Vad säger israeler om kriget? Love Lyssarides, Tel Aviv

Utrikeskrönika 11 januari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, tisdag.Ni vet den där sjunkande känslan när man för sitt liv inte kan komma ihåg vad den man pratar med heter. Här i Tyskland är potentialen för den sortens socialt famlande oj, så mycket större. För efter nästan två år med corona-decimering av personliga möten, konferenser och intervjuer så ska jag, när jag till slut släpps ut bland folk igen, inte bara minnas deras namn utan också huruvida vi hade avancerat till du-status, eller om vi fortfarande är på ni-nivå med varandra.För att lämna ”Sie” bakom sig och bli ”Du” med varandra är ett stort steg i en relation här, och om jag niar personen nu, när vi tidigare duat varandra, så kan en isande vind dra in över samtalet; vadan detta plötsliga avståndstagande?Om jag tvärtom duar fastän vi tidigare niat varandra tränger jag mig på min samtalspartner med en kanske helt oönskad närhet.Båda blir alltså helfel, så i väntan på att motparten kläcker ur sig ett avslöjande pronomen babblar jag på medelst katten-kring-het-gröt-språket. Ungefär så som det måste ha låtit i Sverige på 60-talet, när man hade lagt bort titlarna men ännu inte var bekväm med att dua.”Ska det åkas till Frankrike, är det till att besöka Paris då?”, och liknande urlöjliga formuleringar medan hjärnan skannar efter ledtrådar i konversationen.Det finns förstås ett antal tyska tumregler som borde hjälpa;Man duar barn, grannar om de inte är mycket snofsiga, när man sportar, i bastun, i dotcom-branschen, och om man är med schweiziska armén på över 3.000 meters höjd . Eller, för den delen, om man är socialdemokrat, de 420.000 SPD-medlemmarna duar varandra, inklusive förbundskansler Olaf Scholz, av tradition. Det sägs ha varit det som en gång i tiden fick Angela Merkel att istället välja att gå med i kristdemokraterna.För där, hos CDU, där nias det, liksom antagligen på dotcom-företagets ekonomiavdelning, man niar polisen för annars kan man få böter, liksom i affärer och restauranger, om det nu inte rör sig om berlinsk hipsterpizzeria .Ju mer jag synar reglerna desto mer inser jag att de inte är till särskild stor hjälp, och inte blir det lättare av Tysklands mustiga regionala varianter, som att man i Hamburg kombinerar ”Sie” med förnamnet medan det i München kan vara precis tvärtom; Du, Salzinger, kan du skicka mjölken, kan det låta.Men klart är att niandet är på nedåtgående här, det slår flera undersökningar fast, och som utlösare pekar man ofta ut möbeljätten som slår mynt av sitt svenska arv.När IKEA började dua kunderna här bröts helt ny mark, nu har flera storföretag följt efter. Men inte ens ni-dödaren Ikea vågar gå hela vägen. För medan DU uppmanas provligga en ny säng och piffa till DITT badrum där du kryssar runt i varuhuset, så växlar högtalarrösten snabbt över till NI när det handlar om en felparkerad bil. Att förmana i du-form, där går ändå gränsen för tyskarna, det är väl anledningen. Men visst blev det plötsligt lite kyligare här i köksavdelningen? Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se

