Visst finns det humor i Bibeln

"Andante", "Vintermusik" och "Stoft". Så heter pjäserna i Noréns 10-talstrilogi. Mikael Timm ser hur dramatikern som faktiskt älskade julen flyttar scenen längre ut i tystnaden. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades ursprungligen den 13 november 2019. En Norén-middag, en Norén-sommar, en Norén-jul. När en författares namn blir ett begrepp så behöver man inte fundera på om författaren är viktig. Den speciella form av erkännande som det innebär att få något uppkallat efter sig kan tyckas egendomlig när det gäller en författare som aldrig varit del av populärkulturen och inte sitter i diskussionspaneler eller skriver på kultursidorna, men Lars Noréns texter är så starka att hans namn blivit ett begrepp också för dem som inte läst en rad av honom. En julhelg när allting går åt helvete. När inte bara julskinkan bränns vid, utan även relationerna mellan rabiata släktingar fulla av lika delar hat och snaps. Ett begrepp som, trots att inte en enda scen i en Norénpjäs utspelas explicit under en julhelg och trots att Lars Norén själv enligt säkra källor älskar julen, har etablerats i folkmun som ett uttryck för en julafton där tomtens lösskägg är den minsta livslögnen. Ja, så definierar Riksteaterns nätlexikon begreppet ”Norénjul”. Julscener eller ej. Noréns pjäser handlar om familjens sammanbrott, ett tema teatern utforskat sedan 1800-talet. Urbilden för det borgerliga familjedramat är Ibsens Ett dockhem, välkonstruerat, effektivt, som med god fart och skarpa repliker tar oss till slutscenen. Formmässigt är Noréns dramatik Ibsens motsats: ordmassor, nästan utan början och slut. Men så är det också ett annat samhälle som ger näring åt Noréns texter. Han skriver på gränsen till det postindustriella Europa – det där alltfler människor hamnar utanför normaliteten – ett tema som blir allt tydligare i Noréns sena verk. Ett skapande på gränsen alltså. Lars Norén är både modernist, i bemärkelsen formförnyare, och traditionalist i val av teman. Det brukar sägas att Norén debuterade som poet, vilket stämmer om räknar till utgivna verk. Året var 1963 men vid den tiden lär han också ha skrivit sin första pjäs även om den inte nådde publiken. Jag säger ”lär ha skrivit” för trots att Norén i flera decennier varit en av Europas mest spelade dramatiker är han som privatperson osynlig och har inte givit många nycklar till sitt författarskap. Noréns första pjäser kom på 70-talet, själv minns jag Dramatens uppsättning av Fursteslickaren. Då hade jag sett tv-dramat Amala Kamala ett par år innan. Absurd och expressionistisk handlar den om två indiska barn som växt upp i djungeln, uppfostrade av vargar – alltså samma tema som i Truffauts Vilden och Werner Herzogs Kaspar Hauser. I det politiskt rätlinjiga 70-talet var Noréns text särpräglad. När andra författare skulle ha granskat fakta (förmodligen är fallet med de två flickorna mer myt än verklighet) är hans text ett språng in i det inre mörkret. Fursteslickaren gick längre. Pjäsen berättar om en kompositör, en påhittad elev till den verklige Carlo Gesualdo, madrigalernas mästare. Eleven ska skriva en opera som hyllar fursten som begått ett massmord. Mitt subjektiva minne är att jag var rätt ensam om att gilla uppsättningen. Aftonbladets Allan Fagerström skrev att uppsättningen borde läggas ned, P O Enquist kallade den för ”årets sämsta pjäs”. Helt uppenbart gick Norén inte i takt med sin samtid. Jag uppehåller mig kanske för mycket vid mitt eget minne, men impulsen är svår stå emot efter att ha tagit del av Noréns trilogi från 2010-talet som kretsar kring minnenas upplösning, alltså döden. För om man inte minns vem man är – finns man då? "Andante", "Vintermusik" och "Stoft" handlar alla om en grupp åldringar vars liv snart är slut. Trilogins första del utspelas på ett äldreboende med personal och besök av barn. I mellandelen, Vintermusik, är gruppen på någon form av gemensam resa i varmare land, förvirrade, uttråkade. Deras situation är fortfarande igenkännbar. I den sista delen, Stoft, är de åter vid en strand, kanske i Mellanöstern. De sitter bland cementblock, i fragment av en förgången värld som upphört i något krig. Personalen är försvunnen, utanför finns flyktingar – eller är de änglar som skall föra åldringarna över till dödsriket? Två av dessa pjäser har regisserats av Norén själv, han har med tiden blivit en driven yrkesman. Regipraktiken i olika teaterhus har också påverkat hans språk. Den absurda humorn finns kvar. Replikerna sägs rakt ut, utan att skådespelaren bäddar för skämtet. Det bygger på att vi i publiken förstår smärtan under humorn. Det liknar Buster Keatons stumma komik och Becketts ordknappa humor. Både i de tidiga och sena pjäserna talar personerna förbi varandra ut i rymden där vi i publiken förstås finns. Men språket är numera direktare, det finns ingen listig dramaturgi, inget slut med svar. Men det är nog säkrast att inte dra för tydliga linjer mellan den sene och tidige Noréns verk. Norén har själv sagt att de 23 pjäser som finns utgivna i volymen Terminal har samma personer och händelser. Vissa skiljelinjer kan dock urskiljas. Först kommer de experimentella pjäserna som Fursteslickaren, sedan följer de borgerliga dramerna med hög igenkänningsfaktor som fick publiken att skratta åt sina egna tillkortakommanden. Och så kommer de sena pjäser, ibland kallade Terminalpjäserna, som 3:31:93 i vilka Norén återvänder till de marginaliserade existenser som finns i hans tidiga lyrik. NU finns alltså en fjärde akt präglad av drömmens klarhet. Hur nådde Norén dit? När Norén slog igenom med Modet att döda och Underjordens leende överlämnade han pjäser som inte var färdiga – regissörer och dramaturger fick vaska fram manus ur ordmassorna. Norén var raka motsatsen till Eugene O’Neill och andra amerikanska dramatiker som han beundrade. Idag är det tvärtom. Han skriver och regisserar med stor precision. De sena pjäserna är täta ordvävar där replikerna går i och ur varandra tills det nästan inte har någon betydelse vem som säger vad till vem. Det är monologer med flera stämmor, ett körverk. Klangen, associationsväven är än viktigare när handlingen är borta. I dessa pjäser har gestalterna inga namn. De delar identitet med varandra, eller rättare sagt: de glider utför tiden, in i tystnaden. Det är en slags “Slutspel” för att associera till Becket – men mångtydiga. Norén har talat om sitt intresse för Swedenborg, framförallt dennes tanke att man kan ändra sig efter döden och flera av hans sena pjäser utspelas i ett personligt no mans land, mellan kropp och själ. Utplåningen är ett tema Norén varit inne på tidigare, ibland kopplat till ett livslångt intresse för Simone Weil och Primo Levis författarskap om koncentrationslägren. Det nya i denna trilogi är musikaliteten, i synnerhet i den avslutande delen ”Stoft”. Rytmen understryks av Noréns regi – som regissör är han tydlig, påfallande mån om att texten ska nå fram. Det är i hög grad dramatik post postmodernismen, där sammanhangen återstår att konstruera bland fake news, fakta, fiktion och filosofisk återanvändning. Vi åhörare får binda ihop tankarna, fylla i det som ätits upp av tiden. Och blir därmed delar av föreställningen. Norén har arbetat sig från marginalen – de utstötta i den tidiga poesin till – kärnfamiljen – och så ut i periferin igen. Den som följt med på resan är kanske inte muntrare, men lite klokare, lite mer förlåtande. Mikael Timm, kulturredaktionen

