Min son är död, säger hon i förbifarten: Lubna El-Shanti, Sumy

Utrikeskrönikan 4 september 2024.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

Sumy, onsdag.

Vi går skyndsamt längs en gata här i Sumy, jag och min ukrainska kollega, alltid lite sena, alltid bråttom, alltid på väg.

Jag fipplar med diktafonen, svarar på ett meddelande i mobilen, tänker på frågor jag ska ställa till dem som vi snart ska träffa, de som flytt sina hem från gränsbyarna här i regionen, funderar på om jag kommer hinna skicka iväg ett inslag innan internet försvinner på grund av de ständiga strömavbrotten. Är det förresten normalt att det är så här varmt i september, 30 grader? Tankarna snurrar.

– Ursäkta, vet ni var nummer 167 är? Jag lyfter blicken, kvinnan ser undrande på oss, rättar till sitt vita huckle, ansiktet vänligt, rynkorna många.

Synd att vi inte har någon tid och inte heller någon aning om adresser här, hinner jag tänka men ångrar mig i samma stund. I stället tar jag och min kollega fram kartan i mobilen och försöker lista ut var husnummer 167 ligger.

– Det ska vara ett militärt hjälpcenter, förklarar hon.

Vi tar riktning mot adressen men tankarna är på annat håll, på nästa steg, på nästa intervju, på nyhetsflödet. Kvinnan går bredvid, tackar oss för att vi hjälper till. Jag tänker på mitt.

– Att det ska vara så svårt att hitta, min son är död, annars skulle jag inte behöva gå dit.

Hon säger det liksom i förbifarten, kanske för att bevara oss från sin sorg, inte störa i onödan, kanske för att det inte längre är uppseendeväckande.

De är så många nu, de som har förlorat, alla mödrar, fruar, vänner, syskon, alla känner någon. Alla förbigående vi möter längs gatan, hon som nu går in en matbutik, busschauffören, han som sopar en portingång, tonårstjejerna på bänken.

Gårdagens attack mot en militärskola i Poltava, över 50 döda, över 200 skadade, en av de dödligaste sedan invasionens början. Ett ögonblick, en ballistisk robot – kvar är de sörjande.

Vi går tyst längst gatan, långsamma steg, varför skynda, det andra känns mindre viktigt nu.

– När då? frågar jag efter en stund.

– Han stupade för fem månader sedan, säger hon lågmält, tittar ut i luften.

På centret ska hon fylla i blanketter för att få kompensation, inte för att det finns något i hela världen som kan kompensera hennes förlust.

Sorg som inte syns, men som alla bär på, som man inte alltför ofta pratar om i det offentliga, vad ska det vara bra för?

167 står det på gatskylten. Vid ingången står en äldre man och röker, kanske ska även han till centret för att fylla i blanketter.

– Tack, säger kvinnan innan hon går in genom grinden och vi, jag och min kollega fortsätter till vårt, nästa steg, nästa hållpunkt.

Lubna El-Shanti, Sumy
lubna.el-shanti@sverigesradio.se