Avgörandets historia berättar något avgörande om fotboll och samhället

Kulturutbytet har varit avgörande i människans historia och kanske också för hennes framtid. Eva-Lotta Hultén funderar över hur det ska gå till i en värld som alltmer liknar en enda kultur. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För många år sedan höll jag i en kurs i spanska. En av eleverna var en äldre man som skulle börja bo i Spanien på vintrarna. Han hade aldrig tidigare lärt sig något nytt språk och hans hjärna gjorde motstånd mot de främmande ordföljderna. Frustrerat utbrast han ”Men varför har de orden i en så konstig ordning!” Jag försökte förklara att det inte finns någon ordning som var konstig när det gäller språk, utan bara ordningar som är olika, men det bet inte. Trots hög motivation gick det mycket trögt med inlärningen. I mötet med det som upplevs som konstigt glömmer vi ofta att ifrågasätta grundvalarna för våra egna föreställningar. De är för oss givna och orubbliga. Sådana här omedvetna grundantaganden kallade filosofen Maurice Merleau-Ponty för sedimentering. När stora grupper hyser samma värderingar och trossatser kan de bli inbäddade i kulturens bottenlager. I dagens USA är ’frihet’ ett exempel och i Kina ’harmoni’. I västvärlden är rationalitet en sedimenterad kulturell grundsats. Vi är starkt övertygade om att vi är rationella, autonoma individer med både förmåga och skyldighet att styra över våra liv. Med det följer ideal om ständig utveckling av självet och en fetischisering av valfrihet, menar Julian Baggini, författare till boken ”How the world thinks”. Dessa föreställningar utmanas numera av psykologer som menar att vi vanligtvis inte är vare sig rationella och autonoma i vårt tänkande utan snarare intuitiva, känslomässiga och starkt påverkade av andra och av miljön. Men vi har byggt vårt moderna samhälle runt föreställningen om den självständiga och rationella individen. Familjen och gruppen har på de flesta håll en mycket starkare ställning än här. Julian Baggini jämför i sin bok Östasien med Europa och USA och menar att man kan göra en distinktion mellan intimitet som ideal i öst och självständighet i väst. Japanska föräldrar fostrar sina barn till att vara lyhörda inför andra och inför sammanhanget medan amerikanska föräldrar fostrar sina till att vara ansvariga för sig själva och leva efter universella principer. Med idéer om självutveckling och autonomi, sprungna ur bland annat Thomas Hobbes idéer om allas kamp mot alla och skeva tolkningar av Charles Darwins devis om det naturliga urvalet, har vi i väst fått en tävlingsinriktad kultur där individer och institutioner hela tiden ställs emot varandra. Det är läror vi varit duktiga på att sprida över världen. Konkurrens har kommit att ses som något självklart gott och utvecklande, trots att underlaget för att det skulle stämma är skralt när man börjar syna det i sömmarna. Ofta visar det sig i stället vara samarbete som är motorn till utveckling. Historikern Felipe Fernández-Armesto återkommer gång på gång i sin bok ”Out of our minds – what we think and how we came to think it” till att det varit i mötet mellan kulturer som nya och fruktbara tankar uppstått. Han skriver: ”När kulturer kommer i dialog tycks de föda fram idéer och berika varandra och generera nytt tänkande”. Slut citat. Det för många så förhatliga ”kulturberikandet” har alltså länge varit en motor för mänsklighetens utveckling, enligt den konservative Felipe Fernández-Armesto. Konservatism behöver inte betyda att man är skeptisk mot allt som ter sig främmande. ”Kulturberikandet” har pågått under årtusenden. Ibland har mötena visserligen skett genom krig och erövringar men för att idéer ska mötas krävs ändå alltid ett intresse för det som är nytt. Ofta är sammansmältningen en långsam process som kan betraktas som mer konservativ än den radikala nykonservatismens dröm om att snabbt föra oss tillbaka till en idealiserad dåtid. En av vår tids mest nydanande och spännande idéer, med mycket stor potential att skapa ett nytt tankeparadigm, kommer just ur två distinkt skilda kulturers möte. Jag tänker på naturens rättigheter. Olika naturfolks tankar om naturen som besjälad, levande och släkt med oss människor har mött fyrkantig, västerländsk juridisk tradition. Idéerna har redan fått stor spridning och viss tillämpning - flera floder runt om i världen har fått juridiska rättigheter. I en tid av galopperande artutdöende och miljöförstöring är vi sannerligen i stort behov av en ny syn på naturen och vår relation till den. Fernández-Armesto befarar att sådana här möten mellan kulturer snart kommer bli omöjliga. Han siar om en framtid då en enda världskultur råder. Efter att vi i tusentals år sett kulturer utveckla sina olika särdrag, både på egen hand och i utbyte med andra, blir vi nu istället alltmer lika varandra. Jag är skeptisk till den föreställningen. Idéer må bli alltmer universella och sprida sig allt snabbare, och på gott och ont blir vi kanske alltmer kulturellt lika varandra över jordklotet men Fernández-Armesto glömmer en sak som borde ligga honom som historiker nära. Vi står inte bara i dialog med varandra, utan med forna tider. I mötet med äldre skrifter sker i varje generation något nytt - vi ser dem från nya horisonter. Och samtidigt som kulturella förhållningssätt blir alltmer globala så blir vi kanske också alltmer olika varandra inom de nationsgränser vi skapat. För den som hyser nördiga specialintressen går det numera lätt att hitta likasinnande. Utbudet av musik- och klädstilar är enormt. Möjligheterna att välja religion, livsstil och värderingar och utbyta tankar med andra ökar. Och nya idéer uppstår också ur ny forskning och kunskap. Kanske står vi till exempel inför ett sådant kunskapsinitierat paradigmskifte där vi rör oss bort från de destruktiva idéerna om allas kamp mot alla? Tävlande tonas numera ner inom ungdomsidrotten eftersom det faktiskt inte tycks stärka utan tvärtom sänka ungas lust att röra på sig. Evolutionspsykologer och sociologer pekar på människans i grunden sociala och i hög grad samarbetsinriktade natur. Allt fler röster också från forskarhåll höjs mot konkurrensutsättning av allmänna nyttor som ett universalmedel för utveckling och effektivitet och vikten av samarbete hålls numera fram av institutioner som Världsbanken och World Economic Forum. Kanske rör vi oss mot ett mer österländskt förhållningssätt där gruppen stärks och de strängt individualistiska idealen överges. Förhoppningsvis klarar vi i så fall den övergången utan att gå över i en lika strängt kollektivistisk kultur. Enligt lyckoforskaren Ruut Veenhoven finns det två sorters individualism med helt olika effekt på vårt välmående. Individualism som innebär att i konkurrens med andra maximera sina egna vinster är negativ för oss eftersom den leder till ökad isolering och social fragmentering. Individualism som gör det möjligt för oss att själva välja våra livsmål, våra vänner och vår partner är i stället positiv. Kanske kan idéer om en autonom individ och idéer om gruppen som samhällets bärande enhet gifta sig och skapa nya grundsatser som innebär att vi balanserar kollektivism och individualism på ett sätt som ger utrymme för både egna val, personligt ansvar, hänsyn och starka gemenskaper som håller öppet för omvärlden. En kultur av både pluralism och enhet. Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

