Avgörandets historia berättar något avgörande om fotboll och samhället

Varför kan en gammal trasig vinkruka få en att gråta? Linda Fagerström funderar över detaljerna som får oss att komma nära historiska personer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från januari 2017. ”Pheidíou eimí” eller ”Jag tillhör Fidias.” Så står det skrivet i botten på en kanna i bränd lera, som hittats vid utgrävningar i grekiska Olympia. Just den här sortens kärl kallades under antiken oinochoe och användes för vin. Den är sprucken och ser inte ut som något särskilt – den typ av kantstötta föremål som det går tretton på dussinet av i arkeologiska museer runt hela Medelhavet. För tvåtusen femhundra år sedan stod den, fylld med vin, på bordet i en stenhuggarverkstad. Redan då fick den förmodligen sitt första nagg i kanten, kanske omkullvält under en festmiddag. Säkert hade det grumliga vinet redan då lämnat intorkade spår i glasyren på insidan, utan att ägaren brytt sig om att torka bort dem. Sin anspråkslöshet till trots, bär kannan på en svindlande dimension. Den har tillhört Fidias, den grekiska antikens mest berömda konstnär. För atenarna högg han den tolv meter höga Atenaskulptur som en gång stod i Parthenon, Akropolisklippans största tempel. Därtill den numer omstridda Parthenonfrisen, som också prydde templet men under 1800-talet togs till Storbritannien och små småningom hamnade på British museum i London, där den finns än idag. Fidias låg också bakom ett av antikens sju underverk: den tretton meter höga gudabilden i elfenben och guld i Zeustemplet i Olympia. När arkeologer på 1950-talet stötte på den där vinkannan just i Olympia, var det en triumf: inskriptionen ”jag tillhör Fidias” bekräftade att någon som hette så faktiskt hade funnits. Han var inte bara en konsthistorisk legend, ett påhittat namn som dröjt sig kvar genom millenierna – utan en man av kött och blod som levt på mitten av 400-talet före vår tideräkning. Dessutom: just där kannan grävdes fram, i en enkel byggnad intill Zeustemplet, fann man också gjutformar för fasaddekorationer och påbörjade småskulpturer. Detta var Fidias ateljé. Kannan finns att se på museet i Olympia. Det är kanske löjligt, men jag kan börja gråta när jag står framför ett meddelande som det i botten på den där vinkannan. I bokstävernas snabbt dragna linjer, i fingrarnas spår och handens avtryck imploderar årtusendena. Keramikern, som snabbt skrev i den mjuka leran, känns mycket närvarande. För att inte tala om Fidias – skulptören, vars namn och konst jag känner till, har varje kväll slutit handen om den där kannan tills den blivit sprucken och nött. Inför sådana där små mänskliga spår öppnas dörr mot historien på ett sätt som inte ens Parthenon förmår överträffa. Inte bara jag går igång på sådana där saker. Det gör också brittiska Kathryn Hughes, som är litteraturkritiker och akademiker med den viktorianska eran som specialitet. I ”Victorians Undone. Tales of Flesh in the Age of Decorum” närmar hon sig allt det där lite simpelt vardagsnära, som gör att sedan länge döda 1800-talsmänniskor plötsligt känns mycket levande. Charles Darwin, till exempel. I boken finns ett foto på hans skägg, eller rättare sagt, en tuss av det. Det ställdes ut på Natural History Museum i London 2008, efter att en släkting hittat tussen i ett gammalt kuvert. Darwin brukade rycka strån ur skägget medan han satt i djupa tankar över sina anteckningar. Morgonen efter hans död samlade dottern därför in de hårstrån som då låg spridda över alla papper och uppslagna böcker på hans skrivbord, och sparade tussen till eftervärlden. Det är äckligt på ett fascinerande vis. Men vem visste, att det där karaktäristiska skägget, som vi så självklart förknippar med Charles Darwin, i själva verket var anlagt för att skymma den store vetenskapsmannens ansikte? Det visar sig, att författaren till ”Om arternas uppkomst” var en osedvanligt blyg viktorian med svajigt självförtroende. Helskägg blev för honom den perfekta maskeringen, trots att det var helt omodernt när han hoppade på trenden. De flesta andra män hade mutton chops, det vill säga lammkotletter, som kortklippta men breda polisonger kallades. Picadilly Weepers var också populärt: ett slags utkammat långhårigt kindflax som inte såg riktigt klokt ut. För att inte tala om the Newgate Frill, eller hakremmen, som blev populär under det tidiga 1850-talet: skägg som växer ganska fritt strax under käklinjen och på halsen, med en ofrivilligt komisk effekt som Kathryn Hughes liknar vid en uppochnedvänd gloria. En av Darwins bästa vänner syntes med en sådan. Själv lät han skägget växa fritt, så till den milda grad att ingen vid den lördagssoaré som Royal Society höll i april 1866 kände igenom honom förrän lagom till kaffet. Vilket han, om man ska tro Kathryn Hughes, säkert bara var lättad över. Hennes grepp syftar att visa hur viktorianerna – i konflikt med den etablerade historiska bilden – egentligen inte alls var pryda och eteriska utan tvärtom fullständigt fixerade vid världsliga, kroppsliga ting. Som författaren George Elliots högerhand, till exempel. Enligt ett elakt rykte, som spreds redan medan hon levde, var den groteskt stor eftersom hon som ung arbetat hårt i familjens ysteri och utvecklat abnorm muskelmassa. Som motbevis för Kathryn Hughes fram en vit skinnhandske som tillhört författaren, och som på ett mirakulöst sätt dykt upp långt efter hennes död. Den är i näst minsta handskstorleken: bara 6,5. Det är egentligen inte svårt att i tanken föreställa sig vilka hinder en yrkesverksam och samhällsengagerad kvinna som George Elliot, eller Mary Anne Evans som egentligen hette, måste stött på i ett London där kvinnor ännu förvägrades rösträtt och inte var fullvärdiga medborgare. Ändå: ett världsligt ting som en handske gör alla de kval och kompromisser hon måste gjort så mycket mer konkret påtagliga. Hon, som använde ett mansnamn som pseudonym, hade alltså pyttesmå händer och bar vita handskar med pärlformade knappar och snirklig kant vid handleden. Journalist, intellektuell och författare, fri i anden men på jorden fastlåst i det viktorianska samhällets könsbundna föreställningar om hur kvinnor bör klä sig – oavsett om de kallade sig George i förnamn. Historien, tror jag, består av både strukturer och individer. För nog blir alla paradigmskiften och tolkningsmodeller inte bara mer begripliga utan också mer betydelsefulla i det ögonblick vi inser att bakom dem stod helt vanliga människor. Precis som vi drack de vin ur spruckna krus, namnade sina ägodelar, var blyga och i otakt med de senaste polisongtrenderna – och kämpade för att kunna vara både kvinna och intellektuell. Då och då, kan man väl anta, blev de förmodligen också undone – det vill säga, inte bara på det viset som Kathryn Hughes titel ”Victorians Undone” i första hand leder tankarna till: att bli avklädd och granskad under sitt snygga skal – utan också i betydelsen utom sig själv, oredig och vilse i tillvaron – precis som vi. Linda Fagerström, konsthistoriker och konstkritiker Litteratur Kathryn Hughes: Victorians Undone – Tales of the Flesh in the Age of Decorum. Fourth Estate, 2017.

