Skiljetecken 1: Punkten har fått en ny laddning

Yngre generationer kan uppfatta en punkt som hård och aggressiv, medan tre punkter efter varandra breder ut sig. Författaren Tone Schunnesson reflekterar över sitt förhållande till slutet.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 26/11 2018.

I alla hjärtans dag-present året jag fyllde nitton fick jag något som kom att hänga över mig i många år. Peter Weiss bildungsroman ”Motståndets estetik”, en stabbig ilsket röd pocketutgåva av den trilogi som behandlar olika sorters motstånd mot fascismen. Det här är mitt första riktigt starka minne av punkten, eller snarare avsaknaden. Jag tyckte att jag läste och läste men meningarna tog aldrig slut. Jag tappade kraft och lät tanken vandra, tvingades börja om, ibland flera sidor tillbaka. Jag försökte skapa ställen i texten där jag kunde vila mig men lyckades inte, fullständigt underkastad Weiss och det försvunna skiljetecknet. Som jag längtade efter den punkten, och när den väl kom var det som att jag simmat allt för länge under vatten. Jag nådde ytan desperat, andades in så häftigt att luften brände i mina lungor. Jag hade klarat mig, men utan någon uppskattning för vad jag nyss hade tagit mig igenom. För visst är det så med punkten, den blir synlig först när den inte är där. Eller när den sitter på fel ställe. Som när en vän, som på grund av dyslexi, placerade den mitt i meningar. När han bad mig förklara hur jag gjorde hade jag inget bra svar att erbjuda. Mycket mer än konkreta regler handlar grammatik ofta om en privilegierad intuition och jag hänvisade korkat nog till den intuition som han ju saknade. Här kom nu Weiss och utmanade min trygghet och för första gången drabbades jag av skiljetecknets fulla kraft.

Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret.

Weiss är bara en av oändligt många författare som förstått hur betydelsebärande punkten är, och hur den belyser språkets kroppsliga dimension. Punkten synliggör rörelsen bakom texten, skriver Laurence Pett och Pascale Tollance i förordet till boken ”Point Dot Period... The Dynamics of punctuation in Text and Image” och syftar på författaren som håller i pennan, och bestämmer sig för att runda av. Dessutom relaterar språket både till rum och tid, och ska därför förstås som något som händer snarare än något som beskriver, och på det här sättet blir punkten spår av en händelse. Kanske var det så Peter Weiss ville minimera författarens närvaro i sin gestaltning av historiska händelserna så fruktansvärda att de är bortom språket.

Roland Barthes, som alltid verkar lite hjärtekrossad, hänvisar oss tillbaka till ordets latinska ursprung: punctum, som också kan betyda litet hål eller sår. Litteraturprofessorn Pierre Szendy vänder sig istället mot grekiskan där vi finner spår av punkten i det som betyder prägel eller märke, till och med märke efter ett slag.

Punkten händelse är betydelsefull också inom konsten och Wassily Kandinskij hävdar att punkten är den ultimata, mest enastående föreningen av tystnad och tal.

Alla skiljetecken är bild i text, men inget skiljetecken är lika levande för mig som punkten. Den driver meningen framåt och påminner oss redan från början om vårt slut men lägger sig i vägen för ett fall ner i mörkret. Den sliter oss ur något när vi vill vara kvar, säger åt oss att stunden är över samtidigt som den syftar tillbaka till platsen vi kom ifrån. Punkten kan vara slut eller början på en evig loop. Någon som använder punkten särskilt begåvat – komplext och lustfyllt – är den kanadensiska poeten Anne Carson. Hennes interpunktion har en förmåga att skjuta som en pil genom bröstet och i "The Life of Towns" – en diktserie om städer – gör punkten dikterna till en värld som hela tiden avbryter sig själv, genom att avbryta meningarna innan läsaren förväntar sig ett avslut. Så här låter det i Sylvia Town:

The burners and the starvers.
Came green April.
Drank their hearts came.
Burning and starving her.
Eyes pulled up by roots.
Lay on the desk.

Författaren Jennifer K. Dick läser samman Carsons interpunktion med Kadinskijs geometriska teorier, som syftar på både punkten och cirkeln, där cirkeln blir lika viktigt för dikten som punkten. Cirkeln syftar i text till O, det O! som formar läpparna i en cirkel och därmed inleder så många verser i litteraturhistorien. Tänk John Keats: O Solitude! if I must with thee dwell, detta drabbande O! som lockar läsare in i en mun som härbärgerar världen och börjar tala. Punkten är också en cirkel, men ifylld. En cirkel som inte manar till tal utan tvärtom tystnad. Dick skriver att medan cirkeln i sin form, formen av en jordglob, försöker rymma hela världen vill punkten, som sluter sig runt sig själv, utesluta den. Punkten som överraskar oss blir ett hål in i ett språk som vi ofta producerar utan tillförsikt, ett språk vi övermodigt presenterar som en perfekt maskin när det i själva verket är lika sårigt och osäkert som vi.

I slutarbetet med min roman ”Tripprapporter” mailade jag fram och tillbaka med min redaktör om textens allra sista punkt, som jag hade utelämnat. Jag hade låtit bli att sätta dit den, både för att undvika den skräck det innebär att att vara klar men också för att jag tänkte att min romanfigur helt enkelt var blöt om fötterna efter ett dopp i poolen och skulle snubbla över balkongens räcke ut i luften och allt detta skulle sägas i avsaknaden av ett skiljetecken. Till sist bestämde vi oss för att sätta punkt ändå, jag ville att hon skulle överleva. Dessutom fanns risken att det skulle uppfattas som ett korrfel. Att utelämna punkten kräver nämligen ett visst förtroende från läsaren. Att man tydligt talar om var man befinner sig och vad man kan förvänta sig, som i en kubistisk dikt av Getrude Stein, eller om man vill vara mer cynisk, ett förtroende som framförallt inte handlar om form utan om ålder eller kön, eller att ditt namn läses som ett namn sprunget ur språket du skriver på.

Ska vi äta lunch ...

Jag ångrar inte att jag till sist bestämde mig för att sätta punkt, för i en vardag där jag använder den allt mer sällan innehar den en väldig pondus. När jag sms:ar med mina kompisar och de skriver punkt i slutet av sina meddelande, eller ännu värre efter mitt namn, tror jag de är arga på mig och själv sätter jag bara punkt i de första artiga sms:en till en redaktör eller kollega. Punkten är bortrationaliserad när vi inte längre betalar per sms, där meddelandets ”skicka” är att sätta punkt. Skrivandets hastighet, möjliggjort av tekniken, gör att vissa av språkets allra känsligaste element går förlorade och kvar finns det grovhuggna, yttersta lagret av språk men istället tillkommer en underhållande rapphet.

Kanske är längtan efter den punkt jag övergett anledningen till att jag slumpmässigt börjat avsluta mina meningar med tre såsiga punkter, något som jag tidigare förknippat med illa skriven dialog och kiosklitteratur. De tre punkterna gör mig oproportionerligt glad genom hur de skapar osäkerhet i något som inte bör vara osäkert alls: ”Ska vi äta lunch punkt punkt punkt.” Eller så ligger min glädje i den mekaniska och opersonliga rörelsen bakom, hur de tre punkterna på rad liksom urvattnar den pondus punkten plötsligt fick när vi försökte göra den oviktig.

Tone Schunnesson, författare

Litteratur

Point, Dot, Period… The Dynamics of Punctuation in Text and Image. Redaktörer: Laurence Petit, Pascale Tollance, Cambridge Scholars Publishing, 2016.