Metaforen – en flykt från livets kaos

Island har länge fungerat som en slags skärningspunkt där människa och geologi möts. Men i den mänskliga påverkans tidsålder får Islandsresan en ny laddning, konstaterar idéhistorikern Erik Isberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras den 25 april 2019.Under 2010-talet ökade antalet resor till Island explosionsartat i spåren av finanskrisen när den lilla ön i Atlanten blev ett av de främsta resmålen för den västerländska medelklassen. Men samtidigt som bilder på gejsrar och svarta vulkanstränder fyllde sociala medier uppenbarade sig ett annat, långt större geologiskt fenomen. Idén om mänskligheten som en kraft som förändrar jorden fick ett brett genomslag, oftast sammanfattat med begreppet antropocen, en geologisk epok som kännetecknas av mänsklig aktivitet. För 11 500 år sedan inleddes holocen, antropocens föregångare. Det är en epok som brukar beskrivas som varm och stabil, en grogrund för mänskligt liv på jorden. Om detta är den naturvetenskapliga expertisen enig, men tidpunkten för dess slut är desto mer omtvistad. Olika händelser – som den agrara revolutionen, ångmaskinens tillkomst, atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki – har föreslagits som dess slut och därmed också planetens övergång till antropocen. 2016 är ett annat alternativ, om inte annat som en populärkulturell slutpunkt, då holocen dödförklarades av tidskriften Time.Att publicera en dödsruna för en geologisk epok som nått sin slutpunkt på grund av mänsklig aktivitet hade för bara några decennier sedan tett sig obegripligt. Geologisk tid var något som bara fanns, som himlen, havet och solen, ett milt bakgrundsbrus långt bortom räckhåll. Men precis som havsnivåerna visat sig stiga på grund av smältande isar och atmosfären fyllts med koldioxid, har också den geologiska tiden dragits in i våra liv i en stadig ökning av mänsklighetens rumsliga och temporala gränser. Det vi gör idag kommer sannolikt att lämna spår som är kvar även när vår art inte längre finns. Denna expansion innebär förutom allt annat ett hot mot vildmarksturismens idé om att uppleva platser bortom mänsklighetens påverkan, eftersom dessa platser gradvis upphört att existera. Men på Island mullrar det under klipporna, en dov röst som påminner om en tid när relationen mellan människa och planet var radikalt annorlunda.När det planetära kliver in i vår vardag blir den geologiska epokindelningen något annat än abstrakt naturvetenskap: den får en känslomässig laddning. Holocen brukade vara en neutral term för att beskriva en viss mängd tid, en slags måttenhet, men har fyllts med nya betydelser och beskrivs, som i Times dödsruna, som något vackert som förstörts. I det isländska landskapet blir de planetära krafterna synliga och den geologiska tid som tidigare tett sig abstrakt kan anta materiell form. För en västerländsk vildmarksturism som betonat frånvaro av mänsklig påverkan kan kanske lockelsen med Island delvis förstås som ett sökande efter en sista utpost som ännu inte upplevs som indragen i en expanderande mänsklighet. En nostalgi som riktar sig mot en geologisk urkraft snarare än ett redan förlorat ekologiskt paradis.Men Island har också länge fungerat som en slags skärningspunkt där människa och geologi möts. Redan i Jules Vernes Till jordens medelpunkt från 1864 är Island passagen som tillåter professor Lidenbrock och hans expedition att lämna jordytan och dyka ner i planetens innanmäte. Vid tiden för bokens tillkomst hade Island varit av vetenskapligt intresse i nästan ett sekel, men kunskaperna om geologiska processer var ännu i sin linda. Vetenskapsmannen Joseph Banks utförde under 1770-talet tidiga expeditioner till Island och i breven han skrev hem till London berättade han fascinerat om gejsrar, styrda av för honom okända krafter. I takt med att geologin växte fram under 1800-talet byttes