Fotbollstränaren – från prasseljackor till prestigeplagg

Stora blommor, böljande landskap och solblekta djurkranier var saker som fascinerade den amerikanska konstnären Georgia OKeeffe och gjorde henne till en av 1900-talets allra mest omtalade. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det i år exakt hundra år sedan Georgia O’Keeffes första konstverk ställdes ut, 1916. För att uppmärksamma det så arrangerar Tate Modern i London en stor utställning med hennes verk – över hundra stycken – i sommar, den börjar den 6 juli och fortsätter fram till den 30 oktober. Där visas, förstås, hennes sensuella målningar av blommor, vars ståndare och pistiller fick fart på fantasin när de först ställdes ut på 30-talet. Mycket tack vare, eller på grund, av hennes PR-medvetne make, Alfred Stieglitz.På Tate Modern kommer man även kunna se blomtavlan ”Jimson Weed, White Flower No 1”, som är känd av en annan anledning. Den såldes nämligen 2014 på auktion för 44,4 miljoner dollar, vilket gör den till den dyraste målningen som sålts på en auktion – den dyraste målningen gjord av en kvinna, vill säga. Den typen av distinktion irriterade Georgia O’Keeffe som alltid framhöll att hon inte var en kvinnlig konstnär, utan en konstnär. Punkt slut. Fast en betydelsefull sådan, förstås. Medveten om sitt värde, och sitt inflytande, var hon. Och inte bara inom konsten.Även hennes livsstil och klädstil har gett bränsle till många modeskapare genom åren, och än idag. Den amerikanske designern Michael Kors sade sig till exempel ha inspirerats av ”Georgia O’Keeffe, blå himmel och sydvästra USA” till den här säsongens kollektion, det vill säga vår- och sommar 2016. Men frågan är om inte den amerikanska modeskaparen Calvin Klein är den mest hängivna beundraren av hennes stil. Redan i början av 80-talet köpte han målningen ”Summer days” från 1936 för en miljon dollar.Georgia O’Keeffe var emellertid måttligt modeintresserad. Däremot hade hon redan från unga år en säker stil. Om än ovanlig, och före sin tid. När hon var sexton år – och hennes klasskamrater klädde sig i det tidiga 1900-talets mode med smala midjor, rosetter och volanger och konstfulla frisyrer – så bar Georgia O’Keeffe en löst sittande dräkt i brunt. Håret var bakåtstruket och samlat i en enkel fläta.Kanske kan man påstå att Georgia O’Keeffe klädde sig som hon kom att måla – med enkel elegans, och utan utsmyckningar. Och den stora inspirationen till sina stilrena målningar av öde ökenlandskap, ofta strösslade med av sand blästrade och sol blekta djurkranier, det fick hon i den amerikanska delstaten New Mexico, känd för sina öppna landskap, skiftande natur och vackra ljus. Det var kärlek vid första ögonkastet när Georgia O'Keeffe besökte New Mexico första gången 1929. Tjugo år senare bosatte hon sig där permanent.I veckans program berättar vi mer om Georgia O’Keeffe och inte minst om hennes förhållande till New Mexico. Vi har pratat med Cody Hartley, chefsintendent på Georgia O’Keeffe Museum, som ligger i Santa Fe i New Mexico. Vi träffar också konstnären och tonsättaren Christine Ödlund som, precis som Georgia O’Keeffe, intresserar sig för blommor och växter, men på ett lite annorlunda sätt. Hon har nämligen skapat musik utifrån plantors kommunikation. Och så tar vi en närmare till på djurkranier och dödskallar.Veckans gäst är Ann-Sofie Noring, vice museichef på Moderna Museet.