27 Jan 202110min

I Sommar i P1 2004 så frågade Ingmar Bergman lyssnarna varifrån musiken kommer. Läkaren och evolutionsbiologen Matz Larsson har söker efter svaret i hav och på land. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Denna essä börjar i livmodern. Hjärnan formas av tidiga sinnesintryck. Nyfödda minns till exempel doften av sitt fostervatten. Det mamman ätit påverkar spädbarnets smakpreferenser. Mammans röst avlyssnas och gör liknande avtryck.När Ingmar Bergman ställt sin fråga strömmade svaren från lyssnarna in. Några lästes också upp i radio. Barnläkaren Stellan Håkansson gav uttryck för det som många tror, att ”det är ljuden från urmoderns hjärtslag och andetag som är musikens ursprung”.Moderns hjärtslag hörs ungefär 27 miljoner gånger under en graviditet, så det är en tilltalande hypotes, men den har brister. Vår närmaste släkting schimpansen är totalt omusikalisk trots ett hjärta som låter precis som vårt. Något som däremot skiljer oss från aporna är vår tvåbenta gångstil. Schimpansen kan gå på två ben men gör det väldigt sällan. De rör sig på andra vis. Deras knog-gång och trädklättring skapar svagare, ojämna rytmer.Hjärtljud stimulerar ett enda sinne – hörseln. Men när mamman går stimuleras inte bara fostrets hörsel utan även balans, känsel och ledsinne – det som läser av ledens läge. Böj och sträck, böj och sträck, gung, gung, allt synkroniserat med mammans steg!Med andra ord: När vi låg i magen fick vi alla en rejäl grundkurs i dans. Rytmen var kring 120 slag per minut, människans normala gångtakt. Samma takt är vanlig i pop, jazz, folkmusik, klassisk, ja all musik. Hjärtat slår cirka 70 gånger per minut – långsammare än nästan all musik.Frågan om musikens uppkomst gäckade även Darwin, som hade svårt att se dess evolutionära nytta. Han syftade förstås bara på den allra, allra första musiken. Franz Liszt förförde kvinnor, Beethoven fick floriner, Stickan Andersson och ABBA blev ordentligt rika. Men hur uppstod musik, innan det fanns instrument, noter, konsertlokaler? Den allra första musiken.Visst, musik stimulerar dopaminutsöndring, gör oss nöjda, men ren och skär njutning skapar inte evolutionära fördelar. Vi behöver en hypotes för hur rytmkänsla tog plats och kunde bevaras i vårt DNA. Låt oss blicka ner i havet. (Det var där grunden till vår hjärna anlades.)Vi härstammar från fiskar och i fiskstim synkar individerna, deltar liksom i en ändlös dans. Simma fel och du blir uppäten. Lurar dansen rovfiskens öga? Förmodligen, men rovfisken har ett ännu viktigare sinnesorgan – sidolinjen! En ensam mört skapar vattenrörelser, akustiska signaler när den simmar. Den hamnar som mitt i en darttavla - för gäddan. Gäddan känner mörtens rörelser med sin sidolinje – hugger. En klokare mört simmar in i ett stim – synkade rörelser, många individers signaler överlappar. Komplicerat för gäddan. Mörten gömmer sig i kollektivet. Fiskar som synkade överlevde, de klumpiga blev hajmat. I vattnet lönade det sig att vara synkroniserad.Några ryggradsdjur, tog sig upp på land. Synk-förmåga fanns kvar i DNA men mattades av, eller försvann hos arter där synkroni inte gav ökad överlevnad. På samma vis som ögonfärg, kroppslängd lagras i DNA, kan ett beteende som rytmkänsla, förmågan att synka, lagras i generna.Vår grupp, primaterna etablerade sig i trädkronorna. Prasslande löv, knakande grenar gjorde det svårt och onödigt att synka med grannens rörelser. Rytmkänsla fyllde ingen större funktion, tynade bort, men kunde kanske väckas till liv?Genom evolutionen utvecklades olika primater. Vår närmaste släkting schimpansen gick på fyra ben, eller bland prasslande löv, oregelbundna grenar. Sånt skapar inga förutsägbara ljud. Men våra föregångare blev tvåbenta. Vår tvåbenta gång ger rytmiska förutsägbara rörelseljud. Forskning visar att på plan mark brukar människan gå i förutsägbar, jämn takt, nästan likt en metronom. Ett promenerande par av samma längd har en stor tendens att hamna i takt, att synka stegen. En gängse förklaring är att beteendet skapar samhörighetskänsla. Mindre omtalat är att synkade steg faktiskt ger akustiska fördelar. I farlig terräng kan det vara nog så viktigt.Människor samordnar sina steg omedvetet – på något vis känns det bra. Dopaminutsöndring i hjärnans belöningssystem kan vara nyckeln. Men ren och skär njutning räcker inte. Ökad överlevnad måste till. Och synkroniserade steg skapar ju korta intervall av tystnad – mellan stegen. Bara bråkdelar av en sekund men det kan räcka för att upptäcka en fiende eller en sabeltandad tiger. Dessutom, om fotstegen är likartade lyckas vår hjärna gruppera ihop dem, särskilja dem från andra ljud. Ett par som går i takt lyssnar bättre. Uthålligt lyssnande och rytmisk gång kunde öka chansen att överleva.Under årmiljoner kan evolutionen på detta sätt ha selekterat fram rytmiska individer - sådana egenskaper som synkroniserade rörelser, nyfikna öron och rytmkänsla har fått en allt starkare ställning i vårt DNA. Om synkade rörelseljud (fotsteg) kan skapa dopaminfrisättning blir en tänkbar effekt: synkade rörelseljud kan alstra välbehag även i säker omgivning. I så fall var vår hjärna som klippt och skuren för musik när tidig sådan - så kallad protomusik – första gången kittlade våra sinnen.Hur gick det till? Låt mig gissa! Jag anar en grupp runt en lägereld, hör fötter som stampar, händer som klappar, taktfasta tjut, någon dunkar på en trädstam. Det sker i takt och dopaminet flödar. Steget till dans och musik var kanske kort? Säger bara gånglåt, marsch, allegro, foxtrot och step.Musiken gav sammanhållning, lust och glädje, blev en omistlig del av vår kultur.End of story?Nej, en essä om fötter och musik kräver nog en fot-not eller två.Fotnot 1: Vem var den främsta musikern? Bach, Mozart, Beethoven? Listan kan diskuteras men inte blir det många nutida musiker. Varför?Förr fanns varken tåg, spårvagn, bil, buss eller cykel. Nästan alla, även gravida fick ta apostlahästarna. Johan Sebastian, Amadeus och Ludvig fick därmed en rejäl grundkurs.Fotnot 2: Rullar Bergman runt i sin grav på Fårö om han hör detta? Beethovens femma från fiskstim och fotsteg! Eller kan eko av förfäders fötter ge musiken nya dimensioner?Matz Larsson, läkare och evolutionsbiologReferenserPopulärvetenskapliga artiklar med anknytning till essän https://www.thenakedscientists.com/articles/science-features/music-my-ears-how-language-evolved https://www.thenakedscientists.com/articles/science-features/why-do-birds-flock-and-fish-shoalVetenskapliga artiklarLarsson M, Richter J, Ravignani A. Bipedal Steps in the Development of Rhythmic Behavior in Humans. Music & Science. January 2019. doi:10.1177/2059204319892617Larsson, M. (2014). Self-generated sounds of locomotion and ventilation and the evolution of human rhythmic abilities. Animal Cognition, 17, 1–14. doi:10.1007/s10071-013-0678-zLarsson, M. (2009). Possible functions of the octavolateralis system in fish schooling. Fish and Fisheries, 10, 344–355.Larsson, M. (2012b). Why do fish school? Current Zoology, 58, 116–128.Larsson, M. (2012a). Incidental sounds of locomotion in animal cognition. Animal Cognition, 15, 1–13. doi:10.1007/s10071- 011-0433-2Larsson, M., & Abbott, B. W. (2018). Is the capacity for vocal learning in vertebrates rooted in fish schooling behavior? Evolutionary Biology, 45, 359–373. doi:10.1007/s11692-018-9457-8Larsson, M., Ekstrom, S. R., & Ranjbar, P. (2015). Effects of sounds of locomotion on speech perception. Noise Health, 17, 227–232. doi:10.4103/1463-1741.160711Meehan A., Abbot B, Larsson M, Movement is the Song of the Body: Reflections on the Evolution of Rhythm and Music and its Possible Significance for the Treatment of Parkinson’s Disease, Evolutionary Studies in Imaginative Culture DOI: 10.26613/esic/1.2.49