11 Jan 20223min

Utrikeskrönika 10 januari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul måndag.Det är tidigt på morgonen. Det är ju det ibland, typ en gång varje dygn. Vaknar, hör båtarnas grova bröl till tutor på Bosporen. Ett av alla Istanbuls ljud.Kan inte somna om.Skannar de vanliga husorganen för en Mellanösternkorrespondent men blir snabbt uttråkad, elände, elände och så lite mer elände. Klickar in mig på Instagram och får frälsning. Inser hur lyckliga alla människor är.Här i Istanbul, i Bagdad, i Tel Aviv, Stockholm och Luleå.Tänk alla lyckliga par som ivrigt delar det som ska se ut som glimtar av deras kärleksfulla vardagsliv. Ett vardagsliv som består av romantiska promenader i strandbryn, bubbliga drinkar på mysiga restauranger, handhållande i solnedgång, uppklädda välartade barn och kärlek, familjemys- massor av kärlek.Alla är så kära.Var är alla Norénförhållanden, var är bråken, dramatiken. Okej, man kanske inte lägger upp en selfie med stirrande ögon och rufsigt hår med texten ”har just bråkat med hustrun, hon förstår ju ingenting och jag förstår ännu mindre” - men visst hade det varit befriande.Istället är det mys, sprakande brasor, resor och gemensamma aktiviteter.Härligt. Härligt alltså.Tänk vad bekantskapskretsen är lycklig och vad skönt att man får ta del av det. Krypa in i andra människors varma famn. Tills det anas en spricka, en krackelering.Par X lägger inte längre ut några bilder tillsammans. De som var så kära, gjorde så mycket och betydde allt.De har gått skilda vägar.Hur kunde de, jag menar, de var ju så lyckliga- det kunde man ju se. De var ju de som betygade varandra mest kärlek av alla.Nu är de istället lyckliga, på varsitt håll, över olika fantastiska maträtter de äter, sina vänner de äntligen fått kontakt med eller varför inte lite egen-tid.Kanske de till och med går så långt att de låter meddela den i socialmedier ljummet intresserade bekantskapskretsen hur många poäng de skrapade ihop i helgens ”På Spåret.”Intresseklubben antecknar och imponeras.Det de undviker att berätta är alla terapitimmar, sömnlösa nätter av ångest och bottenlös sorg. Ångesten som kramar hjärtat som en boaorm stryper sitt byte. Pressar luften ur lungorna.Men det kan man inte skriva på insta. Då kan någon tro att man är en galning. Fast man vill ju samtidigt också vara en galning. Fast rätt sorts galning. Tänker på alla bilder på vinterbadare. Men vad är det här.Har det blivit lag på att visa hur stursk man minsann är i baddräkt och yllemössa. Arvet från vikingarna.”Titta på mig, jag kan bada fast det är jättekallt och jag är jättemodig.”Fast i själva verket är det nog bara jag som på min kammare blivit lite bitter, likt räven säger surt. Vad är att vinterbada i Bosporen liksom.Nåja, jag får återgå till de där fartygens bröl i Bosporen - undrar om sjömännen tänker vinterbada när de når sitt mål i Svarta havet.Johan-Mathias Sommarström, Istanbuljohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

