Är det vänster hjärnhalva som har fördärvat världen?

Har den vänstra hjärnhalvan lyckats skapa en värld där den ständigt kan dominera över den högra? Helena Granström ser en kosmisk kamp utspela sig framför våra ögon och bakom varje pannben.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Hennes högra hand tänder en cigarett – vänster hand släcker den. Så snart hennes högra hand valt ut en blus, hänger hennes vänstra hand tillbaka den i garderoben. Med höger arm omfamnar hon sin make, samtidigt som hennes vänstra stöter bort honom.

Hos split brain-patienter, det vill säga personer som av olika skäl fått förbindelsen mellan höger och vänster hjärnhalva kapad, uppträder de två delarna av hjärnan inte sällan som två ilskna kontrahenter: Den ena med tillgång till såväl språket som kroppens högra hälft, den andra stum men i outtröttlig tigande protest genom verksamheten hos den vänstra kroppshalvan. Det mänskliga jag som i vanliga fall framträder som en enhet manifesterar sig hos dessa patienter snarast som resultatet av framgångsrika förhandlingar mellan två agenter med radikalt olika agenda.

Men också hos dem av oss där förbindelsen mellan hjärnans två halvor är intakt visar neuropsykologisk forskning att två diametralt motsatta krafter är i rörelse i vårt inre, om än i mindre öppen konflikt. Visserligen är deras samarbete en förutsättning för att hjärnan ska fungera normalt, men icke desto mindre är det lätt att få intrycket av två väsensskilda personligheter: Den ena med en faiblesse för abstraktion och kategorisering, den andra upptagen av specifika sammanhang och relationer mellan konkreta objekt. Den ena inriktad på att manipulera sin omvärld, den andra på att tolka den. Den ena förmögen att uttolka innebörd hos bokstäver och tecken, och den andra förtrogen med tillvarons djupare mening. Kanske har vi med andra ord alla skäl att, likt Goethes Faust, utbrista: Ack, jag har två själar i mig!

Spelet tycks emellertid vara riggat till den vänstra halvans fördel, konstaterar neuroforskaren och litteraturvetaren Iain McGilchrist i ”Mästaren och budbäraren”, ett rikt och vittfamnande verk om kulturhistorien som hemisfärisk kamp: Det är denna hjärnhalva som är i besittning av språk, logik, rationalitet och i princip alla andra redskap som vi normalt sett använder oss av för att förmedla och utvärdera argument och resonemang.

Det underförstådda har ingen plats hos den vänstra hjärnhalvan, som avkräver världen entydighet och tydlighet: Medan den högra hjärnhalvan tänker med hjälp av metaforer – en tankeform som, om vi ska tro McGilchrist, föregår all form av abstrakt tänkande – saknar den vänstra hjärnhalvan helt tolerans för vaghet och motsägelse. Finner den någonstans en antydan till implicit mening, vill den genast göra denna mening explicit genom att ge den ett exakt språkligt eller vetenskapligt uttryck. För denna hjärnhalva är både metaforik och poesi – den konstform som låter språket självt begå en form av myteri mot all entydig innebörd – i bästa fall vackra illusioner, i sämsta fall lögn.

En värld präglad av den vänstra hjärnhalvans funktion och preferenser skulle vara en värld av entydighet och bokstavlighet, regelstyrning och byråkratisk kontroll. En strikt mekanistisk syn på tillvaron skulle råda, och långt större tonvikt läggas på teknologisk utveckling än på mellanmänskliga relationer. Religion och andra högre värden skulle avfärdas som barnsliga fantasier, och mätbarhet och effektivitet skulle vara överordnade ideal.

Låter det – tja, en smula bekant? Det är i så fall ingen slump: McGilchrists kungstanke är nämligen att balansförhållandena i den mänskliga hjärnan har pendlat genom historien, så att kulturer under olika epoker har formats huvudsakligen av antingen den ena eller andra halvans ideal. Detta kan enligt författaren avläsas såväl ur litteratur och filosofi, som till exempel från en sådan sak som från vilken vinkel som dominerar vid porträttmåleri: Genom vilket öga målaren valt att betrakta sin modell säger någonting om till vilken hjärnhalva han svär sin lojalitet.

Vår tid är alltså inte den första som präglats främst av vänster hjärnhalvas språkfixering, maktlystnad och kontrollbehov. Men det finns trots det någonting som ger det moderna samhället en särställning. Den industriella revolution som resulterat i det samhälle vi ser idag var, med McGilchrists ord, ”den vänstra hjärnhalvans djärvaste angrepp på den högra hjärnhalvans värld”. För, trots att höger hjärnhalva på det allra mest basala planet är den som öppnar oss för tillvarons mångfald och gör den begriplig, finner vänster hjärnhalva i och med industrialismen ett sätt att kringgå detta, nämligen genom att omskapa den konkreta verkligheten efter sitt tycke.

Den högra hjärnhalvan sysslar med mångfald och den vänstra med kategorier och identitet: vad händer då om vi genom massproduktion och standardisering på ett handgripligt sätt fyller tillvaron just med sådana identiska kopior som den vänstra hjärnhalvan hanterar bäst? Om en fysisk plats inte längre är möjlig att särskilja från en annan, vad ska vi då med höger hjärnhalvas förståelse av enskildhet och individuell särart? Och kanske mest avgörande av allt: Forskningen visar att vår högra hjärnhalva ”känner ett släktskap med levande ting” och den vänstra med det icke-levande. Dessutom är vänster hjärnhalva den som ensam hanterar varseblivningen av allt icke-levande i vår omgivning. Kan denna vänstra hjärnhalva då inte faktiskt tänkas vara på väg mot sin slutgiltiga seger i en värld som i allt högre grad består av mänskligt tillverkade artefakter, en värld där det levande undan för undan ersätts av livlösa ting?

Under den upplysning som banade väg för teknologi och industriell produktion utsattes, påpekar McGilchrist, naturen för samma behandling som metaforen: ”från att en gång ha vördats som en väg ut ur det artificiella och in i en djupare verklighet” började naturens skönhet förstås som en sorts bedrägeri, inte heller den mer än en vacker illusion.

Och på samma sätt har, kan man tillägga, den implicita mening som varje grässtrå, varje fågel, varje träd härbärgerar brutalt kommit att ersättas med nyttans och kvantifierbarhetens explicita mening, formulerad i termer av rekreationsvärde, biologisk mångfald och virkesuttag. Som McGilchrist uttrycker det: ”Maktlystna människor försöker alltid att ersätta implicit förståelse med explicit förståelse.”

Och lika utarmad som ett språk utan metaforik skulle tillvaron stå om den slutligen berövades allt det som är outgrundligt och genuint annat, enskilt och okontrollerbart, till förmån för en av människan skapad omgivning där varje ting fyller en uttalad och entydig funktion. Kvar fanns då bara en värld av speglar som återkastade människans ansikte mot henne vart hon än vände blicken, och det enda bildspråk som återstod vore den tomma liknelsen ”jag är som jag”.

Men så länge något i vår omvärld gör motstånd mot entydigheten, kommer något i våra hjärnor också att göra det. Och hur mycket vi, eller något i oss, än strävar efter att utjämna tillvarons mångfald och djup lär vi aldrig lyckas helt och hållet. Det är jag åtminstone till hälften säker på.

Helena Granström
författare med bakgrund inom fysik och matematik

Litteratur

Iain McGilchrist: Mästaren och budbäraren – Om hur hjärnans två halvor format världen. Översättning: Michael Larsson. Fri tanke, 2023.