26 Jan 20219min

Om vi ska delta i samhället på samma nivå måste alla ha tillgång till toaletter i det offentliga rummet. Sociologen David Wästerfors funderar över blåsans koppel och toalettens politik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Så hur får det dig att känna dig?” ”Jag känner mig generad och jag blir irriterad över att jag blir genererad eftersom jag inte känner att jag borde bli det … jag har inte gjort något fel men jag känner mig som en börda, jag känner mig som ett besvär och det innebär också att man får allas uppmärksamhet, människor lägger märke till en och det blir en prövning och det borde det inte vara.” Vad är det han pratar om, denne 26-årige Pete som intervjuas i Phillippa Wisemans avhandling Reconciling the ‘Private’ and ‘Public’ från 2014? Pete bor i Edinburgh och han pratar om att sitta på puben och behöva gå på toaletten. Han lever med ett amputerat ben och följaktligen en funktionsnedsättning, men det borde inte hindra honom. Han har lagarna på sin sida och moralen, men det hjälper inte. Pete kan inte räkna med att toaletten på puben är anpassad och tillgänglig, vare sig i Skottland eller i Sverige. Det han kan räkna med är uppståndelse och krångel. Toaletten kanske finns men den kräver en särskild nyckel, så man måste be om lov för att göra sina behov – och kanske är den också full med lådor eller skurhinkar som måste flyttas för att man ska kunna komma in med rullstolen. Så kallade handikapptoaletter har en tendens att bli förråd eller städskåp. Eller så finns de inte just här, men grannpuben har en. Den kan du väl använda och sen komma tillbaka hit? Det som är lätt och diskret för många blir genant och besvärligt för somliga. Folk i ens sällskap börjar engagera sig. En del vill ”hjälpa till”, de kanske vill ta strid eller kompensera, oavsett vad man själv önskar. Privata angelägenheter blir offentliga, personliga omständigheter blir föremål för mikropolitik – och nöjet i att sitta på puben blir avhängigt en särskild sorts oro som nästan alla personer med erfarenhet av funktionsnedsättningar känner igen. Finns det en lämplig toalett där vi ska vara? Om inte, hur länge kan jag då vara där? Wiseman talar om the bladder’s leash, blåsans koppel. Utan användbara toaletter blir människor underordnade detta ”koppel” – alla människor, förstås, med eller utan funktionsnedsättningar – ett koppel som bestämmer hur långt bort man kan ta sig och hur lång tid man kan spendera där innan det liksom börja dra i en och det är dags att vända hemåt till en fungerande toalett. Phillippa Wisemans informanter – unga personer med funktionsnedsättningar – pratar mycket om toaletter. Med stöd i sitt material hävdar hon att toalettbesök måste förstås som en del av vårt medborgarskap. Om vi ska delta i samhällslivet på samma nivå måste alla ha tillgång till toaletter i det offentliga rummet. Utan toaletter ingen jämlikhet. Förekomsten av en tillgänglig toalett blir ett lackmustest för frågan om inkludering och deltagande. Om vissa kroppar utesluts från toaletterna utesluts de också från offentligheten. Samhällets budskap blir besvärande och genant. Du får stanna hemma. Det är där du har din toalett. Att leva med funktionsnedsättning innebär i regel en hel del planerande. Man måste vara mycket organiserad – det förstår man utifrån Wisemans insamlade berättelser och även utifrån de berättelser jag själv samlat in i olika forskningsprojekt. Man kan inte ta för givet att det offentliga står på ens sida. Tvärtom – en person som lever med en nedsättning lever också med insikten om att det offentliga rakt inte måste hålla vad det lovar. Man lever med en ständigt pågående analys av undantag och bortförklaringar, som med tiden inte sällan ger näring till en bitvis resignerad men också stridslysten blick på hur den trilskande rumtiden bäst ska besegras. Toaletterna kan placeras i förgrunden av nästan all planering. Det är där äventyret står och faller. Säkrast blir att hålla sig till bekanta platser och sammanhang, men då blir det å andra sidan inte mycket till äventyr. Ytterligare en öl på puben i Edinburgh och frågan om den exakta utsträckningen av bladder’s leash blir kanske själva risktagandet för kvällen. Toaletten är också dramaturgiskt viktig. Vi går på toaletten även med regitekniska motiv, kan man säga. Vi går dit för att putsa vårt utseende, kontrollera det och besvara vår inre och ibland självkritiska röst. Jodå, vi ser okej ut, vi klarar den här kvällen, vi har rentav jävligt roligt, eller hur? En blick i spegeln kan räcka för att staga upp ett ängsligt självförtroende och säkra ett lyckosamt framträdande – utanför toaletten. En toalett som du inte kan använda är inte bara en teaterloge vars belysning och smink förvägras dig utan ett saknat rum för respit och andhämtning. En toalett i det offentliga rummet ingår även i denna del av vårt medborgarskap. Det handlar inte bara om formella rättigheter, om de lite gråa orden deltagande och tillgänglighet. Det handlar om möjligheten att fördelaktigt presentera sig själv, som sociologen Erving Goffman talar om. Det handlar om vardaglig intrycksstyrning och att kunna ordna med det utan rabalder och ståhej. Extra tragikomiskt, då, när den rymliga och tillgängliga toaletten existerar men visar sig sakna spegel. Det är inte svårt att tolka den signalen. Den här kroppen, just den här, har tydligen ett utseende som inte behöver kollas. Vi kan föreställa oss ett samhälle där handlingen ”att gå på toaletten” saknar vissa av de här betydelserna. Historiskt har våra behov minsann inte alltid uträttats i skymundan eller enskilt. Först i modern tid och bland högre klasser blev toalettbesöket en åtminstone skenbart hemlig och taktfull manöver – och alltså en pärs för den stigmatiserade. I ett historiskt perspektiv är det som om vissa inte fullt ut har välkomnats till modern tid. De får delvis nöja sig med gamla tiders toalettmoral, det vill säga att hanteras i klump och inte alls särskilt diskret. Pete gnisslar tänder. Ursäkta mig, ursäkta mig, får han säga när han ska leta upp sin toalett som kanske inte ens finns – och inte vill han protestera öppet heller. ”Jag säger inget för folk kommer att kolla på mig och tänka ’åh, han är bara en av de bittra funktionshindrade människorna som behöver skrika ut det hela tiden’”. Lagen placerar egentligen genansen hos pubens ägare – eller hos de ansvariga på skolan, arbetsplatsen, teatern, köpcentret eller var vi nu befinner oss – alltså en karakteristisk tillgänglighetsgenans som infinner sig närhelst dagens rättigheter inte materialiseras i praktiken. Men när väl situationen uppstår och toaletten inte fungerar eller existerar, då får Pete personligen känna den där genansen. Det borde inte vara så, säger han, det gör honom irriterad, men generad blir han likafullt. Nog är det talande att hans toalettbesök blir en praktisk, social och emotionell prövning – talande för den offentliga toalettens enastående kapacitet att fria eller fälla. Jag bläddrar i Phillippa Wisemans intervjucitat. Ingenstans läser jag att Pete tänker sluta gå på puben. Nej, det tänker han inte. Det kommer han aldrig ge dem. David Wästerfors, sociolog