10 Jan 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, fredag.Det här är ett slags kärleksbrev till en tunnelbana.För det är ju något speciellt med Londons tunnelbana, världens äldsta. Tillochmed själva kartan över alla linjer har vunnit designpriser, nere i de slingriga gångarna tog britterna skydd från bombräderna under andra världskriget, gatumusikanters toner ekar och studsar mot kakelplattorna i olika färger.Många av er som lyssnar har säkert suttit på något av tågen – och kanske irriterats över hur mobiltäckningen är nästan obefintlig nere i tunnlarna. Då har ni säkert också hört någon ropa ut ”Mind the Gap” – ett så vanligt utrop att det nästan blivit synonymt med den brittiska huvudstaden, med tryck på muggar, tröjor och affischer.Men för en kvinna har det där utropet betytt så mycket mer. Margaret McCollum träffade sin man i början av nittiotalet när hon var på semester i Marocko. Reseledaren som fångade hennes hjärta hette Oswald Laurence.Han hade tidigare arbetat som skådespelare, men lämnat den karriären bakom sig. Och den roll som fick honom att höras av flest människor – det var nog ändå när han fick spela in säkerhetsutrop till Londons tunnelbanestationer. Längs den norra linjen genom London hördes Oswalds stämma, klar och tydlig, i många år.Oswald dog 2007 – och efter det brukade Margaret gå ner i tunnelbanan för att få lyssna på sin make. Om hon skulle resa genom London försökte hon att åka på just hans linje. Och på de dagar då hon verkligen saknade sin Oswald, då satt hon på en bänk på perrongen och lyssnade på honom medan tågen kom och gick.Men en dag, i november 2012, så möttes hon istället av en annan röst på tunnelbaneperrongen. Bestört frågade hon personalen på stationen var den välkända stämman tagit vägen och fick förklarat för sig att utropssystemet digitaliserats – och alla röster bytts ut. För alla andra var rösten bara en i mängden, men inte för Margaret.Efter att Margaret berättat om sin kärlek till Oswald så väcktes något hos personalen. Kanske saknade de själva en röst de inte hört på länge. De letade i arkiven och lyckades ta fram en cd-skiva till Margaret som hon fick hem, med Oswalds ”Mind The Gap”-utrop på. Men alla, även cheferna i tunnelbanan, hade berörts så av Margarets och Oswalds kärlekshistoria att de bestämde sig för att göra mer.De såg till att på en station, på en plattform, byta det digitala, centralstyrda utropet – mot det gamla.Så, om du någon gång befinner dig i London på tunnelbanestationen Embankment, som ligger på floden Thames norra sida. Gå då ner genom den grönvita, kakelbeklädda gången, till norra linjens perrong 3 – för tågen som är på väg norrut. För där kan du, precis som Margaret, fortfarande höra Oswald när han tryggt och lugnt ropar ut till alla resenärer som passerar – att komma ihåg avståndet mellan vagn och plattform.Stephanie Zakrisson, Londonstephanie.zakrisson@sverigesradio.se

7 Jan 20223min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.När det är nytt år är det också dags att sammanfatta det förra. En återkommande tradition är ju listorna över förra årets vanligaste namn på de nyfödda. Enligt en vän inom kvällstidningsvärlden är det en mycket uppskattad och väl klickad historia.När jag och min flickvän skulle välja namn på vårt barn gjorde vi som många andra och kollade lite namnlistor för inspiration. Här fanns ett villkor, det skulle vara ett namn som också fungerar i Grekland, eftersom vi är där mycket.Under namnletandet gjorde vi en upptäckt. De grekiska namnen är ganska få. Jag hade aldrig tänkt på det, men det visade sig att över en tredjedel av de grekiska männen delar på de fem vanligaste namnen.Nästan var tionde manlig grek heter det vanligaste Giorgos. Det vanligaste namnet på kvinnor, Maria bärs av nästan lika många. Orsaken till det är antagligen den utbredda traditionen att helt enkelt ge far eller morförälderns namn till den nyfödde. På så sätt återvinns namnen i generation efter generation.Och därför finns det, till skillnad från i Sverige, heller inte något direkt intresse för de årliga listorna över de vanligaste namnen på nyfödda grekbebisarna. De publiceras knappt av medierna. Barnen heter ju oftast Giorgos och Maria, eller Giannis och Eleni som sina mor- och farföräldrar och det är ju inte särskilt spännande det.Men visst är fantasilösheten också rätt befriande. Stressen när man väljer namn blir mindre och det är ju ändå otroligt mycket man ska välja åt sig och sina barn i livet. Jag har vänner här i Sverige som flera månader in i det nya barnets liv fortfarande inte valt namn, tyngda av pressen att hitta det perfekt unika men inte för konstiga och välklingande namnet.Traditionen att föra mor och farföräldrarnas namn vidare tycks relativt utbredd även bland andra länder på Balkan även om det - enligt en diskussion på nätforumet Reddit börjar luckras upp. Allt fler blir liksom i Sverige influerade av exempelvis populärkultur och kanske tänker att de vill ha ett namn som funkar på fler platser i världen - en internationalisering helt enkelt.Snabbast tycks utvecklingen gå i Albanien. För några år sen visade landets statistikmyndighet att inget av de 20 vanligaste namnen på nyfödda hade albanska rötter. I stället valdes namn som Amelia och Noel med en mer allmänt internationell klang.Ibland är det politik som influerar. Fråga bara det inte försumbara antal kosovoalbanska män födda runt millennieskiftet med det experimentella förnamnet Tonibler: döpta efter Storbritanniens dåvarande premiärminister Tony Blair fast hopdraget till ett enda förnamn. En hyllning till britten och hans roll när Nato intervenerade och fick stopp på Kosovokriget.De kosovanska toniblairarna fick till och med besök av den brittiska politikern 2010. Se där ett namn som funkar bra i mer än ett land.Filip Kotsambouikidis, Östeuropakorrespondentfilip.kotsambouikidis@sverigesradio.se

