Borges, Han Kang och de döda språken som erövrar oss

Rullväskan duger inte symbol för lycka eller olycka. Thomas Steinfeld belyser den djupa skillnaden mot den klassiska resväskan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Om det någon gång skulle skrivas en historia om den moderna konstens mest använda föremål, så skulle den handla om resväskan. Inte den moderna sorten, den som har hjul, så att man kan dra den efter sig som en följsam hund, utan den gamla, fyrkantiga resväskan, den som tillverkats av någon sorts härdad kartong som klätts med plast eller läder, den som har ett handtag, två snäpplås och kanske ett snöre bundet runt mitten. En hel vägg av sådana väskor kan beskådas på ett museum i Gdansk, som är tillägnat minnet av andra världskriget, en hög av sådana väskor ligger i “Mémorial de la Shoah“ i Paris, och i Liverpool finns ett konstverk bestående av väskor i betong, till åminnelse av alla som lämnat staden, mestadels för USA. Och så kan man fortsätta, med hundratals exempel från konsten, men också från litteraturen. Vad vore Karl Rossmann, hjälten i Franz Kafkas ofullbordade roman ”Den försvunne”, även känd som Amerika, utan sin resväska? Och vilket slags väska hade „the Rolling Stones“ i sinnet, när de år 1971 framförde: “Well, I followed her to the station, with my suitcase in my hand”, i en låt som bär titeln “Love in Vain” och som ursprungligen sjöngs av bluesmusikern Robert Johnson? “Jo, jag följde henne till stationen, med min resväska i min hand.“Väskan, som måste bäras, är en symbol för själva resan, både den lyckliga och den olyckliga. I den lyckliga versionen bär den klistermärken från hotell i fjärran länder, och skrapmärkena berättar om allehanda äventyr som berikade livet. I den olyckliga varianten står resväskan för flykt och fördrivning, för de få ägodelar som möjligen kunde räddats ur en förstörd tillvaro, för nöd och förtvivlan. Båda varianter förenas i sin melankoli, men också i det att de uppstod i samband med resans mekanisering. På den gamla tiden, när man reste med en droska, red på en häst eller gick till fots, hade man inga resväskor, utan olika säckar, och för de större förflyttningarna användes kistor. Resväskan kom med tåget, den följde med bilen – och så förblev det, så länge de mer välmående kunde ropa till tjänstefolk och de fattiga inte hade något annat val än att bära väskan själv. Rullväskan uppfanns först under sjuttiotalet, och de dröjde flera decennier innan den blev populär, inte minst för att den i början brukade tippa åt sidan. Rullväskan blev dock aldrig ikonisk, som den gamla väskan, den rektangulära med handtag och lås. Men hur kunde det dröja så länga innan rullväskan tog över? En väska som bär sig själv – idén är ju lysande men knappast hisnande innovativ. Väskan fanns, hjulet fanns. Men rullväskan blev en av de där uteblivna uppfinningarna, de man tycker att någon borde ha tänkt på, men inte gjorde. Som stigbygeln, som varken de gamla grekerna eller romarna kände till, så som lien, som uppfanns först under medeltiden, så som hjulet, som nådde den amerikanska ursprungsbefolkningen först med den europeiska kolonisationen? Det har sagts att den burna väskan var ett uttryckt för ett samhälle dominerat av män. De förmådde att bära väskan, de förväntades att kunna bära sitt öde själva. Kvinnan däremot behövde hjälp med den tunga lasten. Och så ansågs rullväskan vara ett feminint redskap. Insikten bär dock inte långt, inte bara för att det fanns stora och små resväskor, inte bara för att också männen insåg rullväskans fördelar, utan framför allt för att den burna väskan och rullväskan har olika ursprung: Den första modellerades efter skåpet, den andra efter säckkärran. Den burna väskan står för ett undantag. Hela tillvaron skall rymmas i en låda, I förminskad form, med en mer eller mindre strikt begränsning av det nödvändiga och enbart för en begränsad tid. Den franske konstnären Marcel Duchamp skapade under sena trettiotalet „la boîte en valise“, en resväska som innehöll små reproduktioner av alla verk som han hade arbetat med. Denna låda är ett mönster för alla burna resväskor, de lyckliga liksom de olyckliga. Annorlunda är det med rullväskan. Den står inte för ett undantag, utan för mobiliteten själv. Den formar en enhet med människan, gemensamt vandrar, går, springer de genom flygplatser och tågstationer, hotellhallar och konferenslokaler med väskan släpandes efter sig med den ena handen och mobiltelefonen i andra handen. Eller är det tvärtom, så att rullväskan puttar människan framför sig, över släta stengolv, asfalt och mattor? Ty också underlaget tillhör rullväskans symbolik: Den fungerar bara på banade vägar, bara på ställen, som har byggts för att användas av otaliga i ohindrade framfart. Varje försök att dra en rullväska över kullerstensgator, grusvägar eller till och med över en gräsmatta mynnar ut i ofrivillig komik. Övergången från den burna väskan till rullväskan är därför inte bara ett ergonomiskt framsteg eller ett uttryck för en förändring i förhållandet mellan könen. Den är ett tecken på att själva tillvaron förändrats, för en stor del av mänskligheten.Den gamla resväskan hade en motpart. Den var hemmet, och den oändliga sorgen som ligger i de många konstverken som består av väggar eller högar av gamla väskor grundar sig i vetskapen att de som en gång ägde dessa medtagna föremål, hade förlorat sin plats i livet. Rullväskan saknar en sådan motpart. De står för en livsform där resan och uppehållet går in i varandra, utan avbrott eller paus. Var man än är, så är man redan nästan borta, och vart man än kommer, så når man aldrig dit. Och så fortsätter det, från ort till ort, från station till station, från land till land, i en ström utan strand. Ty människan med rullväskan är aldrig ensam. Den är enbart en del av en gigantisk rörelse av likartade nomader, som alla drar sin bullrande tillvaro med sig. Aldrig kommer rullväskan i hårdplast att utvecklas till ett konstens favoritföremål så som den gamla resväskan blivit. Den duger inte som en symbol för lycka eller olycka, för hopp eller förtvivlan. Den får inte ens skrapmärken, för att inte tala om bucklor, och när den går sönder, så knäcks den med en gång, i stället för att långsamt falla isär så som den gamla resväskan gjorde, som ett tecken också för hur minnen blir suddiga ju längre tiden går.“Tonight I’ll be staying here with you”, sjöng Bob Dylan någon gång I slutet av sextiotalet, på ett album med titeln “Nashville Skyline“, “ikväll skall jag stanna här med dig”. Texten börjar med att sångaren slängar sin resebiljett ut genom fönstret, sedan följer resväskan. Aldrig skulle han gjort detsamma med en rullväska.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

