Bläckfisken visar gränserna för vår medkänsla

Bläckfisken är det närmaste en utomjording vi kan komma. Men just därför erbjuder mötet med bläckfisken oss en möjlighet att öva upp vår medkänsla inför det främmande, menar Kristoffer Leandoer.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-06-01.

Som mycket ung såg jag i den grekiska övärlden hur fiskare tog hand om nyfångad bläckfisk: de stod på kajen och dunkade sin fångst i stenläggningen, gång på gång. Det var en skrämmande och obegriplig syn, hur kunde en så liten varelse väcka ett sådant ursinne hos stora starka karlar? Långt senare fick beteendet sin förklaring när jag lärde mig om bläckfiskens nervsystem. Bara en tredjedel av dess nervceller sitter i hjärnan, resten är fördelade över hela kroppen. Bläckfisken ser, känner och tänker alltså med hela sin kropp. Den är decentraliserad, dess jag finns överallt. Den ser med huden, tänker med armarna. Dess blod är blågrönt och inte rött, vilket beror på att den syretransporterande molekylen innehåller koppar och inte järn. Dessutom har den inte ett hjärta som vi, utan tre. Vill man ha ihjäl en bläckfisk får man alltså vackert ha ihjäl hela den, det finns ingen centralt placerad strömbrytare där man kan släcka en bläckfisks medvetande.

I Korea betraktas levande bläckfisk som en särskild läckerhet, och varje år dör några koreaner för att de inte tuggat ordentligt. Så länge bläckfisken inte är fullständigt söndertuggad lever den ju i varje enskild del, och kämpar frenetiskt för sin överlevnad. Råkar någon svälja en tillräckligt stor del av en bläckfiskarm kan armen på egen hand sätta sig till motvärn och hålla sig fast i strupen tills middagsätaren helt enkelt kvävs.

Bläckfisken tycks ha något viktigt att berätta. Freud talade om ”den minimala skillnadens narcissism” som en anledning till att krig mellan grannfolk ofta blir extra hänsynslösa. I fallet med bläckfisken tycks det tvärtom vara just det radikalt annorlunda i dess livsform som uppmuntrar till grymhet – bläckfisken tycks så olik oss att den inte uppfattas ha förmågan att bli rädd eller känna smärta. Låt mig påminna om andra kategorier som tidigare i historien ansetts oförmögna att känna smärta och därför fått genomgå kirurgiska ingrepp utan bedövning: barn, kvinnor, utomeuropeiska folkslag.

På senare år har denna känslofattiga antropocentrism utmanats av vetenskapen. Livsform efter livsform har visat sig social, intelligent, och definitivt förmögen att känna smärta. Fiskar, träd, blommor, mycel … På så vis har vetenskapen belagt det som länge varit känt inom poesin: ”’Allt känner!’ Och allt påverkar din existens!” som den franske romantikern Gérard de Nerval konstaterade i en av sina sonetter: ”Ofta minsta varelse en gudom dölja kan, / Och som ett spirande öga bak slutna lock / Växer en själ under ytan på stenarnas block.”

Och det gäller alltså i högsta grad även vår åtta- eller tioarmade vän. Trots att det var ganska länge sen vi skildes åt. Evolutionärt gick bläckfisken och människan skilda vägar för flera hundra miljoner år sedan. Det som så småningom utvecklades till ryggradsdjuren gick åt sitt håll, och bläckfisken åt ett annat redan för 600 miljoner år sedan. Bläckfisken lever som bekant kvar i havet. Men inte heller människan lämnade helt och hållet havet. Att vi överhuvudtaget överlever uppe på land beror på att vi bär med oss mängder av saltvatten i våra kroppar. Människan bär havet med sig vart hon än går, inombords.

Vetenskapshistorikern, filosofen och fritidsdykaren Peter Godfrey-Smith skriver i sin bok ”Djupsinne” att ”bläckfisken lever vid sidan om den vanliga skiljelinjen mellan kropp och hjärna”.

Bläckfisken är sannolikt den varelse vi kan möta som är mest olik oss och samtidigt har så hög intelligens och kommunikationsförmåga: Godfrey-Smith formulerar det som att bläckfisken är det närmaste vi kan komma ett möte med en utomjording. Den är det enda exemplet på stora hjärnor hos andra varelser än ryggradsdjuren. Den har nästan lika många nervceller som en hund fast den är ett blötdjur. Evolutionen tog fart när vissa celler undertryckte sin individualitet och kom att delta i stora samarbetsprojekt. De flesta av oss är centralstyrda. Hjärnor är extremt energikrävande. En fjärdedel av människans födointag går åt till att driva våra hjärnor. Men vad använder bläckfisken sin relativt jättelika hjärna till? För att kunna hantera sin komplicerade kropp, som kan anta i stort sett vilka former som helst, och koordinera dess rörelser har den utvecklat en kombination av centralstyre och lokalt självstyre, vilket gör att den får ett stort mentalt överskott.

Bläckfisken är en 170 miljoner år gammal livsform som under evolutionens gång gjort sig av med sitt skal och förlitar sig helt på sin intelligens och kreativitet som försvar mot fiender. Den leker, den är nyfiken och påhittig, den förändrar färg och form efter sinnesstämning. Den sover, sannolikt drömmer den också.

Bläckfisken kastar ett obönhörligt ljus över vårt beteende mot det vi uppfattar som alltför främmande. Godfrey-Smith återger experiment från femtiotalet som får människan att verka fantasi- och empatilös. Bläckfiskar stängdes in i akvarier och lärdes att 1) dra i en spak för att 2) tända en lampa så att de 3) skulle få en sardinbit. Deras intelligens och problemlösningsförmåga befanns mediokra eftersom de var mer intresserade av att rycka loss spaken, spruta vatten på försöksledaren eller dra ner lampan i akvariet. Bläckfisken är nyfiken, lekfull och inte särskilt förtjust i att äta gamla sardiner: belöningen uppfattades inte som sådan. Man får de svar man har vett att fråga efter, helt enkelt.

Som individer lever de bläckfiskar vi känner till påtagligt korta liv. De blir ett, högst två år gamla. Det tycks som ett extravagant beteende från naturens sida: all denna intelligens, leklust och nyfikenhet som slår ut som en blomma för en enda säsong, som inte kan bygga vidare och ackumuleras i kontinuerliga projekt. Se där, så tänker en människa - Saker och ting ska föras vidare, utvecklas, leda någonstans. Men tänk om det är vårt sätt att värdera som är det verkligt primitiva?

Vi har våra sinnen främst för att hålla reda på faror och möjligheter. Den avsiktslösa nyfikenheten kräver ett överskott av energi och tid som traditionellt bara tillskrivs organismer allra högst på evolutionsstegen. Ändå vittnar Peter Godfrey-Smith och andra, som den sydafrikanske dokumentärfilmaren Craig Foster i Bläckfisken och jag, om svindlande och livsförändrande möten med en annorlunda livsforms vänskapligt lekfulla nyfikenhet.

Men för att få syn på den nyfikenheten måste man ha ett annat förhållningssätt till det främmande och avlägsna. Man måste närma sig andra varelser utan att hela tiden söka likheter och jämförelser med sig själv, och i stället med vänlighet och respekt försöka möta det som verkligen är fundamentalt främmande hos dem.

Hur går ett sådant möte till?

Det kanske bläckfisken kan lära oss, om den inte först fastnar i halsen och kväver oss när vi försöker äta upp den.

Kristoffer Leandoer, författare