Medborgarkriget gav oss pacifismen

Den franska revolutionen gjorde medborgaren till ett politiskt subjekt. Och den nya krigföringen med massarméer på flera hundra tusen man krävde medborgarens samtycke för krigets sak på ett sätt som tidigare aldrig förekommit. Det var utifrån detta krav på samtycke som pacifismen växte fram.

Under alla tider har det funnits människor som bekänt sig till någon form av icke-vålds princip av moraliska skäl. Ibland kallas denna hållning för ”anti-war” eller ”non-violence”. Inte sällan grundas dessa uppfattningar i religiösa eller moraliska och filosofiska argument, och det finns gott om exempel på tänkare från alla tider som försökt ta avstånd från alla former av krig. Bland de äldsta, och kanske mest kända finns personer som Siddartha Gautama och Jesus från Nasaret.

I avsnitt 42 av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om ”Pacifism” och vi frågar oss: Vad är egentligen den politiska pacifismen, och vilken roll har den spelat för militärhistorien

?

Till skillnad från den mer personligt orienterade livsåskådningen är Icke-våld som politisk rörelse ett ganska nytt fenomen. De första sammanslutningarna för fred växer fram i London, Paris och USA under åren efter Napoleonkrigen och är således inte äldre än 200 år. Ett krigstrött Europa försökte då resa sig ur askan, samtidigt som upplysningsmän framhävde samhällsvetenskapliga skäl till varför freden, diplomatin och multi-lateralt samarbete var så mycket bättre än krig för att driva samhället framåt.

Samtidigt hade den franska revolutionen gjort medborgaren till ett politiskt subjekt på ett helt nytt sätt under den här perioden. Den nya krigföringen med massarméer på flera hundra tusen man krävde medborgarens samtycke för krigets sak på ett sätt som tidigare aldrig förekommit. Men detta hade ju också en baksida. Om kriget hänger på medborgarens medverkan och samtycke, vad händer om han eller hon inte längre vill?

Det var ur denna politiska möjlighet som den politiska pacifismen föddes. Så småningom växte ambitionerna till en politisk källa som skulle bland annat leda till nedrustningstraktat, internationella domstolar, men även hjälpa till att ge rösträtt för kvinnor under ett känsligt skede för demokratin. Ordet ”pacifism” myntas för första gången strax efter sekelskiftet, och begreppet kan delvis ses som en spegling av den allmänna militarisering som också skedde samtidigt. Trots detta måste man också fundera på hur lyckad den politiska pacifismen blev. Fick den några konsekvenser i det långa loppet? Och på vilket sätt lever den kvar idag?

Bild: Skulpturen "Ickevåld" av Carl Fredrik Reuterswärd, Wikipedia, Creative Commons

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.