26 Okt 20239min

Kommentaren är inte bara ett redskap för att förtydliga, komplicera och bygga ut litteraturen. Mattias Hagberg menar att dessa förklarande tillägg rymmer en åskådning med existentiella konsekvenser. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.När Dante Alighieri år 1294 presenterade sina dikter om den älskade Beatrice var det med en litterär gest som skulle få långtgående konsekvenser. I ”Vita nuova” prövade han ett nytt sätt att uttrycka sig – självkommentaren. Samlingen bestod inte bara av poesi, utan framför allt av en serie noggranna utläggningar kring dikternas tillkomsthistoria och innehåll. Det var som om Dante genom sina kommentarer auktoriserade sin egen diktkonst, samtidigt som han lät den ta plats bland de stora antika och medeltida texterna – texter som vid denna tid alltid åtföljdes av en omfattande sidolitteratur i form av lärda utläggningar, inte sällan insprängda i själva originaltexten eller i dess marginaler.I ”Vita Nouva” berättar Dante om sin ungdoms kyska kärlek till grannflickan, och om denna kärleks sublimering till poesi. Det går att betrakta detta verk som ett tidigt exempel på autofiktion. Med kommentarens hjälp iscensätter Dante en litterär historia som skickligt och lekfullt balanserar mellan fakta och fiktion. Det är inte konstigt att en del har velat utnämna honom till världens första författare. Dante klev rakt in i litteraturen, in i själva texten, på ett sätt som nästan ingen annan gjort tidigare.Sett från denna vinkel framstår Dantes tilltag som ett slugt litterärt grepp för att stärka sin egen image. Med valet av kommentaren som litterär strategi gav han dikterna en tyngd de knappast fått annars.Men det går också att se på Dantes djärva tilltag som något mer och något större. Med sin intrikata konstruktion skapade han ett litterärt klangrum som öppnade dikten mot evigheten.För att fullt ut förstå vad Dante – och andra som arbetat i samma anda – gjorde kan det vara värt att ta en omväg via den rabbinska judendomen. I Talmud, den judiska kommentarslitteraturens epicentrum, finns ett berömt citat som tillskrivs rabbinen Hillel: ”Det som är dig själv förhatligt ska du inte göra mot din nästa. Det är hela Torahn. Allt annat är kommentarer. Gå och läs!”Ja, kanske kan man sammanfatta hela den rabbinska tolkningstraditionen just så enkelt; det är inte systemet utan kommentaren som är den legitima formen för ett närmande till sanningen. En spricka eller en oklarhet i en urkund är aldrig en brist utan en möjlighet, en väg framåt i en evig, och ibland konfrontativ dialog. Författaren Amos Oz har sammanfattat denna etiska och kunskapsteoretiska hållning i ett citat som tål att upprepas: ”Judisk kultur heligförklarar oenigheten i himlens namn.” Nu kan man i och för sig invända att den litterära kommentaren har en dubbelnatur. Den kan, som i det judiska tänkandet, fungera som en expansion av texten, som ett litterärt arbete i sin egen rätt. Men den kan också fungera som ett fängelse, som ett litterärt tilltag med enda mål att låsa fast texten vid en enskild och auktoritativ tolkning.Psykoanalytikern och essäisten Mikael Enckell har en gång hävdat att skillnaden mellan judendomen och kristendomen står att finna i just detta förhållande.I samlingen ”Själen som vägrade krympa” för han fram idén att det judiska tänkandet alltid har präglats av en inställning som betonar ”både och”, medan det grekisk-kristna tänkandet fastnat i en rationalistisk diskurs där saker alltid är ”antingen eller”.Mikael Enckells tes är problematisk eftersom den är just så kategorisk som han vill undvika att vara. Men samtidigt bär den ändå på en fungerande, om än idealiserad bild, som det kan vara värt att dröja vid. Den judiska kommentarslitteraturen, med alla sina tusentals sidor med oavslutade utvikningar, diskussioner, debatter och betraktelser, utgör en vacker och konkret manifestation av ett tänkande i rörelse och dialog. Det räcker att bläddra i den stora kommentarssamlingen Talmud för att inse vidden av denna öppenhet. Varje uppslag är redigerat så att man förstår att diskussionen expanderar i alla riktningar.Men även Dante, som i högsta grad var en kristen författare, rör sig mot samma öppenhet. Hans texter ger aldrig intryck av att vara slutna enheter. I ”Vita nuova” heter det till och med att han överlåter åt ”någon annan kommentator” att fortsätta arbetet. Walter Benjamin, kanske den moderna författare och tänkare som mer än någon annan gjorde kommentaren till sitt litterära verktyg, betraktade konsten och litteraturen som ett ”reflexionsmedium”, som ett ting öppet för ändlösa kedjor av tolkning och omtolkning. I sitt första större verk, ”Begreppet konstkritik i den tyska romantiken”, gick han till och med så långt att han påstod att den tolkande kommentaren är det som realiserar konstverket, som får det att bli till. Ur denna tanke utarbetade han ett högst individuellt skrivsätt som kombinerade citat, tolkning och kommentar till en helhet som aldrig blev helt sluten, eller för den delen avslutad. Målet för Benjamin var inte en text som naglade fast sanningen, utan snarare, precis som för talmudisterna, lät den stå öppen mot oändligheten.Man kan säga att även han, på sitt alldeles egna sätt, ville ”heligförklara oenigheten i himlens namn”. Om Benjamins förhållningssätt till kommentaren var djupt allvarlig har andra, likt Dante, närmat sig formen på ett mera lekfullt sätt. Vladimir Nabokovs ”Blek låga” är i dag en postmodern klassiker som skickligt utnyttjar kommentarsgenrens alla möjligheter. Romanen, om man nu ens kan kalla den en roman, utgörs till nästan nio tiondelar av kommentarer till en fiktiv dikt, kommentarer som snabbt förvandlas till en högst personlig, för att inte säga bisarr, tolkning av den ursprungliga texten.Samma sak händer i Dag Solstads ”Arman V. Fotnoter till en outgrävd roman”, med enda skillnaden att vi här saknar originaltexten och får nöja oss med författarens anmärkningar. I fotnot nummer 70 heter det till exempel: ”I den osynliga romanen kan man tänka sig, jag gör i alla fall det, att om dessa oskrivna rader, som denna fotnot är en fotnot till, hade grävts fram och ut skulle det ha visat sig några meningar nu som hade ett helt annat tonläge, en helt annan dramatik, förtvivlan, ja undertryckta känslor, än vad som här uttrycks i denna fotnots nyktra markeringar…”.Ja, tydligare än så kan nog inte kommentarens litterära kraft sammanfattas. Fotnot nummer 70 pekar mot evigheten. Den osynliga romanen kan innehålla precis vad som helst. Mattias Hagberg, författare och skribent

