Skiljetecken 3: Asterisken är språkets klarast lysande stjärna

Den förmedlar känslor och sträcker ut sig mot evigheten och rymden. Journalisten Anna Thulin har förälskat sig i ett skiljetecken som tycks rymma allting.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publiceras den 28 november 2018.

Kan ett skiljetecken rymma allt mellan liv och död, och påminna om oändligheten? Om svaret är ja, så är det nog asterisken, denna lilla stjärna som vid första anblick tycks ganska oansenlig på tangentbordet.

Till utseendet liknar den det fem tusen år gamla tecknet dingir, som var den sumeriska symbolen för gud eller gudinna. Men förutom yttre likheter så finns det inget som säger att asterisken blev till där. Vad man däremot vet är att den lilla stjärnan dök upp för två tusen år sedan i papyrus, där den användes för att granska och ge kritik på homerisk poesi. En av de som använde tecknet var Aristarchos från Samothrake, en berömd grammatiker och föreståndare för biblioteket i Alexandria omkring tvåhundra år före vår tideräkning. Den stjärnliknande formen har skiftat genom seklen, men asterisken har genom alla tider använts för att justera språkliga felaktigheter eller för att göra tillägg. Det finns såklart fler skiljetecken för det syftet. Men där andra sorters tillägg görs inuti själva texten (en bisats som antingen är mjukt omgärdad av parenteser – eller skarpare med tankstreck – ofta med syfte att skapa rytm eller tempo), så svävar asterisken intill det sagda. En fotnot. Ett förtydligande. En växande stjärna eller ett maskhål i rymden, där verkligheten får nya dimensioner. Där det som inte ryms i den flödande framställningen får en ny chans lite längre ned. Asterisken är att säga: Det vad detta jag menade. Mer exakt så. En torr Wikipedia-förklaring eller glittrande fotkedja som smyckar textkroppen.

Fast det är bara en sida av den lilla stjärnan. Lika ofta som asterisken vill korrigera, lyfta fram och lägga till, lika ofta vill den dölja. Åtminstone skenbart, som att det mellan f och ck står ett u. Det gör sig bättre i skrift, i tal måste man fylla ut. F stjärna C K – nej, det blir bara löjligt. Hellre säga ”fuck” i radion än att tassa kring ett grötigt, obegripligt språk. Kan då asterisken ses som ett tecken på självcensur? Ett utsuddande av bokstäver för att dölja det skamfyllda? Det tror jag inte, snarare är det en lekfull vink med tabun. Trots döljandet är ju meningen att alla ska förstå vad som sägs. Stjärnan understryker att ett uttryck kan uppfattas som anstötligt, men vi använder det ändå. Att dölja för att synliggöra, med andra ord.

Men ibland döljer verkligen asteriskerna det mest väsentliga. Och hur irriterande är det inte när det drabbar en själv. Vem har inte upplevt de små stjärnorna stirra med hånfullhet när man glömt sitt lösenord? Stjärnor som tycks vara på väg att dö och kollapsa och suga all materia till sig… Kanske är det i själva verket vad rymdens svarta hål innehåller? Visst är det en kittlande tanke: I universums evighetsmörker gömmer sig en oöverskådlig mängd glömda bankkoder, förlorade facebook-inloggningar och ekon av alla porttelefoner som du inte släppts in vid.

Asteriskens lekfullhet går igen med mobilspråkets emoji-symboler, förkortningar och dramaturgiska instick. I rollspel, chattar och nätforum används tecknet ofta för att symbolisera en handling. *rofl* är både kortare och snärtigare än ”rolling on floor laughing”. Det ska inte tolkas som att skribenten faktiskt rullar runt på golvet av skratt, utan att han eller hon helt enkelt tycker att något är roligt. Liksom en *suck* med asterisker inte behöver läsas som att någon bokstavligt suckar, utan snarare är trött, uppgiven eller frustrerad. Det blir som en sorts scenanvisning som egentligen handlar om att förmedla en känsla. Eller ett tonfall, som när två asterisker sätter *emfas* på ett visst ord.

