Poesins metaforer 3: Fågeln

Passionens gränslöshet öppnar för en nedstigning i djupet. Ulla Gudmundson har läst Annie Ernaux roman "Sinnenas tid" samt hennes dagbok och dragits in i en häxkittel av ångest och extas. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Passé simple är en fransk verbform utan motsvarighet i svenskan. Den betecknar, utan stöd i hjälpverb, en handling som har en bestämd början och ett bestämt slut. Den har, på några bokstäver när, gett titeln åt en bok, Passion simple, av 2022 års Nobelpristagare i litteratur, Annie Ernaux. Bokens svenska titel är, något platt, Sinnenas tid. Den engelska är Simple passion. I det senare fallet går språkvitsen förlorad, men i gengäld uttrycks, liksom på franska, exakt vad boken handlar om: livet koncentrerat i en enda, allt förbrännande passion.Originaltiteln förmedlar också något mer. Den uttrycker det som går som en röd tråd genom Ernauxs hela författarskap: medvetenheten om tiden, om tidens flykt, om att vi har förmågan att mentalt förflytta oss fram och tillbaka mellan olika epoker i vårt liv som mellan rummen i ett hus. Ernaux återvänder gång på gång till sitt förflutna: gräver ut minnena, frilägger dolda skikt, återupplivar närvaron i texter som rör sig i kraftfältet mellan självbiografi, socialhistoria och essäistik.De verk som framför allt jämnat vägen för Ernaux till Nobelpriset är Min far och Kvinnan, porträtten av föräldrarna och av uppväxten i en halvt proletär, halvt småborgerlig bymiljö i Normandie. Och kanske ännu mer Åren, den brett anlagda, kalejdoskopiska fresken över det franska samhället från 1940, året då Ernaux föddes, och framåt.Fokus i Sinnenas tid är en annan. Här går texten som en laserstråle in i det allra mest privata: förhållandet mellan sexualiteten, döden och det egna skrivandet. Verklighetsbakgrunden är en fjorton månader lång erotisk relation mellan den då fyrtioåttaåriga Ernaux och en yngre man, en sovjetisk diplomat posterad i Paris. Gift naturligtvis. Förhållandet inleds på en resa, en hotellnatt i Leningrad. Det slutar när älskaren lämnar Paris och återvänder till Moskva.Ernauxs stil beskrivs ofta som, medvetet, torr, knapp och platt. Själv jämför hon sina ord med stenar och knivar. I Sinnenas tid mejslar hon på sjuttiofem sidor fram bilden av erotisk besatthet. Hon vågar inte slå på hårtorken av rädsla att missa ett telefonsamtal. Livet består av mötena med mannen. Allt annat är tomrum och iscensättning: inköp av stringtrosor, whisky, cigarretter. ”Jag har mätt tiden på ett annat sätt, med hela min kropp”, skriver Ernaux.Bokens franska titel förmedlar inte bara passion. Den andas också sorg, över något oåterkalleligt förlorat. För det verbformen passé simple förmedlar är ett utsnitt ur tidens ström, ett skeende som obönhörligen tillhör det förflutna. Den beskriver, koncist och elegant, tidens flykt. I modern franska används formen så gott som bara i skrift, mest i formella eller höglitterära texter. På svenska översätts den oftast med imperfekt, eller preteritum som det nu kallas. Men av ett svenskt imperfekt framgår inte om ett skeende är avslutat eller fortfarande pågår. Franskan är tydlig: där markerar imperfekt alltid något oavslutat.Så varför skrev Ernaux inte sin bok i passé simple? För hon valde på ett tidigt stadium bort den formen, det framgår av hennes arbetsanteckningar. Det handlar enligt henne inte om stilnivå. Passé simple är fortfarande en fullt tillgänglig språklig form för en normal läsare. Sinnenas tid är skriven i imperfekt, inramat av två korta avsnitt i passé composé, på svenska perfekt, den vardagliga formen att uttrycka förfluten tid. För Ernaux markerar den formen ett förflutet som ligger nära det närvarande: en ovilja att ge upp, en vägran att släppa taget.Sinnenas tid publicerades 1992. Annie Ernaux var då väl etablerad på den franska litterära scenen. Barndomsskildringen Min far hade 1987 fått det prestigefyllda Renaudotpriset. Men den här gången blev kritikernas reaktion en axelryckning. Boken avfärdades som en bagatell. Kanske bidrog det till att Ernaux tio år senare, år 2001, beslöt sig för att publicera dagboken hon fört under relationen med den ryske diplomaten. Titeln är Se perdre, att förlora sig själv (boken har inte översatts till svenska).Ernaux har sagt att hon kände ett inre tvång att skildra en annan sanning, råare, mörkare, än den avklarnade i Sinnenas tid. Hon ville borra djupare i treenigheten sexualitet/död/skrivande. ”Den levda passionen är en annan än den skrivna”, säger hon i L’atelier noir, den publicerade versionen av arbetsanteckningar som hon fört av och till i fyrtio år. Dagbokens 350 sidor är alltså inte ett råmaterial, som kokats ner till sjuttiofem i skrivprocessen. Ernaux skriver längs flera parallella spår. Den intima dagbok hon fört sedan tonåren, och där hon hämtat texterna som blev Se perdre, den skriver hon för sig själv. Skrivprojekten är vända mot världen, de växer fram på lösa lappar, huller om buller, för att kanske någon gång bli en bok, eller grena ut sig i flera.Författaren Susan Sontag har sagt: att älska är att bli hudlös, och ta risken att den du älskar promenerar iväg ekiperad i din hud som i en snygg kostym. Det är den känslan som infinner sig vid läsningen av Se perdre. Dagboken är skriven i presens. Ofta saknas verben, som det blir i snabba anteckningar. Vi sugs in i en häxkittel av ångest och extas, drömmar, tolkningar och fantasier. Demonerna dansar fritt i en relation utanför alla sammanhang. Kärlek blir, med Ernauxs ord, ”att känna formen av en mans höfter”. Det hindrar henne inte att notera älskarens gigolodrag. Han häller i sig litervis av hennes whisky. Han tar som en självklarhet med sig den öppnade Marlborolimpan hem till frun. Diorkostymen, som han visar upp med en uppkomlings förtjusning, döljer ett par fula sovjetiska kalsonger - ”likadana som min far hade”, skriver Ernaux, med en aning förakt. Komiskt blir det när hon i upphetsningen tappar sin kontaktlins och hittar den på älskarens penis. Det är detaljer som förankrar passionen i verkligheten. Kontrasten gör att den snarast känns starkare.Är det kärlek som Ernaux skildrar i Sinnenas tid och i Se perdre? Den ryske älskaren förblir en skugga. Ernaux kallar honom en princip, en princip som står för det lockande och skrämmande kraftfältet åtrå/död/skrivande. På sista sidan i Le perdre säger hon att hon känt ett behov av att ”skriva något som är farligt för mig, som en port som öppnar sig till en grotta där jag måste träda in, kosta vad det kosta vill.” Gång på gång under berättelsen tycker hon sig konfrontera en namnlös skräck - spädbarnets ursprungliga, paniska känsla av övergivenhet. Passionens gränslöshet öppnar för denna nedstigning i djupet. Skrivandet öppnar för en uppstigning igen. Älskaren blir en ledsagare, som en gång Vergilius för Dante. Det är en kärlek utan ömsesidighet. Men kanske den passionerade kärlekens uppgift inte är gemenskap, utan just att öppna portar till vårt eget inre. Att förlora sitt liv kan vara att vinna det.Ulla Gudmundson, skribent och diplomat