5 Jan 20223min

Utrikeskrönika 4 januari 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel tisdag,Nationella symboler, som en flagga, kan vara oerhört viktiga. Och känsliga.Vilket har blivit väldigt tydligt de senaste dagarna, efter att Frankrike tagit över som ordförandeland i EU.Den franska regeringen ska nu leda medlemsländernas arbete det kommande halvåret. Och detta uppmärksammades runt om i Frankrike på nyårsafton. När klockan slog tolv och vi gick in i det nya året pryddes historiska landmärken i EU-flaggans färger.I Paris lyste Eiffeltornet i blått med gula stjärnor. Och i triumfbågen halades den franska trikoloren för att ersättas av EU:s fana.Det blev ett ramaskri.Oppositionen, både till höger och till vänster, protesterade högljutt. Särskilt högernationalisterna fördömde tilltaget, där Marine Le Pen kallade det för en attack mot den franska identiteten och en förolämpning.Hon såg det också som en patriotisk seger när EU-flaggan återigen byttes ut mot den franska i söndags, medan EU-ministern, Clement Beaune, försäkrade att bytet skedde helt enligt plan och att regeringen inte alls gett efter för påtryckningar.Oavsett hur det egentligen var så blev det i alla fall en väldig debatt – som sagt, det där med flaggor kan vara känsligt.När Beaune, tillsammans med president Macron, lanserade loggan för det franska ordförandeskapet så var de mer försiktiga. I loggan finns båda flaggorna med. Ett rött E och ett blått U med gula stjärnor plus en grå pil i mitten.Men faktum är att den loggan på sätt och vis ändå andas en del fransk nationalism. Pilen ska symbolisera rörelse framåt – väldigt likt Macrons egen politiska rörelse En marche.Loggan kan tolkas som att EU ska framåt, på samma väg som Frankrike med Macron i förarsätet.Pratar man med tjänstemän här i Bryssel som inte är fransmän och som kanske inte ser Macrons framåtväg som den enda rätta, så muttras det rätt ofta om att Frankrike och dess president visserligen är en stor EU-vän, men att det ofta handlar om EU på franskt vis. En slags nationalistisk politik insvept i EU-flagga.I andra sammanhang får man också säga att Macron och hans regering oblygt framhäver just det franska och enbart det franska.Senare i veckan ska jag och andra Brysseljournalister åka på den traditionella pressresan till ordförandelandet, alltså Frankrike i det här fallet. Inför den resan har all kommunikation skett uteslutande på franska. Trots att de flesta journalister som tagit emot informationen säkerligen är bättre på engelska.Om ett år är det Sverige som bjuder in till liknande pressresa för EU-korrespondenterna här i Bryssel. Kanske skulle vi göra som fransmännen och bara skicka inbjudan och information på svenska.Det om något hade orsakat ramaskri.Andreas Liljeheden, Brysselanders.liljeheden@sverigesradio.se