27 Apr 20209min

De engelska romantiska diktarna var inga världsfrånvända skönandar, utan politiska poeter som radikalt ville förändra samhället. Gabriella Håkansson berättar en historia som ofta glöms bort. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2018. Tanken på att promenera har något idylliskt över sig. Ett slags frid förknippad med naturen – kanske ser man en romantisk poet som William Wordsworth framför sig, som strövar runt i grönskan och stannar till för att besjunga en blomma eller en antik ruin vid vägkanten. Första gången jag hörde talas om den engelska romantiken var på gymnasiet, vi läste John Keats dikt ”Ode till en grekisk urna” och diskuterade dess olika metapoetiska aspekter. Vi fick lära oss ord som ekfras och sonett, men inte i vilket sammanhang den här vackra poesin skrevs. Och visst fascinerades jag av lord Byrons incestuösa kärlekshistorier och Mary Shelleys tragiska liv – men romantiken blev ändå för mig en estetisk, lite världsfrånvänd rörelse som målade upp ruiner i månljus, stilla promenader och vild natur, och jag tror att den här gymnasiala bilden av romantiken lever kvar hos många, ännu idag. Man brukar säga att startskottet för den engelska romantiken var diktsamlingen ”Lyrical Ballads”. Den kom ut 1798, och skrevs gemensamt av Samuel Taylor Coleridge och William Wordsworth. Boken kom till medan de gick långa promenader i det engelska landskapet, och avhandlade Spinoza och tysk metafysik. Så sägs det i varje fall. Men Historien kan berättas på många sätt, och jag tänkte berätta en annan version, med mindre månljus – och mer action, som tar sin utgångspunkt i Samuel Coleridge politiska engagemang. Redan som sjuttonåring skrev den unge poeten sin första prorevolutionära dikt "Bastiljens fall", och tre år senare år senare vann han en poesitävling med ett kritiskt ”Ode till slav-handeln”. Hans rum på Cambridge blev snabbt ett centrum för den radikala studentrörelsen och han kom att umgås med den ökända klick ultraradikaler som kallades för ”de engelska jakobinerna”. Bland dem fanns framstående författare som William Blake, filosofen Mary Wollstonecraft och hennes sambo William Godwin. Själva kallade de sig demokrater och ordnade massmöten där tiotusentals människor kom för att kräva allmän rösträtt. Staten fick kalla fötter och svarade med inskränkt mötesfrihet och gav kronan rätt att kasta vem som helst i fängelse. Konflikten mellan demokraterna och överhögheten förde England farligt nära inbördeskrigets rand, och det var i de här kretsarna den 20-årige Coleridge befann sig när han formade som poet. Sommaren 1794 beslutade han sig för att prova den nya flugan – att fotvandra. Att gå sågs inom rörelsen som det yttersta uttrycket för demokrati. Man klädde sig folkligt, hängde på lokala värdshus och umgicks med allmogen. Filosofiskt knöt man an till de antika vandrande föreläsarna, men promenaden var också ett sätt att återerövra den gamla medeltida idén om allmänningen, ja, att gå till fots var på alla sätt ett politiskt statement. Iklädd arbetarjacka, lösa byxor och ett bärbart bläckhorn vandrade Coleridge över 80 mil på en månad. Tillsammans med en annan radikal poet – Robert Southey – arbetade han därefter fram ett politiskt program där epokens alla progressiva idéer fördes samman till en messiansk häxbrygd. Under namnet ”Det pantisokratiska sällskapet” skulle Coleridge och Southey frälsa världen från sedelkapitalismens och civilisationens fördärv. Sällskapets syfte var att upprätta en självstyrande republik, där man och kvinna ska leva i enhet med naturen, dela makten och arbetet lika, och där allt privatägande är avskaffat. Pantisokratin får många anhängare, och 1796 lämnar Coleridge, Southey och en tredje kamrat storstan för att utropa den första pantisokratiska kommunen, i en liten lägenhet i Bristol. Men verkligheten kommer snart ikapp. Efter någon månad står man inte ut med varandra. Projektet kollapsar. karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon – figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld. Men Coleridge ger inte upp. När han senare samma år gifter sig och bildar familj gör han ett nytt försök att realisera utopin, nu i mindre skala, på engelska landsbygden, och det är där han träffar William Wordsworth och dennes syster, Dorothy. Han ordnar ett hus åt syskonen bara ett stenkast från sitt eget, och fortsätter – nu i deras sällskap – sina radikala fotvandringar. I pantisokratisk anda diskuterar de tanken på att revolutionera litteraturen, och skapa ett verk som upplyser och förändrar människan i grunden. Wordsworth är entusiastisk, och 1797 påbörjas det gemensamma projektet med en diktsamling som ska komma att bryta med tidens alla estetiska ideal. Istället för högstämda parabler om grekiska gudar hämtar man stoff från balladen och folksagan, istället för hexameter använder man blankvers. Motiven lånas in från låga genrer som gotiken, och karaktärerna hämtas från vardagslivet – man skriver om barn, gamlingar och dårhjon – figurer som aldrig tidigare existerat i diktens värld. Boken utkommer 1798 under titeln ”Lyrical Ballads”– och resten är historia. Men historien kan som sagt berättas på många olika sätt, och man kan undra varför just den här radikala, politiska bakgrunden till romantiken så ofta har hamnat i skymundan? Kanske för att författarna själva tog avstånd från sin radikalitet när franska revolutionen övergick i blodbad och Frankrike blev Englands ärkefiende. Man reviderade sina ungdomsdikter, och många vände kappan efter vinden och blev konservativa. Den ende som vägrade göra avbön var William Hazlitt, som dyrkade Napoleon ända till sin död. Som tack för det blev han bortglömd i 150 år. Men den förklaringen räcker ändå inte, för den andra generationens romantiker, med lord Byron och makarna Shelley i spetsen, var ju ännu mer avantgardistiska. De skrev en litteratur som öppet fördömde religionen, tog avstånd från äktenskapet och rasade över såväl kommersialismen som miljöförstöringen. Pantisokratin i all ära, men 1812 drog Percy Bysshe Shelley radikaliteten till sin yttersta spets och pekade ut köttätandet som roten till allt ont. Han förespråkade en vegetarisk kostreform som måste genomföras innan någon radikal utopi alls kunde bli verklighet. Shelley hade inte bara hämtat sitt tankegods från föregångarna Godwin och Wollstonecraft, han äktade också deras dotter, Mary. Hon, som 1814 i ett svar på makens subversiva dikt, ”Den befriade Prometheus”, skriver romanen ”Frankenstein”. Fem år senare sätter staten definitivt stopp för den radikala rörelsen genom att i Manchester skicka in kavalleriet när en folkmassa på 60 000 person i söndagskläder kräver rösträtt. Arton dör och 650 skadas i vad som kom att kallas för Peterloomassakern – och med det är romantikens dagar räknade. Coleridge, Shelley och de andra börjar betraktas som mossiga, och det är inte förrän Viktorianerna långt senare försöker skapa en nationell kanon som de gamla romantikerna lyfts fram ur glömskan och nu påstås utgöra Englands guldålder. Men först dammas de av och skrubbas rena från obehagligt politiskt gods - och vips står den bildsköne lord Byron gipsbyst på var mans spiselhylla. Det är några av förklaringarna till hur en av Europas mest progressiva litterära rörelser kunde förvandlas till vacker, men uddlös estetik. Kanske kommer vi nu äntligen få se en renässans för alla de galna, visionära utopiska idéer som romantikerna också brann för? Gabriella Håkansson, författare

