114. Saltkråkan, skumma bananer och studentmössor

Åter dags för ett ”vanligt” avsnitt, efter tidigare samtal om liv och död – men inte mindre seriösa diskussioner för det, när Edward Blom och Mats Ryd är i farten.

Mats ger först intryck av att vara i gammalt gott finsmakarslag, efter en inköpsrunda med allehanda delikatesser. Men tillvaron är ändå förändrad för gott, när den nyblivne småbarnsföräldern däckar i förtid – efter att ha njutit av godsaker som hans respektive inte fått äta på flera gravida månader.

Den kommande nyinspelningen av ”Vi på Saltkråkan” har redan engagerat kulturskribentkåren i flera veckor – men Edward och Mats fortsätter diskussionen, med många goda argument om varför projektet är helt feltänkt och om rollfigurerna Malins och Melkers betydelse. De kommer även in på vilka Astrid Lindgrenfilmer som det vore klokare att göra nya versioner av.

Tack vare en lyssnarfråga om huruvida man som gäst får äta snabbt och glupskt eller ej får Mats tips om hur han enklast kan mota bort risken för blodsockerfall när han är på kalas – och så lyckas han äntligen få podden att handla om asfalt (åtminstone litegrann). Edward hittar den felande länken mellan banangodis och veteöl, nämligen isopentylacetat – och Mats tycker plötsligt att hela poddepisoden känns som en lucköppning.

De båda gastronomerna hinner även komma in på hur man uttalar ”amish”, ”lonkero” och ”karjalanpiirakka”, innan Edward redogör för studentmössans kulturhistoria och talar om när man som student och före detta student bör bära sin vita eller möjligtvis gula mössa – och så sjunger de tu unisont ”Vintern ra’”!