20 Des 20229min

Kan en musiker som verkar i en diktatur hitta utrymme för protest i sin konst? Jens Nordqvist berättar om två cellister på varsin sida om det musikaliska samvetet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hur låter motståndets musik? Klingar den annorlunda än medlöperiets toner? Historien är full av exempel på musik som tjänat tyranniet, men också på musiker och tonsättare som utmanat makten. Som berättelsen om två ryska cellister, på varsin sida om det musikaliska samvetet.Läckta dokument från advokatfirman Mossack Fonseca avslöjade 2016 hur tusentals politiker, affärsmän och privatpersoner försökt dölja sina rikedomar i olika skatteparadis. En av dem var märkligt nog en professionellt verksam cellist från Sankt Petersburg.Sergej Roldugin, en av Vladimir Putins äldsta vänner, visade sig vara den ryske presidentens hemliga bankir och pengatvättare, med en egen förmögenhet på flera hundra miljoner dollar. När en reporter frågade hur en klassisk musiker kunde vara så rik svarade cellisten att han levde ett högst modest liv. ”Till och med min cello är begagnad”, sade han i ett försök att skoja bort frågan. Instrumentet som är tillverkat av Antonio Stradivarius köpte han för tolv miljoner dollar.Likt andra oligarker lät han det ryska folket stå för fiolerna, så att säga. Och precis som många andra av Putins rika vänner hamnade han i samband med invasionen av Ukraina på EU:s sanktionslista.Historien om Putins cellospelande förmögenhetsförvaltare för tankarna till en annan berömd rysk cellist, som till skillnad från honom valde att spela motståndets musik. Tårarna strömmade ned för kinderna på Mstislav Rostropovitj när han lät solostämman i Antonin Dvoraks cellokonsert ljuda i ett fullsatt Royal Albert Hall i London den 21 augusti 1968. Kvällen innan hade sovjetiska styrkor gått in i Prag, och medan stridsvagnarna krossade det folkliga upproret framförde de ryska musikerna ett av de mest berömda tjeckoslovakiska verken.På väg in till konserthallen hade symfoniorkestern fått ducka för ruttna tomater från ilskna demonstranter. När musikerna sedan värmde upp hördes burop från publiken. ”Åk hem!””Ryssarna ut ur Tjeckoslovakien!”Den bedrövade Rostropovitj visste inte om han skulle klara av att spela. Invasionen av Tjeckoslovakien plågade honom rent fysiskt och det kändes först otänkbart att uppträda. Men så bestämde han sig. Han skulle låta musiken tala.Dvoraks cellokonsert är dramatisk, storslagen och djupt känslosam. Rostropovitj ville visa åhörarna att han delade deras smärta. Med sin cello framkallade han en böneliknande sorgesång över maktens brutalitet och förtryck. När de sista tonerna klingat ut lyfte den gråtande Rostropovitj upp Dvoraks partitur i luften – i solidaritet med det tjeckoslovakiska folket, men också i protest mot sitt eget land.Den osannolikt begåvade Rostropovitj, ”Slava” som han oftast kallades, var en sovjetisk nationalhjälte och ett kuttersmycke för kommunistpartiet. Men när han offentligt – i utlandet dessutom – vågade protestera mot invasionen blev Kremls stolta blickar snart hotfulla.Flera år tidigare hade han tagit stora personliga risker genom att stödja de förföljda tonsättarna Sergej Prokofjev och Dmitrij Sjostakovitj. Tack vare sin gränslösa talang och stora charm undkom Slava repressalier. Men efter konserten i London var han illa ute, och än värre blev det efter hans försök att beskydda Aleksandr Solzjenitsyn.Den regimkritiske författaren som 1970 tilldelades Nobelpriset i litteratur var en nagel i ögat på de sovjetiska ledarna. Rostropovitj vägrade böja sig för hoten och trots stor fara lät han Solzjenitsyn bo i familjens datja utanför Moskva.I takt med att riskerna ökade växte Rostropovitjs politiska samvete. När han i ett öppet brev – som aldrig publicerades – försvarade både Solzjenitsyn och rätten till konstnärlig frihet fick Kreml nog och beslöt att tysta både honom och hans cello. Slava fick i praktiken yrkesförbud, och några år senare tvingades han och familjen att lämna Sovjetunionen.När Berlinmuren föll var Rostropovitj ögonblickligen på plats med sin cello för att välkomna de befriade östtyskarna. Medan Slava spelade Bach vid muren satt den unge KGB-officeren Vladimir Putin i Dresden och gnisslade tänder. Två år senare föll det sovjetiska imperiet samman i vad Putin har beskrivit som historiens största geopolitiska katastrof.I augusti 1991 försökte krafter inom kommunistpartiet ta makten för att förhindra Sovjetunionens upplösning. Rostropovitj kastade sig omedelbart på ett plan till Moskva för att ge sitt stöd till den nye ryske presidenten Boris Jeltsin.Kuppförsöket misslyckades. Men några år senare inledde Jeltsins efterföljare Vladimir Putin en nedmontering av det öppna samhälle som börjat gro i Ryssland. Det fria ordet, oavsett om det skrivs, sjungs, målas eller ropas på gatorna, är ständigt ett hot mot den totalitära staten. Makten känner musikens starka kraft. Diktaturerna kräver därför konstens lydnad. Likt Rostropovitj på 1970-talet, tvingades tusentals konstnärer, musiker, författare och journalister att fly Ryssland när Putin bestämde sig för att med våld tysta deras röster. De som inte har möjlighet att lämna förtryckande regimer för friheten utomlands får välja mellan motstånd och tystnad. Eller att djupt inne i sin konst finna hemliga rum där protesterna kan ljuda. Kompositören Dmitrij Sjostakovitj – Rostropovitjs nära vän – försökte överleva som fri konstnär i ett totalitärt samhälle. Under den tyska belägringen av Leningrad 1941–44 blev han med sin sjunde symfoni hyllad runt om i världen som en symbol för kampen mot fascismen. Men snart hamnade hjälten i onåd. Hans påstått borgerliga och västinspirerade musik tilldrog sig Stalins ogillande, vilket kunde medföra en omedelbar livsfara.Varje natt väntade den skräckslagne Sjostakovitj på att KGB skulle knacka på dörren, på att Stalins mörker skulle sluka även honom. Han gjorde desperata försök att orientera sig i tyranniets landskap. Fylld av smärta insåg Sjostakovitj att han inte kunde både leva och tala sanning i en diktatur.När den berömde tonsättaren gjorde förnedrande politiska eftergifter såg många – och han själv – det som ett svek. I det fördolda försökte han i stället kommunicera med omvärlden via sin musik. Tonerna han skrev blev melodiska protester, som när han smög in sarkastiskt förvrängda fragment av Stalins favoritsånger.Förutom Dvoraks cellokonsert spelades även Sjostakovitjs tionde symfoni på den där konserten i London. Verket som uruppfördes kort efter Stalins död 1953 var i hemlighet ett ursinnigt porträtt av diktatorn och en förtvivlad skildring av förtryckets fasor. Även om Sjostakovitj saknade Rostropovitjs hjältemod försökte han på sitt sätt skapa motståndets musik. Vladimir Putins egen cellist och pengatvättare, han valde däremot att villigt spela maktens melodier.Jens Nordqvist, författare och journalistMusiken som spelades i programmet:Antonin Dvorak: Cellokonsert op. 104. Mstislav Rostropovitj, cello. USSR:s statliga symfoniorkester. Proms, Royal Albert Hall London 1968. Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 10. Jevgenij Fjodorovitj Svetlanov, dirigent. USSR:s statliga symfoniorkester. Proms, Royal Albert Hall London 1968.