gamla sanningar ut mot nya, jordens inre blev möjligt att kartlägga med vetenskap.Antropocens framväxt innebär att en ny omprövning av mänsklighetens och planetens relation står för dörren. Den separation mellan mänskliga och geologiska tidsskalor som tagits för given blir allt mer omöjlig att bibehålla. I ljuset av detta kan kanske även Island ses i ett nytt ljus: inte som en passage mellan två olika världar, utan som en plats där de uppluckrade gränserna dem emellan blir synliga.Genom vildmarksturismens historia har olika landskap laddats med olika betydelser beroende på betraktarens förförståelse. För grundarna av nationalparken Yosemite i Kalifornien var den storslagna naturen ett bevis för Guds storhet medan 1800-talets nationalromantiker tolkade naturen som ett intyg för den egna nationens karaktär och kvalitet. En bärande tanke inom den västerländska vildmarksturismens historia är att människan är liten och förgänglig, naturen storslagen och evig och att dessa två alltid är åtskilda. I marknadsföringen av Island återupprepas ofta denna tanke och 2010-talets många Islandsresor brukar delvis tillskrivas vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott 2010. Under några veckor avbröt askmolnet från vulkanen den annars punktliga flygtrafiken och världens blickar riktades mot de krafter som låg bakom de inställda avgångarna. På så sätt är Islandsresenärerna ett led i en längre historia där en längtan efter litenhet bara antagit nya former. Sökandet efter orörda platser är på så sätt detsamma, men förhållandet mellan människa och planet är det inte.Problemet med vildmarksturismen är emellertid också detsamma: lika lite som de tidiga vildmarksturisterna stod utanför naturen står vi idag utanför jordens geologiska processer. Hur många askmoln Eyjafjallajökull än spottar ur sig kan de aldrig täcka över det faktum att mänsklighetens förhållande till planeten är förändrat i grunden. Dessutom är flygresan till Island en del av den problematik som lett fram till den just här förändringen. Men Islandsresan skulle också kunna vara en del av en större omprövning av mänsklighetens plats i en ny geologisk epok.Antropologerna Gisli Pálsson och Heather Anne Swanson använder begreppet geosocialitet för att beskriva hur geologiska förändringar inte längre kan förstås enbart på planetär nivå, utan också som något som kan erfaras i den egna kroppen när gränser mellan mänskligt och geologiskt upphävs. Upplevelsen på Island kan på så vis också vara motsatsen till nostalgi: det blir en plats där man kan få syn på vårt nya geologiska tillstånd och de krafter vi nu är en del av, en glimt av en framtid där mänskligheten skapat en planet som är aktiv snarare än passiv. Den bubblar framför oss, sjunger under våra fötter.I relation till landskapet blir vi inte högt ovanstående eller obetydligt små, utan något annat, sammanlänkade. Island erbjuder, som miljöhistorikern Sverker Sörlin beskrivit det, en känsla av tillhörighet till en begynnande geo-mänsklighet. Resan dit blir en övergångsritual, ett kollektivt farväl till en planet som förändrats i grunden. Vallfärdandet till den lilla vulkanön i Atlanten får något religiöst över sig. En sorts pilgrimsresa. På Instagram lägger en bekant upp bilder från sitt besök på Island. Naturen är storslagen, klipporna askgrå. Horder av besökare köar runt vattenfallet Gullfors och när jag kisar lite liknar det nästan en begravningsprocession i slitstarka funktionskläder.Erik Isberg, idéhistoriker med inriktning på miljöhistoria Litteratur:Anna Agnarsdóttir (red.), Sir Joseph Banks, Iceland and the North Atlantic 1772-1820. Journals, Letters and Documents, Taylor & Francis, London, 2016. Chris Wilson, “Obituary: Remembering the Holocene Epoch”, Time Magazine, 2016. Gisli Pálsson och Heather Anne Swanson, ”Down To Earth: Geosocialities and Geopolitics”, Environmental Humanities, 8:2, 2016.