8 Jan 20209min

I de stora teorierna om samhället och människan är detaljen det som kan förklara och göra begreppen tydliga. Sociologen David Wästerfors hittar inspiration för forskare i konst och litteratur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Från januari 2019. ”Man fastnar så lätt i detaljer”. ”Man ser inte helheten för alla detaljer”. Ordet detalj är inte helt positivt laddat. Ibland uppmanar jag studenter och doktorander på universitetet där jag arbetar att ta fasta på en detalj för att komma igång med sitt berättande. Men alla ser inte meningen med det, åtminstone inte till en början. En praktfull text antas börja storstilat och fortsätta så. Begreppen är allt, detaljer inget. Detaljer distraherar och tar utrymme. De drar ned tempot och förminskar ens tankar. Journalister gillar detaljer långt mer än forskare. För journalisten är detaljen allt och begreppet inget. De har förstått detaljens sprängkraft och kunde gärna bekanta sig med ett eller annat begrepp. Forskare, däremot, kunde kanske låta sig lockas av journalistikens sinne för detaljer – eller konstens och litteraturens. Thomas Arnroths serieromaner ”Mina tio orimliga år som frälst” från 2017 och 2018 handlar om hans tid i Livets Ord. De är fulla av fyndiga detaljer. Arnroth berättar till exempel om det han kallar tvåstegshoppdansen under lovsången till Gud. Att dansa är kroppsligt och kan därför vara besvärligt för troende, inte minst för medlemmar i Livets Ord på 1980-talet. Kroppens begär ansågs syndiga och låg i strid med anden. Att då dansa kan bli oerhört komplicerat. Dansen får absolut inte bli sensuell, självförhärligande eller flirtig och den får inte genomföras på ett sätt som visar hur duktig man är. Ändå fanns i Livets Ord en hög och hjärtlig lovsång som berusade församlingen och fyllde den med fantastiska känslor. Lovsången var enklare och mer slagkraftig än i vanliga frikyrkor, mer repetitiv och medryckande. Och de flesta anhängarna hämtades från andra frikyrkor, så det var deras liturgi som Livets Ord skulle överglänsa. Tvåstegshoppdansen blev en behändig kombination av sedesam kroppskontroll och musikalisk extas. Man hoppade helt enkelt från en fot till en annan och sparkade lite framåt med den fot som var i luften. Det var dansen. ”Man fick av bara farten”, skriver författaren, ”en viss bakåtlutning på kroppen som lirade bra med stolsraderna”. Det var lättare att luta sig bakåt än framåt mellan rader av stolar och mötesdeltagare. Och dansa fick man alltså. Men det skulle vara minimalt. Dansen blir en talande detalj i berättelsen. Den fångar det sinnliga och upprymda i Livets Ord och ingår i en förklaring av hur man kan lockas djupt in i församlingens gemenskap. Den halvhjärtade och dämpat kroppsliga dansen blir en av flera symboler för församlingens dragningskraft på andra troende. Den är både kristet korrekt och hänryckt, lite friare och fräckare än i andra församlingar och ändå inte djävulsk. Författaren hade knappast uppnått samma poäng med allmänna resonemang om religiös disciplinering eller liturgisk innovation. Det hade blivit för abstrakt och syrefattigt. Hans skildring av dansen mellan stolsraderna blir mycket mer effektiv. Och då måste han göra sig omaket att skildra dansen i detalj. Det riskerar förstås att bli uttrymmeskrävande, men i gengäld förstår läsaren på ett mer inkännande och originellt sätt. Poängen sätter sig. Livets Ord på Ulf Ekmans tid var både lössläppt och disciplinerat. Armando Iannuccis satiriska film Stalins död från 2017 har en överraskande inledning. En klassisk konsert i radiohuset i Moskva har just avslutats då den fruktade generalsekreteraren i egen hög person ringer musikdirektören. Stalin uppskattade framförandet och ser nu fram emot inspelningen. Direktören får panik. Konserten sändes direkt och spelades inte in. Hämta alla musiker! Spärra utgångarna! Konserten måste tas om. Och för att inte ljudet ska bli annorlunda får man kalla in ny publik från gatan för att ersätta de som hunnit gå. Det blir en märklig extraföreställning för Stalins skull, med en dirigent på helspänn och ett förstummat proletariat i salongen. Säkerhetspolisen hämtar grammofonskivan som en statsangelägenhet. Stalin får den hemkörd och kan lyssna. Sedan dör han. Även här blir detaljen mödosamt skildrad: en grupp musiker och en publik som kallas in helt utan glädje och i skuggan av ytterst realistiska repressalier. Samma inledning finns i seriealbumet Stalins död av Fabien Nury och Thierry Robin som filmen bygger på. Det finns en sådan lockande dramaturgi i en konsert som måste repeteras med livet som insats för att behaga en statschefs personliga nyck. Det säger så mycket mer än konventionella sätt att återge ett terrorvälde: siffror på fängslade och döda, redogörelser av skenrättegångar och angiverisystem. Inget fel på dessa fakta men detaljen med konserten fungerar annorlunda. Med sin kombination av det vardagliga och det groteska, det finkulturella och det iskalla, blir den en suggestiv introduktion till stalinismens universum. Varken filmen eller seriealbumet om Stalins död hade lyckats göra samma sak med diagram och kartor, inklippta bilder från stora fosterländska kriget eller intervjucitat från historiker. Det hade blivit alltför igenkännbart. Det hade känts som inledningen till en dokumentär vilken som helst. Nu gäller det 1953, nu gäller det Stalin. Då vill man få en smak av Stalin, en doft av hans terror. Då blir detaljen med den i skräck upprepade konserten ganska passande. Det duger förstås inte med vilken detalj som helst. Den ska väljas med omsorg och den ska ha fog för sig. Den ska vara mångbottnad och ändå enkel, rik på betydelser men lätt att greppa. Stalinismen är inte lätt att greppa, inte heller en väckelserörelse som Livets Ord. Det handlar om två komplexa sociala fenomen vars inre dynamik inte låter sig sammanfattas i en handvändning. Det finns historiska aspekter, institutionella, politiska och ideologiska och det finns mängder av verk och olika källor. Sådant bör en skribent och forskare beakta, läsa in sig på och visa respekt. Ändå är det häpnadsväckande hur långt enskilda iakttagelser kan föra oss i själva gestaltningen av kunskapen – om vi bara vågar. ”Man fastnar så lätt…”, ”man ser inte helheten…”. Men kanske bör vi ibland fastna i en detalj? Detaljen kan skärpa blicken och sätta pretentionerna i standby-läge. Vi kan lära oss något om 1980-talets Livets Ord utifrån tvåstegshoppdansen men det sker inte från ovan eller på ett pompöst sätt utan lite från sidan. På samma sätt kan vi begripliggöra Stalins terrorvälde utifrån exemplet med konserten just för att det inte direkt förväntades. Vi snubblar in i terrorväldet snarare än undervisas om det. Det kräver ett slags alexanderhugg i det material som ska gestaltas. Det kräver tålamod och nästintill idisslande beskrivning. Jag tycker det är oerhört svårt. Kanske borde jag sluta uppmana och istället räkna ut vad som händer när det fungerar. Man sitter där med allt man vet och känner sig lite trängd. Man försöker slappna av och råkar vila ögonen på något som verkar vilja bli omtalat, även om det hittills framstått som marginellt – som en fot i luften mellan stolsraderna under församlingens lovsång, som en svettpärla på dirigentens panna i femtiotalets Moskva. David Wästerfors, sociolog Tips Thomas Arnroth: Livets ord – mina tio orimliga år som frälst, del 1 och 2. Galago, 2017 och 2018.