19 Des 20229min

Livet vid strandkanten antar en egen karaktär, präglat av tidvattnets rörelser. Eva-Lotta Hultén fördjupar sig i en fascinerande tillvaro och en skrämmande utveckling. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En varm sommardag sitter jag med fötterna i vattnet och tänker på andning. Ett par gånger om dygnet drar sig vattnet undan för att sedan stiga igen. Ebb och flod. Den antike grekiske tänkaren Apollonios från Tyana menade att tidvattnet kom sig av att hav och land var delar av en levande varelse vars andetag orsakade variationerna. Idag vet vi förstås att den långsamma rytmiska rörelsen hänger samman med gravitation från solen och månen. Men bilden av en enorm varelses långsamma respiration är svår att släppa när man väl fått upp den för sin inre syn.Jag sitter där vid vattnet och läser Adam Nicholsons "Life between the tides" – en essäbok om havet, tidvattnet, djur och människor vid en karg kust, både lik och olik min egen. Han berättar bland annat om strandlopporna, som jag tidigare mest bara tyckt varit lite äckliga. De trivs i vallarna av uppspolat sjögräs och tång på stränder som ingen krattar. Puttar man undan en tovig ruska sprätter de åt alla håll. Nu läser jag intresserat att de spelar döda när de känner sig hotade och att de alltid rör sig i riktning mot vattnet även när man släpper dem en bra bit från vattenlinjen. Men korsar man en strandloppa från en strand som vetter mot sydväst med en från sydost så rör sig avkomman åt syd för att hitta havet, en perfekt kompromiss mellan föräldrarnas riktningar.Boken väcker egna minnen från strandbrynet. Min pappa som skriker till och lyfter foten över vattnet efter att ha klivit på en blåmussla som stängt sig om hans fot. Det nöp rejält i skinnet. I min barndom fanns det hela bäddar av musslor i grunda vatten. Vi fiskade krabbor med dem och ännu för några år sedan kunde jag plocka hur många jag ville och grilla eller laga till musselsoppa. Nu börjar de bli sällsynta. I odlingar en bit ut i vattnet växer de fortfarande, liksom under båtskrov där man helst inte vill ha dem, men vid stränderna blir de allt ovanligare. Forskarna har bara börjat förstå varför.Torskbestånden har minskat vilket fått antalet krabbor att öka och de äter musslor. De japanska jätteostronen som kommit med båtars barlastvatten tränger undan inhemska musslor. Klimatförändringarna har gett kraftigare regn vilket ger mer sötvatten längs stränderna, och med det mer näring som lätt lakas ur marken av nuvarande sätt att bruka jord och skog. Det har lett till mer alger där musslorna brukade trivas.Jag har blivit så nervös när det kommer till havet. Har inte marelden minskat också? Havstulpanerna? Och inte ett enda kokande sillstim har jag sett i år. I stället väldigt gott om amerikanska kammaneter. De är små och vackra, nästan genomskinliga men syns på sina längsgående ränder som glittrar i solskenet. Jag dyker utan att tveka rakt ner bland dem. De bränns inte och är inte stora och geleiga som de gamla vanliga blåmaneterna men kanske är det de som äter upp de plankton som ger mareld?Det händer mycket med mina stränder och mitt hav. Det går så fort, jag hänger inte med.Nicholson berättar att de små littorinasnäckor som jag alltid kallat kubbong, och som rör sig på stenar och klippor, inte alls är på väg åt fel håll när de kryper bort från vattnet. De kan mycket väl kan vara på flykt. Snäckorna uppfattar om en av deras egna faller offer för en aggressiv krabba och sätter sig i säkerhet. Jag skäms lite över hur jag som barn slängde ner dem i vattnet i tron att jag gjorde dem en tjänst. Men oförståndiga barn är snart deras minsta problem. Försurningen av havet gör deras skal allt tunnare och de blir både deformerade och lättare byten.Allt hänger ihop. Ökar antalet krabbor så minskar antalet snäckor och eftersom snäckorna betar sjögräs så växer det till sig. Livet strax under och strax över ytan genomgår hela tiden förändringar och rubbade och nyetablerade balanser. Men nu är det vi människor som orsakar merparten av omvandlingarna och havet får allt svårare att hantera dem.Om man som jag bor på en ö och promenerar över en bro varje dag så ser man ett och annat. En morgon tittar en säl upp mellan bryggorna men oftast syns bara krabbor som springer över botten, plattfiskar som rör upp lite slam när de simmar iväg eller ejdrar som dyker efter mat. På sommar och höst lägger sig fintrådiga alger över hela botten och sveper in sjögräs, tång, stenar och badstegar. Det ser ut som om hela havet blivit luddigt. Undervattensfotografen Anette Seldén har tagit skrämmande bilder av ett landskap inbäddat i grönbrun sörja. Så såg det inte ut när hon började som fotograf på 1980-talet.Adam Nicholsons hemmahav finns på den skotska västkusten. Där har han roat sig med att bygga tre små klippbassänger av stenar och betong. När tidvattnet flyter in får bassängerna nytt, syrerikt vatten och i hans skapade friluftsakvarier har allehanda djur och växter flyttat in."Vad är de bra för?" frågar flera av hans vänner som inte kan förstå varför han lägger så mycket tid och kraft på dem. För inget alls, svarar han. Att vara där och göra dem är hela poängen. Jag förstår honom utmärkt väl. Kommer min familj till en sandstrand där en bäck rinner ut tar det inte ens en minut innan vi är i full färd med att stänga in vatten och skapa dammar, eller lägga ut stenar som både ramar in lite vatten och fungerar som trampstenar när man vill ta sig över flödet.Ibland när jag läser hur arkeologer utnämner stenrösen till gravar eller två stenar på varandra till offeraltare tänker jag: kan det inte bara vara några människor som lekt? På ön Månkholmen utanför Grebbestad finns en labyrint av stenar utplacerade på marken. För drygt tjugo år sedan satte Bohusläns museum upp en fornminnesskylt som berättade att platsen använts för riter för bättre fiskelycka. Den fick tas ner igen när två män trädde fram och berättade att de rullat dit stenarna som elvaåringar 1974.Tidvattnet är starkare vid Nicholsons strand än vid min, men finns hos mig också. Drar man upp båten för långt på en strand man åkt till ensam och vattnet sjunker kan det vara svårt att få ut båten igen, har jag fått lära mig den hårda vägen. Vindarna påverkar också vattenståndet. Men det pågår även en annan sorts, mer långsam havsnivåförändring runt mig. Ända sedan inlandsisen försvann har landet höjt sig ur havet i hela Skandinavien. I Bohuslän kan man hitta stora skalbankar långt uppe på land. Men snart kommer förändringen börja gå åt andra hållet. Havet kommer stiga år för år på grund av klimatförändringarna. Mina stränder kommer försvinna. Det landskap som jag älskar äts upp av mänsklig egoism och dumhet.Om vi inte bara badade, fräste fram i snabba båtar, grillade på klipporna och tyckte att sandloppor var äckliga; kunde vi få lättare att rädda havet då? Om vi såg det som myllrande liv och intrikata processer och relationer, snarare än som bara vatten och rekreationsyta. Om vi betraktade det med en nyfiknare blick, men också en mer poetisk. Nicholson formulerar det vackert i sin bok: Gå till klipporna, och det levande kommer att hälsa dig välkommen.Kanske kan vi rentav börja betrakta havet som en jättelik varelse vars lugna andetag blir till ebb och flod.Eva-Lotta Hultén, journalist och författareLitteraturAdam Nicolson: Life between the tides. Farrar, Straus and Giroux, 2022.