30 Aug 20229min

John Williams stora genombrott kom långt efter att hans död. Men då blev det desto större. Mikael Timm reflekterar över storheten i hans romankonst i denna essä. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.Författaren John Williams skrev bara fyra romaner men åtminstone en av dem har kallats för ”den perfekta romanen”. Den heter Stoner och utkom 1965. Titeln är namnet på romanens huvudperson, en anspråkslös lärare i litteratur vid ett obetydligt universitet någonstans mellan den lärda östkusten och den vilda västkusten. Som nog alla läsare gissat finns det stora beröringsytor mellan huvudperson och författare – med ett par viktiga undantag: John Williams var inte anspråkslös, varken i klädsel eller debatter och heller inte utan framgång. Med tiden blev han något av en stjärna på Denvers universitet. Han var poet, tidskriftsredaktör och essäist – och flitig i alla yrkesroller på vad som kallades Västerns Harvard. Och så var han då romanförfattare. Stoner vann respekt bland kolleger men nådde inte många läsare. Augustus, 1972, belönades med ett ansett pris, National Book Award, men blev ändå bortglömd eftersom priset för första och enda gången delades mellan två böcker det året. Och när John Williams avled 1994 var han en fotnot i det förflutna – för att ett par decennier senare var tokhyllad bästsäljare. En modern klassiker i nivå med Hemingway och Faulkner.Williams och Stoner hade bägge lite otur i livet. I likhet med sin huvudperson levde Williams ett lugnt liv vid ett fridfullt universitet. Eller…? Nja, det var lugnt till det yttre. Williams hade visserligen samma arbete i många år och reste föga och liknar i det sin huvudperson. Men Williams liv var fyllt av konflikter med kolleger, agenter, förlag, fruar och barn. Allt utspelat till ackompagnemang av klirret i cocktailglasen.Charles J Shields biografi ”Mannen som skrev den perfekta romanen” arbetar sig igenom Williams liv med pedantisk nit och en stil som är lika konventionell som Williams är originell. Början av biografin är faktiskt rätt svår att tugga sig igenom, men även om Shields är en förskräckligt tråkig är hans huvudperson fascinerande: full at motsägelser, skaparkraft och destruktivitet.Williams lever i marginalen av USA:s kulturella scen och kanske är den placeringen både en förbannelse och en välsignelse. Hade han utvecklat sin egendomligt genomskinliga prosastil i New York där litteraturdebatten var en annan?Det är svårt att sätta fingret på det originella i Williams prosa – denna svårighet gäller alla romaner. Han har inget återkommande berättargrepp som panoreringar över ett rum eller användande av inre monolog. Han berättar det mesta i löpande text – den är neutral, också hans dialog är nedslipad.Så, vad är det som gör honom så märklig? Kanske att hans berättar-jag på något subtilt sätt befinner sig på samma nivå som läsaren.Shields djupläser inte Williams texter utan håller sig till det yttre – hans arbete på universitetet, vilka han umgicks med, familjerelationer. Och det är nog bra, risken för övertolkningar av verk är påtaglig.Men ändå. Medan John Williams poesi förefaller tidstypisk akademisk är hans prosa motvalls, påtagligt egensinnig. Mest fascinerande är hans andra roman, Butcher’s Crossing som kom 1960. Titeln är namnet på en liten by i Västern på 1870-talet. Bokens huvudperson Andrews kommer från Boston och drivs till Vilda Västern av en vag med pockande längtan. Han vill något annat. Men vad?Det borde vara lätt att svara på – Butcher’s Crossing är tydlig på gränsen till övertydlig, öppen på gränsen till vidöppen. Williams verkar utgå från klichéer från västernfilmer. Här finns den kapitalistiske företagaren, den prostituerade kvinnan, den tuffe vildmarskännaren, den råe slaktaren, den försiktige nybyggaren. Ändå ter sig var och en av dem annorlunda än figurer jag mött i andra berättelser. Varje detalj i västernhålan, varje människa huvudpersonen träffar gestaltas - inte beskrivs. Allt är igenkännbart och gör samtidigt motstånd. Man sitter som under en Hitchcockfilm och undrar när det hemska ska hända.”Den saknar praktiskt taget handling och skildrar fyra män som ger sig ut på buffeljakt, hittar dem, slaktar dem och