7 Apr 202011min

I vår serie om läsning tittar Linda Fagerström närmare på ett vanligt motiv: Den läsande kvinnan. Och det visar sig att hon representera allt från dygdighet till lössläppthet och historiens rörelser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den som går genom salarna i ett konstmuseum, blir snart varse att ett motiv återkommer oavsett sekel, stil eller period: läsande kvinnor. En medeltida Jungfru Maria, sidenklädda renässanskvinnor, holländska 1600-talsdamer och 1800-talsflickor i salonger – alla håller de en bok i handen. Varför har bilden av en läsande kvinna haft en sådan särställning? Hur kommer det sig att motivet lockat konstnärer och betraktare under så många år? Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund Det viktigaste svenska exemplet är Eva Bonniers porträtt av Brita Maria Banck. Hon, som oftast kallades Mussa, var husföreståndarinna hos familjen Bonnier i Stockholm i slutet av 1800-talet. I porträttet möter vi henne i sina arbetskläder: svart klänning och vitt förkläde, då hon tillåtit sig en kort rast från dagens göromål för att sitta ned och kasta ett öga eller två i dagstidningen. För ett ögonblick har hon höjt blicken mot oss och markerar med pekfingret vilken tidningsspalt hon just läste. Tålmodigt iakttar hon oss över kanten på ett par metallbågade glasögon, avbruten i läsandet och, verkar det som, måttligt road av att sitta modell för någon målning. Den här läsande kvinnan är något helt annat än konsthistoriens alla rekorderligt läsande sagoprinsessor och moderna borgerliga flickor, som raka i ryggen lydigt håller diktböcker under näsan. Porträttet målades 1890 av dottern i huset, Eva Bonnier, som just kommit hem efter sex års konstnärsliv i Paris. Där hade hon lärt sig, att konstens motiv finns i vardagen. De gamla bataljmålningarna fick lämna plats åt de unga konstnärernas ögonblicksbilder av morgonsolens blänk i fuktigt gräs, en mor som kärleksfullt flätar dotterns hår eller himlen speglad i en parisisk vattenpöl – allt var möjligt i en modern värld, där inget var så obetydligt att det inte kunde avbildas. Inte ens en hushållerska. I Eva Bonniers porträtt ser Mussa mot oss med integritet, utan att verka det minsta smickrad av uppmärksamheten. Som ville hon säga ”Åh Eva, är du inte klar snart – jag vill läsa min tidning!” För Eva Bonnier blev porträttet ett sätt att ladda det konsthistoriska motivet ”läsande kvinna” med den moderna tidens grepp: att rikta blicken mot tjänstefolk och vardag, att krydda med tidstypisk modern sysselsättning – att läsa dagstidningen. Här finns också en tydlig politisk dimension, för kanske är detta också konsthistoriens första porträtt av en läsande arbetarklasskvinna. Om man inte räknar jungfru Maria, förstås. Såvitt vi vet, var Jesu mor inte högutbildad men har ändå ofta skildrats läsande. Och med tanke på att ingen av konsthistoriens hundratusentals Mariabilder är några dokumentära ögonvittnesskildringar, utan framfantiserade flera sekler efter hennes död – måste bilderna av en läsande Maria varit avsiktligt iscensatta. Varför blev hon en läsande kvinna? Professorn emerita i litteraturvetenskap, Lena Kåreland, funderar över frågan i ”Förbjuden frukt – Litterärt, franskt och kvinnligt” från 2018. Hon pekar på viljan att framställa jungfrun som andligt lärd, eftersom böcker symboliserar klokhet och kunskap. För en nutida betraktare kan det nog vara så. Men i en målning som exempelvis Simone Martinis Bebådelse från början av 1300-talet, där Maria under en läsestund avbrutits av ärkeängeln Gabriel som berättar om hennes kommande graviditet, har boken en annan betydelse. Under 1300-talet var religiösa bilder fortfarande ganska schematiskt upplagda efter kyrkans krav – eftersom det ju i 98 procent av fallen var till kloster, kapell och katedraler som beställde och betalade för konst, styrde religiösa regler också innehållet. Konstmarknaden var köparnas och konstnärerna hade att rätta sig efter deras önskemål. Fri konst, så som vi känner den, där konstnärer själva väljer sina motiv och idéer, är ett ganska nytt påfund – från 1800-talet, då Eva Bonnier ju mötte den i Paris. Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av – ja, rent av ett viljelöst offer inför – böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi För en 1300-talsbetraktare var därför boken konstnären placerat i Marias händer snarare en elegant hänvisning till att de profetior om en jungfrufödd frälsare som Gamla testamentet berättar om, nu besannas genom henne. Att hon är den som de gamla skrifterna talar om. Simone Martini puffar betraktaren i sidan och liksom viskar ”Du minns väl ’Ty så var det var skrivet’ och allt det där? Nu händer det!” Simone Martinis Maria berättar också om dåtidens höviska ideal: en prinsessa, som kyskt och dygdigt sitter inomhus och läser i en bönbok – ett dötrist liv förmodligen, men ett sätt att med 1300-talets bildkoder understryka madonnans förfinade karaktär, trots att den verkliga tjejen Maria av allt att döma var en analfabet som levde ett både enkelt och torftigt liv. Faktum är, att en berättelse från 100-talet beskriver hur ängeln kom till Maria vid en brunn, dit hon gått för att hämta vatten – förmodligen ett mer sannolikt scenario än mötet i Simone Martinis gyllene läsesal. Motivet läsande kvinna har alltså använts för helt skiftande syften genom historien. Föreställningen om boken som symboliskt laddad kunskap, som Lena Kåreland resonerar om, fungerar bättre i senare tiders läsande kvinnor i konsten. I den franska konstnären Pierre-Antoine Baudouins bild från 1760, där en läsande dam med rosiga kinder och drömmande blick knäppt upp korsetten, kan vi till exempel se dåtidens farhågor om att böcker med upphetsande kärleksbeskrivningar kunde leda kvinnor i samma syndafall som den bibliska Eva först utlöste med sitt obekymrade bett i den förbjudna kunskapens frukt – den som ju Kårelands boktitel också alluderar på. Bilden av den ensamma kvinnan som passiv mottagare av – ja, rent av ett viljelöst offer inför – böckernas innehåll fungerade både som sedeskildring och kvasipornografi. En praktiskt dubbeltydig bild, således, för den man som ville bevisa kvinnors oförmåga att kyligt och vetenskapligt förhålla sig till litteraturens förföriska kraft – men i hemlighet förstås njöt av den spännande scenen. Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet? När skönlitteraturen under 1800-talet, tack vare förbättrad tryckteknik och distribution, blev ett massmedium gick flodvågen inte längre att stoppa. De borgerliga kvinnor – för arbetarkvinnor kunde knappast läsa på den nivån – som dittills hållits utanför de många sociala och offentliga sammanhang som var männens självklara domäner, kunde nu tack vare läsandet förstå hur andra människor upplevde kärlek, sorg, äventyr, yrkesliv, relationer och politik – kort sagt livet. Då allt fler arbetarkvinnor lärde sig läsa, blev världen också deras att erövra genom läsande. Som Mussa gjorde, när hon satt vid tidningen en morgon i Stockholm 1890. Vad läste hon om? Var det nyheten om att Första maj-demonstrationer för första gången genomförts i Sverige, med 150 000 deltagare på 22 platser i landet? Eller att Yngsjömörderskan Anna Månsdotter, den sista kvinnan i Sverige som avrättades, hade halshuggits i Kristianstad? Eller läste hon om Wounded Knee-massakern, då amerikanska trupper mördade ursprungsbefolkningen i South Dakota? Den läsande kvinnan har genom konsthistorien fungerat som ett standardmotiv, möjligt att ladda med sin tids föreställningar om vad litteratur och läsande representerar: ibland dygdighet, senare rentav lössläppthet och, som hos Eva Bonnier: en skildring av ett klassamhälle på väg mot omvälvning, en modern vardag dit all världens berättelser når och lägger grunden för en ökad medvetenhet om samhället, en fördjupad förståelse av oss själva, historien och tillvaron. Linda Fagerström, docent i konstvetenskap och kritiker

