Prinsessan Diana förebådade vår tid

Prinsessan Diana blev bara 36 år, men hon fängslade en värld och skakade om en monarki. Anna Hellsten funderar på hur Dianas liv och dö förebådade vår tids varumärkesbyggande och offentliga sörjande.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2017-08-31.

Jag var 24, jag bodde i andra hand på Götgatan i Stockholm, det var så sent på sensommaren att det önästan var höst. Mina föräldrar var i stan för att hälsa på. Vi hade lagat mat, gått på museer, ömsom trivts och ömsom nött på varandra. På lördagskvällen hade jag skippat vår middag för att umgås med en kille. Jag började anade att han inte gillade mig lika mycket som jag gillade honom, och det där satt jag och funderade på i tantköket med väggfasta kryddburkar och demenslarm ovanför spisen när mamma ringde på söndagsmorgonen. ”Har du lyssnat på radion idag?”, sa hon. Ett typiskt nittonhundranittiotalsögonblick skulle man kunna säga – att exakt kunna återge var man var och vad man gjorde den där augustimorgonen 1997 när man fick veta att Diana dött. Under den direktsända begravningen veckan därpå satt jag framför tjockteven i andrahandstantens vardagsrum och hulkade tills jag såg ut som en bakpotatis i fejset. Jag minns att jag skämdes lite. För det var ju inte min förlust, inte egentligen, inte alls. Och ändå satt jag där och vältrade mig i vad som bäst kan beskrivas som… ja, sorgporr kanske?

Kändisindustrin är numera en högst vital del av samtiden, och för någon som inte var med på den tiden kan det kanske vara svårt att förstå vad det var med Diana som var så vansinnigt fascinerande: en ung kvinna som gillade barn, mode och träning och som först trasslade in sig i ett olyckligt äktenskap och sedan ut ur detsamma. De erfarenheterna delar hon ju med alla från dina före detta grannar till Kim Kardashian. Men i och med Dianas död transfomerades hon till något större och mycket mer laddat: dels till en symbol och en brytpunkt för det moderna Storbritannien och dess statsskick, men framför allt till en projektionsyta för miljontals människors egna förhoppningar och sorger. Idag utbryter det närmast masshysteri på sociala medier när en känd person dör: vi postar allt från kors och snyftande emojis till gråtmilda bekännelser om hur mycket personen betytt för mig, just mig. Den utdragna dödsmässan i medierna över Diana förebådade allt det där: människor ville få gråta och förenas i sina tårar, men i en sorg de egentligen inte hade särskilt mycket med att göra.

Döden är förvisso demokratisk, och flera andra fixstjärnor från den där eran har ryckts bort, från Whitney Houston och George Michael till Prince och Michael Jackson. Ändå är det något med Dianas frånfälle som, såhär tjugo år efteråt, fortfarande övertrumfar alla andras. Hela inramningen kring olyckan framstår som ett mäktigt stegrande drama mot det ödesdigra slutet: hennes väldokumenterade konflikt med Buckingham Palace; hennes allt högre profil som välgörenhetsstjärna; att hon hittat en åtminstone hyfsat schyst pojkvän; att hon befann sig i stan som brukar kallas kärlekens huvudstad; att det var kallhamrade paparazzi som jagade hennes bil mot kraschen. Och, förstås, de två små pojkarna som med slokande axlar vandrade efter kistan och dess lilla vita rosenbukett som det stod ”Mummy” på. Som tragedi betraktat är det så välkomponerat att det kunnat vara en Shakespearepjäs, och det med en huvudperson som lyckades med det absurda konststycket att trots sina helt unika levnadsvillkor framstå som en ganska vanlig person.

