Maria Persson Löfgren: En tystnad som i 1000 dagar plågat ukrainare

Utrikeskrönikan 28 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington torsdag morgon.I fredags fick vi ett sånt där sms som alla föräldrar här i USA bävar inför att få. En varning från barnens förskola om att något hänt, och skolan gått in i lockdown, ingen fick gå in eller ut och vi fick inte hämta barnen. Polisaktivitet i området stod det. Så kom ett meddelande från en annan förälder som berättade att det rörde sig om en active shooter. En pågående skjutning. Samtidigt utanför vårt hus, bara några minuter från förskolan, hörde vi polissirenerna och helikoptrarna som hovrade. Snabbt fick vi veta att skjutningen verkade pågå några kvarter bort från oss, vid en annan skola. Lättnaden över att det inte pågick en skjutning på våra barns förskola blandades med oron över att det kanske istället skedde bland andra barn i vårt område.Det skulle efteråt stå klart att det som hänt på Connecticut Avenue, en av de livligaste huvudgatorna här i Washington, var att en 23-årig man skjutit över 100 skott från ett lägenhetsfönster på femte våningen, rakt ned på okända människor och mot en mellan- och högstadieskola. Han sköt helt urskillningslöst mitt under rusningen en varm fredagseftermiddag då eleverna slutade och folk var på väg hem från sina jobb och på väg mot uteserveringarna. Fyra personer skadades, varav ett barn. Polisen hittade flera vapen och prickskyttsutrustning när de stormade lägenheten och säger att det är ren tur att inte fler skadades eller dödades. 23-åringen hade då tagit sitt eget liv, och man vet fortfarande inte motivet, bara att han gjort flera google-sökningar på olika masskjutningar i USA. Till exempel den i New Yorks tunnelbana för bara ett par veckor sen, då över 20 människor skadades.Även om det är ovanligt med en gärningsman som avlossar 100 skott mot folk från ett sniper’s nest, som polisen kallar det, så var skjutningen bara en av tio stycken under helgen i Washington. Och faktum är huvudstadsområdet precis som nästan alla storstäder i USA sett en kraftig ökning av antalet skjutningar de senaste två åren. Det beskrivs som att USA är mitt uppe i en allvarlig vapenvåldsepidemi. Så pass allvarlig att skjutvåld under 2020 gick om bilolyckor som den vanligaste dödsorsaken bland barn i USA, inklusive självmord och olyckor, enligt en ny studie från University of Michigan. En nyhet som nästan är svår att ta in. Och barn i utsatta områden drabbas som vanligt hårdast, den här epidemin är dödligast för dem.Vi fick efter ett tag gå och hämta barnen på deras förskola i fredags, en förskola i ett område där skjutningar inte är vanliga, där gängvåldet inte är vardag. På väg hem, förbi körsbärsträden som nu blommat över, kunde vi höra polissirenerna tjuta och helikoptrarna hovrade fortfarande ovanför oss. Barnen pekade nyfiket mot himlen.Cecilia Khavar, i Washingtoncecilia.khavar@sverigesradio.se