25 Okt 202310min

Det tycks inte finnas några hinder för den som är beredd att ge igen. Michael Azar reflekterar över hämnden som överlevare och förgörare. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det är den 13 mars, 1940. Vi befinner oss i centrala London. Udham Singh, en fyrtioårig indier från Punjab, har planerat sin hämnd i mer än tjugo år. Nu ska det äntligen ske. I just denna stund är han så nära sin fiende att han enkelt kan sätta en kula i honom. Udam Singh avfyrar sitt vapen och snart ligger måltavlan – Michael O’Dwyer – livlös på marken.Under rättegången förklarar Udam Singh att mordet var en vedergällning för den brittiska kolonialmaktens massaker på hundratals civila i staden Amritsar, den 13 april 1919. ”Han förtjänade det”, säger Singh. Som britternas tidigare guvernör i Punjab var det Michael O’Dwyer som låg bakom beslutet att mörda oskyldiga män, kvinnor och barn.”Jag har varit ute efter hämnd i tjugo år. Och nu har jag äntligen fått den!”La vendetta, oh, la vendetta!”Hämnden, ah, hämnden!”, sjunger don Bartolo i Mozarts Figaros bröllop.Begäret efter hämnd är i sanning en mäktig drivkraft. Det tycks inte finnas några hinder för den som är fast besluten att ge igen. Tjugo år är i sammanhanget inte särskilt lång tid.I hämnarens inre värld kretsar allt kring den handling som en vacker dag ska återställa den ordning som en gång vridits ur led. Blod ropar på blod. Först genom fiendens död kan den förorättade försona sig med världen. Hämnden är ljuv, som man brukar säga. Den är rentav ”sötare än honung”, för att tala med Homeros.Udam Singh är en Achilles, en Elektra, en Hamlet. Han är bara en av alla dessa oräkneliga gestalter som betalar sin skuld mot dräpta släktingar och vänner genom att tvinga ner deras bödlar i underjorden. Och så kan det fortsätta – utan ände. Ibland kan det räcka med en enda droppe blod för att hämndens smitta ska slita sönder hela samhällen.Nej, det är ingen lätt uppgift att sätta punkt för en blodsfejd när den väl tagit fart. Statsmakterna har genom historien försökt reglera våldets excesser genom att kräva ensamrätt på våldsanvändningen. Mot släkternas och gängbildningarnas förmodat irrationella och ändlösa våld ställer de den sublimerade hämnden, den exakt utmätta hämnd som består i en precis likvärdighet mellan offrets och förövarens smärta. Eller som det heter i kung Hammurabis välkända lagar, formulerade i Babylonien för snart fyra tusen år sedan: ”Om någon förstör en annans öga, då skall man förstöra hans öga; om någon slår sönder en annans lem, då skall man på honom slå sönder hans lem; om någon slår ut en annans tänder, då skall man på honom slå ut hans tänder.”Och så vidare.Problemet är naturligtvis att sådana eleganta ekvationer sällan låter sig göras. Om någon dödar en medborgares barn – bör staten då också utplåna mördarens barn?Och vad händer om det tvärtom är staten själv som kastar den första stenen – såsom den brittiska kolonialmakten gjorde i Amritsar och på så många håll?Än svårare att beräkna är de kränkningar som slår mot människohjärtat. Hur viktar man de osynliga stenar som skymfar en människans namn, självkänsla och anseende?Tänk bara på Medeas själsliga plågor i Euripides klassiska drama. Den man som hon offrat allt för, Jason, beslutar sig plötsligt för att förskjuta henne för en annan kvinna och ett annat liv. Till en början förefaller Medea tyna bort i sorg och uppgivenhet. Men snart grips hon av hämndens lika livgivande som dödsbringande raseri. Hon tänker inte gå under i tysthet. Buren av ett oförsonligt hat angriper hon sin forna kärlek där det smärtar honom som mest: Medea dödar inte bara Jasons nya maka, utan även de två barn hon själv tidigare fött honom.Så mycket för principen om öga för öga och tand för tand.Allt våld kan givetvis inte förklaras genom hämndens måttlösa dialektik – men det är ändå gåtfullt att så många av de stora filosoferna, historikerna och sociologerna negligerar en verklighet som litteraturen, konsten och filmen alltid placerat i centrum.Så intensiv tycks den mänskliga hämndfebern vara, att den även spiller över på just de som ibland antas kunna rädda oss från den – gudarna. Inte ens himlens herrar verkar kunna vända andra kinden till när det väl kommer till kritan. Om vi inte lyckas straffa våra plågoandar här på jorden bönfaller vi de eviga makterna att lösa saken åt. Och det med råge. Vilken outsläcklig hämndlystnad döljer sig inte bakom den religiösa idén om ändlösa helvetesstraff!? Somliga menar att det trots allt finns vissa grupper av människor som inte drivs av simpla hämndbegär – och att just dessa därför kan befria oss från hämndens bittra våldsspiraler. Proletariatet har inte något eget att värna, säger man till exempel ofta inom marxistisk tradition. När de förtryckta massorna reser sig mot sina förtryckare handlar det aldrig om ren och skär vedergällning, utan om en kamp för hela mänsklighetens väl och ve.Tyvärr finns det inte mycket stöd för en sådan förhoppning. Kanske måste man tvärtom medge att det hör till vår natur att vara både lättkränkta, långsinta och snara till hämnd. Ur ett kortsiktigt evolutionärt perspektiv är det å andra sidan kanske precis så det måste vara. Den som helt saknar förmågan att slå tillbaka riskerar förvisso att snabbt duka under för fientliga grannar. Och sådana finns det ju uppenbarligen gott om.På längre sikt riskerar emellertid hämndens honung att förvandla jordelivet självt till ett helvete. Risken är nämligen överhängande att det är just vårt behov att skydda oss från varandra som en dag ska driva oss alla över stupet.Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria

