Borges, Han Kang och de döda språken som erövrar oss

Man kan lära sig språket, och de kulturella koderna, men att verkligen träda in i en annan kulturell identitet är svårare än så. Dan Jönsson reflekterar över svårigheter, på hemmaplan och långt borta. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag minns blicken. Dimmig och enögd. Det var grisfest i byn, årets tema var sjörövare och vi stod och hämtade luft ute på trappan till gamla Folkets Hus när han plötsligt vände sig mot mig med en svart blick ur den blinda ögonlappen: ”ådu ska hålla flabben jävla nollåtta!”. Jag kände hur tygpapegojan på min axel ryckte till, liksom i chock medan jag sluddrande försökte försvara mig med att jag faktiskt hade bott i den här byn i tjugofem år och i Skåne hela mitt liv, men det räckte inte tydligen. Inte förrän Janet i kiosken grep in och utbrast, på sin vackraste Eslövsdialekt: ”Dan e min granne!”. Det räddade mig från den i luften hängande smockan, men jag kunde likförbannat inte göra mig fri från känslan att den här brännvinsdoftande Kapten Enöga ju i själva verket hade rätt. Jag hade avslöjat mig. Igen. Hela mitt liv hade jag inbillat mig att jag var skåning, eftersom jag inte kunde annat, och hela mitt liv hade det stupat på dessa rullande ”r”, som obevekligt röjde mig som en representant för kolonialmakten. Vad hjälpte det om jag hade bott här hela livet, när jag inte klarade att säga ”stickelbärsgröd” så man begrep?Identitet är luriga saker. Under en resa i Japan gör jag mitt bästa för att göra som japaner gör. Det är inte svårt. De första dagarna gör man förstås pinsamma misstag hela tiden: glömmer bort att byta innetofflor när man går på toaletten på sitt ryokan, ställer sig på fel sida i rulltrappan, råkar kanske vinka till med handen istället för att göra den där lilla avmätta bugningen när man lämnar sevenelevenbutiken med ett förbindligt ”arigato gozaimasu”. Men redan efter en vecka har man ju lärt sig de där sakerna. Det svåra kommer sedan. När turisten har åkt hem och de överbetalda expatsen har installerat sig i sina curlade utlänningsgetton sätter den seriöse kulturkameleonten igång och lär sig språket. Det kan gå bra det med. Kanske lär man sig det rentav flytande; man tycker man bemästrar de sociala koderna och börjar i sitt övermod känna sig som fisken i innanhavet. Utan att fatta att man fortfarande bara simmar runt i sitt privata akvarium. Och att man från andra sidan glaset ser precis lika exotisk och främmande ut som någonsin.Lurigt, som sagt. Frans Wachtmeister beskriver den här processen väldigt roligt i sin roman ”Territoriella anspråk”. Romanens berättare är en svensk man som har bott i Tokyo i tio år och för länge sedan förlorat alla kameleontens illusioner. Han pratar språket flytande, han vet hur man beter sig utan att krocka med de sociala och kulturella normerna, men inser att han trots det aldrig kommer att smälta in. Aldrig kommer att bli japan. All hans samlade, men väl dolda bitterhet väcks till liv när han en dag får en ny, tysk kollega som – precis som han själv en gång – är full av entusiasm och fast besluten att låta sig uppslukas av den japanska kulturen och identiteten. Plötsligt får hans tillvaro en ny mening när han skadeglatt ställer sig på den japanska sidan och börjar göra allt för att torpedera kollegans integrationsprojekt. Utan att avslöja för mycket lyckas det över förväntan.Vad Wachtmeister pekar på är det naiva i tron att kulturell identitet skulle vara en fråga om anpassning och inlärning. Man kan tala språket hur perfekt som helst – med en vit, europeisk kropp gör det en i bästa fall till en sorts kuriositet. Man kan lära sig äta, buga, tala, tiga som en japan, inser romanens berättare – men ”hur blir man exempelvis luktfri som en japan?” Samma genetiska barriär är det som reser sig i Hanna Sahlbergs ”Den osynliga muren. Rapport från mitt misslyckade försök att bli kines.” Sahlberg berättar hur hon efter många år i Kina till slut försökte sondera möjligheterna att plastikoperera sig till ett asiatiskt utseende. Något som möttes av total oförståelse – att asiater opererar ögonlocken för att få ett europeiskt ansikte är väl en sak, precis som när svarta i USA eller Afrika rakpermanentar håret eller bleker huden. Men om en vit person försöker något liknande ses det som dårskap, om inte rentav som en form av kulturellt övergrepp.Det här är inga konstigheter. Identitet handlar om så mycket mer än bara kulturella koder och språkkunskaper. Det är en fråga om makt och erkännande, om klassklyftor, historisk dominans och kolonialt förtryck. Identiteten är med andra ord alltid politisk – och den vita europeiska kroppen har i århundraden varit bärare av alla de privilegier som förknippats med den västerländska civilisationens koloniala herrefolk. Främst bland dem just förmånen att slippa den etniska och kulturella identitetens alla begränsningar. Som en av Hanna Sahlbergs kinesiska bekanta lite krasst säger någon gång när den osynliga muren ställer sig i vägen: ”Ni kan ju alltid resa härifrån.”Så blir kanske Östasiens osynliga murar mer begripliga. Självklart är det så att även den västerländska privilegierade identiteten kan ses som ett fängelse – och självklart kan det vara lockande, särskilt för den som faktiskt inte ställer upp på den koloniala världsbild som ligger till grund för dessa privilegier, att försöka bryta sig ut ur den gyllene buren och skapa sig ett liv på andra sidan. Det finns mängder av sådana människor i världen: västerländska avhoppare som har tagit sig ut ur privilegiernas bubbla och bytt dess bekvämligheter mot ett enklare men mer autentiskt liv i Indien, i Senegal, eller Peru. Men ytterst få av dem kapar den verkliga livlinan och ger upp sitt västerländska pass. Något som till slut också går upp för Hanna Sahlberg när hon funderar över vad hon skulle kunna offra för att bli kines på riktigt. För vill hon verkligen bli kinesisk medborgare?Här går en gräns. Det som formuleras i medborgarskapet är ingen postmodern, flytande identitet. Den är skarp och obeveklig – liksom i högsta grad dess konsekvenser. Titeln på Wachtmeisters roman, ”Territoriella anspråk”, uttrycker det rätt brutalt: för oss med rätt sorts pass har världen blivit något att erövra och penetrera. ”Det enda globaliseringen har lyckats med är att utvidga gränserna för våra drifter och begär”, filosoferar han. För en majoritet av jordens befolkning ser saken annorlunda ut. I min egen by har det hänt en del sedan den där grisfesten. Kiosken har lagt ner, och pizzerian drivs numera av en familj från Pakistan. Men framför allt har byn sedan dess fått ett stort tillskott av inflyttare, flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan som plötsligt får mig att likna en urskåning. Några av dem har blivit mina vänner, och jag följer deras kamp för uppehållstillstånd och medborgarskap medan jag undrar vad det egentligen blev av drömmarna om en jord där alla människor förenas i ett gränslöst världsmedborgarskap? Utopiskt, visst. Men kanske inte mer naivt, trots allt, än att försöka bli någonting man inte är. Sjörövare, till exempel.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturFrans Wachtmeister: Territoriella anspråk. Ellerströms, 2023.Hanna Sahlberg: Den osynliga muren. Rapport från mitt misslyckade försök att bli kines. Weyler förlag, 2023.