28 Apr 20223min

Utrikeskrönikan 27 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, onsdag.Det var inte utan att jag studsade till så pass att jag petade en kollega i sidan och pekade. Vi var en handfull svenska journalister som lotsades genom förbundskanslerns tvättmaskinsliknande ämbetsbyggnad på väg mot pressträffen med Magdalena Andersson och Tysklands Olaf Scholz häromveckan.Och så hängde det plötsligt där, porträttet på Gerhard Schröder, Scholz' föregångare som socialdemokratisk förbundskansler. Till höger om honom Helmut Kohl, till vänster en tom yta där väl Angela Merkels porträtt är tänkt att hängas.Och genast blev det så tydligt, hur den förre kanslern som idag måste vara Vladimir Putins främsta försvarare i väst är en ofrånkomlig del av Tysklands moderna historia. Att socialdemokraternas partiledare bestämt sig för att hon framöver bara tänker kalla honom för affärsman, det blir en verklighetsfrånvänd, förnekande skönmålning. Men det är lätt att förstå frestelsen, för problemet Schröder, det växer för var dag som går.2005, bara 17 dagar efter att Angela Merkel avlöst Gerhard Schröder vid makten, blev han chef för projektet han själv drivit igenom, gasledningen Nordstream 2. Efter krigsutbrottet i Ukraina har han vägrat lämna sina lukrativa uppdrag i Kremls tjänst, trots att hans stab har sagt upp sig i protest, trots att det kostat honom hedersmedborgarskapet i sin hemstad och hedersmedlemskapet i sin älskade fotbollsklubb.Men det skulle bli värre.I helgen publicerades en intervju med Gerhard Schröder i New York Times. ”Mea culpa är inte min grej” kommenterade gammelkanslern det faktum att han inte uttrycker ånger utan istället fortsätter att tjäna miljoner på sina band till den ryske regimen. För många i hans parti var det droppen, nu vill minst 14 lokalföreningar utesluta Schröder ur SPD, en ledande socialdemokrat vill sätta honom på EU:s sanktionslista.Men frågan är om Gerhard Schröder är problemet eller bara dess mest extrema symptom. För socialdemokraterna var långt ifrån ensamma om att se handel och ömsesidigt beroende med Ryssland som stabilitetsskapande. Stora delar av det politiska Berlin har fått sina grundvalar pulveriserade och har tvingats inse att de som varnade för att beroendet av rysk energi gjorde Tyskland utpressningsbart hade rätt.Det är omvälvande att erkänna fel, smärtsamt att hantera fantomsmärtorna efter krossade övertygelser och svårt att erkänna sin egen roll i haveriet som är den tyska rysslandspolitiken.Den konservativa oppositionen sparar i iallafall inte på krutet, de kallar Schröder för en rysk legosoldat och ifrågasätter om hans porträtt alls ska få hänga där i raden av gammelkanslers på kanslerkontoret. De verkar enklast att glömma porträttet som än så länge fattas där på tavelväggen, det av kanslern från de konservativas egna led; Angela Merkel, som hade den yttersta makten i 16 år och fram tills så nyligen att färgen ännu inte hunnit torka på hennes avbild.Caroline Salzinger, Berlincaroline.salzinger@sverigesradio.se

27 Apr 20223min

Utrikeskrönika 26 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn tisdag.Det danska kungariket är vidsträckt och långt ifrån drottningens slott här i Köpenhamn ser det helt annorlunda ut. Jag pratar om det ibland lite bortglömda Färöarna, en självstyrande del av den danska riksgemenskapen, på 18 öar långt ute i Atlanten. Fjärran från precis allt. Och ändå precis mitt i världspolitiken, har det visat sig. Men vi börjar i en annan ände. Att bila runt på Färöarna är som att åka i en gammal nordisk saga. Karga fjäll, stålgrå fjordar och små byar som klamrar sig fast på sluttningarna runt någon avlägsen havsvik. Vattenfallen, de suggestiva dimmorna över fjällen och lutande små stugor med grästak gestaltar sig ständigt nya varianter efter varje krök. Också fåren. Får överallt, fler än det finns människor på öarna. Och liksom för att understryka landets mytiska inramning så regleras landets fåruppfödning än idag av en lag som skrevs 1298. En kommun på Färöarna kan mycket väl ha färre än 100 invånare och landets premiärminister huserar i en röd timrad stuga med grästak. Här känner alla alla och här har väderbitna fiskare i ulltröjor försörjt sina familjer i kamp mot den rasande Atlanten i över tusen år. Men Färöarna är också ett modernt välfärdsland vars vältrimmade fiskeindustri säljer fisk över hela världen. Särskilt till Ryssland, som man utvecklat väldigt nära ekonomiska band till. Färöarna har till exempel en diplomatisk representation i Moskva, men ingen i Washington. Ryssland och Färöarna fiskar i varandras vatten, det ligger ryska skepp i varje färöisk hamn och Ryssland står för en fjärdedel av landets export. Eller stod, för krigets svallvågor sköljer nu även över denna avlägsna plats. De senaste månaderna har färingarna tvingats fundera ordentligt över vilka man vill vara. För ligger man mitt i det allt mer säkerhetspolitiskt heta Nordatlanten, så har det plötsligt blivit svårt att både vara kompis med Ryssland OCH vara med i den gemenskap vi kallar Västvärlden.Det har gnisslats tänder och slitits hår på Färöarna, men man har till slut valt Väst framför Ryssland. Ryska exporten är stoppad och man öppnar sitt land för NATO:s upptrappade närvaro. Snart byggs en militär radarstation på det annars helt avmilitariserade Färöarna. Men jag har en bestämd känsla av att man väljer sida med tungt hjärta. Kanske inte för att man hade velat fortsätta tjäna pengar på just Ryssland eller för att man förminskar de ryska grymheterna. Nä, snarare handlar det om att neutralitet och goda relationer med alla långt från storpolitiken alltid varit Färöarnas väg, och att man sörjer att deras värld blivit en plats där man måste välja. Som att ett helt land bryskt tvingats vakna upp ur sin småmysiga sagosömn och inse att världen blivit kall som en atlantvind. Samuel Larsson, Danmarkskorrespondentsamuel.larsson@sverigesradio.se