15 Des 20229min

Jacob Taubes beskrivs som en demonisk och bedräglig figur, men också som en mäktig intellektuell inspiratör. Mattias Hagberg berättar om hur hans tolkning av Romarbrevet påverkade idéhistorien. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Först flera år efteråt skulle betydelsen av de där fyra dagarna i februari 1987 stå klar för dem som deltagit. Då hade föreläsningarna sammanställts till en bok med en ovanligt kraftfull verkningshistoria. Men än så länge har ingenting av det där hänt. Än så länge är det bara februari 1987 i ett seminarierum på universitetet i Heidelberg, och en ensam röst, sprucken av sjukdom och ålderdom, som försöker sammanfatta ett helt liv i dialog med Paulus brev till romarna. Mannen, som är döende i cancer och som heter Jacob Taubes, är på samma gång en intellektuell gigant som en tämligen okänd religionsfilosof och rabbin. Han har knappt publicerat någonting under sina fyrtio år som akademiker, än mindre lagt fram någon banbrytande teori eller några nya rön. Trots det omges han av en ovanlig air, av en sorts aura som varit svår för eftervärlden att greppa och beskriva, men som på något sätt gjorde honom till ett intellektuellt kraftcentrum, en punkt mot vilken många av hans samtida, med eller mot sin vilja, graviterade. Han befann sig under femtio-, sextio- och sjuttiotalen hela tiden mitt i idédebatten. Listan över hans vänner och samtalspartners är en ovanligt omfattande provkarta över efterkrigstidens intellektuella värld. Alla verkar finnas med, från Carl Smith till Herbert Marcuse. I ett par av Susan Sontags mer fiktiva verk återfinns han som en diabolisk professor, en Mefistofeles som förlöser andra människors tankemässiga förmågor, men till ett mycket högt pris. Redan som mycket ung doktorand, innan han flyttade från Schweiz till USA och sedan vidare till Jerusalem och Berlin, hade han rykte om sig att vara något av ett demoniskt geni, en person som ofta kom i konflikt, som utnyttjade andra, som ljög och bedrog, ja, kanske till och med fuskade sig fram genom det akademiska livet, men som också hade en otrolig förmåga att tänka nytt och att hjälpa andra framåt i sina intellektuella processer.Men nu, i februari 1987 i Heidelberg, är allt detta historia. Av Jacob Taubes liv återstår nästan ingenting, han är sjuk och svag. Mellan den tredje och fjärde föreläsningsdagen vårdas han på intensivavdelningen på Heidelbergs lasarett. Några veckor senare är han död. Och ändå är det på sätt och vis först nu det börjar; Jacob Taubes talar, bandspelaren rullar, hans intellektuella testamente tar form i stunden.Han säger att han har kommit till Paulus brev, inte som professor i religionsfilosofi, utan som jude och som rabbin, och han understryker att den han mött i breven varken är ett katolskt helgon eller en protestantisk teolog, utan en radikal judisk mystiker. För honom var Paulus först som sist en apokalyptisk och gnostisk tänkare som ville krossa alla invanda föreställningar om världen. Jacob Taubes läste Paulus brev till romarna som ett politiskt traktat, ja, mer än så, för honom var Romarbrevet västerlandets revolutionära text par preference, en urkund omöjlig att förbise om man vill förstå den europeiska värld som växte fram ur judendom och kristendom. Allt som senare ska spelas ut i form av allt från messianism till revolutionär socialism finns redan inskrivet här; framför allt föreställningen om att den rådande ordningen går att överskrida och ersätta med något helt nytt, något som ännu inte går att föreställa sig.Drömmen om en annan värld, om ett annat liv, börjar enligt Jacob Taubes med Paulus brev till romarna.Det är denna vändning, från det rent teologiska till det politiska, som inom några år, när föreläsningarna samlats till en bok med titeln ”Die Politische Theologie des Paulus”, ska skicka en elektrisk stöt genom delar av den akademiska världen och delar av den europeiska vänstern, en stöt som väcker Paulus till liv för nya läsningar och nya tolkningar. Det är i Jacob Taubes efterföljd som Giorgio Agamben, Alain Badiou och Slavoj Zizek söker sig till Paulus för att förstå vår värld.Ja, efter de där dagarna i Heidelberg i februari 1987 går det inte att läsa Paulus på samma sätt längre.Själv hittade Jacob Taubes till Paulus redan på fyrtiotalet, i de sena tonåren när han börjat studera till rabbin i Zürich. Den amerikanske historikern Jerry Muller, som skrivit en stor biografi över Jacob Taubes, beskriver relationen till Paulus som en livslång identifikation. Kanske, spekulerar Jerry Muller, handlade det om ett personlighetsdrag; Jacob Taubes var en man som oavbrutet bröt mot sociala konventioner och tabun, en ohämmad regelbrytare. Men förmodligen handlade det lika mycket om tidsandan, om de historiska betingelserna. Jacob Taubes hade på nära håll sett hur den tyska protestantiska teologin blev ett redskap för nazismen, och hur den liberala teologin lagt sig platt för kapitalismen.För honom fanns det varken något protestantiskt eller liberalt över Paulus. Tvärtom. För Jacob Taubes var Paulus en revolutionär i ordets mest grundläggande betydelse. Paulus största önskan var att överskrida nuet och kliva in i framtidens rike. Ja, mer än så, Jacob Taubes menade att Paulus deklarerade krig mot Rom. Med en antikolonial gest av kosmiska proportioner vände han upp och ner på alla samtidens hierarkier: de första skulle bli de sista, de sista skulle bli de första – hur många tusen legionärer kejsaren än hade till sitt förfogande. Mot kejsaren och hans väldiga våldsmonopol satte Paulus ett nytt folk redo att utmana all form av innevarande ordning: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”Ja, kanske är det här, i bilden av Paulus som en judisk förkunnare som överskrider den antika idén om identitet och därmed konstituerar ett helt nytt historiskt subjekt, som Jacob Taubes är som mest intressant. Han pekar på hur Paulus går från att bara vara en judisk mystiker med messianska böjelser till att bli en politisk ledare med en helt ny värld i sikte.För den som vill är det lätt att dra paralleller till den tidiga arbetarrörelsen när begreppet klass kom att ersätta föreställningen om folket, och därmed skapa en motpart till kapitalet. Mellan Karl Marx och Paulus finns en stark affinitet. I båda fallen gällde det om att tänka historien och dess drivkrafter på nytt.Men kanske är det ännu lättare att dra en linje från Paulus till de antikoloniala rörelserna under nittonhundratalet. Även då handlade kampen till stor del om att skapa nya identiteter som kunde samla människor mot den imperialistiska övermakten och dess fokus på splittring. Varför inte kalla Paulus för en antik Mahatma Gandhi.Ja, med Jacob Taubes hjälp blir det tydligt att Paulus politiska teologi är ett revolutionärt och antikolonialt vrål genom historien, ett vrål som ekat genom århundradena: Det går att tänka mot strömmen. En annan värld är möjlig!Mattias Hagberg, författare LitteraturGiorgio Agamben, The Time Thar Remains – A Commontary on the Letter to the Romans (Stanford University Press 2005).Alain Badiou, Saint Paul – The Foundation of Universalism (Stanford University Press 2003).Jerry Z. Muller, Professor of Apocalypse – The Many Lives of Jacon Taubes (Princeton, 2022).Jacob Taubes, The Political Theology of Paul (Stanford University Press, 2004).Slavoj Zizek, The Puppet and the Dwarf – The Perverse Core of Christianity (MIT Press 2003)

