Fotbollstränaren – från prasseljackor till prestigeplagg

I veckans Stil ska vi ägna oss åt fåfänga och fotografi, genom att titta närmare på den franske fotografen Nadar en lång man med eldrött hår och skägg, och lika brinnande energi och fantasi. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Nadar betraktas som en av 1800-talets allra skickligaste porträttfotografer. Än idag kan man häpna över den nästan tredimensionella effekt han fick fram. Inte minst på sina många kändisporträtt.Ser man idag ett fotografi av dåtidens berömda författare, skådespelare, politiker, modeskapare eller modelejon som får en att nästan vilja sträcka fram handen och försöka ta på personerna ifråga, eller åtminstone känna på deras kläder – ja, då är det sannolikt ett fotografi signerat ”Nadar”.Nadar kände ”alla”. Och dessa ”alla” lät sig gärna dokumenteras av just honom. Författare som Emile Zola, Jules Verne, Victor Hugo, George Sand, Guy de Maupassant, Balzac, Charles Baudelaire, till och med en mycket ung Marcel Proust med vit krage och stor rosett om halsen poserade framför hans kamera. Det gjorde också skådespelare och artister som Sarah Bernhardt och Mistinguett, konstnärer som Manet, Monet, Renoir och Degas – och en hel drös med kompositörer, vetenskapsmän och politiker.Det var kort sagt dåtidens kulturelit som i mitten av 1800-talet hängde i Nadars stora och rödmålade studio, belägen i en rymlig takvåning i samma hus där han själv bodde med sin älskade fru, Ernestine. Den var strategiskt placerad på paradgatan Boulevard des Capucines, mitt i smeten i Paris. På fasaden lyste namnet ”Nadar”, 15 meter långt i form av jättelika röda bokstäver, upplysta av modernt gasljus.Mot slutet av sitt nästan 90-åriga liv gav Nadar ut en sorts självbiografi med titeln: ”Quand j’étais photographe”, det vill säga: ”När jag var fotograf”. Ett av de roligaste kapitlen har rubriken ”Kvinnliga och manliga kunder”, och börjar såhär:”Ett par, en man och en kvinna – det spelar ingen roll vilken social status de har– kommer för att titta på fotografierna jag tagit av dem. Nio gånger, jag skulle faktiskt vilja säga elva gånger av tio, så försjunker hustrun i bilderna av sin man, medan mannen inte alls bryr sig om fotografierna på sin hustru. Han är som helt hypnotiserad av sin egen bild.”För om det är någonstans som vår fåfänga kommer fram, så är det just hos fotografen och i veckans program besöker vi fotografen Annika Falkuggla. Till hennes studio kommer människor för att få sitt porträtt taget och som fotograf måste hon alltid förhålla sig till sina kunders fåfänga. Vi tittar också närmare på Oscar Wilds klassiska roman ”Dorian Grays porträtt”, som handlar om en vacker yngling som blir förälskad i sitt eget porträtt. Just nu spelas den som pjäs på Stockholms Stadsteater. Och så undersöker vi vem ”spornomannen” egentligen är.Veckans gäst är Magnus Bremmer, mediehistoriker och ena halvan av Bildningspodden.