6 Apr 20209min

Octavio Paz tilldelades Nobelpriset i litteratur 1990 för sin diktning. Men frågan är om hans essäer inte haft ännu större betydelse. Dan Jönsson förklarar varför. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Människan har återfunnit sin enhet”, skriver Octavio Paz i Ensamhetens labyrint. Efter en vindlande historisk tankeresa anar han äntligen en utväg ur de kulturella irrgångar som han försöker kartlägga i sin essä. Mexikanskhetens fördömelse och välsignelse: att ständigt tvingas se sitt främlingskap i ögonen, detta främlingskap inför den egna historien, kulturen och identiteten som det innebär att vara en del av en koloniserad nation, ett folk definierat genom sin underkastelse – men ett främlingskap som också, visar det sig, delas av en överväldigande majoritet av jordens folk och nationer. Paradoxalt nog har den moderna civilisationen just genom sitt världsherravälde skapat en underkastelsens och främlingskapets världsgemenskap. Som Paz skriver: ”Alla civilisationer mynnar ut i den västerländska, som har assimilerat eller förintat sina rivaler.” Det vill säga: ”Världshistorien har blivit en gemensam uppgift. Vår labyrint är alla människors.” I inget annat land blev den postkoloniala belägenheten föremål för en så tidig, och så genomgripande analys som i Mexiko. Och ingenstans formulerades den analysen med sådan briljans och klarhet som i Ensamhetens labyrint. Octavio Paz skrev sin berömda essä strax efter andra världskriget, när många av Europas kolonier knappt hade börjat sin kamp för oberoende. I Latinamerika däremot var självständighetsprocessen genomförd sedan mer än ett sekel, och just Mexiko hade dessutom gått igenom en revolutionär omvälvning som väckt en intensiv debatt om kulturell identitet och frigörelse. Ensamhetens labyrint, med sina subversiva idéer om mexikanskheten – la mexicanidad – som något universellt, fick enorm betydelse inte bara för yngre mexikanska författare, som Carlos Fuentes, utan för hela den moderna latinamerikanska kulturen. Den ekar i titeln till García Marquez Hundra år av ensamhet, och i chilenaren Roberto Bolanos kultroman De vilda detektiverna, som utspelar sig i Mexico City, finns formuleringar om en ”absolut mexikanskhet” som bottnar i insikten att livet i grunden styrs av en kvävande slumpmässighet. Det är en tanke djupt förbunden med Octavio Paz förståelse av den mexikanska ensamheten som, med hans egna ord: ”en form av föräldralöshet, en mörk visshet om att ha ryckts ur Helheten, ett intensivt sökande [för] att återfinna banden som förenade oss med allt skapat”. Men Paz hämtade förstås inte sina idéer ur tomma intet. I själva verket kan man läsa hans essä som en, onekligen konstfull, sammanfattning av en filosofisk diskussion som vid det laget hade pågått i flera decennier. Den mexikanska revolutionen 1910, när diktatorn Porfirio Díaz störtades av en allians av bonderörelser och radikala oppositionella, blev alltså också början på ett sökande efter en ny kulturell identitet, som fick sitt ståtligaste uttryck hos tjugotalets muralmålare som Diego Rivera och José Clemente Orozco. I filosofin motsvarades det av en uppgörelse med artonhundratalets positivistiska framstegstro som ledde vidare i ett sökande efter de avskurna kulturella rötterna, till frågan om själva grunden för den nationella identiteten, la mexicanidad. Den text som mer än någon annan satte tonen i den diskussionen var Samuel Ramos essä El perfíl del hombre y la cultura en México (på svenska: Människans och kulturens profil i Mexiko). Publicerad 1934 blev den själva urkällan för den tankeströmning som med tiden ledde fram till Octavio Paz labyrint. Ramos ofta citerade resonemang bygger på den tyske psykologen Alfred Adlers teorier och går ut på att den mexikanska karaktären bär på ett kulturellt mindervärdeskomplex, som visar sig i diverse kompenserande attityder – som till exempel tävlingsinstinkt, våldsfetischism och en uppblåst självhävdelse. Enligt Adlers teori uppstår mindervärdeskomplexet hos det lilla barnet när det jämför sig med sina föräldrar, och i Ramos nationalpsykologiska analys var det precis det som skedde för Mexikos del i samband med den spanska erövringen. Nationen föddes som den oäkta avkomman till en redan mogen civilisation, och historien har sedan dess mest stått för en bekräftelse på detta eviga underläge. Samuel Ramos kollektivpsykologi träffade en känslig nerv i det postrevolutionära Mexiko, och i flera decennier sysslade den mexikanska idédebatten knappast med annat än att utveckla, fördjupa och vederlägga hans analys. Där Adler inte räckte till hämtades den teoretiska amunitionen så småningom från Freud och, framför allt, Sartre. Mexikanskhetens grundstämning av existentiell utsatthet koncentrerades för filosofen Emilio Uranga i begreppet ”zozobra” – ett ord som på svenska betyder ungefär oro eller obehag eller allmän dysterhet, men som för Uranga har att göra med den ständiga medvetenhet om slumpens och tillfälligheternas spel som genomsyrar den mexikanska erfarenheten och tar sig uttryck i obeslutsamhet eller rentav handlingsförlamning. Zozobran, förklarar Uranga, leder till melankoli, till känslor av sårbarhet och en benägenhet för indignation. Men också till den upplevelse av att vara utlämnad åt andras godtycke som utgör själva botten i det mexikanska mindervärdeskomplexet. För mig låter det här närmast som någon form av posttraumatiskt tillstånd – och själva traumat, tycks alla överens om, består förstås i den spanska erövringen och koloniseringen. Octavio Paz ägnar ett helt kapitel i Ensamhetens labyrint åt att spåra den fysiska roten till denna kollektiva neuros, och landar för sin del i begreppet ”chingada” – ännu ett mångtydigt och dunkelt mexikanskt ord som kan betyda allt från att bli bedragen eller misslyckas till att bli våldtagen. Den folkliga stridsropet ”¡Viva México, hijos de la chingada!” (alltså: leve Mexiko, söner till la chingada!) avslöjar för Paz vad det handlar om: ”la chingada”, förklarar han med ett intrikat freudianskt, etymologiskt och historiskt resonemang, är ingen mindre än erövraren Hernán Cortés aztekiska hustru, La Malinche – ”den våldtagna” som i symbolisk mening hela den mexikanska nationen är ättlingar till. Och just i detta paradoxala bejakande av underordningen blir den mexikanska erfarenheten universell och subversiv. När Octavio Paz fick Nobelpriset i litteratur 1990 var det i första hand för sin poesi. Med all rätt. Men jag undrar om inte hans essäer har haft minst lika stor, rentav större betydelse för den spanskamerikanska kulturella självbilden. I en senare essä utvecklar han sin syn på mexikanskhetens befriande potential till en tolkning av den latinamerikanska belägenheten som helhet. Latinamerikanen, skriver han, kan förverkliga en kosmopolitisk hållning som är omöjlig att uppnå i de dominerande kulturerna: ”Eftersom han befinner sig på en gång innanför och utanför den europeiska traditionen kan latinamerikanen se västerlandet som en totalitet till skillnad från en fransman, en tysk, en engelsman eller en italienare med deras oundvikligen provinsiella synsätt.” I det ljuset framstår vår europeiska överordning som en fattigdom, en brist på perspektiv. Vi är alla främlingar, alla barn till La Chingada. En del av oss vet bara än så länge inte om det. Dan Jönsson, författare och essäist LitteraturOctavio Paz: Ensamhetens labyrint. Övers Irmgard Pingel/Lasse Söderberg. Brombergs, 1984. Octavio Paz: Till analogins lov. Övers Lasse Söderberg. Ellerströms, 2020. Carlos Alberto Sanchez och Robert Eli Sanchez (red): Mexican Philosophy in the 20th Century. Oxford New Histories of Philosophy 2017.