14 Des 202210min

Förlossningar kan medföra en smärta jämförbar med få andra upplevelser. Men hur vi ska se på denna smärta har förändrats genom historien. Helena Granström reflekterar över saken. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det var en smärta så intensiv att den lösgjorde sig från kroppen. Den hörde inte längre samman med det värkande köttet utan intog det som en vätska, flödade genom muskler och vävnader, trög och grym. Smärtan var en egen substans och allt jag kunde göra var att möta den som en sådan: Jag minns att jag föreställde mig att jag åt av den, sög den i mig med sugrör, tog tugga efter tugga av den med sked. Och jag minns också att jag i den stunden tyckte mig förstå hur tortyr kan fungera, varför intensiv smärta har förmågan att bryta ned jaget: inför det som nu vällde över min kropp var jag redan från början kapitulerad, beredd att böja mig fullständigt: inför den kunde jag inget annat än dö.Det var min andra förlossning, precis som den första i hemmet och utan smärtlindring, och precis som den första snabb och okomplicerad, men smärtan jag upplevde var en helt annan – den var något jag aldrig varit i närheten av förut.”Med smärta ska du föda dina barn” lyder den hårda dom som utfärdas över kvinnan i Bibelns Första Mosebok, och straffet tycks tveklöst ha verkställts: Av alla däggdjur verkar människan vara den som föder sin avkomma med den största av plågor. Dock inte, som vetenskapsjournalisten Karin Bojs påminner om i boken Europas mödrar, i första hand som en konsekvens av att Eva en gång lät sig förledas av ormen att äta av kunskapens frukt, och dessutom tog med sig Adam i fördärvet – utan helt enkelt som resultatet av en evolutionär kompromiss. Det avancerade intellekt som till stora delar utgjort nyckeln till människans evolutionära framgångar har ett nära samband med det faktum att människoungen föds hjälplös, oförmögen att bidra till sitt eget inträde i världen. Och på samma sätt bidrar människans fördelaktiga tvåbenta, upprätta gång i kombination med människans väl tilltagna hjärna till förlossningar med mycket små marginaler, där barnet bara med nöd och näppe kan ta sig igenom förlossningskanalen, och då inte med mindre än att dess kropp genomgår en vridning i tre olika plan.Synen på smärtans förbannelse över de födande kvinnorna har – oavsett om vi förstår den som gudomligt eller evolutionärt given – emellertid genomgått stora förändringar genom historien, och i synnerhet under det senaste dryga seklets moderniseringsprocess. Journalisten Maja Larsson återger i boken Kläda blodig skjorta en debatt i tidskriften Husmodern omkring år 1920, en period då de traditionella hemförlossningarna i snabb takt höll på att ersättas av medicinskt övervakade förlossningar på sjukhus eller förlossningshem, där smärtlindring med hjälp av medel som kloroform och morfin var ett alternativ. En läsare kritiserar samtidens bortklemade kvinnor, som tycks ha glömt bort att den heliga skrift faktiskt uppmanar kvinnor att föda sina barn i smärta: Hennes egen mormor, framhåller denna debattör, ”behövde ingen av kvalmiga eterångors extas för att tro på Guds tillvaro”, utan kunde ”modigt och tåligt ta sin andel i mänsklighetens stora lidandebörda”. Ett femtontal år senare har såväl den allmänna opinionen som medlen för bedövning skiftat; en kvinna som fått tillgång till det nya bedövningsmedlet lustgas vittnar då i samma publikation om hur hon kommer in på sjukhuset med ”de vildaste plågor” och ännu ”timmar av kval” framför sig, när hon erbjuds en gummitratt att hålla över munnen; med dess hjälp övergår förlossningen från helvetiska plågor till ett regelrätt ”lekverk”. Kanske, spekulerar kvinnan, kommer denna nya medicinska upptäckt också att ge avtryck i födslotalen; det