26 Apr 20223min

Utrikeskrönika 25 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Caracas måndag. Det är första gången jag besöker Venezuela. Det första som slår mig på flygplatsen är de stora digitala reklamskyltarna - där står t ex Hugo Boss, med stora bokstäver. Ja, inte Hugo Chavez, som jag hade väntat mig, utan Hugo Boss.Samt reklam på Gucci, Mc Donalds och andra kapitalistiska ikoner.Det blir en överraskning, jag är ju i ett land där ledningen sagt att man bygger tjugoförsta seklets socialism, och utomlands jämför man gärna det med Kuba.Nej, Venezuela ser på ytan inte ut som Kuba.Till skillnad från Havannas gator som fylls av väggmålningar och stora skyltar som hyllar revolutionen så syns väldigt få såna här i Caracas.Jag frågar dem som bor här - nja, säger de, så var det förut, i början, under ledaren Hugo Chavez första år. Det finns inte mycket längre.Möjligen är det ett tecken på det som hänt här i Venezuela – den revolutionära yran från de första åren har dränerats av de tomma butikshyllorna och den svåra matbristen.Varför det blev så, beror på vem man frågar.De regerande chavisterna skyller på USA:s hårda blockad, som närapå strypt all handel med omvärlden, från den andra sidan säger man att det är socialisterna fel, korruptionen har inte upphört och regimen har satsat på lojala i stället för på kompetenta ledare på strategiska poster.Men de jag pratar med här, både chavister och oppositionella, säger att den svåraste tiden nu är över. Borta är nu hyperinflationen, som var flera tusen procent, idag är inflationen ”bara” 50 procent.Butikshyllorna börjar bli fulla igen och utländska investerare har åter börjat knacka på dörren.Och det kan bli ännu bättre snart, säger folk, nu när USA, som slutat köpa olja från Ryssland, vill ha den venezuelanska.Optimismen är alltså på väg tillbaka.Nicolas Maduro, ifrågasatt av USA och Europa, gnuggar sina händer, den mest radikala oppositionen är rasande på Joe Biden, som enligt dem håller på att rädda Maduro vid makten genom att köpa hans olja.Venezuelanen på gatan struntar för det mesta i de politiska bråken, de vill bara återgå till ett normalt liv.För att prata om allt detta åkte jag till en före detta industriminister, som bor på ett flott bostadskvarter i östra Caracas. För att släppas in i höghuskomplexet måste man identifiera sig vid en postering med två vakter, det är vanligt i de latinamerikanska metropolerna.De tar mina uppgifter och en av dem tar fram en påse med mangofrukt, en dollar styck, säger vakten med vädjande blick.Min intervjuperson, förre industriministern, förklarar viskandes: De säljer mango för att dryga ut kassan, deras lön räcker inte till, venezuelanen har tvingats att bli mycket kreativ.Ivan Garcia, Caracasivan.garcia@sverigesradio.se