1 Apr 202010min

Vem ska man luta sig mot under katastrofen? Tidigare var svaret kanske staten, men idag ska var och en vara preppare. Juristen Tormod Otter Johansen funderar på om det inte finns en tredje väg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen 2017. På spårvagnen ställer Göteborgs stad en rättfram fråga: “Klarar du dig i tre dygn?” Det sakliga och optimistiska svaret som förväntas är ja. Jag behöver bara skaffa ett par vattendunkar, tjugofem konserver, ett trangiakök, batterier och lite andra grejer. “Om du tar ditt samhällsansvar och klarar dig i 72 timmar vid en kris, så kan samhällets resurser användas till de mest nödställda.” När jag hämtar barnvagnen i källaren passerar jag ett litet inramat papper daterat 27 januari 1956. ”Besiktningsbevis för skyddsrum”. Walter Syrén intygar å civilförsvarschefens vägnar att allt är i sin ordning. 90 personer kan inhysas här nere. Drygt 60 år senare är det svårt att avgöra om skyddsrummet är berett att ta emot 90 personer. Här står mest cyklar mellan de kala betongväggarna. Men en gång lovade staten att här fanns skydd när kriget kom. Jag börjar läsa boken ”A paradise built in hell” – “Ett paradis byggt i helvetet” – som handlar om gemenskaper som uppstår vid katastrofer. Författaren Rebecca Solnit inleder med att fråga: “Vem är du? Vilka är vi? I tider av kris är detta frågor på liv och död.” Men Solnits bok är ingen dystopisk undersökning. Trots kriser och katastrofers urskillningslösa fasor, ser hon ett ljus i mörkret. Med exempel från den stora jordbävningen i San Francisco 1906 till orkanen Katrina visar hon hur människor i katastrofer mer än något annat är “motståndskraftiga, rådiga, generösa, empatiska och modiga”. Katastrofforskning sedan andra världskriget och framåt har visat hur allt från bombningar till översvämningar svetsar människor samman. Scenen där människor springer, skriker, slår ner och stjäl från varandra upprätthålls i vårt gemensamma medvetande mot all empiri som visar på motsatsen. Hon slår också hål på myten att människor behöver kontrolleras och att polisiära och centralstyrda åtgärder är det viktigaste i en kris. Tvärtom gör de som i normala fall styr samhället ofta mer skada än nytta i sitt behov att kontrollera okontrollerbara skeenden. Människor som organiserar sig själva är de som räddar flest och hjälper bäst. Många funderar över behovet av att klara sig själv. Som tidigare konstaterats i OBS finns ett ökande intresse bland de superrika att skaffa sig tillflyktsorter på avlägsna öar. Nya zeeländska medborgarskap och bunkrar med överlevnadsutrustning har blivit alltmer populärt bland de rikaste cheferna i teknikföretagen. Som barn drömde jag ofta själv om ett eget skyddsrum. Det skulle vara rätt litet, men fullt av konserver och torkad proviant. Jag skrotade omkring på bergsknallen bakom huset och funderade över luftintag och sötvattensförsörjning. Hur länge skulle jag behöva vara där inne? 3 dygn, 3 månader? Den gången handlade mina och andras rädslor mest om radioaktivt nedfall från kärnvapen. Idag, i teveserier och när jag surfar runt hos de företag som säljer bunkrar, handlar det mer om rädslan för andra människor. Vapenskåp och öppningar för gevär finns som tillval. En kollega mailar en utlysning av forskningspengar. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har avsatt medel för forskning om ”Civilt försvar med nya förutsättningar”. Som ett eko av den gulnade papperslappen och kalla krigets beredskap i min källare skriver myndigheten: “Vi måste fortsätta att tänka i nya banor konceptuellt kring området civilt försvar snarare än att försöka återskapa det tidigare totalförsvaret. … [Med] respekt för det som varit behöver vi troligen söka nya och innovativa lösningar för att klara av att skapa ett modernt civilt försvar.” Så det är inte bara jag som oroar mig, tydligen. Vi verkar ha gått från ett samhälle där staten försäkrade medborgarna om sin förmåga att skydda dem, till ett samhälle där var och en förväntas klara sig själv. Sedan 2002 har inga nya offentligt finansierade skyddsrum byggts. Endast 7 av 10 miljoner invånare ryms i de skyddsrum som finns. De beredskapslager av livsmedel som fanns under kalla kriget har nu också helt avvecklats. Utgångspunkten idag är att individen står för sin beredskap. Men individen kan inte vara svaret här. Och individen är inte heller varken problemet eller faran. MSB ställer några avslutande frågor i sin utlysning: “[F]örsvar handlar även om tillit och trovärdighet, inte bara kapacitet och förmåga. Exempelvis hur vi får människor att känna sig trygga. Hur skapar vi förtroende hos allmänheten, utifrån dagens hot och utmaningar? Hur försvarar vi demokratiska fri- och rättigheter? Är det i själva verket det som är civilt försvar idag?” Jag tänker, kanske är det inte förtroendet för staten, kommunerna och myndigheterna vi alla behöver? Att jag tar hand om mig och staten tar hand om de andra. De där 25 konservburkarna är säkert bra att ha. Men de behöver ju inte bara vara till mig och min familj. Det måste vara viktigare att vi kan känna förtroende för varandra. I varje fall inte hindra den naturliga impulsen att handla solidariskt för våra nästa. Solnit går till och med så långt att hon ser löftet om utopiska gemenskaper realiserade i de helveten som katastroferna innebär. Katastrofen gör alla grundläggande behov akuta och ger oss därmed chansen att mötas i solidaritet och känna en ny frihet. Vardagens långsamma katastrofer och avstånden mellan oss sveps bort av det omedelbara. Solnits första exempel är den på alla sätt vanliga människan, Anna Amelia Holshouser, som i ett gathörn i ruinerna av San Fransisco 1906 syr ett tält av filtar och startar ett soppkök. Först finns där bara en tallrik att äta på, men efter att spisar och husgeråd samlats in ser hon och andra till att ett par hundra personer om dagen kan äta sig mätta. Samhället har kollapsat, men under dess hierarkier visar sig ett annat samhälle. När den vanliga ordningen faller samman skapas en ny frihet, där människor kan mötas och agera på nya sätt. I dessa “katastrofgemenskaper” bör vi sätta vår tillit, enligt Solnit. Det finns knappast någon väg till ett nostalgiskt beredskapssamhälle där den offentliga förvaltningen står redo att möta varje kris. Men vi bör inte bli små individuella krismyndigheter med skyddsdörrar och trangiakök. Likt larmade villor ökar den inre otryggheten, stiger bara rädslan för våra grannar längs den vägen. Säkerheten blir trygghetens fiende. Men det nyttar inget till att vi passivt väntar på att hemska saker skall hända. Katastrofer inträffar ändå förr eller senare. Genom att förbereda oss som grannar och medmänniskor, kan vi börja skapa katastrofgemenskaper redan nu. Solnit påpekar hur vi knappast går mot en tid av färre katastrofer. Klimatförändringarna i kombination med global och lokal ojämlikhet slår redan hårt mot människor över hela klotet. Vi kan ta itu med de långsamma katastrofer av ojämlikhet vi lever igenom. En tredje väg bortom staten som Farbror Stark eller var och en sig själv nog. Där vi ställer varandra frågan: “Klarar vi oss i tre dygn?” Och om vi börjar förbereda oss för det, kan vi kanske just där skymta en ny samhörighet. En kommande gemenskap. Tormod Otter Johansen, jurist. Litteratur: Rebecca Solnit: “A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster” Penguin Books 2010. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap “Forskningsutlysning: Civilt försvar med nya förutsättningar” https://www.msb.se/sv/Om-MSB/Forskning/Utlysningar/Avslutade-utlysningar/Forskningsutlysning-civilt-forsvar/ http://www.72timmar.se