21 Jan 20219min

I fotoblixtrarnas sken blev de gamla filmstjärnorna till, men vilka är det som skapas i dagens kameraljus? Thomas Steinfeld reflekterar över blixtens kulturhistoria och dialektik. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. I Federico Fellinis film ”Det ljuva livet” från 1960 förekommer en scen, där Anita Ekberg lämnar ett flygplan. Hon spelar en filmstjärna, hon bär solglasögon och breder ut sina armar, hon stiger långsamt nerför landgången. Vid trappans ände sprattlar ett gäng pressfotografer. Allihopa är utrustade inte bara med tunga kameror, utan också med stora, blänkande reflektorer kopplade till sina apparater. Scenen utspelar sig mitt på dagen. Det kan inte finnas några hemligheter som måste ryckas ur mörkret. Det blixtrar ändå. Reflektorena är en del av en iscensättning, så som själva stegen ur flygplanet är ett spel inför publiken. Scenen visar att förhållandet mellan stjärnan och fotograferna inte bara är tätt, utan att de behöver varandra, ömsesidigt: Skådespelaren blir inte till stjärna, om den inte bjuder offentligheten på sig själv. Offentligheten ombesörjes av blixtfotograferna, med licens till alla möjliga kränkningar av privatsfären. De blottar och de lyser upp, ofta på en och samma gång. ”Paparazzo“ kallas en sådan stjärnornas fotograf, efter en rollfigur ur just filmen ”La dolce vita“. Denna figur är en italiensk uppfinning. Den skapades under femtiotalet, när de stora amerikanska filmbolagen flyttade en del av sina produktioner till Rom, för att det var så mycket billigare att spela in vissa filmer där, filmer som ”Ben Hur“ med åttatusen italienska statister utan anslutning till någon fackförening. I Hollywood, utanför dåtidens Los Angeles, hade denna tidens filmstjärnor varit skyddade. I Rom, där de brukade bo på ett av hotellen på Via Veneto, mitt i staden, blev de däremot ett lätt offer för “attackfotografen”, så som han heter på italienska: ”fotógrafo d’assalto“. Paparazzon övertog en amerikansk teknik. Det bländande ljuset som man kunde ta med sig, i en liten väska eller bara hängande över axeln, hade redan innan andra världskriget varit ett redskap för pressfotografer. De hade specialiserat sig på att försörja tidningarna med bilder på brottsplatser eller till och med på brottsoffer. Deras gärningar följde samma dialektik som paparazzons verksamhet. Så som fotografen formade stjärnan genom att bära dennes bild till offentligheten, så dokumenterade dess amerikanske föregångare inte bara brottsplatsen. Han skapade den också, för en publik av miljontals voyeurer. Förr hade det bara funnits en bit asfalt i storstadens mörker. Sedan kom blixten för att skära ut en bit av denna banala realitet. Blixten betydde: Här har det hänt. Mörkret omkring blev då ännu mörkare, liksom ingen människa blir så ensam som en stjärna som ingen vill se. Både detektiven och reportern tillhör demokratins pionjärer: Detektiven upptäcker brottet var än det har gömts. Reportern underrättar offentligheten om vad detektiven upptäckte. Tillsammans reparerar de tillvaron. Under femtiotalet fanns det en amerikansk tv-serie med titeln ”Man with a Camera“. I hjälten, spelat av Charles Bronson, förenas båda yrken: Han skaffar fram bilderna som ingen annan förmår att ta. Hans viktigaste redskap är en kamera med reflektor. Fotoreportern Peter Parker, människan bakom en ännu idag populär varelse med namnet ”Spiderman“, är en arvtagare till mannen med kameran, med garanti på att vara på brottsplatsen först. När många fotografer blixtrade samtidigt, förr i tiden, uppstod ett slags fyrverkeri, innefattande små explosioner och vit rök. På engelska kallas detta skådespel ”a flurry of flashes“. På tyska är ordet ännu vackrare: “Blitzlichtgewitter”. Rakt översatt: “blixtljusåskväder“. Uttrycket påminner inte bara om att blixten brukade markera en övergång till det övernaturliga, så som i de flesta historier om ”Frankenstein“, där monstret föds, medan blixtarna kommer från alla håll. Ordet bevarar dessutom en känsla för våldsamheten med vilken blixten slår till. Motivet användes i en av historiens mest berömda filmer, i Alfred Hitchcocks “Fönstret mot gården” från 1954. I slutet vinner hjälten genom att blända boven med hjälp av några fotoblixtar. Han hade lagt dem tillrätta som om de varit patroner för en revolver. Hjälten, trots att han spelas av James Stewart, är även han av tvivelaktig karaktär. Det finns för mycket fönstertittare i honom, för att man ska kunna tro att han är en helt oklanderlig man. De gamla blixtlamporna, de som kort fräste till för att sedan bli blinda, är numera försvunna. Dels behövs de inte längre, för att ljusstyrkan i moderna kameror är högre än de varit i analoga tider. Dels ersattes de med elektroniska, gasfyllda blixtlampor som kan användas tusentals gångar. I mobiltelefoner används lysdioder, som är svagare, och ljuset är svårare att styra. Men de förknippar minimal storlek med enkel användning. Visserligen blixtrar det fortfarande, när skådespelare skrider över röda mattan, eller när världspolitiker träder fram till mikrofonen. Blixtrandet är dock inget undantag längre. Det blixtrar numera alltid och överallt. Ibland ser man en öppen buss körandes genom Via Veneto i Rom. Medan guiden förklarar var exakt Anita Ekberg, Marcello Mastroianni, Elizabeth Taylor och alla de andra höll hus, blixtrar det från alla telefoner, mot ett utomhuscafé utan gäster, mot en hotellfasad, mot en tom plats på trottoaren. Det är mitt på dagen. Det finns ingenting som man inte kunde se utan blixt. Åskvädret har förvandlats till en vardagsföreteelse av beskedliga mått. Den blottar ingenting, och den lyser inte upp någonting, förutom fotografens självmedvetande. ”Jag var där“, säger denna fotograf till sig själv. Eller kanske ännu mer: ”tänk att det var jag som var på detta ställe“. I detta självförsäkrande upprepas hela dialektiken som kännetecknade blixtfotografiet från början. Men den tar en vändning till. Så som den gamla blixten skapade stjärnan, som utan denna upplysning enbart varit ett hål i luften, så skapar den moderna blixten fotografen själv, i mån som stjärna. Logiken som gäller för alla ”selfies“ kommer till användning även om fotografen själv inte skulle synas på bilden: ”Tänk att det var jag.“ Samtidigt återvänder brottsplatsen. Visst utmärker sig trottoaren inte på något sätt från oändligt många andra trottoarer i Rom. Men det var där det hände. Och det var där jag var. Och så börjar blixtarna och bilderna, stjärnorna och de okända, fotograferna och publiken bilda ett kretslopp, där alla positioner går över i varandra, i allt snabbare takt. Tänk hur opraktiskt det hade varit om blixtrarna, som i gamla dagar, enbart hade kunnat användas en enda gång. Thomas Steinfeld, författare, professor i kulturvetenskap och tidigare kulturchef på Süddeutsche Zeitung