25 Apr 20223min

Utrikeskrönika 22 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Jag undrar hur det är med Aleksandra Nikolajevna, som stod i solskenet på en marknad i utkanten av Mariupol och sålde plasthinkar, sopborstar och råttfällor. Det var i januari i år och vi pratade om hotet från Ryssland. Aleksandra Nikolajevna hoppades på det bästa men hyste inga illusioner. ”Putin behöver en landväg till Krim”, den av Ryssland annekterade halvön. ”Och vägen dit går via oss i Mariupol. Det förstår vi mycket väl", sa hon. En bit bort, mellan husen på Olympiagatan där ordet "skyddsrum" stod skrivet som ett ont tecken på husväggen, promenerade Tatjana och Roman hand i hand. De önskade sig bort från Mariupol, så långt bort från Ryssland som möjligt. De ville inte tro på kriget då men ville bort i alla fall, till en värld av större friheter och möjligheter. Jag hoppas de har rest nu, att Aleksandra Nikolajevna inte heller är kvar i den stad som sedan vi sågs för drygt tre månader sedan har smulats sönder av ryska bomber. Jag tänker på Ilja Navalnyjs öde. En 61-årig man från Butja, förstaden till Kiev som blivit symbol för ryska soldaters grymhet. Ilja Navalnyj sköts i huvudet och bröstet när han gick ut för att röka en cigarett. Invid hans döda kropp låg ett uppslaget pass. Människor i Butja sa till journalister som besökte platsen att kanske sköts han bara av den anledningen att han bar samma efternamn som den fängslade ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj. Jag tänker på vad som verkar vara Vladimir Putins upplevda behov av att förinta sina fiender. Må det vara en Aleksej Navalnyj, som varit fräck nog att utmana Putin om makten eller landet Ukraina som tagit sig friheten att välja sin egen väg, bort från den ryska. Och hur han rättfärdigar sina handlingar genom att smeta ner sina fiender med begrepp som förrädare, nazister - och flugor.”Det är så vi, ryssar, gör med förrädarna”, sa Putin nyligen. ”Spottar ut dem likt flugor som av misstag förirrat sig in i våra munnar.” På väg ut till Olympiagatan i Mariupol, där Tatjana och Roman gick hand i hand och till marknaden där Alexandra Nikolajevna sålde plasthinkar och råttfällor, passerar man stålverket Azovstals jättelika fabrikskomplex. En plats som nu beskrivs som helvetet på jorden med såväl civila som ukrainska soldater fast därinne. Igår sa Vladimir Putin att Azovstal ska blockeras, så att inte ens en fluga kan ta sig ut därifrån. Jag frågade Aleksandra Nikolajevna där på marknaden i Mariupol vad hon tror Vladimir Putin är ute efter i Ukraina. Hon tvekade lite och sa sedan att ”tja, han vill nog ha hela Ukraina. Och människoliv, det har historien visat, bryr han sig inte om.”Johanna Melén, Rysslandskorrespondentjohanna.melen@sverigesradio.se