4 Jan 20223min

Utrikeskrönika 3 januari 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, måndag År 2021 avslutades med att Viktor Sjenderovitj fördes upp på det ryska justitieministeriets lista över "utländska agenter".Viktor Sjenderovitj, en av upphovspersonerna bakom det legendariska satirprogrammet Kukly, "Dockorna", på den en gång så frispråkiga tv-kanalen NTV.Jag uppmärksammade för mig själv utnämningen av Viktor Sjenderovitj som utländsk agent med att titta på ett av de sista dockprogrammen som sändes, ett par år in i 2000-talet och i Vladimir Putins första period som Rysslands president.Där satt han, Jeltsins efterträdare, utmejslad till full igenkänning i lera, och förhörde sig om hur opinionen låg till. Den kunde inte ha varit bättre. Ett övernaturligt 130-procentigt stöd. 30 procent av ryssarna gav nämligen Vladimir Putin sitt dubbla förtroende.Satir över president Putin i rikskänd tv är sedan mycket länge en otänkbarhet. Och Viktor Sjenderovitj är för länge sedan förpassad till den sortens ryska medier som når tillräckligt få för att inte utgöra något direkt hot mot sittande makt.På årets näst sista dag, samtidigt med Viktor Sjenderovitj, fördes även den mångårigt landsflyktige galleristen Marat Gelman upp på listan över utländska agenter, liksom Nadezjda Tolokonnikova från aktivistkollektivet Pussy Riot.Det tycks numer som om vem som helst kan bli utländsk agent i Ryssland. Det verkar inte krävas mycket mer än att någon dristar sig till att öppet kritisera rådande ordning och landets politiska och ekonomiska elit.År 2021. Året som började med att den nästan till döds förgiftade oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj med sitt dödsförakt återvände hem till Ryssland för att där gripas direkt på flygplatsen, dömas till fängelse och väl bakom galler klassas som extremist.2021. Året då det till och från talades om att Kreml en gång för alla slutat att ens låtsas som om man styr landet enligt demokratins principer.Själv befinner jag mig i Kiev, huvudstaden i Ukraina. 2021 var också året då Rysslands president Vladimir Putin konstaterade att ukrainarna inte utgör ett eget folk eftersom de är ett och samma med det ryska folket. Oskiljaktiga. Vladimir Putin verkar med åren få allt svårare att smälta det faktum att ukrainarna valt en annan väg. En väg som ve och fasa innebär att ledarna kan tvingas avgå - om väljarna inte är nöjda. Hisnande tanke.Viktor Sjenderovitj tog utnämningen till utländsk agent med ro.”Det som hänt”, skrev han, ”är ju alldeles normalt i den orwellska värld vi sedan länge lever i. Ingenting nytt har inträffat, allt är i sin ordning och vi lever vidare.”Johanna Melén, Kievjohanna.melen@sverigesradio.se

3 Jan 20223min

Utrikeskrönika 31 december 2021 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredag, Nyårsafton. När jag var barn var det en högtid omgärdad av magi och mystik. Jag minns när jag vaknade en morgon den 31 december och en färgsprakande gran lyste upp det mörka rummet. Julgranskulor, glitter, karameller i skimrande papper och runda skorpor, bubliki, gungade på grenarna. Det var nog den vackraste granen jag någonsin sett. Fönstret stod vidöppet, och det blåste kallt. Ded Moroz, Farbror Frost hade alltså redan varit förbi. Jag letade efter spår, under sängen, kudden. Mamma uppmanade mig att vara mer noggrann, och där under madrassen fanns ett inslaget paket, en Spice Girls t-shirt, precis det jag hade önskat mig. Hur visste han? frågade jag mamma som stod i köket och hackade rödbetor och saltgurkor till kvällens festmåltid.Salladerna Vinigret med rödbetor och Olvije med ärtor och kokta grönsaker i majonnäs, skulle stå på bordet och jag skulle få vara vaken så länge jag orkade.På teven gick den sovjetiska romantiska komedin Ödets ironi, om Jevgenij som hade tillsammans med några vänner traditionsenligt supit till det i bastun på nyårsafton i Moskva och på fyllan råkat hamna i Leningrad, alltså i dag St Petersburg. En nyårsfilm som skulle förena de 15 delrepublikerna, hoppades man. Under Sovjettiden var nyårsfirandet viktigt, så viktigt att det bara måste firas. Annars skulle ju folk undra om man inte gått och blivit religiös. Men det var inte heller så att folk inte ville fira, nyårsafton var ju en av få icke-socialistiska högtider som första maj och revolutionsfirandet den sjunde november, dessutom påminde ju nyårsafton många om jul, även om allt som anspelade på kristendom och religion hade skalats bort. Vissa klädde julgranen på julafton eller juldagen trots allt och motiverade det med att det var bra att den fick bo in sig lagom till nyårsafton.I dag har julen en mer självklar plats i många av de tidigare sovjetiska delrepublikerna. Både Estland och Lettland är stolta över sina gamla jultraditioner och hävdar båda att de minsann var först i världen med att ha julgran.Nyårsafton då, det är numera en högtid bland många, man går på pubar, marknader, teatrar, firar med familj och vänner. I Tallinn kan man stöta på folk klädda i sotarkläder, det bringar nämligen tur och i många lettiska hem strör man ärtor, av samma skäl, och man måste äta åtminstone en ärta när man firar in det nya året.Och en själv då, har väl slutat tro på magiska frostiga farbröder, som kommer in genom fönster och klär julgranar så vackert. Och tur är väl det.Lubna El-Shanti, Östersjökorrespondentlubna.el-shanti@sverigesradio.se