19 Jan 202110min

Om våra identiteter hela tiden förändras av faktorer utanför vår kontroll vad händer då med idén om personligt ansvar? Det resonerar författaren och journalisten Eva-Lotta Hultén om. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän publicerades första gången i september 2020. Jag har alltid tyckt om att fundera över vem jag hade varit om jag hade levt under andra omständigheter. Om jag hade vuxit upp i ett jägar- och samlarsamhälle – hade jag då haft samma törst efter att förstå och sätta ord på världen? Hade jag haft större eller mindre behov av att vara ensam om jag hade vuxit upp i en fattig torpstuga med tio syskon i stället för i ett relativt rymligt 70-talsradhus med bara två? Vem hade jag varit om jag bott på en annan plats, med andra grannar, en annan man, andra barn och andra vänner? Många vill nog svara att de trots vissa variationer hade varit ungefär samma personer som de är nu, att vår kärna ändå är fast. Men är det så? På senare år har man inom forskningsområdet epigenetik visat att vårt genetiska arv kan få helt olika utfall beroende på vilka liv vi lever, och att det inte bara påverkar vår fysiska hälsa utan också vår personlighet. Den ständigt växande medicinska forskningen om bakterierna i våra tarmar tyder på att de kan ha betydelse för exempelvis hur depressiva vi blir till vår läggning. Kattparasiten toxoplasma överförs lätt till människor via kattens avföring och studier tyder på att den kan göra män mer inåtvända och misstänksamma och kvinnor mer tillitsfulla och kontaktsugna. Men framför allt formas vi av andra människor. Vi anpassar oss efter situationer vi hamnar i och personer vi umgås med och anpassningarna blir en del av våra jag. Hur vi fostrats till att tala och föra oss som barn påverkar i sin tur vilket bemötande vi får och antingen öppnar eller stänger dörrar för oss i livet – vilket också det formar våra personligheter. Jaget, skriver filosofen Kwame Anthony Appiah i boken ”Identitetsillusionen”, är en produkt av hur vi svarar på andras sociala krav. Som exempel ger han bland annat ett socialpsykologiskt experiment från 50-talet då två grupper av pojkar fick leva lägerliv en sommar. Först när grupperna var för sig svetsats samman fick de vetskap om varandra och möttes i olika tävlingar. Snabbt växte en stark fiendskap fram mellan dem och trots att de alla hade liknande bakgrund och livsomständigheter började de definiera sin egen grupp utifrån den andra och skilja sig åt alltmer. Gruppen Rattlers utsåg sig själva till tuffingar som svor och då beslutade sig Eagles för att skärpa till sig eftersom de inte ville vara sådana lodisar som Rattlers. Appiah beskriver det som att etiketterna på grupperna kom först men att essenserna, det som utmärkte pojkarna i de olika grupperna, följde snabbt därpå. Han skriver ”Pojkarna utvecklade inte motsatta identiteter för att de hade olika normer – de utvecklade olika normer för att de hade motsatta identiteter.” Liknande processer pågår hela tiden, inte minst i våra i skolor. Flera forskare har pekat på att pojkar utvecklar en ovilja att anstränga sig i skolan eftersom det stämplats som tjejigt. Duktiga pojkar med låg status presterar till och med sämre med flit, för att inte ytterligare sjunka i hierarkin. Och eftersom våra handlingar påverkar hur vi ser på oss själva riskerar identiteten som ointresserad av skolarbete att sätta sig och bli en verklig del av personligheten. Till råga på allt har vi människor dåligt minne, vilket också bidrar till att forma oss. Vi gör som alla andra, tycker som dem vi umgås med, låter våra känslor påverkas av reklam, tv-serier och böcker, och glömmer snabbt att vi nyss tänkte och kände på ett annat sätt. Vårt dåliga minne kompenserar vi med fantasi, vilket kan resultera i allt från att en rätt medioker barndom i efterhand kan framstå som lycklig till att vi får falska minnen av att ha blivit utsatta för övergrepp. Våra jag är kort sagt oerhört föränderliga. Så vilka är vi egentligen, och vad styr våra handlingar – som ju är det som andra ser av oss och uppfattar som våra jag? Och hur ska vi se på sådant som rättvisa när så mycket i våra liv inte alls ligger i vår egen makt att styra över? Är det verkligen jag som gjort mig förtjänt av något, eller har jag bara tur som blivit arbetsam och fått förmåga att fokusera? Det finns också något motsägelsefullt i att straffa människor när deras handlingar i så hög grad beror på hur deras föräldrar betett sig mot dem när de växte upp, vilka gener de råkat få, vilka människor de har omkring sig och vilka situationer de hamnat i. Sällan ställs väl denna problematik på sin spets lika tydligt som i krig, där ofta mycket unga människor som under värnplikten tränats i att lyda order försätts i extrema situationer och med mycket lite utrymme för eftertanke ändå förväntas bete sig rationellt och moraliskt. I Niclas Sennertegs biografi över Auschwitz lägerkommendant Rudolf Höss, ”Allt jag känner är att mina fötter gör ont”, finns en talande scen återgiven. Höss förhörs i krigsförbrytarrättegången i Nürnberg om hur han såg på Himmlers order att mörda alla judar. Hade han inte kunnat vägra lyda order? ”Nej”, svarar Höss: ”utifrån hela vår fostran var det otänkbart att vägra lyda order, oavsett vad för slags order det handlade om … Jag antar att ni inte kan förstå vår värld. Naturligtvis var jag tvungen att lyda order och nu måste jag ta konsekvenserna.” Han tycks både anse att han var ett viljelöst offer för omständigheterna och att han är ansvarig för det han har gjort. Det går inte ihop. Det går att diskutera hur viljelös just Rudolf Höss egentligen var. Sennerteg menar i sin bok att han snarare agerade utifrån stark ideologisk övertygelse, men faktum kvarstår att det finns många studier som visar att vi kan förmås att göra saker som går helt på tvärs med våra normala uppfattningar, om bara auktoriteter och omständigheter driver oss att göra det. Vi kan emellertid inte se på människan som bara ett offer för omständigheter. Hela samhällsordningen skulle falla om vi slutade betrakta alla som i någon mening både fria och ansvariga för sina handlingar. Samtidigt är det ohederligt att inte beakta att yttre faktorer styr oss i väldigt hög grad. Hur ska vi lösa upp denna knut? Kanske räcker det inte att bara hålla människor rättsligt och moraliskt ansvariga? Kanske skulle vi också behöva aktivt efterfråga att människor skaffar sig insikt om hur de själva och andra fungerar - hur lättpåverkade och utifrånstyrda vi är. Vi lever i en tid då instrumenten för att manipulera oss förfinas hela tiden, av företag som vill sälja saker till oss och av stater och organisationer som vill styra oss politiskt. Men det finns ju inget som säger att vi inte kan göra motstånd. Kan man tänka sig att alla medborgare erbjuds en psykologisk värnplikt där vi lär oss grunderna i hur vi människor fungerar och hur vi kan bygga och freda våra egna psykologiska gränser? Det skulle kanske som bonus också kunna ge en hälsosam samhällsinjektion av ödmjukhet inför både våra egna framgångar och andras motgångar. Omständigheternas orättvisa märks på många sätt i vårt samhälle, i sjukjournaler, bidragsstatistik och i brottsregistret. Den klokaste vägen framåt kan inte vara att i efterhand försöka kompensera för alla dessa olikheter, utan att i möjligaste mån göra omständigheterna mindre orättvisa och människor mer medvetna om både dem och sina egna sköra och töjbara jag. Eva-Lotta Hultén, författare och journalist