I Sverige har vi alltid gillat sådant – det är liksom inte för inte som Victoria och Daniel, med sin trivsamt tillgängliga aura av skogspromenader och falukorvsmiddagar, är vårt kungahus populäraste medlemmar – men i Storbritannien har hovet historiskt inte sett det som sin huvuduppgift att nedlåta sig till folkligt bjäfs. Tvärtom, faktiskt: statsöverhuvudet har fått sin uppgift från Gud, tror man, och kungahuset ska följaktligen inte gegga ner sitt ämbete med privatsaker. Diana bröt med allt det där – första gången när hon lät journalisten Andrew Morton beskriva hennes äktenskapselände i bokform; andra gången vid en tv-intervju när hon delade med sig av både vänsterprassel och självmordsförsök. ”She won't go quietly, that's the problem”, sade hon och bligade sorgset ovanför tjocka svarta kajalstreck när hon refererade till sig själv i tredje person – ett närmast narcissistiskt grepp, ett som bara någon med en medfödd feeling för det där som på modernt reklamspråk brukar kallas ”storytelling” skulle våga sig på.

Åren direkt efter att den offentliga gråtfesten lagt sig var det många som distanserade sig från Englands ros. Journalisten Tina Browns biografi ”The Diana Chronicles” möttes av avmätta gäspningar vid utgivningen 2007, och i samma veva publicerade den engelska tidningen Guardian en analys av tiden post-Diana där man dels hävdade att unga människor knappt skulle känna igen henne på ett foto, dels att hon var föga mer betydelsefull än stjärnan i en tv-såpa, någon man visserligen saknade när hon var borta men snabbt hittade nya ersättare för.

De ofta förekommande jämförelserna med Marilyn Monroe och Elvis Presley viftades bort. De hade gjort klassiska filmer och album, men vad hade Diana egentligen uträttat? Välgörenhet, brukar det sägas – Tina Brown sade i en intervju i somras att hon är övertygad om att en levande Diana hade varit världens största humanitär, som en supersize-portion av Melinda Gates och Angelina Jolie. Och kanske det. Men jag tror framför allt att Dianas mäktiga eftermäle beror på att hon var någon som förstod värdet av att styra berättelsen om sig själv. Diana var berömd i en tid före internet, före sociala medier, före mobilkameror. Det var fortfarande paparazzi och tidningsredaktörer som hade makten över en känd persons image. Så det Diana helt enkelt gjorde var att försöka kontrollera hur hon skildrades och avbildades i offentligheten. Mediemanipulation kallade man det då, idag går det under betydligt mer rumsrena etiketter. Som krishantering – eller kort och gott varumärkesbyggande.

Diana hade redan skapat sig det perfekta varumärket: hon var ung, vacker, glamourös, god och alldeles lagom sorgsen. Olyckan bara cementerade den statusen, gav hennes persona det magiska filter som bara döden kan ge. I en intervju med tidningen Vulture i somras berättade mångårige tv-kritikern Matt Zoller Seitz om hur Dianas död konkret faktiskt bidragit till en ökad sentimentalisering av nyhetsförmedling, hur känslor blivit hårdvaluta för att fånga tv-tittarna som blivit mindre intresserade av fakta och mer av att få gråta, av att få fritt utlopp för sina egna olyckor och fantasier, ackompanjerat av slowmotionfoton, tända ljus och ödesmättad musik.

Och fantasierna om Diana bara fortsätter. På tjugoårsdagen av olyckan släpps till exempel Diane Clehanes roman ”Imagining Diana”, en bok som föreställer sig prinsessan anno 2017. I en artikel i New York Times beskrev man häromveckan inledningen: hur den 56-åriga Diana är ute och äter lunch på Manhattan, hur hon på sig en snygg dräkt av Oscar de la Renta, hur hon kindpussas med Barbara Walters och slutligen slår sig ner på sin välgymmade stjärt och beställer in en gravlax. Fånigt? Säkert. Banalt? Absolut. Men på något sätt också obegripligt kittlande. Som människa kommer Diana aldrig tillbaka, men hennes PR-geni fortsätter lysa från graven.

Anna Hellsten, kulturjournalist