18 Nov 201654min

I veckans Stil ska vi ägna oss åt ett material som än en gång är tillbaka i modet, sammet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det finns knappt någon designer som inte har använt sig av detta mjuka och lena tyg de senaste säsongerna – i synnerhet denna höst och vinter 2016 – och det gäller alla sorters produkter, inte bara kläder. Sammet syns på väskor, skärp, skor och stövlar. Det har även smugit sig in bland möbler, igen. Inredningstidningar trumpetar ut att ”sammet är grejen”.Och det trots att sammet är långt ifrån det mest praktiska av material. Sammet är som en magnet för damm, och katthår. Men det har förstås många andra egenskaper som gör att det väcker begär, på olika sätt. För sammet kan också leda tankarna till svunna tider, som i backspegeln betraktas som så mycket bättre, och elegantare. Och inte sällan, tryggare.En del trendanalytiker menar att sammet därför ligger helt rätt i en allt kyligare samtid, där de rikaste blir allt rikare och där framtiden ter sig alltmer oviss. Att bära, eller att inreda med, sammet kan då vara ett sätt att – bokstavligen – få ta del av en sorts ombonad lyx och rikedom, av den gamla skolan.Sammet var länge ett dyrbart material att tillverka, och var därför en symbol för stort välstånd. Snurrar man riktigt långt bak i tiden var det till en början bara förunnat kyrkans män, och kungligheter att bära sammet. Därefter de mycket rika, som köpte sina sammetstyger från Italien och Spanien, där den allra bästa och lyxigaste sammeten vävdes under tygets guldålder, en period mellan 1400- och 1600-talet.Idag är det förstås få som associerar ”sammet” med forna kungligheter. Om man inte heter Alessandro Michele och jobbar som chefsdesigner på det italienska märket Gucci, vill säga. I höstens och vinterns kollektion för detta – idag tokhajpade märke – så har han slagit ihop renässansens överdåd med 1970-talets glamrockstil, och slängt in paljetter och broderier från helt andra delar av världen. Det är en samtida – och lite mer lättillgänglig – version av renässansens snofsiga sammet.I veckans program berättar vi mer om sammetstygets trådar. Vi pratar också med konstnärer Sara Vide Ericson om en alldeles speciell klänning av grön sammet. Vi undersöker om det finns en koppling mellan sammet och parfym. Och så träffar vi textilkonstnären Margareta Hallek, just nu aktuell i utställningen ”Textila undertexter” på Marabouparken i Sundbyberg.Veckans gäst är Dag Kronlund, chef för Dramatens arkiv och bibliotek.

11 Nov 201654min

Inför Alla helgons dag ska vi ta en titt på filmen "Carrie" från 1976, baserad på Stephen Kings roman med samma namn, och ägna oss åt religion, skräck, blod och kläder som kan ge oanade krafter. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Filmen Carrie, med Sissy Spacek i huvudrollen, handlar om en blyg och mobbad tonårig flicka vars övernaturliga krafter, som får förödande konsekvenser. Filmen hade premiär i USA för ganska så exakt fyrtio år sedan, den 3 november 1976. Till Sverige kom den först två år senare, 1978. Sedan dess har det gjorts flera re-makes, en nygjord filmversion kom så sent som 2013. Det har till och med gjorts en musikal. Och den har gett inspiration till en oändlig mängd modebilder, och musikvideor. Förra året lånade Rihanna från den till videon ”Bitch Better Have My Money”. Men inget har hittills överträffat originalfilmen, regisserad av Brian de Palma. Inte ens romanen den är baserad på faktiskt, det håller författaren Stephen King helhjärtat med om. Det var för övrigt Carrie som satte fart på hans karriär. Även om Carrie kan sorteras in under rubriken ”skräckfilm”, så är den mycket mer så. Vissa av skådespelarna var under inspelningen förvissade om att de var med i svart komedi, och filmen har varit – och är fortfarande – föremål för en mängd olika tolkningar, inte minst från feministiskt håll. Men så står förstås en ung kvinna, vars första menstruation sätter igång händelserna i filmen, i fokus. Efter en gymnastiklektion tvålar den 16-åriga Carrie in sig i skolans dusch, tills hon upptäcker att det rinner blod längs hennes ben. Hon fattar ingenting. Hon är hårt hållen hemma. Hennes strikt religiösa mamma har inte berättat någonting om kroppens utveckling, och mensblodet får Carrie tro att hon håller på att dö. En annan anledning till att filmen Carrie inte samlat särskilt mycket damm på sig under de fyrtio år som gått sedan premiären, är att den lika stilsäkert blandade in övernaturliga skräckelement i en amerikansk vardagsmiljö, och lät ana att det skräckinjagande inte nödvändigtvis kommer utifrån, det kan finnas i oss själva. I veckans program åker vi till Skogskyrkogården i Stockholm och undersöker hur de senaste årens uppluckring av de regler som styr hur svenska gravplatser får se ut påverkar gravarnas utformning idag. Vi tittar också närmare på en skrämmande figur som diskuterats mycket den senaste tiden, nämligen clownen. Och så pratar med med den norska musikern Jenny Hval, en av Skandinaviens just nu mest originella och internationellt mest hyllade artister. Musiken på hennes senaste skiva ”Blood Bitch” är inspirerad av ljuden från gamla skräckfilmer och Carrie var ett återkommande samtalsämne under inspelningen av skivan. Veckans gäst är Jonna Bergh, chefredaktör på modemagasinet Styleby.