31 Des 20213min

Utrikeskrönika 30 december 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. New York, torsdag.Gå inte på den där stora nyårsfesten, där alla pussas och kramas när de önskar varandra gott nytt år, utan fira hemma i små sällskap med andra som du vet är vaccinerade.Det var andemeningen i det råd som amerikanerna fick inför nyårshelgen av Anthony Fauci, smittskyddsexperten som också är Bidens rådgivare.Ett rätt beskedligt förslag kan man tycka, i ett USA där Omikronvarianten av covid-19 drar fram genom landet och antalet smittade per dag just nu slår rekord, samtidigt som vissa sjukhus larmar om att de är överbelastade. Men längtan efter att få återgå till det normala är stor hos många, om så bara för att få fira att ytterligare ett år som präglats av coronapandemin till sist är över.På Times Square, här i New York, arbetar man till exempel just nu på att sätta upp avspärrningar och bygga upp scener inför det traditionsenliga nyårsfirandet och nedräkningen till tolvslaget. In i det sista hoppades man att allt skulle kunna genomföras som vanligt, men för ungefär en vecka sedan kom beskedet om nya restriktioner. Vaccinpass krävs, liksom munskydd för att få komma in på området. Och bara 15 000 får vara på plats, istället för 58 000 som det brukar vara. Men 15 000 är i alla fall mycket mer publik än i fjol, då folk uppmanades att stanna hemma och titta på tv i stället, och bara något hundratal specialinbjudna fick vara på själva Times Square vid tolvslaget.Och de av New Yorks poliser som hade tänkt vara lediga över nyårshelgen fick snabbt ställa in de planerna. Bara den här veckan har omkring 16% av de anställda inom poliskåren sjukanmält sig. Så nu måste alla tillgängliga poliser arbeta över nyårshelgen.Men det är förstås inte bara i New York som nyår inte blir som man trodde. På andra sidan kontinenten, i San Francisco, har borgmästaren ställt in nyårsfyrverkerierna för andra året i rad för att undvika folkmassor och smittspridning.För de som ändå tänkt sig att fira nyår, så ingår det numera en ny ritual i firandet. Den märks även den runt Times Square där snabbmatsvagnarna och gatuförsäljarna fått konkurrens av covidteststationer. Skåpbilar där nyårshelgens kanske mest attraktiva aktivitet erbjuds. En testtops uppkört i näsan. Testerna är en bristvara runt om i USA, men just här, mitt på Manhattan, finns flera olika testställen att välja mellan. ”Det blir aldrig som man tänkt sig”, har varit lite av mitt personliga mantra under det här året som jag arbetat som korrespondent här i USA. Allt som planerats kan på ett ögonblick förändras. Så till den grad att jag inte längre ens blir besviken när något ställs in. Kanske är det nya covid-normala tvärtom att bli förvånad när något faktiskt blir som man hade hoppats?Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

30 Des 20213min