24 Okt 20237min

Idag återskapas fasader i gammal stil, men förstår vi egentligen vad de dekorerade husen säger? Arkitekten Rasmus Waern reflekterar över ornamenten i puts och gips som bokstavligen hänger löst. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egnaFasader dras med ett tvivelaktigt rykte. Den som visar upp en fasad, döljer något bakom den. Också inom arkitekturen, där fasaden ju är en helt oundgänglig del, har idealet länge varit att den ska födas ur själva strukturen. Är denna tillräckligt intressant behövs ingen fasadgestaltning. Men det är få hus som förärats en så intressant stomme att utsidan ritat sig själv. Fasaden var därför länge arkitekturens huvudnummer.Idag återskapas också några av de fasader som i mitten av det förra seklet rensades på allt utanverk. För det hörde länge till god ton att begära om inte rivning, så åtminstone en rejäl avhyvling av den puts och gips som försökte spegla renässansens och barockens djupa ornamentik. Man förstod helt enkelt inte vad grannlåten från det hatade 1800-talet skulle vara bra till. Nu ser vi på denna tid med större respekt, men frågan är om vi för den sakens skull förstår oss på dess fasader.På den förr så överdådiga Stureplan i Stockholm börjar dekoren nu ta tillbaka terrängen. En rekonstruerad fasad avtäcktes våren 2023 och fler står på tur. Att husen återfår sina fasader är en välgärning, men de politiska ambitionerna gör idag inte halt vid rekonstruktioner. I många kommuner, ja också internationellt, förväntas också nybyggen svara mot klassicismens ideal. Detta är lättare sagt än gjort. Dels för att vi inte bygger hus på samma sätt som förr, men också för att det ornamenten manifesterade är främmande för oss. Ändå, eller kanske just därför, fortsätter den förmoderna arkitekturen att locka.Det här är inget att förvånas över. Den europeiska staden så som vi fortfarande känner den, formades till stor del kring förra sekelskiftet. Det var den dittills mest kraftfulla vågen av urbanisering världen sett och den drog fram i takt med industrin. Klassiska fasader blev civilisationens sinnebild.Att klassicismen satte tonen berodde på att arkitekturutbildningen på École des Beaux-Arts i Paris var mönsterbildande, och staden bevisade gång på gång sin status som 1800-talets huvudstad. Dessa hus och stadsrum, med gator lika breda som husen var höga, satte normen för Europas växande storstäder. London, som hellre byggde uppförstorade radhus längs vindlande vägar, fick aldrig samma inflytande, trots det brittiska imperiets oerhörda makt. De parisiska principerna tog plats också bortom sina ursprungliga förutsättningar. Grunda, så kallade franska balkonger, tillkom exempelvis för att förhindra skador på husen då högt lastade vagnar tog sig fram på smala gator. Men idén fick snabb spridning, liksom tanken om en enhetlig stadsbild som frukten av tydliga regelverk. Omvandlingen av Paris under mitten av 1800-talet var det största stadsomvandlingsprojekt världen dittills skådat. Aldrig tidigare hade heller en stad smyckats med så mycket skulpturer. Även om den progressiva konsten gjorde vad den kunde för att ta avstånd från den cancansprittande nybarock som vällde fram över fasaderna, gick den inte att bortse från. Ornamentiken blev också ett redskap i länder med behov av att hävda sin självständighet. Såväl i Finland som i Ungern bars den nationella särarten fram av arkitekturen när länderna reste sig mot rysk eller österrikisk överhöghet. Motståndet skapade säregna modeller av den europeiska staden.Arkitekturens varianter berättar om Europas historia, men också om dess geografi och geologi. Den som sett Tallinns fasader i kalksten och granitbjörnarna i Helsingfors har också fått en blick in i både berggrund och i en kulturhistoria som går bortom det pittoreska. Husens ornament är tysta men närvarande följeslagare på vandringar genom städer som byggdes för att betraktas. Värdet i arkitekturen berodde på hur spirituellt arkitekterna gav de stumma byggnadsmaterialen liv.Den svenska arkitekturen har aldrig uttryckt den självhävdelse som präglat länder vilka klämts mellan sköldar. De skulpturer som Tessin planerade för att kröna Stockholms slott kom till exempel aldrig till utförande. Det lågmälda uttrycket har sedan dess varit en följeslagare i svensk arkitektur, men varken sparsamhet eller funkis tog kål på dekorationerna. Det var snarare 1950-talets rationalism och det industrialiserade byggandet som satte ornamenten åt sidan.Också ointresset för berättande fasader har sin historia. 1800-talets idealism firade sin sista stora triumf vid världsutställningen i Paris år 1900. Därefter dog den, för att senare återuppväckas av fascistiska och kommunistiska diktaturer. Detta faktum gjorde den därefter länge fullkomligt obsolet, vilket bidrog till att den revs bort. Arkitekturhistorikern John Summerson skrev 1941 att arkitekturen, med vissa svårigheter, frigjort sig från ornamenten men inte från rädslan för ornament. Orden är ännu aktuella. Det är svårt att upprepa en ornamentik som i grunden syftade till att berätta något. Det är inte bara bildspråket som fattas, utan också en vilja att påstå något bortom självklarheter. Detta är dagens fastighetsbransch sällan särskilt intresserad av.För att se vad våra städer har och saknar, behöver vi se på andra. I en stad som Budapest bjuds vandraren på säregna berättelser. De gamla husen är fyllda med politiska, humoristiska, erotiska, religiösa eller bara pretentiösa signaler. Hur staden förmådde att skapa ett sådant överdåd av gatuunderhållning är häpnadsväckande i sig. Men risken är att denna stadsbild som länge varit Storstadseuropas emblem, inte har många år kvar. Ornamenten i puts och gips hänger bokstavligt talat löst, och sedan de en gång statligt ägda husen i forna öst sålts ut lägenhet för lägenhet, tar ingen längre ansvar för utsidan. Lämnar figurerna fasaderna finns det inte mycket kvar. Kostnaden för att återskapa så pass enkla fasader som de vid Stureplan, gör det tydligt att rekonstruktioner aldrig kommer kunna bli ett storskaligt alternativ. Husen måste räddas medan de ännu står upp. Det gäller förstås inte minst de i Ukraina.Att rädda dekorerade fasader kan också väcka insikter om innebörden i dessa valv och profiler. Då hamnar man snart i kroppens betydelse som förebild. Den gamla ornamentiken var mer eller mindre tydliga abstraktioner av den mänskliga kroppens kontur, dess balans, proportioner och karaktär. Detta skulle också den nya arkitekturen kunna visa.Att husen ska bekräfta oss är ingen orimlig begäran. Kanske skulle heroiska idéer om fasaden som en onödig mask och konservativa förväntningar på en ny årgångsarkitektur kunna mötas i en gemensam strävan efter fasader som bjuder på ett slags mänskligt sällskap. Det vore något för arkitekturen att berätta om. För alla vill nog att städer ska vara både spirituella och egensinniga.Rasmus Waern, arkitekt och arkitekturhistoriker