22 Mar 20208min

Titeln på Chinua Achebes roman "Allt gör sönder" blev en alltför träffande beskrivning av verkligheten. Dan Jönsson reflekterar över den nigerianska författarens litteratur och betydelse. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det finns inget samhälle. Det finns ingen gud. Det finns inga kön, inga samhällsklasser, inga raser och nationer, det finns överhuvudtaget inga skillnader mellan människor – vi är alla födda lika och allt mänskligt är fiktioner, det vill säga en sorts vidskepelse, och eftersom det är så måste det också vara vår plikt att sätta oss över dem. Den moderna människans historiska uppgift har ända sedan sjuttonhundratalet varit att träda ut ur sin självförvållade omyndighet, som Kant skrev, och man får nog säga att just vår tid har drivit den uppgiften till sin spets. Det finns inte ens någon modernitet. Och ändå visar det sig gång på gång att bland det värsta som kan hända en mänsklig gemenskap är att den berövas sina fiktioner. Utan dem finns till slut inte ens någon mänsklighet. Samhället, religionen, ideologin – påhitt allihop, visst är de det. Men det betyder inte att de inte är verkliga. Slutet i Chinua Achebes roman ”Arrow of God”, ”Guds pil”, är obevekligt som en grekisk tragedi. Ezeulu, den gamle översteprästen i bysamhället Umuaro i östra Nigeria, har förlorat sitt förstånd och övergivits av sin gud. Vi befinner oss i tiden någonstans på 1920-talet; den vite mannens och den kristna religionens första omtumlande intrång i det traditionella Igbo-samhället ligger ett par decennier tillbaka och Ezeulu har sedan dess försvarat sina fäders gud, Ulu, mot dels den vita gudens ogudaktigheter, dels mot mindre konkurrerande gudar och deras präster som i konflikten med den vita civilisationen ser sin chans att sticka upp och så split. Ezeulu ser sig själv som Ulus ödmjuka verktyg, ”pilen i Guds båge”, och hans tålmodiga förslagenhet verkar till slut ha segrat: efter en framgångsrik skuggbrottning med kolonialmaktens representanter har även de inhemska fienderna tystnat. Men Ulu är inte nöjd: i en sista akt av dåraktigt övermod tvingar hans präst byborna att skjuta upp den livsviktiga jamsskörden, något som får katastrofala följder och slutar med att en majoritet av folket istället vänder sig till de kristnas gud. Guds pil visar sig träffa, inte Ulus fiender, utan hans tjänare och därmed Ulu själv. En viktig detalj i Achebes berättelse är att Ulu är en konstruerad gudomlighet: flera gånger berättas det hur de äldste i Umuaros olika byar en gång för länge sedan, efter en lång period av krig och söndring, gick ihop för att skapa en gemensam gud, som kunde hålla dem samman. Ulu är alltså av alla i samhället erkänd som en fiktiv kraft – men för den skull inte mindre verklig, och rentav nödvändig för att hålla samman gemenskapen. När denna kraft försvinner faller allt. Världen, som man känt den, går under. ”Guds pil” är den sista, och utan tvivel bästa, av de tre romaner som Chinua Achebe skrev under åren kring Nigerias självständighet 1960, en löst sammanhållen trilogi som inleddes med klassikern ”Things Fall Apart” – på svenska ”Allt går sönder” – och som egentligen kretsar kring detta enda tema: den gamla världens undergång. ”Allt går sönder” har hämtat sin engelska titel, ”Things Fall Apart”, från en berömd dikt av William Butler Yeats. ”Isär faller tingen, mittpunkten sviktar, världen har givits det vilda i våld” står det i Erik Blombergs översättning av denna sorgesång över den gamla ordning som gick under med första världskriget; ord som har citerats gång på gång de senaste åren när världen som vi känner den på nytt ser ut att spricka sönder och förvandlas. Kanske är dessa söndersprickanden och förvandlingar vad den mänskliga historien i grunden handlar om; ett av litteraturens eviga ämnen är det under alla omständigheter. ”Allt går sönder” är den utan jämförelse viktigaste och mest lästa moderna afrikanska romanen, och en milstolpe i den postkoloniala litteraturen överhuvudtaget. Med sin skenbart enkla, men i själva verket mycket intrikata sammanflätning av europeiska höglitterära teman och element ur igbokulturens muntliga traditioner har boken blivit mönsterbildande för otaliga författare i det postkoloniala Afrika som genom litteraturen har försökt att bygga upp en självständig kulturell identitet. ”Allt går sönder” utspelar sig precis i början av den process som skildras i ”Guds pil”, strax före förra sekelskiftet, i det fiktiva bysamhället Umuofia där klanledaren Okonkwo för en kamp som i mycket liknar prästen Ezeulus – mot en kolonial övermakt han tror sig kunna bemästra men i själva verket inte alls förstår sig på. Okonkwos historia är också lika tragiskt ödesbunden; hans egen son sviker sina fäders tro och ansluter sig till de kristna missionärerna. I den dramatiska, men tvetydiga finalen tar Okonkwo sitt eget liv, varpå perspektivet skiftar till en av kolonialmaktens utsända, som med några cyniska förströdda reflektioner får gestalta hur den traditionella kulturens dödskamp knappast märks mer än som lite pittoreskt men obetydligt gnissel i den koloniala övermaktens väldiga maskineri. ”Allt går sönder” är alltså mycket medvetet skriven med en kulturell dubbelblick. Chinua Achebe växte upp i en privilegierad igbofamilj, föräldrarna hade hört till dem som tidigt omvänt sig till kristendomen, och som elev på några av det koloniala Nigerias mest prestigefyllda skolor stiftade han grundlig bekantskap med den västerländska kulturen och litteraturen. Han beskrev själv i många sammanhang den ambivalens som växte fram ur denna fostran, en känsla av samtidigt beundran och motstånd, framförallt mot den tradition av koloniala Afrikaskildringar som fått sitt emblematiska uttryck i Joseph Conrads klassiker ”Mörkrets hjärta”. ”Allt går sönder” kan läsas som en stram och traditionsmedveten motskrift, där vreden märks mest som en återhållen, sorgsen insikt om den egna vanmakten. Den vite mannen ”har satt en kniv i det som höll oss tillsamman,”, säger en röst i Achebes roman – ”och vi har fallit i sär”. Det är nog denna känsliga balans som förklarar romanens enorma betydelse. För även om ”Allt går sönder” idag räknas som banbrytande, så var den knappast den första moderna nigerianska romanen. Litteraturvetaren Terry Ochiaga har i en studie beskrivit hur Achebe i själva verket var en i en grupp nigerianska författare som trädde fram vid samma tid, och ur samma krets, och hur genomslagskraften för ”Allt går sönder” först visade sig på lite sikt, i takt med landets självständighetsprocess och publiceringen av de följande delarna i den afrikanska trilogin. I den andra, ”No Longer at Ease” – ”Inte längre hemma” på svenska – som kom ut samma år som självständigheten, 1960, upprepas Okonkwos tragedi som en mörk fars när hans sonson Obi, som på byns bekostnad fått en fin utbildning i London, återvänder för att konfronteras med den korrupta verkligheten i det snart självständiga hemlandet, och tvingas inse vad som återstår att tro på när alla gamla sanningar plockats isär, en efter en. Nämligen – förstås – pengarna. Och snart inte ens det. Chinua Achebes litterära produktion omfattar i allt väsentligt ett knappt decennium; sedan bröt Biafrakriget ut, och från den katastrofen hämtade han sig aldrig riktigt. ”Allt går sönder”: titeln på Achebes genombrottsroman visade sig bli en profetia. Och när det inte finns någon mänsklighet – hur kan man då skriva? Dan Jönsson, författare och essäist Chinua Achebe på svenska Guds pil, översättning av Hans Berggren. Bokförlaget Tranan, 2015. Inte längre hemma, översättning av Hans Berggren. Bokförlaget Tranan, 2014. En folkets man, översättning av Ebbe Linde. Albert Bonniers förslag, 1967. Ny utgåva på Bokförlaget Tranan, augusti 2020. Allt går sönder, översättning av Ebbe Linde. Albert Bonniers förslag, 1967. Ny utgåva på Bokförlaget Tranan, 2014.