20 Mai 201654min

Efter Prince överraskande, och allt för tidiga död, har mycket sagts om hans genreöverskridande musik. Men även när det gällde mode tänjde Prince på gränser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Prince var en artist som var fullständigt orädd för att utsätta sig för beundrande blickar, oavsett avsändare. Han föregick till exempel dagens så kallade "Gucciman" med sådär trettio år. Det vill säga den androgyna stil med kulörta knytblusar och färgstarka plagg för killar som det italienska modehuset Gucci och dess designer Alessandro Michele hyllats för det senaste året. Redan 1988 bar Prince höga klackar och prickig knytblus, med matchande byxor. Den idén hade han kommit på själv.Till skillnad från de flesta artister idag var Prince inte särskilt "modemedveten", eller kanske ska man säga ”road av att klä sig i redan befintliga märken”. Även om han ställde upp som modell för Gianni Versace i slutet av 90-talet. Prince hade egna tankar om hur han ville se ut, och varför. Prince lånade ledigt klädidéer från både kvinnor och män – och matchade det redan från allra första början på sitt, oefterhärmliga, sätt. Många minns än idag med glädje hur han i slutet av 70-talet och i början av sin karriär dök upp, liksom från ingenstans, liten och tanig med bar överkropp, små tjejtrosor, lårlånga stövlar – eller strumpor med strumpebandshållare – kombinerat med halvlångt hår och fjunig mustasch och, inte att förglömma, en elgitarr. En Fender Telecaster. Ett instrument som då vanligtvis hanterades av män av muskulösare sort, åtminstone på det utmanande sätt som Prince poserade och spelade på. Helheten gav ett förbaskat sväng som inte var rock, eller R&B eller disco utan – Prince.En artist som därefter självsäkert fortsatte att tänja på modets gränser genom att uppträda i byxor av spets, blusar med volang uppknäppta ner till naveln och höga klackar – alltid höga klackar. Inte bara det, han fick dessutom denna gränsöverskridande "genderbending" att framstå som sexig – för både kvinnor och män.I veckans program kliver vi in och botaniserar i Princes garderob. Vi tar också en närmare titt på filmen Purple Rain från 1984 – en sorts halvbiografisk historia, med Prince i huvudrollen, om en begåvad musiker från Minneapolis, kallad "The Kid", och hans band "The Revolution", som försöker ta sig fram i karriären. Vi undersöker också fenomenet med hologram, som gör att artister i framtiden kommer kunna fortsätta uppträda långt efter sin död. Och så tar vi reda på vad det egentligen innebär att födas på nytt.Veckans gäst är Naomi Itkes, stylist, redaktör och konsult i modebranschen.

13 Mai 201654min

I veckans program ska vi nosa på hundar, varelser med måttligt modeintresse men med hög trendfaktor. För inte ens jyckar kan helt ducka för modetrender. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tyvärr, vill man inflika. Det är ingen tillfällighet att alltfler chihuahuas och yorkshireterriers överges, eller lämnas bort. Att ha en liten hund i handväskan – något som den tidigare överallt förekommande Paris Hilton bidrog till att lansera över världen – är idag en lika stendöd trend som Paris Hiltons karriär som it-girl. Idag är det snarare franska bulldoggar som bör se om sina pensionsförsäkringar.Hundar har förstås länge betraktats som mer eller mindre moderiktiga, beroende på hur de sett ut. Det visar inte minst konsthistorien, där vissa raser förekommer flitigare än andra, under olika epoker. Kungligheter och societetsmänniskor har ofta porträtterats med ”de allra senaste” modellerna, hundar som har importerats eller korsats fram.Men idag är det snarare inom modevärlden man hittar de trendsättande hundarna. Donatella Versace visar självklart upp sig på Instagram med sin Jack Russelterrier vid namn Audrey på jobbet, gymmet och i poolen. Självklart bär hunden utsirade halsband från märket. Känd från Instagram är även Neville Jacobs, den amerikanske modeskaparen Marc Jacobs bullterrier. Det vill säga de bedårande hundar som ser ut som kompakta grisar med pokerfejs.På sitt eget Insta-konto – som har nästan 190 000 följare – visar Neville Jacobs ofta upp sig i människokläder av husses design. 2015 blev han omslagspojke på den amerikanska tidningen Paper. Samma år blev han kallad för ”den hårdast arbetande hunden i modebranschen” av New York Times, som gjorde, och lade ut, en videofilm om en dag i hans liv på sin hemsida. Tack vare internet och sociala medier sprids även information om modeskapares hundar snabbare idag, och får dem att bli kändisar i sin egen rätt.I veckans program besöker vi en modellagentur för hundar. Idag anlitas nämligen mode- och skådespelarhundar flitigt i allt från film till modejobb och reklam. Vi träffar Christina Röed som har agenturen Dogmodel & Co. Vi pratar också med Agneta Hertbris Bollemark som sedan 20 år tillbaka driver Husdjursspinneriet där hon spinner garn av päls från hundar, katter och andra husdjur. Vi diskuterar även hundutställningar med exteriördomaren Hans Rosenberg från Svenska Kennelklubben. Och så pratar vi med den kanadensiska fotografen och konstnären Shari Hatt som 2004 fick i uppdrag att ta porträttbilder av modeskaparen Alexander McQueens tre hundar – Minter, Juice och Callum.