7 Jan 20209min

I romarriket fanns inte kanelbullens dag, men väl en mängd andra högtider. Poeten Ovidius sökte dagarnas mytologiska förklaring i diktverket Fasti, som får Anna Blennow att fundera över tidens gång. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hur ser egentligen tiden ut? Hur uppfattar vi tidens själva lopp? Ständigt i rörelse, lättflyktigt, ogripbart. För mig har året alltid haft formen av en rektangel, som i Scoutförbundets almanacka, där man klistrade upp en ny bild för varje månad i fyrkantig omloppsbana. Våren var utförsbacke ned mot sommaren, som vilade lugnt och tungt i botten; hösten var en mörk och brant väg uppåt mot vinter. Tiden får annars ofta formen av en linje, om den skildrar ett historiskt förlopp, eller en cirkel om den betecknar årets återkommande struktur. Den kan vara en ansamling av kvadratiska månader, som i en skrivbordskalender, eller sida efter sida med dagar och veckor i en fickalmanacka. Tidens rörelse orkestreras med blicken, som rör sig längs strukturerna, eller genom fingrarnas bläddrande bland bladen. Tiden går, tiden är i rörelse, tiden har redan gått och gått ut, men precis som dagen, natten och årstiderna återkommer den också ständigt. Tiden är den mänskligaste av strukturer. Ovidius taktik är att ställa gudarna själva till svars. Villigt träder de fram, alltifrån Venus till Mars Tiden är vårt hem, och kanske är det den oundvikliga tiden som egentligen utgör det vi kallar verklighet. Om vi tänker på annat en stund försvinner den, men vi kallas alltid tillbaka genom klockslag, alarm och specifika tidpunkter. Vi är besatta av tiden och dess indelning. Ändå vill vi fly den, precis som den flyr från oss. ”Fråga inte om när jag eller du ska nå vår levnads gräns”, råder den romerske poeten Horatius i ett av sina oden, det som innehåller det nu nästan utslitna citatet ”fånga dagen”, carpe diem. Framtiden är oviss, och bara gudarna vet hur många år som återstår. För antikens romare hade tiden formen av kolumner. En för varje månad, och en rad för varje dag. I dessa tabellsystem fyllde man på under månadernas namn med dagarnas beteckning, indelade efter tre huvuddagar i varje månad: Kalendae (den första dagen i månaden), Nonae (den femte eller sjunde dagen) och Idus (den trettonde eller femtonde). Men romarnas kalender hade fler fixpunkter än så. Dåliga dagar, när det inte var tillåtet att hålla rättegång eller utföra andra offentliga aktiviteter, markerades med ett N för Nefasti, medan gynnsamma dagar hade ett F för Fasti, och ”Fasti” var också det namn som kalendern i sin helhet hade. Under romarrikets allra äldsta tid fanns bara 10 månader, vilket snart ökades till 12, och själve Julius Caesar lät sedan i den så kallade julianska kalendern finjustera månadernas dagar till det antal de har idag. Poeten med örat mot gudavärlden och vip-biljett till Olympen är ett återkommande tema i antikens poesi. Men tiden kan också anta formen av en berättelse. Dagarnas skilda signifikans kan fyllas med myter, gestalter och historiskt meningsinnehåll. Vi människor tycks gärna vilja göra den kopplingen: privata och offentliga födelsedagar, årsdagar av såväl förfärliga som fantastiska händelser, och speciella hyllningsdagar till föräldrar, kanelbullar och tulpaner. Runt år 8 i det som skulle bli vår tideräkning påbörjade den romerske poeten Ovidius ett ambitiöst diktprojekt med just detta syfte: att i berättelsens form skildra årets gång. Med Ovidius’ mått mätt var det förstås inte år 8 efter Kristus, utan år 760 efter Roms grundläggning, eller, enligt romarnas mer vardagliga sätt att datera, ”året då Camillus och Quinctilianus var konsuler”. Verket fick namnet ”Fasti”. Här skulle inte bara festivaler och minnesdagar förankras kronologiskt, utan också förklaras. Ovidius hade redan tidigare grundmurat sin mytologiska kompetens i sin bok Metamorfoser, där gudars och människors förvandlingsmyter flätades in i en obruten följd som inte släpper sin läsare. I ”Fasti”, som 2017 kom i svensk översättning av Ingvar Björkeson, doppar han pennan ännu djupare för att nå myternas själva ursprung. Varför offrades salt och spelt till skördegudinnan Ceres? Vem var Veiovis, den okände guden med ett gammalt tempel på Capitolium? Ovidius taktik är att ställa gudarna själva till svars. Villigt träder de fram, alltifrån Venus till Mars, och berättar för Ovidius vilka de är och varför de helgas med ceremonier. Skaldens noggranna konstruktionsarbete är ständigt synligt i dikten: ”Noga, tre fyra gånger om, gick jag genom kalendern, men jag fann ingenstans utmärkt Sånadens dag. ’Dagen bestäms av präster’ sade en musa som såg mig. ’Tidpunkten är inte fast, så varför letar du där?’” Poeten med örat mot gudavärlden och vip-biljett till Olympen är ett återkommande tema i antikens poesi. Gudar anropas i början och slutet av varje verk, och poesin vandrar både i gudarnas fotspår och ledband. Även en läsare med normalgod orientering i antikens mytologi tappar snabbt bort sig i en skur av referenser till platser, gudar och epitet. Och inte ens Ovidius själv har alltid säkert svar. Gudinnan Anna Perenna är en doldis i den romerska gudavärlden. Hon firades den 15 mars – betydligt mer känd som dagen för mordet på Julius Caesar. Denna dag inleddes ursprungligen det romerska nyåret, och Anna Perenna firades genom vinpicknick i det gröna vid Tiberns strand. Men vem var hon? Ovidius ger flera förslag: drottning Didos syster från Karthago, en flodnymf, månen själv, eller en gammal gumma från en grannby som bakat bröd till belägrade romare. Hur själva festen gick till var säkrare: lika många bägare vin man lyckades dricka, så många år förväntades man ha kvar att leva. Anna Perenna verkar alltså mer än någon annan vara den flyende tidens gudom, och tillflykten för dem som inte lyder Horatius uppmaning om att inte räkna dagar och år. Hennes namn har både med latinets annus, år, och perennis, evig, att göra. Tidens oundvikliga gång och vår längtan att fånga den i kalendrar, scheman och veckoplaneringar är det enda som förblir beständigt Länge var Ovidius berättelse om Anna Perenna den enda kända källan till gudinnan och hennes kult, förutom kortfattade notiser i de bevarade romerska kalenderlistorna. Men bara för några decennier sedan kunde arkeologiska fynd för första gången belägga både gudinnan och hennes kultplats. I ett händelseförlopp typiskt för Rom och värdigt en Fellinifilm grävde man för att anlägga ett garage i en av Roms norra, vardagliga förorter. Av en slump träffade man på en antik fontän, sinnrikt uppmurad med vattenledningar och cisterner. I vattnet fann man offerföremål som mynt och pinjekottar, och i den låga muren framför bassängen fanns latinska votivinskrifter riktade till Anna Perenna. Och vi, som i Ovidius efterföljd återigen försöker rekonstruera Roms religiösa ceremonier, fick plötsligt handfasta bevis att lägga till poetens berättelse i det stora historiska pusslet av text och kontext. Ironiskt nog blev ”Fasti”, verket som skulle skildra tidens lopp och årets gång, bara halvfärdigt. Av skäl som idag inte är helt klarlagda hamnade Ovidius i konflikt med kejsar Augustus, och drevs i exil till Svarta havet, vilket antas ha avbrutit arbetet med dikten. Han återvände aldrig ur exilen, utan i orten Tomis slöts hans livs cirkel. ”Tiden glider, vi åldras snabbt med de tigande åren, och ingen tygel förmår hejda dagarnas flykt”, skriver han på en av de sista sidorna i ”Fasti”. Tidens oundvikliga gång och vår längtan att fånga den i kalendrar, scheman och veckoplaneringar är det enda som förblir beständigt. Kanske ska vi hellre lyda Horatius råd: Fånga din dag – tro ej på ännu en. Anna Blennow, latinforskare och skribent