23 Okt 20239min

Är det vanvördigt att bläddra i en klassiker och bara läsa några rader? Henrik Nilsson reflekterar över det fragmentariska läsandets särart och skönhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2020-06-18.Under en mellanlandning på Bryssels flygplats fångade några människor vid kafébordet intill min uppmärksamhet. De såg ut att vara i tjugoårsåldern och var alla försjunkna i varsin bok. Emellanåt sneglade jag nyfiket åt deras håll för att urskilja titlarna. Snart upptäckte jag att de läste samma sak – den franske författaren Guy de Maupassants roman Bel-Ami.Hur kunde det komma sig att alla fyra i sällskapet bredvid mig hade valt samma bok? Tillhörde de en läsecirkel? Var de kanske medlemmar i ett Maupassant-sällskap på väg till ett årsmöte någonstans? Eller rörde det sig bara om några vänner som bestämt sig för att läsa samma roman? Oavsett förklaringen fanns det något sympatiskt över åsynen av fyra unga människor försjunkna i en fiktiv värld som skapats för länge sedan – medan resten av världen skyndade förbi. Jag fick känslan av att ha stött på de sista överlevandena i en nästan utplånad armé av långsamma läsare.Om Maupassant-läsarna i Bryssel var företrädare för en obruten och långsam läsakt som ofta framställts som idealisk, är väl bläddringen dess raka motsats? Men detta att bläddra, är det alltid synonymt med ett ytligare och mer respektlöst sätt att närma sig böcker? Kan man inte istället se bläddringen som läsningens preludium? Under min uppväxt gick jag ofta till föräldrarnas bokhyllor, drog ut någon volym på måfå, slog upp den, lät sidorna falla mjukt mellan fingrarna och läste några rader. Sedan ställde jag tillbaka boken, drog fram en ny. Tills jag hittade något som passade just den dagen – och gav mig sedan hän åt läsningen från början till slut.Jag tycker fortfarande om att bläddra. Av någon anledning gör jag det oftast på kvällarna, och helst i böcker som jag redan har läst och som kommit att betyda något för mig. Det händer att jag då får frågan: Letar du efter något? Jag vet aldrig vad jag ska svara. För vad letar man egentligen efter när man bläddrar?För att närma mig ett svar måste jag tala om vissa platser som står mig nära, som den skånska byn Södra Rörum eller mer avlägsna orter som Lissabon och Mexico City. Ibland längtar jag tillbaka till dessa platser. Vilket inte betyder att jag genast vill resa dit för att vistas där någon längre tid. Det händer att jag bara vill befinna mig där en kort stund, på sin höjd någon minut – så länge det krävs för att ta några djupa andetag och blicka ut över en viss äng eller en viss gata. På samma sätt är det med somliga böcker och författarskap. Ibland vill jag bara snudda vid dem, känna en fläkt av dem. För en bok, ett författarskap är inte bara en samling ord och texter, utan också något mer diffust; en sammantagen känsla. Varje litterärt verk av rang utgör ett särskilt sorts luftrum, med sina egna atmosfäriska förhållanden. Vissa av dem har också sin alldeles egna lukt som slår upp som en dunst från sidorna. Så är det till exempel med Gabriel García Márquez, vars böcker för mig luktar av övermogna mango- och guayabafrukter. Ur vissa av Harry Martinsons böcker kan jag istället känna doften av en blomstrande sommaräng stiga från sidorna.Vissa litterära genrer lämpar sig bättre för bläddring än andra. Om jag en kväll vill återvända till Wislawa Szymborskas eller Edith Södergrans poesi, då är det sällan en hel diktsamling jag vill läsa. Utan bara en enstaka dikt, ibland bara några förstrukna rader – som jag bläddrar mig fram till. Litterära dagböcker passar desto bättre för det obestämda och slumpvisa bläddrandet. Man slår upp ett visst datum på måfå, känner vindpusten av en främmande människas liv. Som när Sylvia Plath den 14 augusti 1956 berättar om hur hon har vaknat med en omtöcknad känsla, som om hon ”kröp fram ur ett spindelnät”. Eller när den norske poeten och äppelodlaren Olav H Hauge en majdag 1960 skriver att körsbärsträden blommar och att humlorna surrar i hundratal i deras kronor.Den senaste tiden har jag ofta bläddrat i den rumänsk-franske filosofen Ciorans dagböcker som han skrev i Paris mellan 1957 och 1972. Jag läser några slumpvist utvalda anteckningar – kompakt mörka och illusionslösa – som när han på ett ställe konstaterar att det inte skulle ha någon betydelse om världen gick under. Det viktiga är att den har existerat och fortfarande existerar, om så bara för ett ögonblick. Att läsa Ciorans anteckningar är som att bita i en malörtsstjälk och känna den bittra smaken i munnen under någon minut, innan man spottar ut den igen.Finns det något mer vanvördigt än att bläddra i de stora klassikerna? Borde man inte läsa till exempel Homeros djupt försjunken och koncentrerad? Ändå tycker jag om att bläddra i hans epos, och handlöst kasta mig in i Iliadens strider. När jag den här gången slår upp boken råkar jag hamna mitt i den tjugoandra sången. Hektor har lönlöst kastat sin enda lans och vet att han kommer att dö; ändå drar han sitt svärd och stormar till attack. Jag hör metallen klinga genom århundradena. Och ur Iliadens sidor stiger en järnaktig lukt av blod upp från slagfältet i Troja, innan jag ställer tillbaka boken i hyllan igen.Jag fortsätter alltså att bläddra, förvissad om att utförligheten har sin tid, och den snabba blicken sin. Jag tror också att bläddringen ibland kan vara en akut form av läsning i svåra situationer – som under krig och förföljelse – när vi inte kan vara säkra på hur länge det är möjligt att fortsätta läsa boken vi har i händerna. Att bläddra kan vara barnets sätt att närma sig en bok eller den vuxne läsarens första försök att bilda sig en uppfattning om innehållet i en roman eller novellsamling. Men det kan också vara den sista läsningen. Mot slutet av dagen när inte mycket mer kraft står oss till buds. Under en allvarlig sjukdom eller en stor trötthet. Eller mot slutet av livet, när de darrande händerna tar farväl av de böcker som betydde någonting.Öppna en bok. Låt sidorna fladdra mellan fingrarna. När du får syn på något, tryck då till lätt med tummen. Sidorna stannar upp under din blick. Läs några rader eller ett stycke, lätta sedan på tummen och se hur sidorna börjar flimra igen. Nu gör du det: Du bläddrar. Lägg märke till att verbet har ett onomatopoetiskt drag, och hur den kvicka sekvensen av konsonanter i ordet bläddra återspeglar sidornas rörelser.Lyssna nu till det spröda ljudet från boken du bläddrar i. Kanske tänker du inte så ofta på det. Men olika böcker låter olika när man bläddrar. Det beror på en mängd olika faktorer – som kvaliteten och tjockleken på sidorna, och hur gammal boken är. Skillnaden påminner om vingslag från olika fågelarter; vissa är lätta, går knappt att urskilja – andra är tyngre och susande. Fäst nu uppmärksamheten vid något annat: Den nästan omärkliga fläkten, den minimala svalkan när du bläddrar. Vad kan det vara för något? Det är sidornas hemliga vindpust mot ditt ansikte. Den exakta mängden syre du behöver för att slå upp den första sidan – och ansluta dig till de långsamma läsarnas armé på flygplatsen i Bryssel.Henrik Nilsson, författare och essäist

