och-kulturlandskap