2 Jan 202010min

Slackerromanen och slackern själv hade sin storhetstid under 1990-talet. Men vad ville denna figur egentligen? Och var tog den vägen? Författaren Martin Engberg söker och hittar henne i ny skepnad. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det fanns en tid i mitt liv när jag bodde i ett rum med svarta gardiner och sov på en madrass på golvet, inhyrd hos en vän i en medelstor svensk stad. Medan min kompis pluggade ägnade jag mig åt att skriva – ett tidigt romanförsök – och förutom sådant som Dagerman, kom inspirationen från böcker i vilka människorna liksom vi var unga, gick och stämplade och levde ett pliktlöst liv. Böcker som kunde tilltala en ung författar-wannabe eftersom de, på grund av sitt ämne, framstod som litterärt möjliga att imitera. Slackerlitteratur. I boken Not Working argumenterar psykologen Josh Cohen för att det behov av att inte arbeta många av oss har borde erkännas samma status som arbetet självt. Inte som återhämtning för ökad prestation, utan som något i sig meningsfullt. Med hjälp av fallstudier av personer han mött i sin kliniska praktik och olika konstnärskap konstruerar Cohen fyra typer vars minsta gemensamma nämnare är vantrivsel i förhållande till den gängse synen på arbete. Han ger dem namn som Den utbrände, Slusken, Dagdrömmaren och … just det ... Slackern. Slackern var alltså även före 90-talet sammanknippad med företeelser som uttrycker en ovilja mot att inrätta sig som en medborgare i nationens tjänst. Slackern, tänker jag, vad hände med slackern? Det var som att jag skickats tillbaka till det där rummet med svarta gardiner. Vad var det egentligen som skrevs där och varför? I ett försök att orientera mig plockar jag upp Per Hagmans debutbok, Cigarett från 1991. Alla markörerna är där, men att läsa om andras festande blir snabbt monotont och den grabbiga jargongen är kvävande. Det är något annat jag letar efter. Claes Holmströms bok Tredje stenen från solen från 1994 – som jag måste ha läst vid den här tiden – är svårare att få tag på än Cigarett. Av någon anledning är det kö på bibliotekets enda exemplar. I väntan på att kunna lägga händerna på ett ex ser jag om Richard Linklaters film Slacker från 1990 för att få ordning på begreppet. Det var framför allt den som gav ordet en för decenniet samtida betydelse, tidigare hade det till exempel använts om personer som under första och andra världskriget i USA inte ville göra militärtjänst. Slackern var alltså även före 90-talet sammanknippad med företeelser som uttrycker en ovilja mot att inrätta sig som en medborgare i nationens tjänst. Sedan drog den på sig en Nirvana T-shirt och blev synonym med en ironisk cyniker som var skeptisk mot det mesta. Inte minst äta-jobba-sova-dö-samhället. Eller som en karaktär uttrycker det i Slacker: ”Åt helvete med den sortens jobb du måste ha för att försörja dig! […] Se på mig! Jag klarar mig fint. Jag kanske inte lever på något bra sätt, men jag behöver åtminstone inte arbeta för att göra det.” Eller, för den delen, med artisten Becks ord: ”I’m a loser baby so why don’t you kill me?” Kameran i Linklaters film förflyttar sig sömlöst mellan olika karaktärer. Alla visar de upp en livshållning som speglar filmens titel. De delar med sig av sina teorier om världen på ett ofta spånigt, kvasiintellektuellt eller konspiratoriskt sätt, om det inte rör sig om rena fantasier, men de existentiella frågorna pockar på underifrån. De flesta av figurerna är unga, merparten män, men här finns också kvinnan på filmens affisch som försöker kränga en burk som hon påstår innehåller ett av Madonnas pubeshår, och på det sättet exemplifierar generationens förtrolighet med en global populärkultur och dess mytbildningar. En av anledningarna till att filmen, trots att den är en tidsskildring, inte känns daterad på samma sätt som Hagmans Cigarett, är att den utgör en provkarta över flera olika existenser utan att låsa sig vid ett enskilt perspektiv. Kategorin berättelser om pojkmännen som är barn till Lundells Jack, som i sin tur var barn till Jack Kerouacs beatniks, är vid det här laget mättad med råge. Antagligen är det därför (utöver rent litterära kvaliteter) som de skildringar i genren som kommit fram på senare år, har kvinnor som författare och huvudpersoner. Karolina Ramqvist skriver Alltings början med en feministisk blick. Huvudpersonen i Tone Schunnessons Tripprapporter uttrycker en liknande brist på kontakt med sina känslor som Hagmans jag i Cigarett, men könsskillnaden ger en förskjutning i maktbalansen. Huvudpersonens sätt att leva blir på det sättet en provokation mot vissa tabun, som i högre grad fortfarande gäller kvinnor än män, till exempel när det kommer till hur sexuella begär uttrycks. Slackern [...] faller mellan kolumnerna för vad rigida utvärderingssystem kan mäta. Men frågan är om inte Ottessa Moshfeghs My year of rest and relaxation från 2018 frambringat den ultimata slackern. Huvudpersonen i boken bestämmer sig helt sonika för att – med hjälp av ett mindre apotek av droger – gå i idé under ett helt år i väntan på att alla problem ska försvinna. Möjligen skulle det ambitiösa i projektet kunna diskvalificera detta som en slackerskildring. Å andra sidan är alla andra referenser på plats, från dyrkandet av VHS-spelaren och den nördiga besattheten av film, till den cyniska blicken och oviljan att inordna sig i ett uppstyrt samhällsliv. Dessutom är det något så udda som en närhistorisk roman i genren eftersom den utspelar sig runt millennieskiftet. Och huvudpersonen i Moshfeghs bok är inte den enda som söker en väg ut ur en kris med hjälp av slackern. I Not Working berättar Josh Cohen hur Linklaters film hjälpte honom ur den livskris han hamnat i som doktorand. Genom att hävda allas rätt att leva i sin egen takt gav den honom tillåtelse att vara kreativ på det sätt som passade honom. När han lät skrivandet ske på de tider och i de intervaller som föll sig naturligt för honom – ofta efter långa perioder av inaktivitet – lossnade skrivkrampen. Han hade hittat sin livsrytm. Sedan påpekar Cohen att det förstås finns tider när den egna rytmen måste inordnas med andras, för att vi har familj, lönearbete, eller ett husdjur att ta hand om, men säger att det kanske är då det är som viktigast att hålla fast vid dess anda av olydnad och vägran. Dess benägenhet till aktivitet och inaktivitet utan mål och mening. Slackern inom oss är helt enkelt den där som har en tendens att göra saker som faller mellan kolumnerna för vad rigida utvärderingssystem kan mäta. Jag inser att jag inte behöver Claes Holmströms bok. Det var det här jag letade efter. Inte fler skildringar av vilsna unga män. Tiden i rummet med svarta gardiner gav mig en möjlighet att utforska min egen rytm och när jag drömmer mig tillbaka dit är det för att jag behöver påminna mig om att jag fortfarande har en sådan. Det har inget med MTV, humorprogrammet Knesset eller krogrundor att göra. Tvärtom är det en uppmaning att söka andra berättelser, sådana som de i Slacker, som obekymrat slingar sig fram längs sina egna vägar, samtidigt som de möter och sluter upp med andra berättelser, utan att bry sig om ifall de gör på rätt sätt. Och det kommer att vara andra berättelser idag än på 90-talet. “Slackern utmanar det obestridda privilegium handling och målinriktning har i vår kultur av skrupellös kapitalisering och konkurrens. Hon tar sig an den fundamentala frågan om vad som gör livet värt att leva”, skriver Cohen. Det tar jag med mig. Resten kan få sjunka tillbaka till sitt 90-tal. Martin Engberg, författare