överraskas av sträng kyla…[berättelsen] rör sig framåt som om en snigel släpade den genom en damm av sirap. Man kan lägga ifrån sig den när som helst, det kommer många att göra”.Så sammanfattade New York Times kritiker Butcher’s Crossing i en förödande recension. Läst idag är det tydligt att Butcher’s Crossing mer handlar om något som inte finns än något som finns. Det som saknas är berättarens avsikt. Nästan alla historiska romaner förmedlar känslan av att berättaren vet vad som ska hända. Läsaren är i trygga händer, vad texten än säger. Men Williams roman Butcher's Crossing förmedlar känslan av att allt händer i samma ögonblick jag läser texten. Allt är fritt. Och därmed svårt att tolka. Dess ytlighet är dess djup. Butcher’s Crossing sluter sig om sig själv.Detsamma kan sägas om personen Stoner som älskar att undervisa i litteratur, som är omutlig och därför går under. Litteraturen är hans religion. Men vad vill författaren säga?"Hoppet om framtiden gör oss otacksamma för de välgärningar vi fått mottaga", säger romaren Silanus i Maeterlincks pjäs om Maria Magdalena.Men tacksamhet var inte Williams bästa gren om man får tro vittnesmål från närstående och studenter. Och framtiden slutade han hoppas på. Inte ens framgången för Augustus 1972, en fullständigt lysande roman som hade lättare att nå en bredare publik genom sin klara struktur, beredde honom någon större glädje.Williams tycks ha blivit alltmer excentrisk med åren och framgångarna. Han slarvade med lektionerna, uppträdde berusad och förefaller nästan medvetet ha spelat ut sin lynnighet. Hans insatser som lärare i kreativt skrivande blev stilbildande vid amerikanska universitet men hans egen forskning var mest ansatser och han lyckades aldrig fullfölja sin sista roman som han arbetade med i åratal och ibland läste högt ur.Många har uppfattat Williams som en olycklig kollega till Stoner. Men budskapet i Stoner kan sägas vara: släpp fram livet. Augustus skulle säga: acceptera det. Men det verkar inte Williams ha gjort. Ändå undrar jag om det inte i hans loser-roll fanns ett inslag av revansch: Williams kunde till skillnad från sin romanhjälte Stoner ta klivet in i det excentriska. Han krävde uppmärksamhet och han fick det. Han var inte lycklig – men han var sedd.1800-talsförfattaren Chateaubriand kallade sina memoarer ”Minnen från andra sidan graven” eftersom han var övertygad om att bli förstådd först av eftervärlden. Att bli kallad ”Mannen som skrev den perfekta romanen” borde ju framkalla sarkastiska kommentarer av litteraturälskare, för vem kan säga vad en perfekt roman är? Ändå framstår Williams tre romaner som närmast perfekta, var och en i sin genre.Därmed också sagt att de knappast kan vara förebilder. Williams insåg att tiderna förändrats men kunde inte ansluta sig till beatnikgenerationen, Hemingways hårdkokthet, Faulkners expressionism eller något annat litterärt mode. Han var klassicist, nästan mot sin vilja.Vår egen tid kan svårligen skildras med denna stilkonst men nog var Williams i nivå med Flaubert, en annan snarstucken, petnoga och hårt arbetande författare.Inte illa för en deppig lärare i Denver.Mikael Timm LitteraturCharles J Shields: John Williams – mannen som skrev den perfekta romanen. Översättning: Ragnar Strömberg. Natur & kultur, 2018.

29 Aug 202210min

Mobergs utvandrarserie tillhör den svenska litteraturhistorien. Men läst i en amerikansk kontext framträder en berättelse som kastar ett annat ljus över den svenska historien, menar Lisa Carlsson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Första gången jag såg delar av USA som inte var New York City, reste jag med Greyhound-bussarna genom östra USA. Home of the brave, land of the free. Allt var nytt. Och samtidigt hade jag en känsla av att ha varit där förut. Jag befann mig i en film. Ljuset var en film – de pastellfärgade husen i Miami i solnedgången. Ljuden var en film – soptunnorna som töms på gatan om morgonen i New York, polisbilarnas sirener om nätterna.Det var som att befinna sig i ett kalejdoskop av bilder och föreställningar. Myterna om USA finns överallt, ständigt närvarande. Allt var en film och samtidigt så verkligt. Sanden under fotsulorna, gatstenarna. Asfalten som kokade i