19 Mar 202010min

Berättelsen om den historiska romanen är en delvis en berättelse om en kamp mellan könen. Men Gabriella Håkansson tror att de manliga och kvinnliga författarna äntligen har fått en gemensam fiende. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2017. Få litterära genrer har varit så populära och samtidigt kritiserade som den historiska romanen. Ända sedan genren uppstod på 1700-talet har kritikerna oroat sig för att fakta och fiktion blandas samman, och att sanningen förflackas. I början av 1800-talet var samhällseliten så oroad över att pöbeln och kvinnorna inte skulle kunna skilja på vad som var sant och falskt när de läste historiska romaner, att de ropade på förbud. Särskilt ängslig var man över den gotiska romanen, som med sina uppdiktade historiska miljöer hotade att väcka alltför starka känslor hos läsarna. I den traditionella historieskrivningen sägs det ofta att det var sir Walter Scott som 1814 publicerade den första riktiga historiska romanen, men det är inte riktigt sant. Det Scott gjorde var att införa fotnoter och förord i sina böcker för att skilja sitt författarskap från den kritiserade gotiken. Greppet gav legitimitet åt hans romaner och satte standarden för hur en historisk berättelse ska se ut, men det förde också med sig att den historiska romanen könades för en lång tid framöver. Med sina fotnoter markerade Scott att seriösa historiska romaner grundar sig i kunskap och ger uttryck för en objektiv sanning. Hans kvinnliga kollegor, som inte hade tillgång till högre utbildning fick svårt att hävda sig och flydde till andra genrer. Scott fick visserligen mothugg från William Goodwin, som menade att romanen genom fiktionen och fantasin kunde ge en sannare bild av historien, än vad enbart dokumentär fakta kan göra. Men få lyssnade. Den historiska romanen kom i 150 år att domineras av manliga författare som förhöll sig lojala till den offentliga historieskrivningen, och det var inte förrän på 1900-talet som det kom att förändras. Idag ser det helt annorlunda ut. Ett stort antal kvinnliga författare har äntrat den traditionellt manliga arenan, och utmanar genren genom att ge nya perspektiv på historien. Det här syns tydligt i Sverige, där den historiska romanen just nu verkar ha ett uppsving. Ett bra exempel på det här är Elin Boardys ”Mary Jones historia” från 2014. Här återberättas Robert Louis Stevensons klassiker ”Skattkammarön” ur en kökspigas perspektiv. I en intervju säger Boardy att boken skrevs utifrån en frustration över att fokus i genren alltid ligger på männen. Särskilt män med makt, skulle man kunna tillägga, och det är av en liknande anledning som Ulrika Kärnborg i ”Saturnus tecken”, placerar Axel Oxenstierna och drottning Maria Eleonora i centrum för stormaktstidens konflikter, istället för hjältekonugen Gustav II Adolf. På samma drastiska sätt kastar Kristina Sandberg om perspektiven när hon i sina böcker om Maj skildrar folkhemmets framväxt genom en hemmafrus ögon. I Anna Leastadius Larssons 1700-tals trilogi om Pottungen är det missionerande syftet uttalat; ”Jag vill lyfta fram kvinnors liv och erfarenheter ur vår mansdominerade historieskrivning.”, säger hon. Men samma missionerande övertygelse verkar intressant nog inte driva deras manliga kollegor. De tycks snarare brottas med insikten att det inte finns någon historisk sanning, utan flera – och vilken ska man då välja? Kanske ska man hitta på en egen. I Carl-Michael Edenborgs ”Mitt grymma öde” tecknas ett porträtt av barockkompositören Händel som väckt uppmärksamhet. Romanens Händel är pervers och blir utsatt för våld och sexuella övergrepp. Det finns inga belägg för att något sådant skulle ha hänt, men det finns å andra sidan inga belägg för att det inte skulle ha hänt heller. Edenborgs Händelversion är lika sann som andra Händelskildringar som spekulerar i vad kompositören upplevde, kände eller gjorde. Samma radikala förhållningssätt har Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, till Henrik VIII i sin roman ”Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek”. Henrik VIII:s liv är väl dokumenterat, och ändå förhåller sig UKON lika respektlöst som Edenborg till historien. Fiktion och fakta blandas hej vilt, och Henrik VIIIs historia gestaltas i listor, nonsensupprepningar, absurdistiska dialoger och andra grepp som är typiska för UKON. Så här kan det låta: mars 1516, ingen koncipiering, april 1516, ingen avlelse, maj 1516, ingen dräktighet, juni 1516, ingen graviditet, juli 1516, ingen konception, augusti 1516, ingen grossess, september 1516, inget havandeskap, oktober 1516, ingen pollinering, november 1516, ingen bulle ugnen I Stefan Lindbergs ”Nätterna på Mon Cheri” dras experimentet ett varv till. Boken handlar om 33-åringen som misstänktes för mordet på Olof Palme, och Lindberg har lagt enorm möda på att ta fram dokumentärt material och återge alla upptänkliga teorier. Man tror att det här är en thriller som kommer mynna ut i en ny, ultimat Palmemordsteori – men icke. Berättelsen faller sönder i delar där sanning, fiktion, och metakommentar blandas samman så pass att man vare sig vet ut eller in. Slutligen kan man också titta på Mattias Hagbergs romaner om Sveriges undangömda, totalitära idéarv. Här blottas den systematiska kränkning som samer, personer med funktionsnedsättning och mentalsjuka har utsatts för, men någon Walter Scottsk rädsla för det gotiska hittar man inte, tvärtom - Hagberg väljer att klä sina berättelser i skräckromanens dräkt, och med det kan man ju säga att den historiska romanen gått varvet runt. Jag tycker att det är roligt att den här lite mossiga romangenren idag har blivit en plattform för så djärva estetiska experiment. Det rör sig nästan om ett lustmord på hela genren. Såväl Edenborg som UKON och Lindberg gör uppror mot traditionell gestaltning, och undergräver med fantasi och fiktion dess sanningsanspråk. En kultursociolog skulle kanske säga att formexperimenten ändå är ett slags Walter Scottska fotnoter, som syftar till att skilja deras finlitteratur från den populärhistoriska bestsellern, medan en genusvetare snarare skulle säga att det rör sig om en patriarkal strategi för att bibehålla status i ett fält som hotas av kvinnlig invasion. Men man kan också tänka sig att det är en reaktion mot andra samtida trender. Kanske är det en markering mot den autofiktiva genrens enorma äkthetsanspråk, där författare som Karl Ove Knausgård blottar det mest privata för att skapa en känsla av autenticitet. Aldrig har väl tron på att litteraturen verkligen kan förmedla en sanning, varit starkare, trots att vi faktiskt inte vet om Knausgård hittar på allt. Och här kan man tolka den historiska romanens uppror, särskilt i Stefan Lindbergs tappning, som en frontalattack på autofiktionens stripteaseföreställning. Ett kritiskt nej mot själva autenticitetens idé. Vänder man på det hela så kan också man se de svenska formexperimenten som en del av en bredare strömning. Internationellt sett så tar sig den historiska romanen just nu an att lyfta fram det som historien sopat under mattan, bland annat slaveriet och kolonialismen, och den skriver minoriteternas och kvinnornas historia.’ Kanske kan man betrakta UKON, Edenborg och de andra som en del av samma kritiska strömning, men med udden riktad mot myten om det manliga geniet? I alla böcker dekonstrueras män med makt eller kreativ begåvning. De avkläs sin romantiska gloria och blir vanliga människor. Här kan man också se att skillnaden mellan manliga och kvinnliga författare ändå inte är så stor. Estetiskt kan de skilja de sig åt i sitt berättande, men ideologiskt går de på samma linje. Både det nya kvinnliga historieperspektivet och de estetiska experimenten kan betraktas som ett sätt att göra upp med den traditionella historieskrivningen, och punktera gamla unkna sanningar. Kanske har Goodwin med det fått rätt mot Walter Scott. Genom fiktionen och fantasin kan romanen faktiskt ge en sannare bild av verkligheten än vad enbart fakta kan göra. Gabriella Håkansson, författare Facklitteratur The historical novel, Jerome de Groot, Routledge, 2010 The historical novel, George Lukacs, Beacon Press, 1963 A new companion to the gothic – edited by David Punter, Blackwell Publishing, 2012 Skönlitteratur Ulrika Kärnborg – Saturnus tecken, Natur&Kultur, 2016. Elin Boardy – Mary Jones historia, W&W, 2014. Kristina Sandberg – Att föda ett barn (2010), Sörja för de sina (2012), Liv till varje pris (2014) Norstedt. Anna Laestadius Larsson – Barnbruden (2013), Pottungen (2014), Räfvhonan (2015), Piratförlaget. Carl-Michael Edenborg – Mitt grymma öde (2012), Natur & Kultur. Ulf Karl Olov Nilsson – Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek, (2014), Norstedt. Stefan Lindberg – Nätterna på Mon Cheri (2016), Albert Bonniers Förlag. Mattias Hagberg – Herredjuret (2011), Rekviem för en vanskapt (2012), De användbara (2015) Atlas. Vilken är den första historiska romanen? Sir Walter Scotts ”Waverly” från 1814 betraktas av många som den första historiska romanen, men utnämningen har på senare tid ifrågasatts från feministiskt håll eftersom Madame de Lafayttes roman ”Prinsessan de Clèves” från 1678 utspelar sig i Henrik II:s hov och alltså är förlagd till historisk tid. Även en lång rad andra romaner publicerade före 1814, inte minst de gotiska, utspelar sig i historisk tid. Frågan är långt ifrån utredd.