6 Mai 201654min

På YouTube kan du lära dig att lägga en eyeliner, sticka en tröja eller styla en hijab. I veckans Stil träffar vi fem olika aktörer som har gjort YouTube till sin kreativa plattform. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det var 2005 som denna webbplats öppnade under parollen ”Broadcast yourself”. Idag har YouTube blivit en plats där man kan lära sig allt om det mesta. Där finns allt från kanaler för människor med små specialintressen till stora reklamplatser för några av världens största artister.Framgång på YouTube kan innebära ett rejält klirr i kassan. Att tjäna pengar på att vara en så kallad ”YouTuber” har idag blivit ett nytt drömyrke för många, på samma sätt som många har haft drömmar om att bli artister eller fotbollsproffs.I veckans reportagebaserade program träffar vi fem personer som på olika sätt har nått framgång genom YouTube:Musikern Martin Molin blev världsberömd över en natt genom att spela på sin egenhändigt konstruerade ”Marble Machine”. Maya Nielsen och Julia Dangs modekanal har på tre år vuxit sig så starkt att multinationella företag vill synas och nämnas i deras videor. Nu står de inför möjligheten att avbryta sina studier och satsa på att vara YouTubers på heltid. Thomas Sekelius är 18 år och spelar in sina videos, där han varvar sminktips med personliga berättelser, i föräldrahemmet i Växjö, men drömmer om att flytta till Stockholm eftersom det kommer bli lättare att arbeta som YouTuber där. Bland unga muslimska modeintresserade kvinnor har så kallade ”hijab tutorials” blivit populära – videor som visar hur hijabs kan bäras på oändligt många olika sätt. En av de största profilerna inom hijabmode är Dina Tokio från England. Hon har blivit känd som videobloggare över hela världen, från Kanada till Dubai. Vi pratar också med Edit Brunner från medieföretaget Splay, som har knutit till sig flera av Sveriges största YouTube-profiler och fungerar som en slags manager för dessa nya stjärnor.

29 Apr 201654min

I veckans Stil ska vi bege oss på en färd med världens mest mytomspunna plan, Concorde. Ett flygplan som kunde flyga så högt, och så fort, att inte en enda droppe av passagerarnas drinkar spilldes. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det var inte vilka drinkar som helst som serverades ombord på Concorde, utan dyrbara årgångsviner och champagne av fint märke. Ganska mycket champagne till och med. En miljon flaskor av märket Veuve Cliquot gick åt under de knappt trettio år som planet var i trafik, mellan 1976 fram till 2003.Det är med andra ord fyrtio år sedan Concorde sattes i passagerartrafik. De första kommersiella flygningarna ägde rum den 21 januari, 1976. De gick mellan Paris och Rio de Janeiro, och mellan London och Bahrain. De var båda var fyllda med prominenta personer. Vid ankomsten hälsades passagerarna med luxuösa bufféer arrangerade av ländernas ledare.Men så var Concorde ett plan på hög nivå, även på andra sätt. Concorde var ett samarbete mellan Storbritannien och Frankrike. Det var respektive land som till en början stod för notan, som även den nådde aldrig tidigare skådade höjder.Mer än 200 000 personer var inblandade i Concordes tillkomst och tillverkning, och jämförelsevis så var detta överljudsplan ett lika stort projekt som USA:s rymdprogram. Och det kanske inte bara var en tillfällighet, för Concorde var en produkt av en tid då man ansåg att himlen inte utgjorde någon gräns för vart människan kunde ta sig, eller hur fort det kunde gå."Vi ska nu göra saker som inget annat flygplan kunnat göra. Vi kommer att resa över Atlanten dubbelt så fort som ljudet, snabbare än en gevärskula. Vi kommer att färdas så fort att vi rör oss snabbare än jorden snurrar och världen, den kommer att titta på oss", sade piloten till passagerarna inför den allra sista resan med Concorde, mellan New York och London 2003. Han hade helt rätt. Tusentals människor följde den drygt tre timmar långa färden. Många av dem hade samlats för att se när planet landade, för sista gången. För Concorde var inte bara världens första – och hittills enda – passagerarplan i överljudshastighet. Det var också det stiligaste plan som någonsin gjorts.I veckans program berättar vi mer om Concorde och drömmen om att flyga fort. Vi har träffat Pierre Ziherl, pilot inom Flygvapnet, som berättar hur hög fart känns. Vi möter också Gunilla Björkå och Teertu Vaks Jonsson som arbetade som flygvärdinnor under 1970-talet, en tid då yrket fortfarande omgavs av glamour och äventyr. Och så pratar vi med den flygintresserade författaren och poeten Maria Küchen, som i början av juni ger ut essäboken Att flyga – en bok där hon undersöker de existentiella, teknologiska och kulturella aspekterna av vad det innebär för människan att kunna flyga.Veckans gäst är Robert Aschberg, journalist och programledare.