hettan. Bush den yngre var fortfarande president och vi förfasade oss över utrikespolitiken med en sedvanlig svensk självgodhet. Amerikanska flaggor på varenda veranda.Vi gick genom Chinatown och Little Italy. Genom judiska kvarter, puertoricanska, grekiska. En smältdegel sägs det. Långt borta i Minnesota finns folk som fortfarande pratar svenska. Men ingenstans såg vi spår av ursprungsbefolkningen. Ättlingarna till de som överlevt de omfattande folkmord vilket skapat detta, de frias land. Kanske åkte vi förbi ett kasino någonstans i natten. Annars, ingenting. Vi reste in i glömska. Vi reste över stulen mark. Som många svenskar före oss.En fundamental myt i konstruerandet av USA var att när nybyggarna anlände var landet låg tomt och obrukat. Ett överflöd av bördig jord som bara väntade på att styckas upp, ägas och generera rikedom de som vågade sig över Atlanten. Många svenskar flydde svälten i hemlandet under 1800-talet för att söka lyckan i väst. En av anledningarna att detta var möjligt var the Homestead Acts. Lagar som innebar att du som svensk man kunde ockupera ett visst hektar mark för att sedan köpa loss den för ett svindlande lågt pris.Vilhelm Moberg beskriver denna resa och affärsuppgörelse med stor inlevelse i sin romanserie om Karl-Oskar och Kristina Nilsson som med familj och vänner utvandrar till territoriet Minnesota för att skapa sig ett nytt liv. De reser över havet och, och över mil efter mil av stulen mark.De fyra romanerna som utgör serien är fulla av beskrivningar som upprätthåller myten om det tomma landet. Karl-Oskar är den första mannen som vandrar genom skogarna i Minnesota, som är vildvuxna och orörda. Den mjuka jorden under hans tunga stövlar har tidigare endast beträtts av djur och vildar. Ursprungsbefolkning förekommer i Utvandrarserien, men de beskrivs inte som människor. Snarare något djuriskt. Som om de är sprungna ur naturen när de smyger fram på tysta fötter. De uppstår ur och försvinner in i tomma intet. Deras närvaro är ett hot även om de oftast förekommer i sin frånvaro. Som vilda rop i natten eller spår i skogen, i form av gravar och totempålar, ett monument som inte förekom i Minnesota under 1800-talet.Landskapet och förutsättningarna som Moberg skrev fram är inte historiskt korrekta. Det är visserligen ingenting vi kan avkräva fiktionen men det är anmärkningsvärt då författaren baserade hela sitt epos på en omfattande historisk research. Under 1950-talet när romanerna skrevs var USA:s konventionella historieskrivning inte särskilt ifrågasatt och i den historieskrivningen anländer européerna till ett land som ligger framför dem som en oskuld redo att plockas. Bebott endast av varelser som måste dö för att ödet ska kunna manifesteras. Ett utdöende folk. En lögn.Sanningen är den att de flesta nationer i Nordamerika levde utan svält, med relativt få sjukdomar innan koloniseringen började. Kontinenten bestod av samhällen som kommunicerade och bedrev handel över stora landytor, land- och vattenvägar löpte över hela landet. Skogen och marken underhölls och brukades. Roxanne Dunbar-Ortiz skriver i An Indigenous People's History of the United States att om kontinenten hade varit en fullständig vildmark hade pilgrimerna och nybyggarna aldrig överlevt. Den redan existerande infrastrukturen var en förutsättning för att kunna expandera över landet. En annan förutsättning var utrotningen av ursprungsbefolkningen. När Karl-Oskar och Kristina anländer till territoriet Minnesota pågår folkmordet på ursprungsbefolkningen. Ett folkmord där nybyggarna fick betalt för varje person ur den inhemska befolkningen de mördade. Beviset för betalning visades upp i form av skalper, något Karl-Oskars bror Robert funderar över i Utvandrarna när han står på ångbåtens däck och ser indianer på håll. Varför kallades de för rödskinn när de snarare var bruna? tänker han för sig själv. Det var på grund av att alla skalperade lik som nybyggare lämnade efter sig var täckta av blod.I Mobergs romaner deltar Karl-Oskar och Kristina inte aktivt i något dödande. De bevittnar endast våldets konsekvenser. Ursprungsbefolkningen i deras närhet är redan på väg att dö ut. Språklösa, smutsiga, hotfulla rör de sig runt nybygget. Främst förekommer