Vad ska Bibiche ge barnen? Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent

En julhälsning Sveriges Radios globala hälsokorrespondent.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

“Henning ställde in hinkarna. Ropade att barnen skulle ta på sig ordentligt och komma ut – han hade en överraskning”.

“Sedan placerade Henning Agge längst fram, satte sig själv med ryggen mot de bakre stolparna och tog Emelie i knäet. Sköt dem framåt med klackarna, kände farten öka, höll tag om barnen som skrek av förtjusning.”

“[...] så for de iväg igen, den branta sista biten av Stora Bondegatan ner till Barnängsbryggan och ut på isen. Där fick Henning bråttom att bromsa, några risker ville ha inte ta”.

Jag har precis läst om Per Anders Fogelströms underbara bok “Mina drömmars stad”, om hur det var att leva i Stockholm på 1860- och 1870-talen. Om den unge Henning som får tre barn med sin Lotten, och hur de försöker klara sig, trots smus och övergrepp och trångboddhet, trots tbc och smittkoppor, svält och extremt hårt arbete.

Det gäller att se till att barnen har nått att äta, är hela och rena och får gå i skolan så de kan få ett jobb som förhoppningsvis ger dem ett bättre liv.

Lille Agge som satt på kälken skulle kunnat vara min farfarsfar, det är inte längre sen än så.

Som global hälsokorrespondent har jag träffat många fattiga föräldrar som gör allt för att deras barn ska överleva och få en ljusare framtid. Jag tänker till exempel på 25-åriga Bibiche i Goma i Demokratiska republiken Kongo som jag mötte i våras. Hon har nio barn och har tvingats fly undan gerillakriget i Kivuprovinsen där det nu också sprids ebola.

Bibiche jobbar med att bära saker till marknaden. För det får hon några kronor om dagen.

– Jag är så orolig för barnen, de får så lite att äta, som om de vore kycklingar, säger Bibiche.

När vårdpersonalen på sjukstugan mäter hennes tvååriga son och treåriga dotters magra överarmar visar måttbandet rött. Barnen väger bara sju-åtta kilo, det dubbla vore normalt. Om undernäringen pågår länge kommer deras hjärnor utvecklas sämre och de får svårt att klara skolan.

Det är lätt att känna förtvivlan. Men Bibiche och hennes barns situation är trots allt undantag, även om det fortfarande gäller upp mot en miljard människor på jorden. Det stora flertalet har trots allt fått det mycket bättre.

Medelåldern i Stockholm på 1860-talet var runt 40 år.

– Alla länder på jorden har högre medellivslängd än för tvåhundra år sedan, så världen har blivit friskare och rikare, men skillnaderna mellan de rikaste och fattigaste länderna är fortfarande enorm, förklarar bortgångne professor Hans Rosling i en av sina berömda föreläsningar.

Det finns inget land på jorden idag som har lägre medellivslängd än drygt 50, och det är bättre än de allra bästa länderna på 1860-talet som alla fanns i Norden.

Det är fem miljoner fler barn idag som överlever sin femårsdag än i början av 2000-talet, tack vare vaccinering och barnmorskor, rent vatten och bättre mat. Global ekonomisk tillväxt blandat med tuffa FN-mål och bistånd har hjälpt. Nya världsmålet är att all svår fattigdom utrotas inom tio år och att ingen dör av enkelt botbara sjukdomar.

Utopiskt, men fullt möjligt om världens resurser fördelas en smula mer jämlikt, enligt FN.

“Han räckte henne det tunna paketet. Emelie stannade i gathörnet, vecklade upp pappret. Stod och såg på näsduken som var så fin och mjuk, silkeslen.

Det är ett E, viskade hon” i boken “Mina drömmars stad”.

Jag undrar vad Bibiche i Kongo ska ge sina barn till jul? Hennes två kronor om dagen räcker knappt till mat. Musikhjälpen samlade in över 50 miljoner kronor i år. Biståndsbudgeten är på över 40 miljarder kronor. Svenska folket är generösa vilket glädjer många som har det svårt. Kanske kan även Bibiche få hjälp?

En riktigt god jul tillönskar jag er alla,

Johan Bergendorff, global hälsokorrespondent
johan.bergendorff@sverigesradio.se