är inte osannolikt att många kvinnor avstått från att föda mer än ett barn just för att de efter sin första förlossning befunnit sig under ”en nästan omedveten skräckpsykos”. Ytterligare några decennier senare har tonläget i det offentliga samtalet förskjutits ytterligare, så att sjukvårdens oförmåga att på ett säkert och effektivt sätt lindra kvinnors förlossningssmärtor betraktas som uttryck för en patriarkal attityd: ”Föda utan smärta bör vara varje kvinnas självklara rättighet”, förkunnar en sjubarnsmor i tidningen Expressen .Hur ska man då bäst förstå den intensiva smärta som beledsagar de flesta förlossningar, åtminstone i de fall då den inte avhjälps på medicinsk väg? Är det helt enkelt frågan om att kvinnor ”pinas i onödan” som författaren Ann-Charlotte Leffler låter sin romanfigur resonera redan i boken En sommarsaga från 1886, och att det är rent ut sagt dumt ”att underkasta sig ett lidande som man inte behöver”? Eller är det möjligt att utvinna något meningsfullt ur detta lidande, utöver vagt psykologiska resonemang om att smärtan hjälper modern att knyta an till sitt nyfödda barn som eftersom det är barnets ankomst som till sist markerar slutet på plågan?Kanske står svaret delvis att finna i den dubbelhet som präglar smärtans förhållande till identifikationen med den egna kroppen, för på samma gång som långvarig smärta kan leda till att man distanserar sig från de värkande kroppsdelarna – det där skraltiga knäet som plågar mig och hindrar mig i min vardag, men som inte är jag – har smärtan en förmåga att kedja den som har ont till hans eller hennes kroppslighet, genom i varje stund leverera en brutal påminnelse om att uppdelningen i kropp och själ, liksom föreställningen om oberoendet dem emellan, inte är något annat än en fåfäng, bräcklig illusion.”Det var inte jag som genomförde mina förlossningar”, skriver författaren Aase Berg i boken Spöket, ”det var min kropp. Allt jag kunde göra var att lita på den.” Att föda barn är i många avseenden konsten att acceptera sin egen maktlöshet, och därefter utnyttja dess styrka: Att inse att mot denna motståndare, kroppens egen vilja, kan jag aldrig segra – men om jag å andra sidan böjer mig för den kan den uträtta mer än jag någonsin själv skulle klara av. Och i någon mening kan smärtan kanske förstås som en länk mellan det jag som finner sig besegrat av krafter djupt inom sig, och den kropp som uttrycker dessa krafters ofattbara verkan i det att den utför det till synes omöjliga: krystar, vrider och pressar ett nytt liv ut genom en trång passage där inget fjunigt huvud, inga hjälplöst gripande händer eller riktningslöst sprattlande små lemmar borde kunna ta sig förbi.Min hembarnmorska hade en hund med sig vid förlossningen, en stor och gammal labrador. ”Varför börjar den skälla plötsligt?” undrade min mamma, där hon höll min dotter sällskap på nedervåningen i vårt hus. Det gjorde den inte – det var jag som gav ifrån mig ett märkvärdigt läte, uråldrigt och obegripligt, någonstans emellan morrande och vrål. Jag minns att jag hörde det, själv förskräckt, i samma ögonblick som min son slank ut ur min kropp och togs emot av väntande händer, och att jag tänkte att det jag fått höra var ljudet av allt det där som rymdes i mig men inte var jag. Aldrig har det stigit ur mig igen – det försvann, tillsammans med den outhärdligt intensiva smärtan, in i den mänskliga däggdjurshistoriens skuggor – men har jag någon gång hört en röst som klingar av mening, så är det den.Helena Granström, författareLitteraturMaja Larsson: Kläda blodig skjorta – svenskt barnafödande under 150 år. Natur och kultur, 2022.Karin Bojs:Europas mödrar – de senaste 43 000 åren. Albert Bonniers förlag, 2022.Aase Berg: Spöket – olyckligt kär i djur. Kaunitz-Olsson, 2022.