22 Apr 20223min

Utrikeskrönikan 21 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm torsdagBloggaren Valerij Kulesjov hittades igår kväll död, skjuten flera gånger i huvudet och överkroppen. Kulesjov tillhörde det ukrainska motståndet i det ockuperade Cherson i södra Ukraina. Han var en aktivist, som precis som många andra i den ockuperade staden vägrade att erkänna den ryska ockupationsmakten.Den ryska ockupationen är redan ett faktum i fler orter än Cherson, framförallt i sydöstra Ukraina. I städer som Energodar, Melitopol och Berdjansk råder rysk ockupation.En ockupation som inneburit återuppresta Leninstatyer på torget i Genichensk, ukrainska flaggor utbytta mot ryska eller i vissa fall sovjetiska röda. Rubeln införd i städerna och kollaboratörer, som placerats som nya borgmästare eller rektorer i skolorna. Men där fortfarande invånare protesterar mot ockupanterna och viftar med blågula fanor, något som blivit allt farligare för dem.I statliga ryska Ria Novosti visas en video från en “lektion” i en skola i Mariupol, i en del av staden som kontrolleras av ryska styrkor. Några män står framför en elev och berättar om hur de nu befriats från nazismen. Männen kommer från Ryssland. Ukrainska lärare som går med på att arbeta på skolorna ska först “filtreras” i särskilda läger på Krim, påstås det.Somliga ukrainare har valt att samarbeta med ockupationsmakten. En elektriker har utsetts till rektor på ett gymnasium i Energodar, en man som enligt uppgift var väldigt förtjust i det ryska. Hans första åtgärd, att riva ned en tavla till minne av en elev i skolan, som dött i strider i östra Ukraina för några år sedan.I maj planerar ockupationsmakten att genomföra folkomröstningar och skapa låtsasrepubliker som Chersons folkrepublik, i linje med det som Ryssland redan gjorde för åtta år sen på Krim och sen i Luhansk och Donetsk.Det blir fejkade folkomröstningar i strid med alla regler, precis som de som skedde för åtta år sen.För Ryssland gäller det att presentera framgångar i Ukraina lagom till Segerdagen den 9 maj. En segerdag som fyllts med ny betydelse under Vladimir Putin. Allt mer militariserad med nya vapen, som presenteras i paraderna på Röda torget. Ett firande av en sovjetisk seger i det stora Fosterländska kriget - alltså andra världskriget.Hur förvånade och upprörda skulle de inte ha blivit, de som faktiskt var en del av den segern, de sovjetiska soldaterna. En seger med ofattbart lidande och 20 miljoner döda soldater - Stalins kanonmat. Att de sovjetiska soldaterna, med rötter i Ryssland, skulle invadera sina sovjetiska kamrater ukrainarna. Det hade de nog aldrig kunna föreställa sig.För så länge veteranerna fanns kvar var deras tydligaste budskap till eftervärlden - aldrig mera krig.Maria Persson Löfgrenmaria.persson_lofgren@sr.se

21 Apr 20223min

Utrikeskrönika 20 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Warszawa onsdag.Mullret ökar igen. Den ryska krigsmaskinen har dragit igång fas två i kriget. Granater och raketer regnar över ukrainska städer i Donbas som attackeras på bred front. Mycket står på spel, kanske allt. Jag minns två bilder i början av kriget som visade ländernas ledare; Vladimir Putin i den stora glansiga salen med rådgivare sittandes ett tiotal meter bort. En bild som utstrålade makt, pengar och auktoritet. Och sedan den andra bilden, ett familjefoto på Volodymyr Zelenskyj, där han och sonen är ansiktsmålade och skrattar. Det var säkert en medveten del i propagandakriget, att visa den vanliga familjefadern som nu dragit ut i krig. Men det finns något här som visar på något mer på ett djupare plan.För även om vi fortfarande befinner oss mitt i berättelsen så kan det vara bra att ta ett kliv bakåt och försöka se allt lite på håll. Vad är den stora berättelsen här, egentligen? Kanske handlar det om vanliga människor som växer med uppgiften, som tvingas agera i ett skarpt läge med risken att dö. Och jag tänker på Okänd soldat, det klassiska finska krigsdramat. Den visar de vanliga männen, familjerna som utsätts för extrema prövningar – och går igenom det med äran i behåll. Män som drar på sig uniformen men som egentligen har ett annat liv, frisörer, rörmokare, advokater. Som inte har sin identitet kopplad till det militära. Även om Zelenskyj kanske inte är den helt vanliga mannen, utan också den tidigare skådespelaren, dessutom skådis i en komediserie, så har han har tagit sig an det ryska hotet och är inte är rädd. Och det gäller så många andra jag mött i Ukraina, vanliga män och kvinnor. I inledningen av kriget så skickade Ryssland sina allra bästa styrkor till området kring huvudstaden Kyiv – det var Spetnaz och fallskärmsjägare som skulle inta flygplatsen och som landsattes långt in i Ukraina för att knäcka motståndet. Men de åkte på stryk, rejält med stryk. Drönare och mobila små enheter med pansarskott sköt invasionsstyrkan i småbitar. Men det riktigt intressanta är att en del av de som stod för motståndet är det som kallas Territorial Defense, en ukrainsk blandning av hemvärnet och regionala militära styrkor. Alltså vanliga frisörer, rörmokare och advokater som mötte den ryska elitens elit. Och vann. Putin står för ett ledarskap som jag känner igen från en del afrikanska länder: den starke mannen som styr med fast hand, där lagen inte gäller för makten och där ingen kan ta sig fram i samhället utan goda kontakter med ledaren. En ledare som också likt en påfågel vill visa upp sig, påminna omvärlden hur stor och stark han är, det ska skina, det är mycket yta och det är mycket snack och lite hockey. Det finns nog inte två ledare som är mer olika än Zelenskyj och Putin, vilket också speglar vad det här kriget handlar om. Frågan är bara vem som vinner i denna tragedi; påfågeln eller skådisen?Richard Myrenberg, Warszawa richard.myrenberg@sverigesradio.se

