Våldet är en central del av översättningens historia

Översättare betraktas nog av många som en viktig med harmlös yrkeskår, utan större våldspotential. Men hur är det egentligen med den saken? Amanda Svensson synar yrkets historia och praktik.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2023-03-16.

Att försöka kommunicera på ett språk man inte riktigt behärskar kan kännas som att göra våld på sig själv. Alla som har flyttat till ett nytt land, eller bara försökt flirta med en främling på semestern, vet det. Hur liten och dum man kan känna sig, som en förkrympt version av den man verkligen är. Om situationen är tillräckligt allvarlig och språkförbistringen tillräckligt grov känner man sig kanske till och med maktlös.

Språk är makt, och makten har alltid varit beroende av språket. Närmare bestämt har makten alltid varit beroende av språken, i plural. När de europeiska kolonialmakterna påbörjade sin kapplöpning om att lägga resten av världen under sig var språkförbistringen inte sällan ett problem. De budskap man kan kommunicera med enbart vapen och våld är trots allt begränsade – för att bygga ett imperium måste man kunna kommunicera verbalt med sina tänkta undersåtar. Kolonialmakterna var kort sagt beroende av tolkar, översättare och språklärare för att omsätta sitt våld till verklig makt.

Idag betraktar de flesta antagligen översättarkåren som en harmlös och fredlig yrkesgrupp, helt utan våldspotential. Översättning är, till skillnad från exempelvis vapenexport eller riskkapitalförvaltning, en verksamhet med en alltigenom god aura. Översättning och tolkning sägs föra människor och kulturer närmare varandra, öppna dörrar och möjliggöra samarbete. Allt det är sant. Liksom det är sant att de flesta, för att inte säga alla, översättare drivs av en djup kärlek till språk och kommunikation. Men historien visar oss att översättningen inte per definition är något gott – den kan också användas i exploateringens, erövringens och krigföringens tjänst. Och kanske är det inte bara dessa destruktiva användningsområden som gör översättning till en potentiellt brutal verksamhet. Kanske ligger det också ett latent våld inbäddat i själva översättningsakten.

I författaren och översättaren Rebecca F. Kuangs fantasyroman ”Babel” är det en översättarelit i den viktorianska erans Oxford som har fått det brittiska imperiets hjul att börja rulla. Man har nämligen upptäckt att det finns en kraft i spänningen mellan olika språk, lika potent och världsomvälvande som förbränningsmotorn eller ångmaskinen. En kraft alstrad av det som obönhörligen går förlorat i översättningen, alla de borttappade nyanserna eller förvrängda etymologiska sambanden, en kraft som går att utnyttja med hjälp av så kallat ”silverarbete”. På ena sidan av en silvertacka skriver man ett ord på ett språk, på den andra sidan ett besläktat ord på ett annat språk, där betydelsen är aningen annorlunda. Så laddas silvertackan med en magisk kraft, men bara om den som gör inskriptionen fullt ut behärskar och förstår de båda språken. Konsekvensen av detta är förstås att det brittiska imperiet behöver översättare – och helst från de länder och språkområden som de önskar lägga under sig. Kinesiska, indiska och västafrikanska ungdomar behöver värvas, drillas och stöpas om till trogna brittiska undersåtar, väloljade kuggar i det imperialistiska maskineriet. Så blir dessa ungdomar och deras modersmål ett slags resurs, något som utvinns i den utvinningsekonomi de själva är med om att upprätthålla.

Kuang, som själv är översättare och därtill doktor i Kinastudier vid både Oxford och Cambridge, är minst lika intresserad av våld som hon är av etymologi och översättningsteori. Romanens grundpremiss – att översättning är ett slags magi – kan tyckas romantisk, men är snarare motsatsen. Det är kallhamrad pragmatism och snöd ekonomisk vinning som har fått översättning att växa fram som praktik och forskningsfält. Samma pragmatism präglar till stor del översättarens verklighet. En perfekt översättning existerar inte. Dimensioner går alltid förlorade, andra tillkommer. Det är ett slags nödvändigt våld, men ett våld likafullt.

Som översättare är man inte bortskämd med att spela huvudrollen i storslagna fantasyberättelser om kampen mellan gott och ont. Men nog har man känt den där våldsamma kraften, spänningen som kan uppstå när man inte riktigt når fram från det ena språket till det andra? Frustrationen, men också känslan av att det finns något nästan, ja, magiskt i det mänskliga språkets mångfald och undflyende natur? Det där som skimrar mellan två nästan, men inte helt, identiska begrepp – säg något så enkelt som svenskans ’söt’ och engelskans ’sweet’ – vad är det egentligen? Är det kanske det adamitiska urspråket vi skymtar där, det där som påstås ha talats före Babels torn, då alla människor på hela jorden förstod varandra utan problem? Då ingen behövde göra våld på sig själv genom att försöka kommunicera på ett språk som inte är djupt förankrat i den egna kroppen?

Något verkligt urspråk har förstås aldrig funnits, och en hundraprocentig förståelse är mer än man kan hoppas på ens mellan människor som talar samma språk. Varje människa är en ö, och allt det där. Att vara en ö behöver å andra sidan inte hindra en från att hysa en längtan efter erövring och expansion – man kan exempelvis notera att engelskan, ett språk som faktiskt uppstod på en relativt liten ö i Nordatlanten, inom loppet av några hundra år tagit över världen och blivit så nära ett lingua franca som vi någonsin varit i människans historia. Parallellt har världens talade språk stadigt minskat i antal. Att kolonialismen i sin ursprungliga form är en överstånden epok hjälper föga – engelskan har blivit ett skrällande, självspelande piano vars musik dränker fler och fler av världens mindre högljudda språk. Det är ingen olyckshändelse i arbetet, utan var en integrerad del av det koloniala projektet. Jamaica Kincaid skriver, bland annat i romanen ”Lucy”, om det barocka i att alla skolbarn i det brittiska samväldet skulle lära sig William Wordsworths dikter om påskliljor, trots att väldigt få någonsin skulle komma i närheten av en sådan blomma. I Abdulrazak Gurnahs ”Efterliv” ska den unge soldaten Hamza ’civiliseras’ genom att lära sig kolonialmaktens språk, tyska, så väl att han kan läsa Schiller. Så befäste man vissa språks överhöghet. Ett annat sätt att säga: vissa folks överhöghet.

Mycket gick helt klart förlorat i den översättningen. Människors lika värde och egenmakt, framför allt. Kolonialismen var en våldsam, destruktiv kraft, men den var inte oundviklig. Översättare, tolkar, språklärare och andra spelade en roll i den utvecklingen. Eftersom språk är makt, och makten är sängkamrat med våldet. Och även den stillsamma romanöversättaren på sin kammare är en del av denna våldsamma tradition, vare sig hon vill det eller ej. Kanske är det därför som drömmen om ett urspråk fortfarande lever kvar. Drömmen om ett språk, bortom orden – låt oss kalla det ett mänsklighetens språk.

Amanda Svensson, författare och översättare

Litteratur

Rebecca F Kuang: Babel: Or the Necessity of Violence: An Arcane History of the Oxford Translators' Revolution. Harper Voyager, 2022.

Abdulrazak Gurnah: Efterliv. Översättning: Helena Hansson. Albert Bonniers förlag, 2021.

Jamaica Kincaid: Lucy. Översättning: Lena Fagerström. Bokförlaget Tranan, 2017.