2 Jan 20209min

När drottning Kristina kom till Rom hamnade hon fort i händelsernas centrum. Men spåren efter monarken som blev mecenat är nästan utsuddade. Anna Blennow följer tecknen i jakt på Kristinas identitet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Detta drottning Christinas palats är stort. Uti den understa våningen kommer man i en stor sal, beklädd med rikt blommerat rött damast med guldgaloner. I salen är en präktig röd sammetshimmel, och under himmelen är drottningens devis broderad, en Fenix i eld, med en sol över.” Orden tillhör Mårten Törnhielm, svensk adelsman på resa i Europa. Han ska snart lämna Rom, men hoppas få audiens hos drottningen dessförinnan. En kall decemberdag blir det äntligen verklighet. Han följs av en kammartjänare genom rum efter rum, där röda sammetstyg hänger vid varje dörr och lyfts av lakejer när någon passerar. Dörren till drottningens eget rum öppnas. Hon sitter liten och svartklädd och värmer sig vid elden i spisen. Hon frågar Mårten ett och annat om Sverige, och sedan ställer hon sig, skriver han, ”tyst och tankfull” bredvid honom vid fönstret och stödjer sig med högra handen mot fönsterkarmen, innan hon tar avsked. Kristina hade anlänt till Rom mer än trettio år tidigare. Klockan två på natten den 19 december 1655 red hon in genom Porta Pertusa, en oansenlig port på baksidan av Vatikanpalatsets mur. En bostad hade inrättats åt henne i det så kallade Vindarnas torn, som innehöll ett påvligt observatorium med ett solur i marmor. Här sov hon fyra nätter mitt emellan himmel och jord, mitt emellan sitt gamla och nya jag, inför det offentliga intåget i Rom den 23 december. Drottningen rapporterades vara smyckeslös och iklädd svart hatt. Inför avresan från Sverige hade hon klippt sig kort, klätt sig i manskläder och hängt ett svärd vid sidan. Vid en senare resa till Frankrike reser hon i mansperuk, och liknas vid en vacker yngling med stora och tjusande ögon. Från Innsbruck, där hon konverterade till katolicismen, skriver hon till sin kusin Karl X Gustav: ”Jag har lyckligen anlänt hit, och har nu fått Hans Helighets tillstånd att öppet visa mig sådan jag länge har varit.” Men vilket var detta jag? Eller rättare sagt: hur skulle hon visa sig vara? Kort efter ankomsten till Rom, vid karnevalen i februari, hittar vi henne i händelsernas centrum. Under en kunglig baldakin, på en tron draperad i guldbroderad blå sammet, omgiven av uppvaktande adelsfamiljer och kardinaler, sitter drottning Kristina. Så kan hon nämligen fortfarande titulera sig, tack vare en skrivning i avsägelseakten som lät henne förbli suverän monark trots att hon abdikerat i juni 1654. En målning bevarad i Museo di Roma avbildar en tillfällighetsteater som vid samma tid byggts vid palazzo Barberini. På hedersplats sitter Kristina och fem kardinaler och iakttar en iscensatt kamp mellan plymklädda riddare och amasoner. Men drottningen är svår att urskilja på bilden. Hennes gestalt har nästan suddats ut där färgen försämrats. Drottningens hem i Rom blev palazzo Riario på västra sidan av Tibern. Salarna var fyllda av målningar, skulpturer, speglar och böcker. I en stor salong arrangerades teater och musikföreställningar, men bara under karnevalstid, det enda tillfälle då detta var tillåtet i det påvliga Rom. Bottenvåningen innehöll antika skulpturer, och väggarna beskrivs av besökaren Törnhielm så här: ”målade såsom skogar och landskap, och taken som himmel eller luft med moln och fåglar.” Gästerna får till och med titta in i den lilla badstugan med vitkalkade väggar och två badkar i marmor. Nästan ingenting av detta finns kvar från Kristinas tid. Palatsparken har uppgått i Roms botaniska trädgård. Och där, i ett växthus, bevaras hennes två badkar. I det ena växer agave; i det andra har kaktus planterats. En liten skylt talar om vem badkaren tillhört. Drottningens roll som musikmecenat i Rom sträckte sig snart också utanför palatsets väggar. Hon lät inrätta en egen teater, Tordinona, i ett gammalt torn vid floden, men efter bara fem år upphörde verksamheten när påven införde ett totalförbud mot offentlig teater. Om detta berättar musikforskaren Anna Zilli detaljerat i boken ”Drottning Kristinas sångerskor” (2019). Kvinnliga musiker var oftast förbjudna att verka i Rom vid den här tiden. 1686 tvingade påven alla sångerskor att antingen lämna staden eller gå i kloster: nunnor fick utöva musik under högst kontrollerade former. Men Kristina hade flera sångerskor anställda hos sig, inkvarterade i en av palatsets våningar. Mårten Törnhielm nämner i förbifarten ”en kvinnsperson, som påven låtit i kloster sätta, vilken därutur hade rymt och tagit sitt refugium hos drottningen”. På Kristinas teater var hennes loge prydd av en krona. Men idag finns ingenting kvar av teatern utom en minnestavla i sten på trottoaren vid floden. Hennes namn nämns inte i texten. Men Kristina iscensätter inte bara musik och teater, utan också sig själv, otålig att få framträda som den hon är: monark utan land, äktenskap och ättlingar, och därför fri från fasta attribut som nationalitet och genus. Religionen är bara en av de klädnader hon använder för att konstituera sig själv. Som ständigt skrivande skapar hon sin persona även i textform. I sin självbiografi tackar hon Gud för att hennes själ gjordes ”helt manlig, liksom resten av min kropp”, fri från kvinnliga svagheter. I sin barndom sov hon enligt biografin ofta under bar himmel och kunde gå i dagar utan mat och dryck – karaktärsdrag kompatibla med antikens hjälteskildringar. Hela texten andas av idén om varje människas förutbestämda personlighet: hon är född att härska, hennes handlingar är av manlig art. Men dåtidens texter rörde sig efter förväntade mallar. En formulering kunde vara mera av en fras än en sanning. Vad vet vi om drottningens genus och relationer? Är hennes kärleksbrev till Ebba Sparre uttryck för uppriktighet eller genre? Dess tilltal har analyserats som övervägande maskulint enligt rådande litterära modeller. Känslouttrycken i de senare breven till kardinal Azzolino har däremot i större utsträckning tolkats som sanna. Andra källor anger i vilket fall att båda har tillbringat nätterna med Kristina Kristina är metamorfosernas drottning, skriver Peter Englund i biografin ”Silvermasken”: hon förändras ständigt. Och allt runt Kristina förändras under loppet av hennes liv: hemland, religionstillhörigheter, kärleksaffärer. Men är hon inte själv ständigt densamma? Hennes palats är numera konstmuseum, men hennes egna samlingar är sedan länge skingrade. Det enda rum som är relativt intakt från drottningens tid är hennes sovrum med fresker i taket och två kolonner med förgyllda kapitäl. Här låg hon för döden och avled i april 1689, ett drygt år efter Törnhielms besök. Två fönster vetter ut mot gatan, avskärmade av höga fönsterluckor av åldrigt trä. I det ena står luckorna på glänt. Det var vid ett sådant fönster som han och Kristina stod bredvid varandra. Det tidlösa vinterljuset silar in i rummet. Ingenting är så närvarande som det som är frånvarande. Ingenting är så verkligt som en kuliss. Barockens färgsprakande teater är blott ett luftslott. Spåren efter drottningens platser är nästintill utraderade. Men i texterna står hon kvar, precis så som hon själv ville framställa sig. Anna Blennow, latinforskare och skribent Litteraturlista Anna Zilli, Drottning Kristinas sångerskor – en omvälvande kraft i Roms musikliv, 2019. Eva Hættner Aurelius, ”Drottning Kristinas brev till Ebba Sparre – galanta brev eller kärleksbrev?” i Liv, lust och litteratur: festskrift till Lisbeth Larsson, eds. K. Hermansson, C. Lenemark och C. Pettersson, 2014. Peter Englund, Silvermasken, 2006 (ny, reviderad och utökad upplaga 2019). Kristinas självbiografi är publicerad i "Kristina. Brev och skrifter", 2006, urval och redaktion av Marie Louise Renata Rodén och med introduktion av Peter Englund. Självbiografin är översatt från originalets franska av Cecilia Huldt. Stefano Fogelberg Rota, Poesins drottning. Christina av Sverige och de italienska akademierna, Nordic Academic Press 2008. Originalhandskriften med Mårten Törnhielms resedagbok finns i Roggebiblioteket i Strängnäs; den finns fritt tillgänglig i digitaliserad version via Kungliga biblioteket.