17 Mar 202010min

Att se något vackert, köpa det, prata om det. Tre saker som bidrar till att sudda bort vardagens grå bekymmer. Och i klimatkrisens tidevarv har det rentav blivit önskvärt, relfekterar Boel Gerell. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Jag lyssnar på en radiodokumentär och hör hur en kvinna försöker berätta en historia. Hon heter Agneta och är hemlös sedan många år tillbaka. Gång på gång börjar hon berättelsen om ”en jävla elak snut” men hejdar sig i plågade andetag. ”Och när jag var ute en natt… det var en hemsk situation… det orkar jag inte prata om nu… jag får bara ont i magen av det…” Återigen de där tunga andetagen och sen en annan röst. Ljusare och mer levande och hon konstaterar att de sitter vid en röd bil. ”En röd bil, det är trevligt. Och så gillar jag metallicblå, det är en vacker färg.” Hon målar berättar hon och är mycket intresserad av konst. Färger, att ”kasta färg på stora papper”. Sen ”börjar hon rita saker”. Gång efter annan under samtalet händer samma sak. Ett svårt ämne, rösten som stockar sig, en tystnad och så blicken som flackar efter något annat, ofta en färg som hon beskriver detaljerat och innerligt. Febrilt griper hon efter detta andra, som också är livet, som är enbart underbart. Som smittar av sig genom att hon är en sån som ser. Som lägger märke till den glänsande blå nyansen hos bilen som passerar. Som vet att uppskatta det vackra och på köpet blir lite vackrare själv och något mer än det där andra, uppenbara. En hemlös. Jag fastnar vid kvinnans avledande manöver och jakt på skönhet för att jag känner igen beteendet hos mig själv. Hur många timmar, dagar, kanske veckor av mitt liv har jag ägnat åt att rastlöst bläddra mellan vackra föremål på nätets auktionssajter? Inte enbart för att jag vill köpa några av sakerna utan för att sidorna erbjuder en frizon undan krav och ställningstaganden, dåliga nyheter och hot om undergång. Mest tittar jag på silversmycken från sextiotalets skandinaviska guldålder. Droppar av bergkristall i perfekt balans i halsgropens mjuka försänkning, av Torun Bülow-Hübe. Ringar med roterande kulor av karneol i hemlighetsfullt glipande musselskal av Elis Kauppi. Blågrönt skimrande berlocker i emalj av David Andersen och hisnande rymdäventyr i silver och akrylplast, av Björn Weckström. Stenar av ametist, rutilkvarts, lapis lazuli, obsidian, aventurin, agat, månsten. Namnen, glansen och linjespelet uppfyller mig och stänger ute allt annat som jag för ögonblicket inte orkar ta in. För några minuter, en kvart eller halvtimme är det bara jag och silvret och så formgivarna förstås, människorna bakom verken som nästan allihopa gått ur tiden. Men som ändå är där i stunden och det är lätt att tänka att jag i någon mening känner inte bara dem utan också eran de verkade i. En period av självförtroende, optimism och konstnärligt nytänkande inbillar jag mig. En tid när kvinnokroppen släpptes fri i kläder av töjbar trikå och smyckena som tidigare varit små och ängsliga i guld blev stora och självsäkra i silver. En tid för revolution och kvinnofrigörelse, idealism och hopp om framtiden. Stick i stäv med denna minst sagt romantiserade vision av sextiotalet står förstås historieskrivningen själv. Det var inte bättre förr och det blev inte bättre sen, bara annorlunda. Lika lite som ett silversmycke med aldrig så baxnande estetiska kvalitéer förvandlar människan som bär det på djupet, förändras världen i grunden av ny teknik och ny formgivning. Möjligen i ögonblicket. I brytpunkten när det gamla rämnar och det nya spinner trådar över avgrunden mot det ännu okända är allt fortfarande möjligt. Någonstans i detta skälvande tillstånd av oförlöst förväntan befinner sig det unga parisiska paret Sylvie och Jérôme i Georges Perecs debutroman ”Tingen”. Boken publicerades 1965 och skrevs några år tidigare, men bär ändå undertiteln ”En berättelse om sextiotalet” som om författaren ligger steget före och redan i decenniets början vet hur det ska sammanfattas. Glappet går igen i bokens gestalter som är märkvärdigt vaga i konturerna och inte riktigt närvarande i sitt löftesrika sextiotal. Tydligast ger de sig till känna just genom sin längtan efter den nya tidens designföremål och moderniteter som är passionerat och detaljerat beskrivna i texten. I drömmen om tingen och den livsstil och den komfort de förväntas föra med sig lever de intensivt men i samma stund längtan överger dem börjar de tvivla på sin egen existens. Eller som Perec skriver: De tyckte, när de såg tillbaka, att de, tidigare – och detta tidigare flyttades varje dag längre tillbaka i tiden, som om deras förflutna hade förvandlats till en saga, något overkligt, något formlöst – att de tidigare, åtminstone hade haft en längtan efter att äga. Det var en strävan som hade gett dem en tillvaro. De hade känt sig målinriktade, otåliga, förtärda av begär. Perecs roman är på många vis en sorglig bok. För visst borde det vara andra saker som gör oss levande och närvarande i nuet, än längtan efter skönhet och bekvämlighet. En strävan efter materiella fördelar som drivit mänskligheten att pröva nya sätt att överleva, på nya platser och med nya redskap. Och som fört oss dit vi är i dag. I ett högteknologiskt samhälle balanserande på randen till apokalypsen, när vårt klimat inte längre klarar av allt avfall som hopats efter vår utveckling. Ändå vill vi fortsätta att köpa vackra saker och inte bara i hemlighet och i skam. Utan för att visa att vi – liksom Agneta – äger ögon att se och uppskatta det storartade i den grå vardagen. Som Sylvie och Jérôme vill vi göra oss själva synliga och lite mer levande genom föremålen vi omger oss med. Men hur går denna längtan ihop med den annalkande undergången? En populär lösning på dilemmat stavas second hand. Andra hand som i ett delat ansvar för konsumtionen, där någon annan redan gjort det första riktigt belastande köpet och du själv bara gör skadan något mindre genom att se till att varan får en längre livslängd. Och det är ju faktiskt ingenting att skämmas för, tvärtom. I skuggan av klimatkatastrofen växer statusen för begagnatmarknaden och dess kunder, där just det nötta och ålderdomliga i produkten ger den ett värde som ofta överskrider nyvarans. På köpet ges en berättelse. Om föremålet och dess historia, men också om köparen själv och kampen denne fört för att anskaffa objektet. Köpet ska inte bara vara ett köp i mängden, som vem som helst kan göra. Utan en handling som kräver kunskap, tid och ett mått av tur som påminner om fiskelycka. Så också för mig, naturligtvis. Min kärlek till sextiotalssilvret är långt ifrån platonisk. På ett plan vill jag gärna erövra också och när jag föreställer mig ögonblicket då jag och silvret förenas ser jag inte bara den blixtrande skönheten det ska tillföra min person. Utan jag hör också historien som jag ska kunna berätta. Om halsbandet som köpts och sålts så många gånger att det förlorat sin identitet. Som lades ut till försäljning som ett stackars föräldralöst hänge i mängden, när jag – bara jag – visste att det var ett smycke som skapats av självaste Elis Kauppi. Hur jag väntade och vakade och ropade hem det för en hundralapp, när det var värt minst det tiodubbla. Triumfen. Utvaldheten. Jag och silvret. Jag och Elis. Jag och tigerögat i hängets mitt och vi ser på varandra i ömsesidig kärlek och beundran. Så länge det varar, förstås. Boel Gerell, författare och kritiker Källor Bengt bok: Kvinnorna på härbärget, P1 Dokumentär. Georges Perec: Tingen – en berättelse om sextiotalet. Översättning av Fredrik Rönnbäck. Modernista, 2017.

16 Mar 202010min