de symboliskt i form av en stor sandstensklippa som i romanen berättar om ursprungsbefolkningens öde. Att dö ut och lämna marken åt den vita mannen. Stora stenblock faller som tårar ur klippan som begråter sitt folk och deras oundvikliga försvinnande. Den stora klippan beskriver doktrinen Manifest Destiny på vilken USA grundats. En berättelse om extremt våld, förpackat som en berättelse om den kristna gudens vilja och en inhemsk befolkning dömda till döden. Detta är berättelsen om USA.Som svensk tenderar man kanske att läsa Utvandrarserien som en specifikt svensk berättelse. Om hur en grupp svenskar tar sig igenom ett otroligt hårt liv. Om att behöva lämna sitt språk, sin familj och allt man känner till. Om sorgen och kampen. Och visst är det en berättelse om alla dessa saker. Men när Moberg skrev sina romaner skrev han sig in i en specifikt amerikansk genre – frontlitteraturen. Det vill säga berättelser som utspelar sig vid fronten, på gränsen mellan det som européerna betraktade som civilisation, och det vilda. Romanerna innehåller exakt samma konstruktioner av ursprungsbefolkningen som frontlitteraturen kännetecknas av. Den ädla vilden, den blodtörstiga barbaren. Ursprungsbefolkningen som en spöklik närvaro. Utan språk. Till hälften natur. Det är en genre som endast handlar om att upprätthålla berättelsen om USA. Det är en berättelse om kolonialism. Om svenskarnas roll i denna kolonisering. Om vithet som det kapital som möjliggör ett nytt liv. På det viset speglar de konventionella svenska läsningarna av Vilhelm Mobergs Utvandrarepos den svenska glömskan. En glömska som möjliggjort en historieskrivning där en väsentlig del av den svenska historien utelämnats. Historien om kolonialismen.Lisa Carlsson, litteraturvetare och kulturskribent

26 Aug 20229min

Moderna medier gör att vi kan uppfatta lidandet hos personer på andra sidan jordklotet i realtid. Thomas Steinfeld reflekterar över några av märkligheter som följer på empatins utvidgning. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är svårt, om inte omöjligt, att mäta kulturella framsteg, till skillnad från landvinningar inom teknik eller vetenskap. Men om det funnes ett framsteg inom kulturen som de flesta människor förmodligen kunde enas om, i alla fall inom västvärlden, så vore det utvidgandet av empatin. Medlidandet har blivit en företeelse så allmän, att man inte ens tänker på att också den har en historia. Men så är det, och den är inte ens gammal.I Honoré de Balzacs roman “Pappa Goriot” från 1835, förekommer en scen, där Eugène de Rastignac, en fattig och ambitiös ung man från landet, träffar en vän, medicinstudenten Horace Bianchon.”Har du läst Rousseau?”, frågar Rastignac. ”Minns du passagen, där han frågar läsaren vad denne skulle göra, om han kunde bli rik utan att lämna Paris, genom att döda en mandarin i Kina, enbart genom viljans makt?” Medicinstudenten nickar, men förklarar sedan att han icke skulle vara i stånd att begå ett mord ens på distans. Rastignac tvekar. Kina är långt borta. Mandarinen känner han inte till, och världen är ond. Empatin skulle knappt ha ett objekt, för att inte tala om medlidandet. Så varför skulle han inte handla i det egna intresset, utan hänsyn och moral?Rastignac ställde sin fråga i en tid, när det skulle ha tagit månader för en nyhet från Kina att nå Paris, och i så fall torde det ha handlat om en mycket stor händelse. Tjugo år senare, när sjuksköterskan Florence Nightinghale tog hand om brittiska soldater på turkiska sjukhus, fanns redan telegrafin. Tidningsläsarna i England läste om nyheterna från Krimkriget med enbart några timmars fördröjning. De fick en föreställning om såren och lidandet. ”The Nightingale Fund” blev den första insamlingen för välgörande ändamål som nådde en hel nation.Föreställningen, att en tanke skulle kunna döda över långa avstånd, föregriper teknikens utveckling. När Rastignac funderar över empatins räckvidd, står han fortfarande för ett samhälle som har en mer eller mindre sluten uppfattning om sig självt. Vad som händer i andra världsdelar, till och med i andra landsdelar, är främmande för honom. Och inte bara det: Empatin sträcker sig inte ens till de anhöriga av en annan klass, till bönderna