18 Des 201910min

Segrarna skriver historien. Antikens sju underverk kom till när grekerna förvandlade sitt imperiums mest framstående monument till historiska ikoner. Mattias Berg reflekterar över deras betydelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Man säger att segraren skriver historien. Men varje sådan segrare har hittills visat sig vara tillfällig. Bygger sina väldiga triumfbågar och krigsminnen – innan någon annan segrare kommer och skriver över den historien. Raserar monument, ibland hela kulturer. Så där får vi sitta bland ruinerna. Tyda spår och tecken efter allt som försvunnit, gått i bitar, bränts eller rövats. Av det grekiska dramat återstår till exempel hela verk av inte fler än tre författare: Aischylos, Sofokles och Euripides. Men även här finns bara en bråkdel kvar – vad gäller Sofokles sju av 120 dramer. Allt det andra, hela det litterära myller vi kan ana i andrahandskällorna, är mer eller mindre borta. Trots det bildar vi oss uppfattningar om det grekiska dramat som sådant, påstår ett eller annat, om hur det var och inte var. Och vi måste väl förhålla oss till sakernas tillstånd: att allt som finns kvar är några korn i sanden, en droppe i havet. Måste försöka tolka, begripa, mot alla odds. Med insikten om att helheten alltid kommer att vara undflyende och instabil. Att summan av alla dessa segrar blir en sorts förlust, av minne och monument.För inte ens underverken blev kvar. Av mänsklighetens allra mest omsusade skapelser kan vi i dag bara se Egyptens pyramider med egna ögon. I boken "Antikens sju underverk" från 2019 försöker antikvetaren Allan Klynne ändå rekonstruera dem med en detektivs noggrannhet. Tillkomsten, konstruktionssättet, sönderfallet genom jordbävning eller belägring – och så det utdragna sökandet efter spåren efteråt. Frågan är också om vissa av underverken ens funnits, eller snarare varit ett slags legering av legender: sammansmälta beskrivningar som ofta motsäger varandra. Inte minst gör Klynne sitt bästa för att reda ut Babylons hängande trädgårdar, som ändå inte tycks gå ihop på någon ledd. Vare sig hängande eller klättrande.Något liknande verkar gälla Kolossen på Rhodos, som sägs ha poserat bredbent över hamninloppet vilket tillät även de största fartyg att passera därigenom. Men enligt Allan Klynne kunde den knappast ha stått på det sättet, rent tekniskt. Och inte heller varit fullt så kolossal som myten menar. Med Mausoleet i Halikarnassos, en enorm överbyggnad av Kung Mausollos grav på 300-talet före Kristus i nuvarande turkiska Bodrum, är efterspelet minst lika intressant som tillkomsten. Det var romarna som först använde termen mausoleum när de lät Kejsar Augustus grav bli nästan lika väldig som den i Halikarnassos – och begreppet har sedan dess använts för bland annat Lenins och Maos gigantiska gravbyggnader. Men trots att monumentet över Mausollos, som sades vara minst 40 meter högt, stod sig ända fram till 1100-talet efter Kristus: alltså i nästan ett och ett halvt millennium, blev den ett mysterium för den modernare människan. Hur graven egentligen såg ut, exakt var den hade legat, vilka av dåtidens mest berömda skulptörer som gjorde utsmyckningarna. Romaren Plinius den äldre gav Mausollos grav dess mest utförliga beskrivning, som dock så isande tydligt illustrerar det närmast hopplösa i att försöka tolka äldre tider korrekt. Enbart av Plinius inledande mening finns det i dag enligt Allan Klynne 58 olika versioner. Främst på grund av att romaren, som brukligt var, skrev utan mellanslag och texten därmed kunde tolkas olika i de senare avskrifter som utgör våra källor. Sökandet efter själva mausoleet, vilket så småningom torde ha raserats av en jordbävning, är också en historia i sig. En flera hundra år lång skattjakt, som vid mitten av 1800-talet ledde till att 799 bitar från underverket kunde skeppas till England av brittiska arkeologer. Sedan pågick det fruktlösa pusslandet i ytterligare ett drygt sekel, innan en dansk expedition först på 1970-talet hittade de bitar som behövdes för att begripa helheten. Det var de gamla grekerna som skapade föreställningen om Världens sju underverk, som de hette när det begav sig, Den äldsta ännu existerande topplistan formulerades av Antipatros från Sidon på 100-talet före Kristus – med fem av sju underverk placerade just i det grekiska imperiets hjärta, inom en liten cirkel av hela jordklotet, eftersom segrarna skrev historien redan då. Och det är inte enbart underverken i sig som försvunnit, utan även definitionerna av dem. Antipatros uppräkning kan enligt Allan Klynne bygga på poeten Kallimachos försvunna bok "Förteckning över sevärdheter från världens alla hörn", skriven halvtannat sekel tidigare, eller från en lista som återfanns på ett mumie-emballage i Berlin i början av 1900-talet. Men den papyrusen var så skadad att bara tre av vad som sades vara sju sevärdheter gick att tyda: Pyramiderna, Mausollos grav och Artemis-templet i Efesos i nuvarande Turkiet. Självklart har den här topplistan sedan diskuterats och ifrågasatts genom historien. Redan romarna – nästa segrare i ordningen – tyckte till exempel att deras egna skapelser måste uppmärksammas mer. Inte minst akvedukterna, som Plinius den äldre kallade "den största tekniska triumfen i världshistorien".Och så har det fortsatt, in i vår tid. Jag läser om det senaste grandiosa försöket att skapa världens nya sju underverk. Från och med millennieskiftet sägs 100 miljoner människor ha deltagit i en global digital omröstning, där man fick välja mellan ett antal existerande byggnadsverk och som passande nog pågick i sju år med slutpunkt 2007.Resultatet blev väl inte särskilt oväntat. Här finns romarnas Colosseum – och en betydligt vidare geografisk spridning, med bland annat Chichén Itzá i Mexiko, Kinesiska Muren och indiska mausoleet Taj Mahal. Det i vår tid så uppmärksammade begreppet "Världsarv" är ju ett annat försök att lyfta fram det bästa som mänskligheten åstadkommit. Att underverken inte längre är sju, utan närmare 900 byggnader eller stadsmiljöer på Unescos lista, visar på både fördelen och nackdelen av att göra den bredare och mer representativ. Risken är att listan samtidigt blir allt mer svåröverskådlig – och till sist tappar sin pedagogiska poäng.Fortfarande ligger dock ungefär hälften av de kulturella världsarven i Europa och Nordamerika, det vill säga jordklotets härskare under nu snart tre sekel, efter Kinas senaste storhetstid under 1700-talet. Så den övergripande tendensen tycks stå sig relativt väl sedan de gamla grekerna. Just nu är det vi själva som skriver historien, innan Kina kanske tar över igen. Hur tidstypiska sådana här topplistor över mänsklighetens mäktigaste byggnadsverk än är, hur ytliga eller fåfänga, ser jag dock ändå deras värde. I bästa fall kan de fungera som en lättfattlig guide till kulturhistorien. Någonting som väcker vår fantasi och kunskapstörst, liksom respekten för andra kulturer. I värsta fall kan de snarast fungera tvärtom – och lättfattligheten slå tillbaka. Världsarven förvandlas då till självklara mål för dem som vill rasera monument, än en gång skriva över historien, statuera exempel. Vilket IS nutida härjningar i bland annat Palmyra och Mosul bara alltför tydligt illustrerar. Men just den ursinniga viljan visar samtidigt på minnesmärkenas symboliska tyngd – och därmed också vikten av att ha dem kvar på våra kom ihåg-listor för framtiden. Inte minst om själva byggnadsverken förvandlas till grus och aska. Som en sorts arkeologiska ledtrådar, på samma sätt som antikens sju underverk varit för oss under tvåtusen år. Ett trotsigt "Låt stå!" på historiens svarta tavla. Mattias Bergmattias.berg@sr.se