19 Okt 202310min

Vi omges av text hela tiden, även när vi inte tänker på det. Så kanske är inte problemet att vi läser vi för lite utan att vi behöver ro för att läsa ordentligt, funderar Torbjörn Elensky. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först publicerad den 13 april 2021.Redan som liten var jag en närmast tvångsmässig läsare. Jag plöjde mjölkpaketens baksidor och Kalle Anka medan jag åt mackor efter skolan, med samma glupande aptit som äventyrsböcker innan jag somnade in på kvällen. Snart började jag med ryska klassiker och gick via Jules Vernes till Balzac och Flaubert. Utan minsta känsla för nivåskillnader mellan den stora litteraturens mästerverk och Tvillingdeckarna, Bill och Biggles. Den där vanan har aldrig lämnat mig, men den har förvandlats till en hälsofara.I dag invaderar texter alla delar av livet. Överallt information, underhållning, förströelse utan slut. Även under det som bara vara verkar vara bild, ljud och spel ligger texterna där. Överallt. Vi kommunicerar med korta texter, halvvägs mellan prat och skrift. Vi läser och lyssnar på texter nästan alla dygnets vakna timmar. Och det är inte bara utbrändheten som hägrar, när informationsströmmen knappt ens växlar i intensitet, utan ständigt forsar fram i så många medier, appar och kanaler. Risken är att man blir manipulerad om man motståndslöst låter sig dras med i flödet. Och vem klarar att bjuda motstånd hela tiden? Texterna skrivs med avsikter och algoritmerna tenderar att ge mig det som ligger i linje med det jag tidigare läst, även om jag aktivt försöker motverka deras insnävning av min utblick i världen.Hösten 1956 kontaktade den amerikanske presidenten Dwight D. Eisenhower författaren William Faulkner och frågade om inte han ville leda en kommitté för internationellt litterärt utbyte. Det handlade om att göra världen bättre och öka förståelsen mellan Öst och Väst genom att få fler att läsa amerikansk skönlitteratur. Faulkner var knappast någon framstående organisatör, men han tackade ja. Men nästan alla kolleger han bad att medverka svarade avvisande, en del var oförskämda, andra närmast förorättade över att de förväntades gå regeringens ärenden. Att en amerikansk författare står fri från alla myndigheter och organisationer är det bästa argument världen behöver för den amerikanska litteraturens egenvärde, ansåg de.I februari 1957 skulle Faulkner presentera sitt arbete för regeringen. Natten före presentationen satte han i sig en hel flaska Jack Daniel’s. Hans enda förslag inför kommittén var: Vi borde tillverka två stämplar. På den ena ska det stå ”sant”, på den andra ”inte sant”, och med dem stämplar vi all litteratur som exporteras från USA, så råder inga oklarheter om vad som gäller.Man kan se en längtan efter liknande förenklingar i dag. Samtidigt som vi utsätts för alltfler texter, så sjunker läsförmågan. Ungdomar som lämnar gymnasiet med bra betyg i svenska klarar inte att läsa texterna på universitetets grundkurser. Intresset för skönlitteratur, som inte är genrelitteratur, är nog det lägsta sedan läskunnigheten slog igenom och romaner blev ett folknöje under 1800-talet. Varför ska man läsa fantasier när man kan läsa fakta? Varför läsa falskt när man kan läsa sant?Ja, det är inte bara den faktiska läsförmågan som tycks minska, utan förståelsen för texters många nivåer, ironi, självbespegling, och att en berättelse kan vara sann utan att vara faktabaserad, som en riktig saga alltid är sann.Tänk om de som säger att läsning är nyttigt har rätt. Man kanske faktiskt blir klokare, mera vidsynt och empatisk. Litteraturen kanske är viktig för demokratin. Biblioteken är en demokratisk rättighet, läsning utvecklar oss, och om inte annat så blir det svårt för den som inte läser under sin uppväxt att så småningom klara sig i vårt kunskapsintensiva samhälle där till och med träslöjd och idrott numera lär omfatta även teori. Men måste allt vara teori? Måste hela livet handla om text? Jag frågar detta i min egenskap av författare.För det är inte bara så kallat svaga elever som är dåliga läsare. Det gäller oss alla. En del förstår inte twitterspråket, andra inte klassiska romaner. Sociala medier gör att minsta gemensamma nämnare är det som gäller, för såväl tidningar som i privat kommunikation. Allusioner och gemensamma referenser verkar som bortflugna, utom i mindre grupper där självrefererandet gått från intertextualitet och förbindelser med världslitteraturen till intern jargong. Vad som klassas som ”svåra ord” verkar bli allt mer utvidgat, från tekniska termer till äldre uttryck. Komplikation och precision elimineras ur vårt dagliga språk. Ironi fungerar inte på nätet, det vet alla som testat. Bokstavstrogen läsning är det som gäller. Skämt fungerar bara i slutna grupper. Att ta för givet att någon känner till, vet eller förstår något är lika förolämpande som att utgå från att den inte har någon aning om det. Eftersom entydighet är omöjligt att uppnå och all läsning, utom av enklast tänkbara etiketter och skyltar, är tolkning är tillfällena för missförstånd fler än någonsin.Kanske lever vi faktiskt i post-sanningens tid, då vi inte kan enas om något för att vi inte ens kan förstå varandra? Och inte på grund av för lite information, utan för mycket brus, eller nej, dån, av textmassor som uppfyller hela världen.Historien om William Faulkner som återgavs tidigare berättas av den amerikanske litteraturforskaren Merve Emre i hennes bok Paraliterary, The making of bad readers in America. Men det är bara ett av hennes många exempel på hur litteraturen de senaste 100 åren utnyttjats för diverse syften. Hon skriver om hur den använts karaktärsdanande för unga kvinnor, för marknadsföring av USA såväl som för motstånd. Litteratur har varit en bruksvara, omgiven av så många motstridiga avsikter, sedan så länge att det framstår som ett mirakel att skönlitterär prosa ens lyckats överleva som konstform, efter all denna misshandel från både välmenande och ondsinta intressen. Svaret är förstås: på grund av läsarna. Inklusive alla de slarviga läsare som vill ha underhållning och bekräftelse. Om den vore helt beroende av närläsande experter skulle litteraturen kanske ha högre kvalitet, rent teoretiskt – men den skulle snart dö av syrebrist.Och även om jag vill säga att litteraturen har ett absolut egenvärde, höjt över alla intressen, är den också helt grundläggande för vår demokrati, vårt kulturarv, vår syn på oss själva och varandra och den utveckling av såväl kognitiva förmågor som empati, utan vilka vi inte kommer att klara oss. Det ironiska är att det är först då litteraturen befrias från nyttan som hon blir verkligt nyttig.Den tyske författaren Ernst Jünger skrev en gång att det är lika nyttigt för själen att periodvis avstå från tryckta texter som det är för kroppen att fasta. Även om fastans hälsoeffekter inte är oomtvistade är hans poäng tydlig och jag tror att han har rätt. I dagens ständiga textflöden, information och underhållning non stop, är detta att emellanåt stiga ut ur textmassorna viktigt för den mentala hälsan – men också för vår känsla och för vårt intellekt. Omgiven av konstant buller blir man en dålig lyssnare. Omgiven av konstant text blir vi alla dåliga läsare.Torbjörn Elensky, författareSändes första gången 3.11.2020

