Källan till de fasansfulla skriken på gymmet helade mig: Moa Kärnstrand, Peking

Utrikeskrönikan 2 februari 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stevns onsdag.Nä, vänta lite, Steowns. Eller kanske heter det Stevns?Äh, det ligger så nära Köpenhamn. Vi säger Köpenhamn, onsdag. För hur man uttalar namnet på den lilla lantliga kommunen några mil söder om Köpenhamn, har jag inte riktigt kommit underfund med. Jag berättade för en dansk kompis att jag skulle dit i veckan på reportagejobb, men hon förstod faktiskt inte vart jag skulle. Det stavas Stevns, men uttalas alltså Steouwns. Tror jag.Såhär säger Google.Jag tror jag ska försöka undvika att säga namnet på kommunen i mitt reportage.Hursomhelst. Som Danmarkskorrespondent är det många som frågar: hur kan du begripa vad de säger?Men, kära vänner, det är ju inte det som är problemet. Att förstå danska är inte svårt. Man lyssnar bara på vad de säger, så ger det sig.Det svåra, snarare, är att försöka ta sig genom de danska diftongerna, de där glidningarna från en vokal till en annan, utan att köra i diket. De där ao, eo - och ja, det är svårt även för en skåning. Det där med danska och skånska är bara en gammal skruttig fördom.Senaste veckan är det egentligen inte Stevns som varit mitt största danska problem. Det finns ett annat danskt ord jag gått och övat på men inte fått till. Google, hur säger man ”jag är mycket irriterad”, på danska?Det är ju svårt att bemästra, danska. De säger att det är ett av världens svåraste språk att lära sig. Och jag tror dem. Och ærgrer, att vara otillfreds, lite småirriterad, skulle kunna vara danskans svåraste ord, i all sin skenbara enkelhet. Och det ærgrer mig att inte kunna uttala det ordentligt - trots att jag gått och övat hela veckan.Så kanske är det när man är småsur i Stevns - när man ærgrer sig i Stevns - som faktiskt var fallet i veckan, kallt och blåsigt som det var - att det är då som det blir alldeles uppenbart att jag inte är och aldrig kommer bli, riktigt dansk.Samuel Larsson, Köpenhamnsamuel.larsson@sverigesradio.se

2 Feb 20223min

Utrikeskrönika 1 februari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Belgrad, tisdag.Veganskt eller kött? frågade servitören medan han slätade ut den vita duken. Veganskt, varför frågar han det, tänkte jag och svarade instinktivt kött.Jag gillar att ta seden dit jag kommer och Balkan är erkänt köttfixerat. På frukostbuffén tidigare samma dag var riven vitkål det enda gröna alternativet till chark- och ostprodukterna.Men på restaurangen på tennisstjärnan Novak Djokovic familjeägda tennisklubb blev jag medveten om ett annat Belgrad: det stod inga askkoppar på bordet och menyn bestod av quinoa och avocado.Där dominerar Novak Djokovic renlevnadsideal. Den serbiska tennisstjärnan ser sin kropp som ett tempel. Hans diet rapporteras vara till stor del vegansk, gluten- och sockerfri, och han börjar sin morgon med yoga och ett glas vatten.Tennisstjärnan hade hälsoproblem som ung, och säger själv att det var först när han ändrade livsstil som han blev av med de problem som hindrade honom från att bli bäst.Djokovic kultiverar samtidigt en andlig sida, där han gett utryck för New Age-liknande ideal. Han laddar sin kropp med positiva joner, tror på telekinesi och telepati och var nära att avstå en armbågsoperation eftersom han tvivlar på modern medicin och sätter sin tilltro till kroppens egna förmåga. Djokovic vaccinmotstånd, som antagligen kan förstås ur det perspektivet, är efter att han stoppades från spel i Australian Open, numera världskänt.Bortsett från de mest excentriska egenheterna uppfattar jag Djokovic inställning som hyggligt vanlig på Balkan. För parallellt med tidigare nämnda köttvurm existerar också en närmast helig syn på det naturliga, oförstörda. Närodlat, ekologiskt, fritt från gifter. En påse grönsaker från den egna odlingen kan vara det finaste man kan ge till en vän.Och i en region där miljöförstöring är ett stort problem, där luften är svår att andas hela vintrarna på grund av kolkraft och bilavgaser, kan man förstå var en sån rörelse hämtar kraft. Många pratar om det som odlas på industriell skala som giftigt och onyttigt. En person berättade att han aldrig dricker lokal öl, för att ha inte litar på vattenkvaliteten. En låg tilltro till myndigheter och institutioner gör säkert sitt.Hur befogad oron är vet jag inte, men skandalen för några år sen, när det avslöjades att företag sålde produkter i Östeuropa med sämre kvalitet än i Väst, trots att det enligt förpackningen skulle vara samma produkt, ger väl visst stöd för uppfattningen.Ett annat uttryck den här medvetenheten tar sig är de stora protester mot litiumutvinning som pågått i Serbien i flera månader. Demonstranterna vill helt stoppa all framtida utvinning som man säger kommer förgifta grundvatten och förstöra odlingsbar mark.Miljödemonstrationer som Novak Djokovic såklart har stöttat.Filip Kotsambouikidis, Belgradfilip.kotsambouikidis@sverigesradio.se