12 Des 201910min

Den Parisbaserade engelska bokhandeln Shakespeare and Company lockar läsande och skrivande pilgrimer från världen över. Anna Thulin reflekterar över vad som gör den så speciell. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Var är ärtsoppan?” George Whitman stormar in i sin lägenhet ovanför butiken, högröd om kinderna. Han är 91 år och ägare till den engelska bokhandeln Shakespeare and Company i Paris. Från fönstret syns Notre-Dames gotiska spiror. Körsbärsträden står i full blom. Dess söta doft och värmen är tryckande – men själv är jag alldeles kall. Ärtsoppan, var den är? Jo, den har jag nyss skopat ur en gryta som stått framme i trettiogradig värme i närmare en vecka. En gryta med ett grönvitt månlandskap av mögel inuti och en flugkoloni som hovrar ovanför. ”Mögel!” utropar George. ”Mögel är proteiner.” När han ser diskmedlet som jag köpt håller han upp ett darrande finger, som för att besvärja sig från häxkonster. ”Har du gått på sådan kapitalism? Släng genast, det smutsar ned porslinet.” När man talar om Shakespeare and Company måste man tala om George Whitman, som drev och ägde bokhandeln fram till 2006. Butiken är berömd och lockar besökare från hela världen, men vad gör den så speciell? Kanske för att den vidgar vår syn om vad en bokhandel kan vara. Innan George Whitman öppnade sin butik 1951, fanns det en annan bokhandel med samma namn i Paris. På 1920-talet låg Shakespeare and Company på rue de l’Odéon. Butiken drevs av amerikanskan Sylvia Beach, och lockade till sig aspirerande och lovande författare som Ernest Hemingway, Djuna Barnes och James Joyce. Bokhandelsägaren var omtyckt. Sylvia Beach hade ett livligt ansikte och bruna ögon, och hon älskade skämt och skvaller. ”Ingen jag kände var trevligare mot mig”, skrev Hemingway i sin roman ”En fest för livet”. Ibland kan en bokhandel vara en cocktailfest. Ibland kan en bokhandel också vara en oas för yttrandefriheten. James Joyce hade publicerat utdrag ur sin roman ”Ulysses” i USA och England, men boken ansågs vara så obscen att ingen ville eller vågade ge ut den. Ingen utom Sylvia Beach. Hon såg till att boken trycktes och att den smugglades in i USA och Storbritannien. 1941, under nazisternas ockupation av Paris, tvingades bokhandeln stänga efter att Sylvia Beach vägrat att sälja en bok till en tysk officer. Liksom många andra kulturarbetare och motståndare till regimen placerades hon i ett interneringsläger. Efter ett halvår släpptes hon fri, men hon öppnade aldrig butiken igen. Ibland kan en bokhandel vara en plats där man säger nej. Tio år senare öppnade George Whitman en ny bokhandel på vänstra stranden, på rue de la Bûcherie, och efter ett tag döptes den om till Shakespeare and Company för att hedra sin företrädare. Också den butiken blev en samlingsplats – för författare, debattörer och studenter under 68-rörelsen. George Whitman var inte bara känd för att svära åt diskmedel och andra kapitalistiska påfund. Det hände att han satte eld på håret istället för att ödsla pengar på en frisör. När den tidigare amerikanska presidenten Bill Clinton gästade bokhandeln hälsade George honom välkommen klädd i sin vanliga outfit – nämligen en pyjamas. Excentriker, visst. Men framför allt var George Whitman en idealist. Han lät besökare sova i bokhandeln gratis, i utbyte mot att de läste en bok om dagen, hjälpte till två timmar i butiken och skrev en sidas biografi om sig själva. Omkring trettio tusen ”tumbleweeds”, som han kallade oss, har sovit i butiken genom åren. ”Tumbleweeds” efter de torra, rotlösa ökenbuskar som följer vindens nycker. Det var främst rotlösa amerikaner och engelsmän som landade i Paris under efterkrigstiden. Den bohemiska butiken låg i linje med tiden, men Shakespeare and Company var samtidigt en nagel i ögat på franska myndigheter, troligen för att den var svår att kontrollera. Ibland kan en bokhandel vara ett tak över huvudet. Ibland är den också en scen för politiska dramer. I en nypublicerad bok om Shakespeare and Company återges ett brev där George berättar att butiken uppvaktades av amerikanska agenter under kalla kriget. USA ska ha fört en hemlig kampanj för att stötta amerikansk kultur i europeiska storstäder, ”ett kulturellt kalla kriget”, för att uppmuntra kapitalistiska ideal och skapa ett motstånd till ryssvänlig marxism. Det hade de inte mycket för, George var en fri ande, men också kommunist. Det är tolv år sedan jag sov och arbetade i bokhandeln, och fick en kyss bakom bokhyllorna på andra våningen. När jag nu återvänder till Paris är det för en annan kärlek. Han heter M och har flytt kriget i Syrien. En dag berättade han om ett bibliotek i sin forna hemstad. Det var en berättelse som skulle förändra min bild både av en bokhandel som Shakespeare and Company och av litteratur i stort – varför jag återger den här: Det var under våren 2012 som den syriska regimens raketer regnade över M:s hemstad. Människor flydde i tusental och lämnade sina hem. En av de som flydde var M:s granne, en författare, vars hem träffats av missiler. När M gick in i huset fann han resterna av författarens privata bibliotek. Han såg ett rum som var svart av aska. Han såg bokhyllor som vält och böcker som blivit fuktiga av regnet som kom in från raserade väggar. Det förstörda biblioteket gjorde honom sorgsen. Särskilt som det påminde om ett samtal M haft med sin flickvän, innan de separerades av kriget. ”Vad gör det för nytta att studera litteratur?” hade han frågat henne en gång när de var osams. Varpå hon svarat att eftersom regimen utövade en omfattande censur så var själva läsandet en protest. Att sprida berättelser ett motstånd. Ingen annan skulle bemöda sig med att minnas deras historia. Under de kommande åren, när M ibland åt gräs och plockade blad från träden för att överleva, hämtade han böcker från det sönderbrända biblioteket. Näst efter hungern och bombplanen var nämligen tristessen värst. Ibland kan en bokhandel, eller ett rum med böcker, vara första hjälpen för en människa i nöd. Jag och M möts i Paris. Jag säger att jag vill visa honom en plats som betytt mycket för mig och tar honom till bokhandeln. Vi går dit flera gånger. Rotlösa och utan hem, om än på olika vis, känner vi ett behov av vissa platser för att skapa en kontinuitet. Idag är det Georges dotter Sylvia Whitman som driver Shakespeare and Company – hon är döpt efter Sylvia Beach som drev den ursprungliga butiken. De sista åren i Georges liv förde han och dottern ett lågintensivt krig. Sylvia installerade en kassaapparat, George bröt sig in om natten och stal den. Sylvia renoverade den äventyrligt vingliga trappan till andra våningen, George delade ut hammare till besökare för att slå sönder den. Om George hade känt till videokameran som Sylvia installerat för att minska stölder, eller att bokhandeln numera finns på Facebook och Instagram, skulle han nog vända sig i sin grav – där han vilar på Père Lachaise-kyrkogården. Men han skulle nog uppskatta det nya rummet för barnböcker och kaféet intill butiken, som han drömde om i flera år. M log när han såg följande ord målade på andra våningen: ”Be not inhospitable to strangers, lest them be angels in disguise”. Lite slarvigt översatt: Var inte ogästvänlig mot främlingar, för de kan vara förklädda änglar. Ibland kan en bokhandel vara just det, varken mer eller mindre – en plats som säger ”välkommen”. Shakespeare and Company är förvisso en kommersiell bokhandel som måste visa balanserade omkostnader och prydliga bokslut. Liksom andra närbokhandlar kämpar den med konkurrensen från nätbutikerna. Men att Shakespeare and Company har överlevt i decennier är nog för att den alltid varit mer än en bokhandel. En cocktailfest, ett tak över huvudet, en räddare i nöden. Ett utrymme där motståndet i litteraturen får ta plats, liksom kyssar och mögliga ärtsoppor. Anna Thulin Litteraturtips ”Shakespeare and Company”; Sylvia Beach. Svensk översättning av Erik Andersson, Ellerströms förlag (2008). ”Shakespeare and Company, Paris: A History of the Rag and Bone Shop of the Heart”; redaktör Krista Halverson (2017). ”Ulysses”; James Joyce. Svensk översättning av Erik Andersson, Albert Bonniers Förlag (2014).