14 Jan 20219min

När algoritmer avgör hur en självkörande bil ska agera, så låser vi etiken i dåtiden. Skribenten och ingenjören Christina Gratorp funderar över den tekniska utvecklingens betydelse för människan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprunglingen publicerad den 15 oktober 2019. Vem är det som kör egentligen? frågar Musse Pigg sina medresenärer i Walt Disneys kortfilm Mickey’s Trailer från 1938. Det är ju jag som kör, svarar Janne Långben med sitt sorgfria höhö, medan bilens övergivna förarsäte gapar tomt genom husvagnens vindruta. Varje gång jag läser om utvecklingen av självkörande bilar hör jag den frasen som ett eko i min skalle. Vem är ansvarig om ingen håller i ratten, och vad innebär etik när tekniken fattar besluten åt oss? När vi bara följer protokollet. Ur ett samhälleligt perspektiv tycks protokollet utgöra en modern dygd. I effektiviseringens namn förlitar vi oss i allt större utsträckning på algoritmiserade beslut, i dag realiserade i datorprogram, där socialarbetaren, handläggaren eller juristen enkelt kan trycka på en knapp för att få fram ett beslut för sitt ärende. Vem får bostadsbidrag, hemtjänst eller böter? Besluten finns i ökande grad inkodade i programvaror utvecklade av tekniker, långt ifrån de verksamheter som utgör vårt sociala skyddsnät och de institutioner som vårt gemensamma samhälle vilar på. Om den globala trenden håller i sig innebär det att inrättningar som socialkontoret och åklagarmyndigheten på sikt inte behöver befolkas av socionomer och jurister utan kan reduceras till platser där någon trycker på en knapp. Möjligheten att tolka lagar och regelverk utifrån nya samhälleliga villkor försvinner – morgondagens beslut baseras på gårdagens föreställningar. För det är just vad ett algoritmiserat beslut innebär. Till skillnad från tekniska hjälpmedel som ett räkneprogram eller en vädersimulator, är program som används för att svara på hur vi ska agera något som binder oss till ett beteende. Om vi med teknikens hjälp kan förutspå vilken dag det kommer regna bestämmer det ingenting åt oss. För bonden kan regnet vara välkommet, för semesterfiraren troligtvis inte. Datorprogrammet Compas däremot, som används i domstolar i USA för att förutsäga vem som med stor sannolikhet kommer att bli en återfallsförbrytare, fungerar determinerande. Det knyter inte bara en individs öde till andras beteenden i en redan passerad dåtid, utan avskaffar också medmänniskans blick på individen som just sin egen. För den åtalade vars livsöde står på spel innebär det både att kategoriseras utifrån föreställningar om grupptillhörighet, som klass, kön och etnicitet, och samtidigt att berövas synen på sin domare som en egen, etisk instans. Överfört på en större del av samhället är frågan vilka vi blir för varandra om vi inte längre kan betrakta våra medmänniskor som etiska aktörer. Vem är det jag möter om det inte är hon själv som agerar och vad gör det med min syn på henne? Och vad innebär det i sin tur för min egen förmåga att handla etiskt att betrakta min nästa som förutbestämd? Den moderna byråkratins målrationella tänkande – att bara utföra de uppgifter vi åläggs – var enligt sociologen Zygmunt Bauman en förutsättning för andra världskrigets terror. Försvaret för de algoritmiserade besluten utgår ofta från argument om rättssäkerhet och likabehandling. Genom att eliminera den så kallade mänskliga faktorn ska inga fördomar slingra sig in, ingen behandlas orättvist. Den juridiska lagen upphöjs till naturvetenskap och ges samma status som gravitationen eller ljusets konstanta hastighet – som om lagens ursprung var en objektiv kunskapskälla, i sig fri från fördomar och statisk över tid. I själva verket har det visat sig att det som på pappret kan verka rättssäkert i praktiken ofta fått motsatt effekt. Datorprogrammet Compas har till exempel visat sig dra slutsatser i linje med rasistiska fördomar, vilket både beror på programkodens design och på den statistik som används. Men att se etiskt på sin omvärld är att värja sig mot tron att allt går att reducera till fakta. Kunskap är att äta, men människan får aldrig förbrukas som vetenskap; vi får inte göra den Andre till det Samma genom att tugga och svälja henne. Vår syn på detta andra som inte får objektifieras – kategoriseras, katalogiseras, kartläggas – är enligt moralfilosofen Emmanuel Lévinas avgörande för vår möjlighet att tänka bortom det totalitära. ”Att möta en annan människa är att hållas vaken av en gåta” säger han, och pekar på att det oförutbestämda också bär möjlighetens frö. Kanske mot helt nya samhällsordningar, kanske mot en hjälpande hand i en stund då man minst förväntar sig en. Kanske kan man kalla det en tillåtelse att frångå protokollet. Men kan inte ett automatiserat beteendet vid sidan av argument om effektivitet och ekonomisk vinning också vara av godo? För att ställa frågan på sin spets kan den självkörande bilen statuera exempel. Dessa skulle, sägs det, kunna rädda tusentals liv. Det amerikanska lärosätet MIT – Massachusetts Institute of Technology – har ett interaktivt test på sin hemsida. Testet heter Moral Machine och går ut på att jag som användare utifrån ett visst antal situationer ska avgöra hur en självkörande bil bör agera. Jag startar testet. Ett blått fordon och några röda människofigurer dyker upp. Det är inte utan obehag som jag tvingas peka och klicka på vem av dem som måste dö. I scen efter scen väljer jag sedan mellan gångtrafikanter, passagerare och djur. När testet är klart inser jag att det i varje scen funnits mer information än vad jag först trodde. Av sammanfattningen framgår inte bara hur många passagerare och gångtrafikanter jag dödat, utan också hur många män, kvinnor, vältränade, överviktiga och personer som beskrivs ha högt respektive lågt socialt värde som jag låtit stryka med. Detta är den verklighet programmeraren ställs inför. Utan denna kategoriserande verksamhet går det helt enkelt inte att skapa ett program. Etikens fråga sliter sig från nuet och forslas bakåt till en annan beslutsfattande instans. Ett sätt att se det är att framtiden blir låst – där kan helt enkelt inte ny information påverka situationen. Det jag möter i trafiken är en kunskap producerad i en svunnen tid – en redan uppäten bit av världen. Men om det räddar liv? På ett filosofiskt plan ställer frågan i stort en föreställning om ett utfall mot ett avsägande av oss själva som aktörer med etisk agens. För att ekvationen om etik ska gå ihop måste dock framtiden vara obestridligt ny, vilket bara kan ske om den också samtidigt är o-förutbestämd. Lévinas liknar ett nu där allt hopp om förnyelse har gått förlorat med ett tillstånd av sömnlöshet: där råder förvisso vakenhet men det är ”alltid samma nu eller samma förflutna som varar.” Vakenheten blir dröm, en o-personlig medvetenhet. I fallet med den självkörande bilen är det kanske rättvisare att inte ställa den mot en bil med chaufför, utan mot ett samhälle där vi strävar bort från bilism. Inspirerade av en annan moralfilosof, Immanuel Kant, skulle vi också kunna grubbla över intentionen med resan. Kan man kalla en maskin moralisk utan att samtidigt betrakta den struktur den opererar i? Är ett samhälle uppbyggt kring förbestämda beslut en plats där etiken är möjlig? Frågan om vem som kör verkar inte räcka till. Vi måste också fråga oss: vart är vi på väg? Christina Gratorp, skribent och ingenjör