28 Nov 20229min

Översättaren Ingvar Björkeson (19272022) var känd för att leva tillbakadraget och att så gott som aldrig ge intervjuer. Detta är ett undantag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Björkeson översatte en mängd av litteraturhistoriens viktigaste verk till svenska. Från Homeros, Vergilius och Dante till Baudelaire och modern italiensk poesi. Han var också känd för att hålla sig långt från rampljuset och gav mycket få intervjuer. Ett undantag var i Sveriges radios Lyrikmagasinet, där han diskuterade Vergilius och Albino Pierro 1988.Här under finns länkar till essäer som kretsar kring verk som Björkeson tolkat.

26 Nov 202210min

Med anledning av översättaren Ingvar Björkesons bortgång publicerar vi en krönika av OBS producent Olof Åkerlund. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. KRÖNIKA: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För att kunna föra samtal om vad det på djupet innebär att vara människa behövs tillgång till äldre litteratur. Den som de som kommit före oss tänkt, känt och skrivit med och emot. Klassiska verk spelar för kulturer en roll som kan liknas vid den föräldrar och andra släktingar spelar i en enskild människas liv. Och precis som i fallet med familjen så är det långt ifrån alltid den uppenbara och kända påverkan som är den viktigaste. Man kan växa upp utan pappa och utan att ha läst Platon, det betyder inte att det okända inte verkar i en. På större språk finns ofta konkurrerande översättningar av de största klassikerna, men i ett litet land fyller översättarna en funktion som närmast är att betrakta som existentiell. Det är inte ett småtrevligt pynt att vi har Homeros, Vergilius eller Dante att tillgå i modern svensk tolkning, det är helt nödvändigt för att få något slags fäste. Gemensamt för dessa tre är att de alla är översatta av Ingvar Björkeson, en av få människor som genuint gjort sig förtjänt av etiketten kulturbärare. Baudelaire, Petrarca, Hesiodos och John Milton är några namn som kan läggas till hans digra verkslista. Sent i november får jag höra att Björkeson avlidit redan i våras, 94 år gammal. Passande nog på Världsbokdagen den 23 april. Det skedde som ni förstår lite i skymundan vilket är på samma gång orimligt och följdriktigt. Likt stommen i ett hus, var denna bärande del i vår kultur så gott som osynlig i offentligheten. Lovorden och priserna har förvisso varit många. Vilket ju inte betyder att det saknas sådant som går att ifrågasätta. Hans Pindarostolkning fick en hård akademisk granskning, men jag kan sörja att vi inte i högre grad förmådde ge vår kanske viktigaste översättare den högsta äran: En genomgripande och nyfiken översättningskritik varje gång han överförde ett nytt mästerverk till svenska. Att översätta från antika språk är ju också att översätta en värld, som både är kusligt lik och oändligt främmande från vår egen. Det är i djup mening Björkeson/Homeros vi läser när vi läser Iliaden.Under senare år var han främst upptagen av att ge latinska klassiker ett nytt liv. Och han har för lång tid försett oss med läsbara och i delar mycket vackra tolkningar av verk som Ovidius “Metamorfoser” och Lucretius “Om tingens natur”. Den sistnämnda är på många sätt en metafor för allt som sagts här. Denna existentiella atomlära på vers från vår tideräknings början var länge bortglömd innan den hittades 1417 och på omvägar kom Lucretius att påverka den vetenskapliga revolutionen och upplysningen samt, kan man argumentera för, sätta spår i den amerikanska konstitutionen. Kort sagt: Sättet vi tänker och förstår världen på. Det är stora ord, men i Sverige skulle vi faktiskt kunna säga något liknande om Ingvar Björkesons gärning. Olof Åkerlund, producent för OBSTio klassiker översatta av Ingvar BjörkesonDante Alighieri: Den gudomliga komedinCharles Baudelaire: Det ondas blommorVergilius: AeneidenHomeros: OdysséenHomeros: IliadenTitus Lucretius Carus: Om tingens naturHesiodos: TheogoninApollonios Rhodios: ArgonautikaJohn Milton: Det förlorade paradisetOvidius: Metamorfoser