11 Des 201910min

I brev träder avsändarens kropp fram och ett rum för motstridiga, starka känslor byggs upp. Kristofer Folkhammar skickar en hälsning med tips på brevlitteratur från marginalpositioner. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Kära du, nu skriver jag till dig i den mest effektiva form jag vet. Brevet. Jag vänder mig mot dig, och genast har jag frammanat en tydlig riktning och skapat ett slags rum för texten. Och via den riktningen i det rummet: en ton. Rättfram som en malmöitisk höstvind. Som bitig drar fram längs gatorna där vi aldrig hinner ses. Som drar med sig veckodagarnas skräpiga överväganden och snedpackade matkassar, men som med självklarhet också rymmer de stora sorgerna, de kletiga hemligheterna. En sådan ton är det. Som genom sin klara riktning kan hålla många infall samman. Jag anförtror dig något. Brevet är till dig. Och eftersom jag väljer att publicera det, kan det få något ytterst obevekligt över sig. Särskilt om jag litar på dig. Att publicera en text är att ge bort den till lite vem som helst. Andra blickar kan läsa och andra röster kan tycka, de bjuds in, de störtar in i vårt rum. Och det uppstår en särskild friktion om jag ändå envisas med att rikta mig till just dig. "I valet mellan orden och människorna väljer jag människorna" skriver Sofia Gräsberg i ett infallsrikt nummer av tidskriften Ord & Bild med temat brev, från hösten 2019, och fortsätter: "Kanske är det därför breven betyder så mycket för mig, för i breven blir orden till kropp" Tidskriftsnumrets många avfotograferade handskrifter understryker avsändarens förtroliga närvaro. Lyfter fram det genom taktila avtryck. Det finns ett poetiskt sken kring breven. Det prövande brevskrivandet. Den gåtfulla försändelsen. Emily Dickinsons kuvertdikter som saknar insida. Frestelsen att läsa brev som nycklar till den sanna personen bakom den offentliga. Ja, avsändarens kropp träder fram i breven. Den påtagligt närvarande författaren bakom orden blottar sig när hon sträcker sig efter någon annan. Litterärt konstruerad eller historiskt autentisk är brevskrivaren någon som sätter sitt jag, sin egen utkikspunkt i världen, på spel. Hon syns ju så tydligt i texten. Tvekande eller rasande, loj eller virtuos, är hon ju så uppenbart, distanslöst, där. Och meddelar sig. Kära du, jag sitter i hallen, och kommer att tänka på tre böcker. Tre prosaböcker som jag måste skriva till dig om, som jag tror skulle fascinera dig. Édouard Louis, Ocean Vuong och Maja Lee Langvad använder sig alla av brevet som en litterär metod, för att gestalta något i en på samma gång öm som kompromisslös ton. Tre intrikat sammansatta kärleksbrev, skulle jag säga. Där den specifika adressaten, det intima i brevformen, öppnar för ett litterärt och politiskt raseri. Har du läst franska Èdouard Louis? I boken Vem dödade min far – skriver han till en pappa, som brutit ryggen under en arbetsplatsolycka, och som slitits ut ytterligare efter att ha tvingats arbeta som gatsopare. Nu behöver han en maskin för att kunna andas om nätterna. Vem orsakade denna andnöd? Vem förstörde den här mannens kropp? Den svenska utgåvan har storleken av ett brevkuvert, och jag tänker på hur titelns uppfordrande fråga, adresserar boken till ett helt samhälle, medan texten inuti, är riktad till just fadern. I ett ytterst frankt du-tilltal tecknar Louis både deras krångliga relation och de stränga samband mellan social utsatthet och machokultur som format faderns brutalitet. På ett ställe skriver Louis om skillnaden i olika politiska engagemang. När hans medelklassvänner i den universitetsvärld han förflyttat sig till kan argumentera för ståndpunkter i politiska frågor, som idéer, ja rent av som en sorts estetik, tänker han på hur fadern firade med en utflykt till stranden när ett bidrag till skolmaterial skulle höjas. Louis familj påverkas omedelbart av maktens beslut, och utan att sluta rikta sig till sin far går han igenom hur specifika reformer – som minskad anställningstrygghet och bidragssänkningar – verkställda av namngivna franska politiker, brutit ner honom och hans förutsättningar. Louis skriver: "Historien om din kropp är historien om dessa namn som i tur och ordning har förstört din kropp." Brevet är formen där denna historia innerligt och oförskräckt, kan gestaltas. Vad tror du att Édouard Louis får för svar från sin far? Kommer han orka svara? Ett svar är uteslutet i vietnamesisk-amerikanska Ocean Vuongs roman On Earth We´re Briefly Gorgeous. Inledningsvis slår Vuong fast att varje ord han skriver tar honom längre bort ifrån den mor han försöker nå. Hon kan inte läsa det han skriver. Vuong riktar sig också till en förälder. En våldsam mamma. Märkt av fattigdom. Traumatiserad efter flykten till det rasistiska USA. Men skriver inte fram de politiska strukturerna lika sociologiskt uttömt som Louis. Mer sipprar de fram, sensuellt, som en lyrisk svärta, mellan bilderna av hur den unge Little Dog sommarjobbar på ett tobaksfält utanför Hartford i Connecticut. Eller hur hans mamma fyller i reporna på hans billiga lilla cykel med rosa nagellack från salongen där hon jobbar, efter att några tuffa killar trackat den flickiga gossen. Vuongs prosa är vindlande melankolisk, på vippen att bli sentimental. Drastiskt lysten, emellanåt hjärtskärande våldsam. Spretig och krängande. Men den hålls ihop av den där riktningen, den där utgångspunkten, som är brevet. Mot den bortvända, otillräckliga modern. Som han alltså själv vänder sig ifrån genom att skriva till. Vuongs brev är en paradox, som likväl är förutsättningen för romanens obestridliga ton. Den danska författaren Maja Lee Langvads bok "Dagar med galopperande hjärtklappning" spänner mellan faktiska språkbarriärer och ett symbiotiskt kärlekens språk. Mellan dessa punkter pulserar en roman eller en essä eller ett brev. Jo, jag tror det. Mest av allt ett brev. En sträckning och en vilja att meddela en specifik annan. Ett kärleksbrev som också är ett skrivande om skrivande. En författare skriver till en ny kärlek från utmattningsdepressionens ödeläggande, stickande matthet som så brutalt krockar med förälskelsens löftesrika pirr. Redan på första sidan skrivs det fram att förälskelsen – och texten som sådan – är en rörelse mellan likar, mellan två kroppar som rasifieras som asiatiska i ett vitt, xenofobiskt Skandinavien. En överväldigande gemenskap skrivs fram, ett slags äntligen, en ankomst till en gränslös plats. Livet kan här börja sörjas, speglas, läka, få leka. Och så länge det riktas mot detta du, i detta brevrum, kan det också skrivas. I ett dämpat tempo, där de älskandes hårstrån blandas samman i ett tålmodigt jubel. Kära du, jag tänker att dessa böcker blir så kraftfulla genom sina uttalade adressater. Att brevets intimitet också blir litteraturens radikalitet. Dessa böcker är vävar av kärlek och ilska från olika marginalpositioner. Erfarenheter och kroppar som konkretiseras och stärks av att texterna insisterar på vem de riktar sig till. I skiftande temperament. Trotsigt och ömt, genom den majoritetsoffentlighet där dessa berättelser många gånger är begärda men sällan mottagna med kunskap. Genom brevets intimitet bibehålls sikten. Och vittnandet, raseriet, sörjandet bereds utrymme. Vad tänker du? Du kan väl läsa dem och höra av dig? Kram, Krist. Kristofer Folkhammar, poet, prosaist och kritiker Litteratur Brev, tidskriftsnummer, Ord & bild, nr 3-4 2019. Vem dödade min far, Qui a tué mon père, av Edouard Louis. Svensk översättning av Marianne Tufvesson. Wahlström & Widstrand, 2019. En stund är vi vackra på jorden, On Earth We're Briefly Gorgeous, av Ocean Vuong. Svensk översättning. av Andreas Lundberg. Natur & kultur, 2020. Dagar med galopperande hjärtklappning, Dage med galopperende hjertebanken, av Maja Lee Langvad. Svensk översättning av Helena Boberg. Ellerströms, 2019.

10 Des 201910min