13 Jan 202110min

Vad innebär det att vara en moralisk person? Lars Hermansson menar att det alltför ofta ses som synonymt med att säga rätt sak och att vara emot rätt saker. Vi måste våga tänka och tala friare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den 15 maj 2018. I tjugoårsåldern hade jag en period när jag bara med svårighet kunde avhålla mig från att sparka till duvor och små hundar när de kom så nära att det vore möjligt. Detsamma gällde människor på kryckor. Det var inte för att jag ogillade duvor och små hundar och människor på kryckor, utan för att det hade varit så lågt, så i allmänhetens ögon förkastligt. Ju mer jag tänkte på vilket kräk jag skulle vara om jag gav efter för trycket desto större blev trycket. Jag antar att jag led av en mild variant av det som på engelska brukar kallas ”call of the void”, den plötsliga insikten om att livet är oändligt bräckligt och att vem som helst, även jag, nästan när som helst, genom att bryta en överenskommelse, kan krossa det: det räcker med att vrida på ratten ett halvt varv när man möter en bil på landsvägen, eller att med kraft knuffa till en person som står och väntar på perrongen när tåget dundrar in. Eller att bara släppa ett spädbarn man fått i famnen. Ett ögonblicks verk, som det heter. Det är rätt obehagligt när man tänker på det. Det är väl därför vi inte gör det så ofta. Få västerlänningar skulle idag hävda att de handlar som de gör för att det är deras plikt. Men om vi aldrig tänker på det: vilka blir vi då? Om vi aldrig tvivlar på att vi är goda rätt igenom? Jag tror svaret är: vi blir moralister. Immanuel Kant menade i sitt första moralfilosofiska verk, ”Grundläggning av sedernas metafysik”, att den goda handlingen måste kännas lite som en uppoffring annars är den inte riktigt god. Att säga sanningen till exempel, är bara en god handling om du har något att förlora på att inte ljuga. Det går ju faktiskt att vara sanningsenlig av egoistiska skäl. Du ska handla av plikt, inte för att du själv eller någon annan eller samhället som helhet tjänar på det. Pliktetiken, som den här moralläran brukar kallas, är känd för att innehålla fler förbud än påbud. Du ska inte ljuga, inte stjäla, inte sparka undan folks kryckor och så vidare. Länge var förbuden förankrade i en kristen etik som till stora delar handlade om att inte bejaka sina begär, att avstå från världslig makt, köttets lust och andra fåfängligheter. Men när det kristna fundamentet relativiserades i och med sekulariseringen kom pliktetiken som morallära på skam. Få västerlänningar skulle idag hävda att de handlar som de gör för att det är deras plikt. Men pliktkänslan kan vara omedveten, det är en av de tankar den slovenske filosofen Slavoj Žižek blev berömd för genom otaliga föreläsningar och böcker som ”Njutandets förvandlingar” och ”Ideologins sublima objekt” på 1980- och 90-talen. Žižek menar att det senkapitalistiska samhället visserligen håller sig med en del gamla nedärvda förbud om att inte döda och så vidare, men att det som framför allt kännetecknar denna kapitalism utan kristendom är påbudet att njuta, unna sig, utforska driftslivets tidigare så mörka vrår och bli en fri människa – den ekonomiska tillväxten till fromma. Men påtvingad frihet är som bekant sällan upplevd frihet. Och det är svårt att njuta på befallning, i synnerhet om någon ska tjäna pengar på det. Chailatte var kanske en kul grej, men det där designköket: kostade inte det lite mer än det smakade? Och hur var det med moralen under dessa konsumismens glansdagar? Tja, Stig Larsson sammanfattade det ganska bra i en ofta citerad diktrad: ”God är den som smakar gott.” Fast inte bara så. Det var också en hederssak (fast man kanske inte använde just det ordet) att inte framställa sig som godare än man var: cynism stod högre i kurs än idealism, ironi högre än utopi. vi lever i en tid när moral och språk är intimt förknippade, när moral är språk, och språk moral. Och idag? För ett tag sedan fick jag hemskickat ett korrektur från en publikation jag ska delta i. Längst upp på en högersida, på egen rad, skild från resten av ordet som återfanns på föregående sida, stod stavelsen ”na.” ”Bilder-na” stod det helt korrekt, men ordet blev svårläst när det var uppdelat på två olika tidskriftssidor. Därför hade korrekturläsaren ringat in den ensamma stavelsen, ritat en pil till den och skrivit ordet ”horunge”. Men har de inte rensat ut den där typografiska termen för länge sedan, var det första jag tänkte. Jag googlade, och visst, men inte för så länge sedan. 2016 rekommenderade Svenska språkrådet att vi ska börja använda ”ensamrad” istället, och två år tidigare, 2014, utlyste Föreningen Svenska tecknare, som organiserar också svenska typografer, en tävling om vilket ord som borde ersätta den nedvärderande termen. ”Sladdis” vann, tätt följd av ”busunge.” Jag sitter där med korret och stirrar på den ensamma stavelsen, pilen och det nedvärderande ordet, och försöker föreställa mig hur jag skulle känna om jag faktiskt var son till en prostituerad. Skulle jag ta det personligt och tro att typografen kände till något om min familj, att ordet var en medveten skymf? Eller skulle jag känna mig ledsen och arg, inte bara för egen del, utan också å alla andra sexarbetarbarns vägnar? Eller skulle jag tycka att det var komiskt att den där ensamma stavelsen på något sätt skulle kunna representera mig? Jag vet inte. Men jag vet att vi lever i en tid när moral och språk är intimt förknippade, när moral är språk, och språk moral. Nästan så att somliga tror att det finns ett inneboende ont i vissa ord. Jag hör ofta människor använda det så kallade n-ordet i satser som ”Och då sade hon n-ordet” eller ”På den tiden man kunde säga n-ordet”, i situationer när det inte finns någon svart människa i rummet som skulle kunna ta illa vid sig. Vi måste också vilja andra saker, föra andra diskussioner, tänka att det samhälle vi vill leva i inte bara ska vara motsatsen till det vi inte vill leva i. Jag är inte den första att se likheten med medeltidens teologiska och filosofiska så kallade universaliestrid, som grovt förenklat stod mellan nominalister och realister, där nominalisterna – den mest kände är kanske Wilhelm av Ockham – menade att allmänbegreppen, de ord vi använder för att beskriva inte ett enskilt ting i världen, utan tinget i allmänhet – som stol, demokrat, horunge eller sanning – att de är tomma skal som vi kan fylla med vad som helst, medan de mest extrema realisterna verkligen trodde att det till exempel fanns en satanisk essens i ordet satan. Och att vi därför måste väga varje ord på guldvåg. Jag tänker att strävan efter moralisk renhet, då som nu, har med rädsla att göra. Det gäller att inte vackla, när det finns så mycket smuts därute, i Ungern, Polen, inuti Donald Trump, ja till och med på självaste Östermalm. Vi måste stå enade och starka nu, täppa till alla sprickor där ”the call of the void” skulle kunna höras. Det är inte läge för nyanser och självrannsakan. ”God är den som säger rätt”, skulle man kunna travestera Stig Larsson. Och det är förstås bra att vi står upp för alla människors lika värde och det fria ordet. Men när alla står upp på samma sätt. Allt högre ropar vi som till varje pris vill vara goda självklarheter eftersom en visserligen stor men dock minoritet, uttalar det för oss otänkbara. Allt vi vill är att de där 20 procenten inte ska växa och bli 30, 35, 40, 50. Men om det är allt vi vill, då kommer det att bli så. Vi måste också vilja andra saker, föra andra diskussioner, tänka att det samhälle vi vill leva i inte bara ska vara motsatsen till det vi inte vill leva i. Och vara oeniga, inte bara med varandra, utan också med oss själva. Jag ger kanske inte så mycket för Kants pliktetik, men jag tror ändå på det där att den goda handlingen inte ska vara alldeles lätt att utföra. Och att vi inte ska stirra oss blinda på ondskan hos andra, utan också erkänna att den har fäste djupt inom oss själva. Lars Hermansson, författare och kritiker