20 Apr 20223min

Utrikeskrönikan 19 april 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, tisdag. Direkt demokrati var det som gällde när den hunkigaste Jesus-kopian skulle utses på påskdagen här i San Francisco. Den som folkmassan jublade högst över vann. Och det var många som var med och skrek. Dolores Park var fullt av folk som ville fira påsk tillsammans med The Sisters of Perpetual Indulgence - hbtq-aktivisterna som gjort sig kända för att kombinera drag med nunne-utstyrslar - och som funnits i San Francisco sedan 1979. En uppsjö av kandidater ställde upp i årets Hunky Jesus-tävling. En del av dem hade politiska budskap, andra försökte bli en vinnare genom lite allmänt blasfemisk buskishumor. Jag tappade räkningen på hur många skämt om att Jesus var välhängd som drogs därifrån scenen. Men både historiskt korrekte Jesus och Jesus med ett kors täckt av påskgodiset peeps fick se sig besegrade av Black Woman is God-Jesus det här året. Det var hög tid för en svart kvinna att ta hem den här tävlingen, tydligen. Påskfirandet i Dolores Park är en del av den lite gladare queeraktivismen i San Francisco, men många som är politiskt engagerade i hbtq-frågor har också varit aktiva i vårens hetaste politiska konflikt här i stan. Omritningen av San Franciscos valdistrikt. Det här är en viktig fråga, varje valdistrikt väljer en representant till den elva personer starka styrelse som styr staden tillsammans med borgmästaren. Och processen för att anpassa distriktens storlek utefter resultaten i den senaste folkräkningen har blivit allt mer infekterad. Men till skillnad från hur det ser ut på många andra håll i USA i den här typen av frågor så utkämpas inte valdistriktskonflikten i San Francisco mellan republikaner och demokrater. Nej, här i San Francisco är det snarare vänster- och högerflygeln inom det Demokratiska partiet som slåss mot varandra. Republikanerna är ett litet parti i sammanhanget - Donald Trump fick under 13 procent här i senaste presidentvalet. Kritiken mot de nya valdistrikten kommer bland annat från representanter för latinos, svarta och hbtq-personer. De menar att San Franciscos minoriteter splittras och tappar sitt inflytande i och med de nya distriktsindelningarna. Även en liten grupp i staden kan ju göra stor skillnad om många av dess medlemmar bor i ett och samma distrikt. Efter protester, demonstrationer och maratonmöten där upprörda representanter från allmänheten fick dela med sig av sina åsikter, så slutade allt i ett antiklimax. Arbetsgruppen röstade ner sitt eget slutförslag om nya valdistrikt. Missade sin deadline. Och har eventuellt öppnat upp för rättsliga följder i frågan, som måste vara löst i början av maj. Det här är betydligt mer komplicerat än att välja en hunkig Jesus. Roger Wilson, USA-korrespondent.

19 Apr 20223min