4 Nov 201654min

I veckans Sil ska vi ägna oss åt ett ämne som är både förfärande och fascinerande, men som också kan vara förlösande, inte minst för ens stil skilsmässor. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. De senaste åren har skilsmässor mer än någonsin ältats i filmer, böcker, tv-serier, sånger och förstås – i media, där det regelbundet rapporteras om en det ena, än det andra uppbrottet mellan olika kända personer. Vi säger bara ”Brangelina”, det vill säga skådespelarna Brad Pitt och Angelina Jolie vars skilsmässa, efter tolv år tillsammans, väckt uppmärksamhet över hela världen. På bio kan man just nu se den svenska filmen ”Jag älskar dig – en skilsmässokomedi”. På kultursidorna yvas det över ”Berättelse om ett äktenskap” av Geir Gulliksen, en historia om en man som blir lämnad av sin fru. Förra hösten gjorde Martina Haag succé med sin skildring av en skilsmässa där kvinnan blir lämnad av mannen, i romanen ”Det är något som inte stämmer”.  När Beyoncé dyker upp med ett nytt album som höjs till skyarna, så är det – förstås – ett krisande äktenskap som står för de starka texterna, och den stora uppmärksamheten. Vad handlar Mary J Bliges nya singel ”The Thick of it” – som får tummen upp om, om inte – hennes skilsmässa. Och vad gör Sarah Jessica Parker då hon vill skapa sig en ny image, efter den glammiga serien Sex and the City – hon spelar förstås huvudrollen i en ny tv-serie med titeln ”Divorce”, skilsmässa. Skilsmässa är det nya svarta, skulle man kunna tro – om man ska använda sig av en sliten modemetafor. Men skilsmässostatistiken visar inte någon påtaglig ökning av kraschade äktenskap, i alla fall inte i Sverige. Det är fortfarande nästan dubbelt så många som gifter sig, än skiljer sig. En skilsmässa är förstås ett tacksamt ämne att skildra då det kryllar av laddade komponenter som sex, svek, sorg och skuldkänslor. För en separation sätter inte bara det inre i gungning, även det yttre förändras på olika sätt. Somliga börjar träna. Andra byter klädstil. Många byter frisyr, eller ändrar hårfärg. Att göra en synlig förändring med hjälp av frisyr, smink och kläder kan helt enkelt fungera som en sorts symbolhandling för att gestalta den katharsis man går, eller har gått, igenom. I veckans Stil pratar vi med psykologen och författaren Jenny Jägerfeld om varför det kan vara skönt att byta stil när det krisar. Vi undersöker också om löpning kan läka ett brustet hjärta. Och så träffar vi modeskaparen Astrid Olsson som, tillsammans med sin man Lee Cotter, under flera år drev det hyllade modemärket V Ave Shoe Repair. För snart tre år sedan meddelade designduon att de hade valt att lämna sitt eget varumärke, efter konflikter med företagets styrelse – en separation som krävde ett långt sorgearbete. Veckans gäst är Helena Lindblad, filmkritiker på Dagen Nyheter.