26 Nov 20224min

Verkligheten tar allt större plats i litteraturen. Katarina Bjärvall funderar över vad sanningsanspråken kan tillföra till dikten. Och tycker det är hög tid att kalla sakpoesin vid dess rätta namn. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Verkligheten överträffar dikten, heter det ju, men det händer också att verkligheten är dikten. Som i dokumentärdikter eller, med ett ord som tydligare placerar denna lyrik där den hör hemma, i sakpoesin.Litterära genrer är ett snårigt fält. Det har hänt att en prisjury som vill premiera en ovanligt stiligt författad fackbok kallar den för skönlitteratur. Liksom det har hänt att författare som skriver sant och samtidigt exceptionellt stilistiskt begåvat blir adlade till skönlitterära.På så vis dräneras facklitteraturen på kvalitet. Det är inte rättvist. Verkligheten måste kunna gestaltas med snits i en form som respekteras som facklitteratur. För till och med inom den finaste genren, poesin, finns det ett starkt verklighetsbaserat stråk. Det borde vi, analogt med det vedertagna begreppet sakprosa, kunna kalla sakpoesi.Som Göran Palms Vintersagan Sverige, ett verk först utgivet i fyra band under åren 1984–2005. Göran Palm själv menar att det är ett mellanting mellan journalistik och poesi, men enklare är att konstatera att det är sakpoesi. Det är skrivet på blankvers, ett orimmat rytmiskt versmått, och det är samtidigt ett vindlande reportage om Sverige, byggt på intervjuer och annan research och på Göran Palms egna intryck, tankar och analyser. Registret säger mycket: 17 sidor namn på verkliga platser och personer, från ABBA, Abisko och Abraham i Hornsjö till Överum, Övre Soppero och Öxabäck.Ett senare exempel på sakpoesi är dansk-palestinske Yahya Hassans lyrik, full av referenser till samhällsaktuella ämnen. Eller Ida Börjels dikter byggda på ryska soldaters autentiska meddelanden hem. Eller Osebol av Marit Kapla, poesi som fick Augustpriset i den skönlitterära klassen men som är helt byggd på citat ur intervjuer:"Jag hade ingen mamma om jag säger.Hon var borta.Så det är Karin och Lilly, fastarna minaoch farmorsom jag har vuxit upp medoch pappa.Men jag tror inte att jag haft det...jag hade det då brasom jag hade det.Hon bodde i Malung.Hon var skinnsömmerska där."Dokumentärdikt kallas det alltså ibland. Begreppet sakpoesi finns knappt på svenska, men jag tycker om det, eftersom det samspelar så fint med sakprosa och tydligt placerar genren inom facklitteraturen. Och faktum är att beteckningen används både på norska och danska: sagpoesi.Den danske litteraturhistoriken Erik Skyum-Nielsen har till och med definierat det. För att särskilja den poetiska facklitteraturen från den opoetiska slår han fast att sakpoetiska texter ska ha ojämn högerkant och använda poetiska stilmedel, till exempel anaforer, allitteration, rytm, versbindning, bildspråk och strofkomposition. En rätt traditionell definition, men tydlig.För att sedan skilja sakpoesin från all annan lyrik slår han fast att den sakpoetiska ska ha ett sanningsanspråk och förmedla konkreta erfarenheter och/eller fakta. För att öka dess trovärdighet bör poeten enligt Erik Skyum-Nielsen vara frikostig med egennamn och siffror.Det är precis som i journalistiken: Specifik information om namn på personer och platser, antal, årtal, växt- och djurarter och tekniska detaljer gör texten mer verifierbar och trovärdig.Och det är ju för övrigt mest bara journalister som talar om sanning numera. Inom andra områden finns knappt några sanningar, åtminstone inga absoluta. Man talar hellre om bästa tillgängliga kunskap.Så vi kanske ska säga så: Sakpoesin ska förmedla bästa tillgängliga kunskap. Eller så säger vi helt enkelt: Det ska ha hänt.En dansk sakpoet som Erik Skyum-Nielsen fäster min uppmärksamhet på heter Knud Sørensen (1928–2022). Denne diktare har även haft ett annat och mer jordnära yrke: lantmätare vid Kungliga veterinär- och lantbrukshögskolan. Han arbetade under flera decennier på ön Mors i Limfjorden vid Danmarks västkust. Ett jobb som placerade honom mitt i jordbrukets smärtsamma strukturomvandling och som fick honom att formulera erfarenheterna i en form som var tänkt som minnesanteckningar men som växte till poesi. Som här, i inledningen till en dikt som har fått titeln "När Hans Nielsens gård blev genomskuren av landsvägen" och som handlar om när byråkratins ockupanter kommer för att expropriera mark:"/.../ Byggnaderna ligger vidlandsvägen i det nordvästra hörnet (Bostads-huset moderniserat -58. Ny svinstia -64).Vid beräkningen -69 blev egendomen värderad enligt följande: Egendomsvärde 126 000, grundvärde 49 000. Familjen består av man och hustru och enhemmaboende dotter (kontorselev).Det börjar med lösa rykten. Så kommer ett meddelande om uppmätning. Så kommer utmärkningen. Så kommer det rekommenderade brevet med underrättelse om inspektion. Så kommer dagen."Dikten motsvarar många av de krav som Erik Skyum-Nielsen ställer på sakpoesin: där finns anaforer, alltså upprepningar i inledningen av satser, där finns versbindning, alltså att raderna bryts på annat ställe än där en prosaist skulle ha satt punkt eller komma, där finns rytm och strofer och egennamn och siffror.I Erik Skyum-Nielsens definition ingår också att dikten bör förmedla vissa ställningstaganden och försöka påverka läsaren i en bestämd riktning. Det ställer jag mig först frågande till. För det mesta tror jag nog att det räcker med att förmedla sanningen – förlåt, den bästa tillgängliga kunskapen – och det på ett effektfullt sätt, så att läsaren kan dra sina egna slutsatser. Men om man tolkar kravet brett så kan jag acceptera det. Marit Kaplas Osebol är på intet sätt en debattbok, den förmedlar tvärtom en mångbottnad och ovinklad sanning om livet på den värmländska landsbygden, men den har ändå ett ärende: Se byn.Vad är det då som griper mig så med detta? Det är både det poetiska och det sakliga. Att sakpoesi ofta är mer gripande än sakprosa beror nog på samma kvaliteter som kan göra skönlitterär poesi starkare än en rakt berättad roman: Det destillerade som lämnar så stort utrymme för mig att medskapa innehållet. Undertexten, om man så vill.Att sakpoesi ofta får starkare effekt på mig än annan lyrik beror förstås på den där sanningen, den bästa tillgängliga kunskapen, att det har hänt. Den attraktionskraften illustreras genom den dokumentära vågen i alla former av berättande – böcker, film, tv, radio och alltmer poesi.Och har man väl fått syn på sakpoesin så kan man ana den på många platser i vardagen. Som här:Vitvalen som simmat vilse in i floden Seine i norra Frankrikehar avlivats av dem som skulle rädda denEn nyhetsnotis, bara lätt redigerad, placerad på tidningens utrikessidor mellan ännu ett nytt virus från Kina och en brand i Norge.Katarina Bjärvall, författare

24 Nov 20229min