12 Jan 202110min

Vackra teorier har haft stor framgång inom fysikvetenskapen. Men kanske har det kommit till en punkt när vi måste ge upp skönheten? Helena Granström reflekterar över det sköna och sanna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. ”Beauty is truth, truth beauty”, skaldade en gång den brittiske romantiske poeten John Keats – skönhet är sanning, sanning skönhet – men trots skönheten i denna poetiska formulering, är åtminstone jag benägen att ifrågasätta dess sanningshalt. Faktum är att Keats påstående borde betvivlas av alla som någon gång har låtit sig förföras av en vacker men otillförlitlig yta – och då har vi inte ens kommit in på skönhetens förgänglighet, som väl i sig måste anses sätta den i motsatsposition till den eviga sanningen. Men det är värt att lägga märke till hur dikten fortsätter, nämligen ”that is all ye know on earth, and all ye need to know” – att det sköna och det sanna sammanfaller är hos Keats inte bara allt vi människor vet, utan också allt vi behöver veta. Att skönheten utgör en kungsväg till sanningen är emellertid inte enbart en poetisk devis, utan sedan länge även en naturvetenskaplig. I synnerhet bland fysiker är det lätt att finna ståndpunkter som att ”en vacker teori inom den fundamentala fysiken har en större chans att vara korrekt”, och att naturen bäst beskrivs i ”ekvationer som är så enkla, vackra, kompakta och allmängiltiga som möjligt”. Den tyske 1900-talsfysikern Hermann Weyl beskriver hur han i sitt arbete ”alltid har försökt förena det vackra med det sanna”, men när han någon gång blivit tvungen att välja, ”vanligtvis valt det vackra” – ett val som i Weyls fall mer än en gång visade sig vara det riktiga. De ekvationer som deras upphovsman ansåg för vackra för att överge beskrev visserligen inte det de ursprungligen avsåg att beskriva, men i slutändan visade de sig ändå vara giltiga för någon aspekt av naturen. Historiskt har skönheten med andra ord erbjudit en värdefull vägledning i sökandet efter sanningen om verkligheten. Alla kända naturlagar svarar mot någon form av matematisk symmetri; en egenskap som är av central betydelse för att någonting ska anses vackert inom fysiken. Frågan är om detsamma gäller för den fysik vi ännu inte upptäckt – om Keats, det vill säga, faktiskt hade rätt. En som anmäler stark skepsis i frågan är den tyska fysikern Sabine Hossenfelder i boken ”Lost in math”. Att skönhetsidealen spelade en roll för tillkomsten av exempelvis den allmänna relativitetsteorin, innebär inte att de gagnar fysiken idag. I synnerhet inte som grundforskningens förutsättningar förändrats under det senaste seklet: Om den teoretiska fysikens uppgift tidigare var att förklara redan gjorda observationer, är det numera snarare teorierna som avgör vilka observationer som görs, i ofta både kostsamma och tidskrävande experiment. Om vi enbart är villiga att pröva de eleganta hypoteserna, är risken att vi inte hittar något alls. Dessutom har förkärleken för det vackra, menar Hossenfelder, alltmer kommit att byggas in i matematiken, så att det inte längre är tydligt vad den faktiskt är, nämligen en estetisk preferens. Vi förväntar inte bara av våra teorier att de ska ge korrekta förutsägelser, utan också att de ska ha en hög grad av symmetri, inte innehålla någonting till synes godtyckligt, och dessutom gärna kunna ge en gemensam förklaring till flera skilda fenomen – i slutändan inte av något mer stringent skäl än att vi tycker att sådant är fint. Effekten av allt detta är att det som fungerar kritiseras för att det inte är vackert nog: På samma sätt som vissa fysiker inledningsvis sade sig ha varit beredda att tro på den numera etablerade kvantelektrodynamiken ”om den inte hade varit så ful”, anklagas partikelfysikens standardmodell idag allmänt för att vara, med Stephen Hawkings ord, ”ful och ad hoc”. Samtidigt som samma fysiker vägrar avfärda det som inte fungerar, och istället justerar sina eleganta teorier för att slippa ta konsekvenserna av uteblivna resultat. De är ju helt enkelt så vackra att de borde vara sanna: Gud är subtil men inte ondsint, som Einstein en gång uttryckte det, med vilket han alltså ville säga att Gud är subtil men han har inte dålig smak. Fysikvetenskapens belägenhet påminner en hel del om biologins, som den beskrivs av ornitologen Richard Prum i boken ”Skönhetens evolution”. På 1990-talet rådde i princip konsensus i forskarvärlden om sambandet mellan ett symmetriskt utseende och god genetisk kvalitet – en uppfattning som så småningom visade sig sakna vetenskapligt stöd. Vilket inte innebär att idén övergetts – tvärtom. Inte minst lever den vidare i form av det så kallade kostsamhetsargument som gör gällande att estetiska uttryck i djurvärlden – allt ifrån ståtliga fjäderdräkter till invecklade parningsritualer – är en manifestation av fitnessöverskottet hos den som uppvisar dem: Jag kan inte bara överleva, jag kan dessutom göra det medan jag bär runt på en jättestor stjärt. Men, betonar Prum, Darwin själv insåg att det inte är så enkelt: Skönheten är inte bara en indikation på någonting annat, utan en evolutionär kraft i egen rätt. Istället för att vittna om förmågan till anpassning och överlevnad, tycks ett attraktivt yttre tvärtom kunna stå i direkt konflikt med den, särskilt som den som dras till den vackra ytan ofta nog är beredd att bortse från det som finns under. ”Begäret efter skönhet”, skriver Prum, ”kommer att hävda sig och underminera törsten efter sanning.” Det finns emellertid en uppenbar skillnad mellan fysik och biologi i detta avseende: Om vi tror att det existerar en djup koppling mellan skönhet och sanning – här i bemärkelsen funktion – är det i fallet med sexuellt urval lätt att föreställa sig att känslan för den skulle ha inpräntats i oss av evolutionen. Att vi skulle vara i besittning av samma genetiskt betingade intuition när det gäller den abstrakta matematiska beskrivningen av fenomen som vi aldrig haft och aldrig kommer att få någon sinnlig erfarenhet av tycks onekligen mer långsökt. Vad är egentligen den evolutionära fördelen med kvantgravitation? Men icke desto mindre tycks många forskare finna analogin oproblematisk: Nobelpristagaren Steven Weinberg liknar fysikerns förkärlek för skönhet vid den hos en hästuppfödare som känner igen en vacker häst. Uppfödarens erfarenhet säger honom, menar Weinberg, att den vackra hästen också är den sortens häst som vinner lopp. Hans kollega Frank Wilczek ser samma samband, men i omvänd riktning: Det har alltid funnits ett evolutionärt värde i att tro på det som är sant, och upplevelsen av skönhet är i grunden ingenting annat än de biologiska belöningssystemens reaktion när de ställs inför det sanna. Hossenfelder, å sin sida, förblir kallsinnig. Att fysiker och matematiker tycker att ekvationer är vackra är knappast mer betydelsefullt än att bilmekaniker gillar att betrakta en väloljad motor. Att dessa specialisters skönhetssinne skulle ha något att säga oss om universums beskaffenhet finns det helt enkelt mycket få skäl att tro. Kanske kommer den slutliga sanningen om universum, när vi väl finner den, visa sig vara precis så otymplig, stökig och bristfällig som verkligheten i stort. Eller kanske kommer vi inte att finna den alls – och bor det i så fall inte en sorts skönhet också i det? Helena Granström, författare med bakgrund inom fysik och matematik Litteratur Sabine Hossenfelder: Lost in math. How beauty leads physics astray. Basic Civitas Books, 2019. Richard O Prum: Skönhetens evolution. Hur Darwins bortglömda teori om det sexuella urvalet formar djurriket – och oss. Natur & kultur, 2019.

16 Des 20209min