31 Okt 201654min

Vid infarten till Malung står en stor skylt som hälsar välkommen till "världens skinncentrum". I veckans Stil reser vi till orten i Dalarna som har blivit känd för sin skinnindustri. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Malung har varit centrum för Sveriges skinnindustri i flera hundra år. När Carl von Linné kom till Malung, på sin Dalaresa år 1734, blev han djupt imponerad av ortsbornas flitiga och flinka sätt att tillreda ”allmogens ludna kläder”.Många år senare, under skinnföretagen i Malungs storhetstid, på 1950- och 60-talet, fanns här runt 150 olika företag på samma gång – allt från stora fabriker med många anställda till hemmaskräddare som satt i sina små hus och sydde jackor och handskar.Vid den här tiden blev design ett allt viktigare element. Från att ha tillverkat mer traditionella arbetsplagg, som skinntröjor, handskar och bryggarfrackar, började man nu följa modets utveckling i Paris och många företag anställde utbildade designers för att kunna hänga med i modets trendsvängningar. Skinnindustrin i Malung hade blivit till modeindustri.Idag ser situationen dock lite annorlunda ut. Det finns numera endast runt femton skinnföretag kvar i Malung, men arvet och traditionen hålls fortfarande vid liv, något som inte minst märks på bygdens många skinnbutiker – ett populärt stopp för turister på väg mot fjällens skidmarker.I veckans program blickar vi både framåt och bakåt, mot historien. Vi besöker PG Elfström, ett gammalt familjeföretag som idag är det enda skinnföretaget i Malung som fortfarande har kvar sin produktion i stan – en bit utanför centrum ligger deras lilla fabrik. Vi besöker också företaget Jofama som grundades i Malung 1926 av Niss Oskar Jonsson. Idag satsar företaget stort på designsamarbeten med svenska kändisar. Vi träffar Victor Mir Ahmadi som har studerat på Skinnskolan i Malung, men betyder det nödvändigtvis att man får jobb inom stadens skinnindustri? Vi tittar även närmare på konflikten mellan raggare och punkare i 1980-talets Malung – två subkulturer där just skinn spelat en stor roll när det handlar om stil. Och så pratar vi med Carina Klar som driver en skinnbutik som hon vill ska representera det Nya Malung och samtidigt vara en plats dit alla är välkomna.Programledare den här veckan är Erik Sjölin.--Vill ni veta mer om Malungs skinnindustri kan ni besöka www.malungsskinn.se. Bakom sidan står Hans Öjes, född och uppvuxen i Malung där hans familj drev skinnföretag. Syftet med sidan är att dokumentera Malungs skinnindustri och dess historia. Han har grävt djupt i arkiven, genom att åka runt till till folk på bygden och samla ihop sparad information i form av dokument, tidningsartiklar, klädetiketter, reklamannonser och fotografier. I sina efterforskningar har Hans Öjes hittat namnet på 235 skinnföretag som vid olika tidpunkter har varit aktiva i Malung.