1 Feb 20223min

Utrikeskrönika 31 januari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bergen, måndag.Jag är inte från Norge, jag är från Bergen. Talesättet dyker upp i flera olika sammanhang på min resa till Norges näst största stad. Vackert belägen på norska västkusten och sommartid, när det inte är pandemi, ligger kryssningsfartygen i kö på väg in i hamnen. Sista veckan i januari är det dock regn, kraftig vind och dimma som ligger tät - så ur den aspekten är Bergen just de här dagarna inte så gästvänlig. Annars en populär turiststad med en stolt tusenårig historia. Under 700 år var Bergen Norges största stad. Vissa historiska dokument pekar på att Bergen under 1500-talet till och med var Europa största stad.Men 1814 kom en vändning. Då gick Norge in i union med Sverige, Norge fick sin grundlag och nationaldag som firas så ståtligt 17 maj och makt och pengar styrdes mot dåvarande Christiania, numera Oslo, som fick tillbaka sin status som Norges huvudstad. Och det där sved hos Bergensarna.Jag är inte från Norge, jag är från Bergen, låter talesättet. Och det väcker min nyfikenhet. Förklaringen går att hitta i stadens långa och stolta historia. Den är inte glömd. Bergensare talar gärna om sin historia fram till 1814, sen är det tystare, säger Morten Hammerborg, professor i historia vid högskolan på Vestlandet med glimten i ögat. Han har till och med skrivit en bok om fenomenet Bergensaren.Jag är inte från Norge, jag är från Bergen.För även om Bergen inte är störst längre, så är känslan djupt rotad att Bergen är något alldeles speciellt. Här håller man på sitt och argumenterar mycket och gärna för sin sak - så låter den generella förklaringen. Det kan också visa sig när det ska fattas beslut, till exempel, om stadens infrastruktur.En diskussion om att bygga spårvägstrafik över den världsarvsklassade Bryggen har hamnat i långbänk, skapat politisk kaos och infekterad stämning. Så starka känslor att det finns de som undviker att diskutera frågan med vänner och släktingar för att inte bli ovänner.Planerna på att bygga den så kallade Bybanan över Bryggen i Bergen är en så pass lång historia att det kräver ett eget reportage. Diskussionen har pågått i minst 15 år. Ett politiskt beslut fattades strax innan jul om att bygget ska bli av, men på gatan möter jag Bergenserare som inte alls nöjer sig med det. Diskussionen måste gå vidare säger de med emfas, andra menar att resten av Norge skrattar åt hela historien och att något liknande aldrig skulle kunna hända på andra platser i Norge. Jag är inte från Norge, jag är från Bergen. Ett talesätt som sätter en del av Bergens historia i ett sammanhang. Om det blir spårvägstrafik över Bryggen återstår att se. Runt 2030 kan bygget vara klart om inga beslut rivs upp och motståndarna får liv i debatten igen.Carina Holmberg, Bergencarina.holmberg@sverigesradio.se