på landet eller de eländiga på den egna gatan. Sedan dess tycks empatin bara vuxit, över alla gränser. Numera kan den åtminstone i teorin tänkas täcka hela globen. Litteraturen, och inte minst teatern och bildkonsten har sedan århundraden förmedlat föreställningen om andra människors lidande. Under det senaste seklet har fotografin och filmen kortat ner förmedlingens hastighet till några sekunder. Alla, var de än må befinna sig, kan reagera på en händelse, med uppmärksamhet, medkänsla och hjälpsamhet. Bilderna förmedlar sken av sinnlig närvaro.Aldrig tidigare hade filosofer och författare funderat så mycket över förhållandet mellan egoism och moral som under decennierna kring år 1800. Förmodligen inte heller senare, eftersom medkänslan med medieutvecklingen blev till en skenbar självklarhet. Balzacs romaner står för slutet av denna period. I dess begynnelse finns Jean-Jacques Rousseau, som pekar på att medkänslan är en ändlig resurs: ”Känslan av medmänsklighet tycks ånga bort”, skriver han i en uppsats från år 1755, ”den blir svagare, när den sprider sig över hela jordklotet.” Som en konsekvens av denna tanke pläderar Rousseau för en regionalisering av medkänslan. “Det viktigaste är att vara god till människorna, som man lever ihop med”, skriver han.Fotografin, filmen och kommunikationsteknikens utveckling förvisar Rousseaus – och för den delen: Balzacs – övertygelse till en gången tid. Man lever ihop med helt främmande människor på helt främmande ställen. Man blir partisk, bara för man ser en annans lidande. Men medkänslans tillväxt lockar fram motsägelser, paradoxer och andra märkligheter. Den första är att det blir oklart vem omtanken egentligen gäller. Att empatin egentligen handlar om att den medkännande njuter av medkänslan, att hen identifierar sig med ett fjärran offer för att uppleva den egna godheten, är en tanke som den skotske filosofen Adam Smith förde fram i sin ”Teori om de moraliska känslorna” 1759. Det ”konstgjorda medlidandet”, förklarar han, hindrar folk att ta ödet i sina egna händer och verka för de näras bästa.Ett annat problem, som Susan Sontag tar upp i sin bok ”Att se andras lidande” från 2003, är att det är tveksamt om bilderna av civila krigsoffer verkligen främjar motståndet mot våldsamheterna. Fotografierna skulle till och med kunna uppfattas som en uppmaning till ännu större insatser i bekämpandet av fienden. Mer medkänsla skulle i så fall leda till mera våld.Den tredje märkligheten är en variation på Susan Sontags tanke, men den framfördes redan 1755, när den franske filosofen Denis Diderot, först en nära vän till Rousseau och sedan dennes värste fiende, sammankopplade medkänslan med sanningen: “Den som vägrar att anpassa sig till sanningen, när den en gång för alla har upptäckts, är en dåre eller ond i moralisk mening.” Han kunde tänka sig att utesluta folk ur mänskligheten, som inte delade hans idéer om vett och förnuft. Han önskade sig alltså ett slutet samhälle, som skulle omfatta hela världen. Det skulle vara det första slutna samhället som inte kunde öppna sig.Diderots uppsats om naturrätten, i vilken han formulerar denna slutsats, är synnerligen snabbt skriven. Senare skulle han bli mer nyanserad, men här framstår han som företrädare för en världsåskådning i vilken idén om mänskligheten får latent terroristiska drag. Den som står utanför den självpåtagna sanningen blir en laglös varelse, en pirat, en paria.Eugène de Rastignac, den unge mannen som kunde tänka sig att mörda en mandarin i Kina, enbart genom en tanke som utvecklade sin verkan på ett avstånd av många hundra mil, är en av de ofta återkommande gestalterna i Honoré de Balzacs romansvit som kallas för ”Den mänskliga komedien”. I senare böcker blir Rastignac en förmögen man, han blir minister och greve. Vännen Horace Bianchon däremot blir den främste läkaren i Paris, alltid kunnig, utan en tanke på sig själv. När Balzac dog, i augusti 1850, lär hans sista ord varit: ”Bianchon”. Man får ta det som ett svar på Rastignacs fråga: Fysisk närhet var ingen förutsättning för medlidandet längre. De räckte med en föreställning om närhet, över hur stora distanser som helst.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

23 Aug 20229min