21 Okt 201654min

I veckans program ska vi snurra hundra år tillbaka i tiden och ta en titt på en kvinna som skulle kunna kallas för USA:s första supermodell Audrey Munson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Audrey Munsons proportioner ansågs vara perfekta. Hon jämfördes ofta med den kända grekiska marmorstatyn Venus de Milo, som numera finns på Louvren i Paris. Och för exakt hundra år sedan, 1916, gjorde denna likhet med en grekisk gudinna henne till en storfavorit bland dåtidens kända skulptörer, som blev alldeles till sig i trasorna över denna kvinna som de nästan slogs om att vilja avbilda.Än idag finns resultaten att se över hela USA – i Washington D.C, Jacksonville Florida, Atlanta, Georgia. Men framför allt i New York. Det är till exempel bara Frihetsgudinnan som slår Audrey Munson ifråga om höjd. En nästan åtta meter hög skulptur, baserad på Audrey Munson, och tillverkad av förgylld brons, tronar nämligen på det fyrtio våningar höga, och mycket pampiga, ”Manhattan Municipal Building”, New Yorks kommunhus, på nedre Manhattan. På natten glimmar hon i skenet av starka strålkastare. Statyn, som är gjord av Adolph Alexander Weinman har titeln ”Civic Fame” (det vill säga en hyllad stadsmedborgare, ungefär) och har beskrivits som ”elegant och ovanligt charmerande”.Men det är långt ifrån det enda stället där man kan se Audrey Munson avbildad. Statyer av henne finns på New York Public Library, ovanför fontänen på Plaza Hotel, vid brofästet till Manhattan Bridge och vid entrén av Brooklyn Museum. Bland annat. Audrey Munson finns kort sagt både lite här och där i staden, om man tittar efter.Hon hyllades och och kallades för ”konstnärsateljéernas drottning” ”den mest perfekta kvinnan i världen” och ”Miss Manhattan”. Hon fick skriva tidningskrönikor, där hon gav goda råd om skönhet och mode. Även om hon inte deltog i tiden suffragettrörelse, så fördömde hon korsetten, och manade kvinnor med ambitioner att bli modell, att tänka på yrket som en business.Men efter att ha hyllats och kallats för ”konstnärsateljéernas drottning” ”den mest perfekta kvinnan i världen” och ”Miss Manhattan”, så föll Audrey Munsons namn, och gärning, i glömska. Redan på sin fyrtioårsdag blev hon intagen hon på ett mentalsjukhus. Där förblev hon ända fram till 1996, då hon avled, 104 år gammal. Men under senare år har alltfler börjat fråga sig vem som egentligen döljer sig bakom alla dessa statyer i New York.I veckans program pratar vi med författaren och journalisten James Bone, som i våras gav ut boken ”The Curse of Beauty”. När han för tre år sedan förstod att det var Audrey Munson som man kunde se i många av New Yorks statyer blev han intresserad och började titta närmare på Audrey Munsons spännande liv.Vi träffar också konstnären Hanna Lidén som bland annat blivit känd för sin utställning ”Everything”, som var ett hedersuppdrag för staden New York och bestod av skulpturer föreställande gigantiska bagels. Och så pratar vi med filmregissören Sara Broos, aktuell med filmen ”Speglingar” som handlar om relationen mellan henne och hennes mamma, konstnären Karin Broos. I hela sitt liv har Sara Broos figurerat i sin mammas bildkonst, men med sin film vänder Sara Broos på blicken och riktar sin filmkamera mot sin mamma istället, för att förstå både henne och sig själv bättre.Veckans gäst är Karin Smeds, stylist och modechef på Cover Magazine.

14 Okt 201654min

Könsneutrala kläder det vill säga plagg som lika självklart kan bäras av henne, honom eller hen är ett fenomen som fått debattvågorna att svalla den senaste tiden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Men spelar det någon roll vilken typ av kläder man sätter på sig, eller vad de kallas? Ja, det gör det, menar många. Vi är faktisk inte så fria i tanke och handling som vi gärna vill inbilla oss. Vi behöver därför en spark i baken ibland för att fundera över vår klädsel.Inom modevärlden – och inte minst inom HBTQ-rörelsen – är det alltfler som alltmer ifrågasätter konventionella klädval. Varför ta till sig något förlegat könsperspektiv, om man istället kan klä sig som man vill, och känner sig som?Många stora modemärken – som bland annat Gucci, Saint Laurent och Burberry – blandar idag självklart manliga och kvinnliga modeller på catwalken, och gör ingen jättegrej av att de bär liknande plagg.Och det finns ännu fler mindre märken som gör samma sak. Stylisten Nicola Formichetti (som var den som var den som klädde Lady Gaga i en klänning gjord av charkuterivaror) har till exempel skapat märket Nicopanda, som han kallar för ”genderless”.Förra året öppnade varuhuset Selfridge's i London en pop-upavdelning som de kallade för ”agender”, det vill säga inget kön alls. Även den stora och breda spanska klädkedjan Zara har hakat på trenden och lanserade tidigare i år en kollektion med tröjor och shorts i neutrala färger som de kallade för ”Ungendered”. Och här i Sverige lanserade nyligen märket Hope en kollektion som de kallar för ”Changes”, kläder som ”hyllar individualitet, inte likformighet”, som de säger.Somliga betraktar detta flytande av gränser som en efterlängtad garderobsrevolution. Andra menar att en uppblandning av ”dam” och ”herr” är ett smart sätt för modemärken att skapa en tydligare märkesprofil, och naturligtvis slå mynt av det hela. Och så finns det förstås de som blir tokprovocerade av tanken på att inte veta vem som är vad.Men det finns också de som säger ”vi har sett det här förut”. Dagens försök till att luckra upp gränser påminner nämligen en hel del om vad som försiggick på 1960-och 70-talet. Även då ifrågasattes klädnormerna på spektakulära vis. Och det ledde faktiskt till en hel del förändringar – eller förbättringar – ifråga om vår syn på vem som ansågs kunna bära vad, och varför.I veckans program berättar vi mer om historien bakom idén om ett unisexmode. Vi träffar också Maja Gunn, konstnär och doktor i modedesign, som i sin avhandling ”Body Acts Queer - Clothing as a performative challenge to heteronormativity” har studerat kläder i relation till frågor om genus och queer. Vi blickar även tillbaka mot 1600-talet, tillsammans med dräkthistorikern Tonie Lewenhaupt, då rosetter i överflöd var ett vanligt inslag i bättre bemedlade mäns garderober. Och så undersöker vi hur framtidens mode och könsroller gestaltas inom sci-fi-genren.Veckans gäst är Patrik Steorn, konstvetare och chef på Thielska galleriet.