18 Okt 20238min

Skrivkramp har alla hört talas om. Men läskramp torde vara ett större problem. Författaren Anna Axfors reflekterar över sin och andras oförmåga att sjunka in i litteraturen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2018.Att inte kunna skriva, det vill säga att vilja skriva men för tillfället inte kunna det, är ett välkänt och lite uttjatat fenomen – det kallas skrivkramp, och sägs vara en författarens “värsta mardröm”. Författare som tystnat efter en stor succé, till exempel Donna Tartt efter "Den hemliga historien" eller Harper Lee efter "Dödssynden", får i princip kultstatus tack vare det.Något som det talas mindre om är läskramp, det drabbar dessutom både författare och vanligt folk. Men googlar du det så hittar du inte mycket, bara några bokbloggare som drabbats av det, kanske är det en bokbloggares “värsta mardröm”, annars är det en sällsynt icke-omskriven kramp. I alla fall på svenska.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det betyder inte att den oviktig. För dem som älskar att läsa är läskramp värre än både hjärtsjukdomar och cancer, står det på ordbokssajten Urban Dictionary. I en artikel i The Guardian från 2008 kan man läsa att 75 procent av engelsmännen har någon bok liggandes som de läser i då och då men inte lyckas ta sig igenom. Samtidigt är, eller var engelmännen, åtminstone 2008, de som spenderade mest pengar på böcker.Även här i Sverige säljs många böcker, men långt ifrån alla blir lästa.För den som har skrivkramp kommer texten inte ut ur huvudet och ner på pappret, och för den som har läskramp är det tvärtom: bokstäverna lossnar inte från pappret, de kommer inte in i huvudet.Det ligger en fet hinna över texten som hindrar en från att verkligen uppleva berättelsen. Man är utestängd. I digitala srkiv- och läsgrupper efterfrågas med jämna mellanrum tips på böcker som passar den som älskar att läsa, men fallit ur det. Desperationen är påtaglig. Kanske har det börjat med att inga böcker tillfredsställer en: allt man läser lämnar en likgiltig eller till och med irriterad. Det är som ett förhållande som dött, man vet att man älskade varandra men nu kan man inte känna det. Men att skiljas från läsningen är en synd, inte ett alternativ. Den som en gång älskat att läsa, kommer aldrig sluta se sig som en läsare, utan bara som en läsare bestulen på sin läsning.Det borde inte vara något att få panik över, bara var tredje vuxen svensk läser skönlitteratur varje dag.Själv upplevde jag läskramp första gången någon gång i slutet av tonåren, efter att hela barndomen och de tidiga tonåren ha varit en så kallad bokslukare, läsning är vanligast i åldersgruppen 9-14 år. Jag gick medieprogrammet med journalistisk inriktning och därför var mina klasskamrater såklart också läsande och skrivande personer. Den plötsligt upplevda konkurrensen, att inte längre vara ensam om läsandet och skrivandet, måste ha tagit bort det oskuldsfulla med litteraturen. Nu fanns det titlar, hundratals, man borde läsa – och förstå. Jag kastade mig inte över Dostojevskij eller Flaubert bara för det, eftersom jag kände på mig att jag inte skulle kunna tävla med dem som verkligen läste och förstod. Min styrka låg inte i att läsa snabbt, utan att försjunka i en ny värld. Men nu gick inte ens det längre. Den där feta hinnan över sidorna uppenbarade sig. Den som gör att man förstår meningarna, men inte meningen. Och vetskapen om de böcker jag inte läste, la mörka moln över de jag faktiskt läste.För den som börjat se sin läsning utifrån blir läsandet snart en egocentrisk akt: vad finns det för mig, mitt anseende, att hämta här?Man missar tjusningen med att läsa, och vad som kanske är själva förutsättningen och även poängen med att läsa: att förlora sig själv. “Läsandets tillstånd består i jagets totala utplåning”, som Virginia Woolf skriver. Den där oskuldsfullheten, den som barn har, suddas ut i samma sekund som vi ställer oss vid sidan om oss själva och betraktar vår duktighet.Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från ”Anna Karenina".Och läskrampen har aldrig riktigt släppt för mig. Tolstojs "Anna Karenina" har jag försökt läsa i sex år. Det värsta är att jag tycker den är bra, jag blir bara så omotiverad när jag läst i flera dagar och inte ens kommit en fjärdedel in. Jag tänker på alla böcker jag går miste om att läsa under tiden. Och så läser jag dem istället. Allt jag läst de senaste sex åren har varit pausläsning från ”Anna Karenina".Så jag läser ju en del ändå. Antagligen på grund av den starka identitet som “läsare” alla före detta bokslukare går och bär på. Att tvinga sig att läsa behöver inte vara dåligt, även om det kan vara jobbigt, som att gå genom seg lera. Och den senaste tiden tycks faktiskt min läslust ha börjat återvända efter tio år. Därför hoppas jag slutligen kunna skänska lite hopp åt den som drabbats av läskramp.Ett par saker har varit avgörande för mig. För det första har jag skrivit två böcker, det vill säga fått ur mig en del av vad jag själv ville skriva och som kanske fyllde min hjärna så pass att det inte fanns plats för några andra ord. Det är inte alla som har möjlighet till det, eller ens vill skriva själva, men poängen är att det hos alla med läskramp troligtvis finns något som ligger och blockerar. En stress över något som borde, måste, göras, och som läsningens kontrollförlust påminner en om. Då tror jag att man ska lägga boken åt sidan och försöka göra det som måste göras istället.För det andra började jag läsa om andras läsning. Jag läste Zadie Smiths "Changing my mind" där hon förklarar sin fascination för Zora Neale Hurston, en författare jag aldrig hade hört talas om tidigare fast jag kanske borde, jag läste Sara Danius "Husmoderns död", där hon tar ens hand och för en till en strand i Nice när hon är arton och läser Sartre, jag läste Linda Skugges "40: Constant reader" där hon hela tiden refererar till sin dagliga läsning: Barbro Lindgren, August Strindberg, Paul Auster, Joan Didion, Rebecca Solnit, Joyce Carol Oates, Jeanette Winterson.“Jag läser så extremt mycket nu att jag också oroar mig för att ha tappat kontrollen fullständigt” skriver hon.Avundsjukt har jag sett dessa författare bli läsare och gå in i andra världar, och jag har flytt in i deras läsning. Deras fascination har inspirerat mig att precis som dem glömma mig själv, ge mig hän åt fiktionen. Trots att den när man har nog med sitt eget liv och vardag, inte verkar så viktig.Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskapernaSiri Hustvedt skriver, i essän “Om läsning”: “Öppenhet inför en bok är av avgörande betydelse, och öppenhet är helt enkelt en beredvillighet att låta sig förändras av det man läser”Att förlora sig själv och att förändras, kanske tar det emot i ett samhälle där självkontroll och karriärfokus anses vara de viktigaste egenskaperna, för vem vill förlora sig och riskera att komma på efterkälken i livets race?En annan väg att gå är ju att acceptera att man inte längre är en läsande person, precis som merparten av alla andra vuxna människor. Det finns ju tv-serier. Att sluta läsa är lika enkelt som att öppna en dörr. Kanske kommer du inte ens att märka att du egentligen stänger den.Anna Axfors, författare