31 Jan 20223min

Utrikeskrönika 28 januari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag. När vi nu går in i det tredje året i pandemin slås jag av hur lite som har lyckats förutses, och hur många oväntade effekter pandemin har fått, direkt och indirekt. Vem hade till exempel kunnat förutse att världens främsta tennisstjärna skulle flyga hem från Melbourne utan att ha deltagit i Australien Open – på grund av en ickevaccination.Och hade någon kunnat förutse att en liten städfirma i Jönköping skulle få lägga ner på grund av olika syn på vaccin mot covid-19? För att, som P4 Jönköping berättat om, de anställda inte vill vaccinera sig, och kunderna, många äldre, säger nej tack till att ta emot ovaccinerade städare i sina hem. Ännu ett företag som drabbas i pandemin, men av orsaker vi inte såg komma. Och hade någon förutsett hemmajobbets alla situationer, där chefer och medarbetare håller möten framför datorskärmar i barnrum, med hyllor fulla av leksaker och gosedjur i bakgrunden?Ingen med den livligaste fantasi hade kunnat tänka ut hur en advokat i Texas på några få timmar skulle bli världskänd, men inte igenkänd, då han i ett zoommöte i ett rättegångsärende ofrivilligt uppträdde med kattfilter. Citatet ”I’m not a cat” får nu miljontals människor, med bara en av många gemensamma pandemireferenser, att dra på munnen.Inte heller regeringar, varken i demokratiska eller mindre demokratiska länder, har kunnat förutse människors agerande när man beslutat om olika åtgärder för att stävja smittspridningen. Kanske hade Putin och kompani tänkt om om de i förväg vetat följderna, när de på grund av ökande smittotal och dödstal beslutade om en arbetsfri vecka i november.Tanken var förstås att medborgarna skulle stanna hemma och sluta beblanda sig med varandra. Istället valde tusentals ryssar att sätta sig i bilar, på bussar, tåg och flyg, för en extra semestervecka vid Svarta havskusten och andra soldränkta resmål utomlands. Oförutsägbarast av alla är kanske ändå viruset. Att det skulle mutera igen visste vi. Ändå blev en hel värld tagen på sängen av omikron och dess explosionsartade smittspridning. Så vad händer härnäst? Ja, det vet vi förstås inte. Vi har fått vänja oss vid oförutsägbarheten och kan bara hoppas att nästa överraskning blir något positivt . Att det kommer hända mer i den här pandemin som vi inte hade förutsett är kanske det enda vi vågar säga säkert. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

28 Jan 20222min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kanske var det den vita butiksbilen som plötsligt dök upp runt hörnet som fick minnena att komma tillbaka. En butiksbil! Det hade ju min mormor på landet.Den kom där på grusvägen ett par gånger per vecka och jag minns känslan när den stannade och man fick stiga upp bland de välfyllda hyllorna och välja färgen på Jaffa lemonad, sockrade bakverk som kallades grisar och kanske en liten ask salt salmiak.Tänk att ni har såna fortfarande! sa jag glatt överraskad till Aida, där vi stod framför hennes hus i den lilla isolerade bergsbyn på den portugisiska landsbygden. Så du blir påmind om din barndom? Det är bra sa hon och log. Hon hade precis visat mig det dyraste hon har. De frodiga betesmarkerna, det rena vattnet, korna, hönsen, hundarna och det lilla trädgårdslandet.Hon hoppas att jag ska förstå varför hon är så rädd att allt det här ska gå förlorat. Att de gröna kullarna där hon och hennes man fortfarande vallar sina djur ska försvinna, att markerna ska trasas sönder att vattnet ska förgiftas. Aida tänker göra allt hon kan för att stoppa planerna på gruvan som planeras bara några kilometer från hennes hemby. En förändring som hon känner hotar hela hennes sätt att leva.Eller så var det helt enkelt de där plastpinnarna och rören som stod utplacerade i den torra tallskogen. Pinnar som skvallrade om att någon gått omkring och mätt och kalkylerat och märkt ut var en förändring skulle ske. Här i norra Portugal - en ny gruva - hos mig i norra Sverige en gång för länge sedan - ett nytt bostadsområde.Och plötsligt minns jag. Minns hur jag hoppade mellan tuvorna och över den porlande lilla bäcken i min skog. Där någon gått och mätt och kalkylerat och märkt ut med plastpinnar. I min skog! Jag minns hur jag såg mig snabbt omkring - greppade tag i en av de oranga pinnarna, slet upp den ur marken och slängde den så långt jag kunde med mina taniga armar. Så fick man inte göra förstås, det kändes i magen och länge oroade jag mig för att någon vuxen skulle upptäcka vem som gick och förstörde deras arbete varje dag.Men, tiden gick och inget hände förutom att de där husen byggdes tillslut. Och jag glömde bort hur skogen varit utan dem. Jag tror att Aida hade rätt. Att mina glömda barndomsminnen plötsligt kom tillbaka gjorde det lättare att förstå henne. Jag har ju också fyllts av samma känslor som hon en gång. Här ska ingen komma och planera och bygga nytt och förstöra det jag älskar. Bygg nån annan stans - inte på min bakgård!