Tecknet används också bildmässigt för att förmedla känslor, som i emoji-symboler. Skriften vi använder på internet blir ofta piktografisk, kanske för att nätet till sin natur är globalt och för att en bild kan förstås av alla, oavsett språk. Som exempel kan man se på kombinationen av ett kolon, ett tankstreck och en asterisk:

:-*

Vemsomhelst kan se att det lilla stjärnan är en perfekt formad pussmun! En besito, en bisous. Det kan verka banalt, men egentligen är det fantastiskt. Ett bildtecken färdas inte bara i rummet och över geografiska gränser, utan också genom tiden. Det är syftet med all skrift, men medan andra skriftspråk ständigt utvecklas och förändras så förblir bildernas innebörd praktiskt taget detsamma. Ja, kanske kan emoji-symbolerna ses som nutidens hieroglyfer? De kommer åtminstone vara de första symbolerna som förstås av framtidens språkforskare, när det inte är papyrus man undersöker utan minneskortens ettor och nollor.

En teknisk tolkning är att asterisken här fungerar som ett substitut. En mer poetisk tolkning är att den innefattar alla tecken...

Asterisken är lika mångsidig som sina armar. Vi har att göra med ett tecken som ger virtuella slängkyssar till vänner och älskare, döljer och retas med det skamfyllda, rättar till misstag, lägger till och fyller ut, levandegör med handlingar och känslor. En rosett med fem, sex eller åtta band – kantiga eller tårdroppade – som talar om vad som sker mellan och inuti raderna. I gravannonser börjar vanligen en människas födelse med en asterisk och avslutas med ett kors. Vid kyrkliga dop, bröllop och begravningar spelas psalmer och då markerar asterisken när vi ska ställa oss upp och sjunga. Ett ganska magiskt sätt att skapa gemenskap på, eller hur? Ett annat fint användningsområde är när den förstoras upp i fetstil på sidan av en bil. Den blå sexuddiga stjärnan är en internationell symbol för ambulanssjukvård, och därmed också en symbol för livet.

Men framförallt är asterisken ett tecken som sträcker ut sig mot evigheten och rymden. Hur då? Ja, när man söker på ett ord i en databas får asterisken agera joker och symbolisera de tecken som saknas. Säg att du vill samla alla artiklar om just rymden. Då skriver du rymd* och får upp alla texter som börjar med de fyra bokstäverna. Rymdepos, rymdfarkost, rymdfarare… En teknisk tolkning är att asterisken här fungerar som ett substitut. En mer poetisk tolkning är att den innefattar alla tecken, på samma vis som vitt rymmer alla färger. Om man sökte enbart med stjärnan skulle rimligen alla texter dyka upp. Som om hela språket existerade i detta enda tecken. På det viset påminner asterisken om sumerernas stjärna, som var både gudomen och himlen, ja, alltet. En människas liv är förhållandevis kort, men skriften kan leva länge till, och asterisken påminner oss om evigheten.

Så. Nu tror jag att vi behöver en andningspaus i väntan på den avslutande delen av denna hyllning till ett skiljetecken. Föreställ dig att pausen representeras av en asterism, det vill säga tre asterisker i triangelform, som vanligen markerar eller separerar avdelningar i en bok. Behagligt för ögat. En stund för meditation. Tre små stjärnor som påminner om den blå natthimlen.

⁂

När andra skiljetecken rör sig inom textens ramar, där de måste samsas med en myllrande myrstack av bokstäver, lever asterisken i större utsträckning sitt eget liv. Ja, vackrast är den nog i sig själv. Den lilla stjärnan som svävar en bit ovanför och lyser, trots sin svärta, med fulländad enkelhet.

Anna Thulin, journalist och författare