22 Apr 201654min

Zaha Hadid har beskrivits med ord som djärv, geni och visionär. Hon var en av samtidens mest färgstarka arkitekter och väckte uppmärksamhet över hela världen för både sina verk och sin person. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Det råder ingen tvekan om att den stilfulla – och mycket modeintresserade – Zaha Hadid var en storartad kvinna som lyckades göra en lika storslagen karriär i ett av de mest mansdominerade – och egotrippade – yrken som finns, arkitektens. Som kvinna, född i Irak och utbildad i Storbritannien under det sena 1960-talet gled hon knappast fram på någon räkmacka i den världen. ”Jag är en kvinna, vilket är ett problem för många. Jag dessutom utlänning, ett annat stort problem. Och mitt arbete är inte direkt normativt”, sa hon själv.Zaha Hadid var bara 65 – och på topp – när hon i slutet av mars 2016 avled av en hjärtattack då hon var hon var inlagd på sjukhus i Miami, för att ta hand om en luftrörskatarr.Hon var då inte bara respekterad inom sin genre, utan hade även lyckats med att bli omfamnad av modebranschen. Och inte bara för att hennes look ofta beskrevs som ”drottninglik”. Hon klädde sig för att synas i dramatiskt utformade plagg och accessoarer av designer som Issey Miyake, Junya Watanabe och Prada. Zaha Hadid samarbetade även med olika modemärken, för vilka hon skapade både spektakulära skor och smycken. Inte minst hade hon ett nära samarbete med Karl Lagerfeld och modehuset Chanel.Men oavsett vad det gällde så är hennes stil – ett slags organiskt mjukt flödande former – lätt att känna igen. Kanske kan man likna hennes byggnader vid jättelika abstrakta smycken. De bryter ofta bjärt av mot kringliggande hus, som ser än mer konservativt kantiga ut i jämförelse.Ibland gick formen kanske före funktionen. Att befinna sig i en av hennes vindlande byggnader har jämförts med att när man som barn kände sig lite vilsen när man gick in i ett nytt hus, man visste inte riktigt vad som var fram och bak, eller hur man hittade ut. Men originella är de, och en del av inspirationen till dessa former sade hon sig ha fått från sin barndom i Bagdad, i Irak. En stad som under 1950-talet var en sekulär och kosmopolitisk storstad som bubblade av framtidshopp.I veckans program berättar vi mer om Zaha Hadid och hennes stil, både när det gäller arkitektur och kläder. Vi träffar också Lamija Suljevic, en av Sveriges mest uppmärksammade modeskapare just nu. Hennes kollektioner har en distinkt stil och hennes design är bokstavligen gränsöverskridande. Född i Bosnien använder Lamija Suljevic sig av sitt förflutna för att ta sig in i framtiden. Vi pratar också med möbelformgivarduon Fredrik Färg och Emma Marga Blanch, som drivs av lusten att hitta nya sätt att använda material för att skapa unika former.Och så tar vi en närmare titt på två av 1900-talets mest inflytelserika amerikanska formgivare – Charles och Ray Eames. Ett äkta par som idag kanske mer än något annat är synonymt med en stol, men som genom sin fantasifullhet och lekfullhet, kombinerad med en rejäl dos kunskap, kom att skapa ett nytänkande inom design i stort som lever kvar än idag. I veckan öppnar utställningen Charles och Ray Eames på Bildmuseet i Umeå och vi har varit där på besök.Veckans gäst är Elizabeth Hatz, arkitekt, konstkurator och lektor på KTH.