7 Okt 201654min

Den här veckan kommer vi bjuda på ett program innehållandes stil, snatteri och en snabbkurs i krishantering. Vi ska nämligen vända blicken mot skådespelerskan Winona Ryder. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. På 90-talet lyste Winona Ryder upp filmer som ”Beetlejuice” ”Edwards Scissorhands”, ”Mermaids” och ”Reality Bites” med sin udda och egna stil, fjärran från de strömlinjeformade blondiner som Hollywood då vurmade för. Winona Ryder kom att representera en alternativ filmstjärna, som med framgång gick sin egen väg.Men, så åkte Winona Ryder dit för snatteri av dyrbara kläder i början av 2000-talet – och drog sig därefter undan. Fast först efter att ha blivit designern Marc Jacobs modemusa, och modell. Tidigare i år frontade hon märkets makeupkampanj.Nu är Winona Ryder tillbaka i rampljuset igen tack vare den hyllade tv-serien ”Stranger Things” på Netflix. Att ge Winona Ryder en bärande roll i en serie som utspelas under 80-talet tangerar det geniala – det är som att titta på en tidsvurpa medan den pågår. Hon har inte förändrats nämnvärt. Vilket förstås gläder alla fans som intresserat följde hennes karriär, när det begav sig första gången.Med sitt mörka kortklippta hår, stora ögon, ännu större rockar och kavajer, tajta sammetsklänningar, grova Doc Martenskängor och rödmålade läppar fångade hon perfekt 90-talets grunge- och indielook. Till en Oscarsgala bar hon en begagnad klänning hon köpt för tio dollar. ”Hon fick det att bli både vackert och cool att vara lite märklig”, som skådespelerskan Emma Roberts säger – en av dagens unga stjärnskott som inspirerats av hennes stil.I veckans program berättar vi mer om Winona Ryders karriär och inte minst hennes stil. Vi tittar också närmare på filmen ”Heathers ”från 1989, tillsammans med filmkritikern Jane Magnusson. I filmen spelar spelar Winona Ryder en av sina tidiga huvudroller. ”Heathers” är en nattsvart satir över högstadietidens maktspel och grupperingar, där ett förmodat självmord får bisarra konsekvenser. Idag har filmen nått kultstatus.Vi pratar också med Åsa Larsson som arbetade som Marc Jacobs PR-chef när Winona Ryders greps för att ha snattat kläder från märket på ett varuhus i Los Angeles. Hur hanterade företaget den skandalen? Och så träffar vi regissören och skådespelaren Alexandra Dahlström, som även hon slog igenom med dunder och brak i tidig ålder.Veckans gäst är Mart Maandi, medietränare och krishanterare.

30 Sep 201654min