17 Okt 20239min

Att läsa om böcker kan handla om trygghet, att återvända till en älskad plats. Men det är också ett sätt att få syn på förändring, menar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I en stringhylla, som då ännu inte var retro utan bara omodern och därför placerad i ett barnrum i ett fritidshus, stod tre böcker. Ofta stod där många fler men dessa tre stod där alltid. Rummet med hyllan och böckerna var mitt under somrar, helger och skollov. Det var så litet att där utöver hyllan bara rymdes en säng och en smal byrå. Ändå tillbringade jag en hel del tid där, läsandes. När de medhavda biblioteksböckerna var utlästa tog jag valfri bok av de tre ständiga och läste om. Om och om igen.Det handlar om ”Bröderna Lejonhjärta”, Lennart Nybloms ungdomsbok ”Sök vid nymåne” och Jan Mårtenssons skämtsamma deckarhistoria ”Släkten är bäst”. Kan jag ha läst dem femton gånger? Eller tjugo? Plötsligt saknar jag dem. Kanske inte så mycket Astrid Lindgrens klassiker som jag läst högt för mina barn, men de båda andra. De hör inte precis till världslitteraturen men de finns i mitt system. Båda utspelar sig på små öar och har dem på omslaget. Som vuxen är jag bosatt på en liten ö. En slump? Kanske.Jag beställer båda på antikvariat och faller rakt ner i barndomen när jag börjar läsa Sök vid nymåne. Den underbart muntra boken handlar om en 1950-talsfamilj som på impuls köper en ö på Västkusten och bygger sig ett hus. En lång rad udda människor kommer i deras väg och jag skrattar högt precis som förr.Omläsning ger igenkänning som kan skapa trygghet. Små barn hör gärna samma sagobok hundra gånger. Om det finns någon bok jag är verkligt trött på att läsa högt så är det Richard Scarrys Vi lär oss ABC. Men även äldre barn kan uppskatta omläsandets trygghet. I Sök vid nymåne är alla snälla och allt ordnar sig till det bästa. Jag visste precis vad jag skulle få när jag tog ner den ur hyllan. Lättsam underhållning och lyckligt slut. Precis som i en annan av mina barndomsfavoriter ”Vi på Saltkråkan”. Även den utspelar sig för övrigt på en ö, med en intrig som är märkligt lik Sök vid nymåne. Nybloms bok kom ut först.Men läser inte också många av oss som vuxna om böcker för att det inger oss trygghet?Kerstin Ekman konstaterar i sin essäsamling Min bokvärld att det är nutidsflykt hon ägnar sig åt när hon glider in i Herman Melvilles Moby Dick. Jag citerar ”På 1840-talet när Melville skrev om havet hade ännu inga tankfartyg läckt ut tjockolja, ingen plast drev omkring på sjön, fragmenterades och sjönk neråt för att slukas som osmältbar föda av valar, delfiner och andra havsvarelser. Inga motorer bullrade och inga enorma turistfartyg i flera våningar släppte ut sitt avfall i dessa till synes oändliga vatten.” Slut citat.Moby Dick är som bekant ingen munter bok, och det är inte heller Kejsarn av Portugallien eller Jan Fridegårds En natt i juni, som jag själv läst om som nutidsflykt. Bara det faktum att de utspelar sig i en svunnen tid ger möjlighet till en stunds vila från klimat- och miljöbekymmer. En trygghet så god som någon.Men de flesta av mina omläsningar i vuxen ålder handlar inte om trygghet. Jag har återvänt till Månen och silverslanten av William Somerset Maugham, Det som en gång var av Helena Granström och Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov för att de varit omvälvande läsning på olika sätt. Mästerligt skildrad mänsklig komplexitet; intellektuellt utmanande existentiella frågor i skönlitterär dräkt; vildsint magisk realism och samhällssatir. När jag sjunkit in i dem för andra eller tredje gången har det fortfarande funnits mer tankeguld att hämta, mer njutning att få.Den ideala läsaren, menar Ekman, är just den som läser om. Efter att en av hennes böcker gått som radioföljetong hör flera personer av sig och berättar att de förstått boken på ett annat sätt den här gången. Den första läsningen skedde för spänningen, den andra ledde djupare.Kerstin Ekman själv återvänder till bland andra Leo Tolstojs Krig och fred, Thomas Manns Bergtagen, Emily Brontës Svindlande höjder och Cora Sandels Alberte och Jakob. Hon läser dem mitt i natten när hon inte kan sova och beskriver en djup och varaktig kärlek till dem, en sådan man kan känna för en god människa eller en älskad hund. Det är böcker med förtrollande språk och underhållande intrig; böcker som förbryllar och böcker som hon som författare återvänder till för att lära sig mer om hantverket. Böcker som för varje omläsning ger nya perspektiv, nya frågor och nya insikter.En läsupplevelse formas alltid av berättelsen i kombination med våra egna erfarenheter, känslor och tankar. Som läsare stiger man aldrig ned i samma berättelse två gånger. Det här kan vi gärna hålla i minnet när det kommer till läsning i utbildningssyfte. Är det en litteraturkanon vi behöver, eller fördjupning? Att läsa för att ha läst eller för att förstå och utvidga vår tankeförmåga? Att läsa om är att vägra vara effektiv, vägra prestera och vägra erövra.Jag minns ännu hur min gymnasieklass fick läsa, och läsa om, Gunnar Ekelöfs debutsamling Sent på jorden och hur vi tillsammans tog oss allt djupare in i texten. Denna gemensamma vandring bland Ekelöfs dikter är ett av mitt livs största läsupplevelser. Inget skulle bockas av. I stället återvände vi till samma texter och utforskade dem från nya håll. Alla de böcker som fått ett kapitel i Kerstin Ekmans Min bokvärld hör till det vi betraktar som höglitteratur: Homeros, Eyvind Johnson, Selma Lagerlöf, Henrik Ibsen, Charles Dickens, Moa Martinsson, Doris Lessing, bland andra. Men inte läser väl Kerstin Ekman bara om sådan litteratur? I bisatser nämner hon Jerome K Jeromes Tre män i en båt och Agatha Christies 4.50 från Paddington.Vilken bok har hon läst om flest gånger, 4.50 från Paddington eller Thomas Manns Bergtagen? Varför får den ena en helt egen essä medan den andra nämns i förbigående?Kanske kan hennes nästa bok handla om alla de böcker hon återvänder till för att de ger henne tröst, trygghet och skratt trots, eller kanske på grund av sin lätthet. Så som Adrian Moles dagböcker av Sue Townsend både roat och lugnat mig sedan jag läste de första delarna i tioårsåldern.Adrian Mole har följt mig genom livet och varje omläsning är ett besök inte bara i en för mig välbekant bokvärld utan också hos en tioåring som satt lutad mot väggen i sängens fotända med en bok i händerna och skrattade åt helt andra saker än en femtioåring.Vissa, tyngre, böcker i min hylla är fulla av understrykningar i olika färger. Alla är de mina, gjorda under decennier. Som 40-åring ville jag markera andra rader än som 20-åring. Genom årtiondena talar jag inte bara med böckerna jag läser om utan också med mig själv och den jag var när jag läste förra gången och gången innan den.Omläsningsböckerna är den bästa sortens vänner; de som hela tiden öppnar nya skikt i en, men som samtidigt låter en minnas och bevara den man en gång var.Eva-Lotta Hultén, journalist och författareLitteraturKerstin Ekman: Min bokvärld. Albert Bonniers förlag, 2023.

16 Okt 20239min