15 Apr 201654min

Det är inte bara våra kläder som påverkas av modets växlingar, det gör även vår hud. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Eller snarare har inställningen till huden skiftat med tiden och avgjort hur mycket, hur lite – och inte minst vilka delar av den – som vi väljer att visa, eller dölja.Framförallt har åsikterna om hur mycket hud en kvinna bör visa varit många, och starka, under årens lopp. Men även män har varit bundna av etikett, och klass. Men i en stor del av världen – inte minst här i väst– har man under historien varit rörande överens om en och samma sak – att en bra hud är en ung hud. Inte sällan har idealhuden dessutom varit sparsamt exponerad – och blek.Då huden peakar ganska tidigt i livet, för att därefter bli allt tunnare och torrare och mindre elastisk – och därmed rynkig och skrynklig – så har strävan efter att bibehålla dess spänst och ungdomliga utseende föranlett en hel del fantasifulla åtgärder för att locka fram en look av fräschör. Något som man försökt uppnå genom allt från att täcka den med tyg till smörja in den med saker som citronavkok, mjölk, urin och avföring från olika djur.Att som idag självklart exponera stora delar av huden – armar, ben, rygg och mage – och till och med rumpans myntinkast – är ett förhållandevis nytt fenomen. Det är bara sjuttio år sedan fransmannen Louis Réard ställde till med en sorts nakenchock, och började flytta fram gränserna för vad som var okej att visa. I juli 1946 lanserade han ett nytt badklädesplagg kallat ”bikini”. Men han hade svårt att hitta en modell som ville ställa upp. Han fick istället anlita en professionell nakendansös från den kända revyteatern Casino de Paris.I veckans program pratar vi med Ulrika Dahl, docent i genusvetenskap, för att ta reda på hur kvinnligt kodade kläder, som exponerar mycket hud, kan få en ny och modern betydelse. Vi tar också en närmare titt på en annan sorts hud – läder. Vi har träffat Eva Jangen, som driver en second handbutik full av gamla skinnjackor. Och så tar vi reda på varför rumpan har hamnat i fokus när det gäller nya typer av skönhetsbehandlingar.Veckans gäst är Christoph Martschin, hudläkare.

8 Apr 201653min

Radarparet Thelma och Louise dök upp på vita duken för exakt tjugofem år sedan våren 1991 i en film som skrällde till ordentligt och gav upphov till en oändlig mängd diskussioner. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Var Thelma & Louise en våldsam manshatarfilm? Var det en nyskapande feministfilm? Var det en komedi? Var det en tragedi? Var det en film som lurade unga kvinnor till att ta till vapen? Eller var det början på en ny tid för en annan sorts kvinnoroller på film?Klart stod i alla fall att det var en succé. Filmen drog inte bara en oväntat stor publik, och höstade in bra kritik. Den kammade även året därpå hem sex Oscarsnomineringar. Båda huvudrollsinnehavarna – Geena Davis och Susan Sarandon – blev nominerade som bästa kvinnliga skådespelare och Ridley Scott som bäste regissör. Men Oscars-statyetten gick till bästa originalmanus.Callie Khouri heter manusförfattaren. Hon jobbade i början av 90-talet som producent av musikvideor till rockartister, men hon var less på att se lättklädda kvinnor åma och kråma sig framför kameran som en sorts levande accessoarer till manliga artister. På sin fritid började hon skriva på ett manus för att lätta på trycket. Hon började spinna på en historia om vänskapen mellan den unga, naiva och slarviga hemmafrun Thelma (spelad av Geena Davis) och den äldre, tillknäppta och luttrade servitrisen Louise (spelad av Susan Sarandon). Båda instängda i en småstad och tillsammans med män som inte gjorde dem särskild glada. För att pigga upp sig bestämmer de sig för att resa iväg med Louises bil för att tillbringa helgen i en lånad stuga. Dit kommer de emellertid aldrig...I veckans program berättar vi mer om Thelma & Louise, dess inflytande och tidsandan som rådde då filmen kom. Vi tittar också närmare på en av filmens manliga stjärnor: Brad Pitt. Vi undersöker också hur vägen och bilen har symboliserat frihet och rörlighet på film och i litteratur. Genom åren har det producerats många berättelser som skildrar människor i rörelse på vägarna. Men ganska få av dessa har varit kvinnor. Och så träffar vi Kitty Karlsson, som kör en likadan bil som Thelma och Louise – en Ford Thunderbird.Veckans gäst är Maaret Koskinen, professor i film vid Stockholms universitet.

1 Apr 201654min