27 Jan 20223min

Utrikeskrönikan 26 januari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Dakar, onsdag.I går kväll satt jag på en restaurang. Det var livligt och animerat. På storbild visades matchen Senegal – Kap Verde. Jublet steg när Senegal gick segrande ur matchen och vidare i Afrikanska kuppen som just nu spelas i Kamerun. När jag såg mig omkring så såg jag stolta och glada senegaleser. Just häromdagen avslutade landet sina lokalval till över 500 församlingar, ett öppet och fritt val utan större oroligheter.Presidentens koalition fick en örfil när oppositionen vann i de större städerna i Senegal. En fotbollsseger och lyckade lokalval som speglar hur stark demokratin ändå är i detta land på randen till Atlanten, kunde det vara bättre?Senegal är på många sätt ett rätt stökigt, fattigt och skräpigt kaotiskt land, men samtidigt ett som har bra förutsättningar. Folk kan tala fritt, det är lätt att jobba här, aldrig en massa strul med övernitiska poliser, folk är vänliga och ofta villiga att intervjuas. Landet är huvudsakligen muslimskt, men det finns stor tolerans mot andra religioner och den islam som dominerar här är inte särskilt konservativ.Dessutom känns det i jämförelse med många andra länder som ett säkert land, man känner sig trygg här. Men orosmolnen tornar upp sig. En av mina senegalesiska kollegor fick nåt bekymrat i blicken när han fick höra talas om militärkuppen i Burkina Faso. Det är inte bra, sa han och skakade på huvudet. Burkina Faso är inte ett grannland, men ligger i samma Sahel-bälte som Senegal. Och i den här regionen är allt fler länder under press. Det har nämligen varit militärkupper i Mali och Guinea, bägge grannländer.Pressen på Mali och Burkina Faso består i hårdföra islamistiska grupper som stöds av al-Qaida och Islamiska staten. Det har bara blivit värre, våldsammare och spridit sig mer. Även länder som Elfenbenskusten och Benin har drabbats av attacker i dess norra delar. Jag minns ett samtal jag hade i Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad, för många år sedan. Det var kort efter de första terrorattackerna mot ett hotell och en restaurang där, det som var starten på våldet.Burkina Faso hade fram till dess besparats helt och ansågs vara en av de säkrare länderna att resa i, och dessutom med världens trevligaste människor. Faktiskt. Han jag pratade med sa att burkiniernas vänlighet nu straffat sig när man gett utrymme för hårdföra islamister. Men han sa också: Vi har koll. Folk här sympatiserar inte med islamisterna.Men idag kan vi konstatera, det hjälpte inte. Burkina Faso är idag direkt farligt att resa i, och terrorn hotar själva statsbildningen. Det här vet folk i Senegal också. Jag frågade en kollega här om terrorhotet är något som Senegal oroas av. Ja, svarade han, men myndigheterna har koll. Det är i sådana stunder man önskade at han hade rätt. Att Senegal får fortsätta att vara det det i denna turbulenta region. Öppet, fritt och demokratiskt. Det senegalesiska undantaget.Richard Myrenberg Dakarrichard.myrenberg@sverigesradio.se

26 Jan 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Moskva, tisdag.I en intervjubok från år 2000, strax innan Vladimir Putin för första gången valdes till Rysslands president, beskriver han sin uppväxt i kommunalkan, gemensamhetslägenheten om 20 kvadrat på Baskovgränd i dåvarande Leningrad.Det var kallt och mörkt och usligt. Toaletten fanns inklämd i trapphuset. Och det var där, berättar Putin, i det trånga utrymmet i trappavsatsen, som han lärde sig förstå vad uttrycket "inträngd i ett hörn" betyder.En människa som känner sig trängd, inträngd, omgärdad intar gärna försvarsposition. Det har Vladimir Putin gjort sedan han blev president, för 22 år sedan, och alltmer intensivt.Det började med hotet från vad som sades vara tjetjenska terrorister och så inleddes kriget i delrepubliken Tjetjenien. Sedan var det hotet från de frispråkiga tv-kanalerna som kritiserade och häcklade makten hej vilt och därför togs de över av Kremllojala ägare. Därefter har det fortsatt på samma sätt med yttre och inre hot som måste avvärjas, tillintetgöras.Därför sitter Rysslands mest framträdande oppositionspolitiker Aleksej Navalnyj i fängelse. Därför har en organisation som Memorial som tar fram sanningen om människorättsbrott, historiska och nutida, likviderats och därför klassas en lång rad kritiskt rapporterande medier som utländska agenter.Och det är därför som rysk militär nu mobiliserar vid grannlandet Ukrainas gräns. Eftersom Vladimir Putin känner sig trängd, och sviken, av den västliga försvarsalliansen Nato, av det som i Ryssland brukar kallas för "det kollektiva väst" och av ett grannland, en forna Sovjetrepublik, Ukraina, som valt att vända sig västerut snarare än österut i sin strävan in i framtiden.Om hoten, som Vladimir Putin ser dem, verkligen finns där, eller inte, spelar ingen roll. För vi kan nog utgå från att han själv är och har blivit alltmer övertygad om att de är på riktigt.Frågan omvärlden nu måste hantera är hur mycket hänsyn den ska visa den ryske presidentens upplevda känsla av att vara inträngd i ett hörn. Ett svårt val eftersom bristande hänsyn i värsta fall kan leda till krig. Nu finns det de som tvivlar på att Vladimir Putin faktiskt är redo att gå i öppet krig med Ukraina. Av den anledningen att det är ett krig det finns en risk att förlora. Också på hemmaplan. En munsbit utan blodsspillan som i fallet med annekteringen av den ukrainska Krimhalvön hyllades av många ryssar. Ett riktigt krig där ryska soldater återvänder hem i likkistor riskerar att inte bli lika populärt. Och häri ligger också problemet i att leda ett land där makten inte byts ut genom demokratiska val. I ett sådant land innebär varje förändring bortom den egna kontrollen ett hot på liv och död. Utvägarna är begränsade och i slutändan finns alltid risken där – för ett krig, eller, en revolution.Johanna Melén, Moskvajohanna.melen@sverigesradio.se

25 Jan 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel måndag,Som EU-korrespondent blir det väldigt många politiska möten med män i kostym och kvinnor i dräkt. Oftast är det intressant men ibland är det ändå skönt att lämna Brysselbubblan och göra helt andra saker.Och det är precis vad jag har gjort de senaste dagarna, i slutet av förra veckan.Jag har lekt paparazzi och käkat mjölmaskar.Det hela började med en roadtrip tillsammans med kollegorna från SVT och TT.Vi skulle alla åka från Europaparlamentet i Strasbourg till miljöministrarnas möte i Amiens i norra Frankrike och tänkte att det var en bra idé att samåka.I det här jobbet blir det ibland lite ensamt så det var kul med sällskap. Särskilt som vi fördrev den fem timmar långa bilresan med frågesport.Vilka är de 10 största städerna i världen? De 10 störta länderna till ytan? De 10 största målskyttarna i Champions League? Och lite arbetsskadat kanske, blev det också det här:Ett quiz om vilka 10 stats- och regeringschefer som suttit längts på posten i EU, nördigare än så blir det väl inte.Men än bättre skulle det bli när vi kom fram till Amiens – den franske presidenten Macrons hemstad.Kollegan från TT hade förberett en rundvandring i presidentens fotspår.Och likt värsta paparazzis började vi med att snoka upp Macrons gamla hus. Vi hade bara gatunamnet att gå på men en äldre dam som vi träffade berättade lite viskande att jodå, Macrons pappa bor kvar längre upp på gatan. Leta efter en stor och lite sliten fasad, sa hon. Det brukar stå en Renault Mégane på garageinfarten.Mycket riktigt, några hundra meter längre fram, fanns ett större hus, med en Mégane utanför.Tre selfies senare gick vi ytterligare en dryg kilometer och kom till Macrons gamla skola där han ju träffade sin fru, den 24 år äldre läraren Brigitte.Men Macrons hus och skola i alla ära, det allra mest intressanta på den här resan återstod. Dagen därpå, i samband med miljöministermötet, skulle Frankrike visa upp ett av sina senaste gröna projekt. En insektsfabrik. Där de planerar att tillverka proteinprodukter av mjölmaskar.Dels för djurfoder men också för mänskligt bruk, i form av proteinbars, shakes, och annat.Helt ärligt blev jag inte jättesugen efter att ha sett de svarta centimeterlånga krypen kräla omkring i genomskinliga lådor. Men efter att kollegan från SVT smakat av varan i sitt inslag så kunde såklart inte Sveriges Radio vara sämre. Och inte heller TT.Och faktiskt, chokladbaren som innehöll 12 procent mjölbagge, smakade helt okej.Det är det här som är det fantastiska med mitt jobb. Det handlar inte bara om politiska möten med män i kostym och kvinnor i dräkt. Ibland handlar det om att käka mjölmask.Andreas Liljeheden, i Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

24 Jan 20223min