15 Mai 20239min

Lyrikens ställning i Kina är stark. Men explosionen av nätpoesi väcker kritik och statlig repression. Viola Bao reflekterar över utvecklingen och över poeten som överskrider alla gränser: Yu Xiu Hua. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2018-03-14.Redan innan de lärt sig läsa lär sig kinesiska dagisbarn att recitera landets klassiska dikter. Det fortlöper kontinuerligt genom hela skolgången och barnen har den kinesiska poesihistorien inpräntad i ryggraden när de går ut i livet. Poesin är en levande del av det historiska minnet och den nationella självbilden, med en dokumenterad poesitradition som sträcker sig över tvåtusen år tillbaka i tiden till Shijing, den äldsta kinesiska poesisamlingen. Poesikomponering var länge en del av det kejserliga examensväsendet. Till och med Mao själv, som med sin kulturrevolution på 60-talet inledde en kulturhistorisk utrensning av världshistoriska mått, var en flitig läsare av klassisk poesi, och själv en erkänd versmakare.Poesins upphöjda status i Kina är alltså långtifrån hotad. Men hur mår själva poesin? Å ena sidan befinner den sig i en guldålder – läst, skriven och delad av fler än någonsin på internet och sociala medier. Å andra sidan, säger vissa, befinner sig den kinesiska samtidspoesin i ett tillstånd av degenerering och förfall, underställd både en hårdnande statscensur och den estetiska utslätning och strömlinjeformning som nättillvaron fört med sig, där poesin i allt högre grad format sig efter idealet om klickbarhet, delbarhet och den lättsmälta underhållningen.1900-talets kinesiska poesi var till stor del formad av Kinas våldsamma historia, med många uppblommanden och avbrott. Växte man upp under den kommunistiska eran förknippar man kanske poesi framförallt med revolutionärt patos och teatraliska kampsånger, är man född senare inspirerades man kanske av de så kallade ”dunkla poeterna” – som Bei Dao, Mang Ke och Shu Ting – eller deltog i någon av de många hundratals poesiföreningar på universitetcampus som grundades runtom i landet under 80-talet, innan den nyväckta tilltron till kulturen och poesin nådde ett abrupt slut med massakern på Himmelska fridens torg 1989, som också markerade slutet på demokratirörelsen.Sedan dess har mycket hänt. Nya generationer poeter har dykt upp och internet har idag helt förändrat det sätt på vilket litteratur skrivs och distribueras. Kinas internetanvändare uppgår idag till 800 miljoner och nätet har blivit den utan tvivel främsta plattformen för skriven kinesisk poesi. Om detta skriver den brittiska litteraturvetaren Heather Inwood, som i boken ”Verse Going Viral” från 2014 beskriver den explosionsartade poetiska aktivitet som vuxit fram på nätet: i poesiforum, på webbsidor, bloggar, mikrobloggen Weibo – i form av subkulturer, communities, tidskriftskollektiv.Även om nätet ännu är det medium som är svårast för den kinesiska staten att överblicka och kontrollera, och där poeter därmed också funnit störst frihet, så har oförutsägbara stötar av censur drabbat den digitala poesisfären de gångna åren. Inför 2008 då de Olympiska spelen hölls i Beijing, liksom i juni 2010 kring årsdagen för massakern 1989, då den kommersiella internetdistributören NetEase plötsligt stängde ner nästan tvåhundra poesiforum, något som ledde till en litterär massmigration till bloggar, Weibo och andra sociala medier.Trots det har nätet försett många med möjligheten att samlas kring sammanhang som tidigare inte funnits – alltifrån queera poesicommunities till ekonomiskt underställda grupper som fattig landsbygdsbefolkning och migrantarbetare. Migrantarbetarpoesi är en genre som fått stor uppmärksamhet efter den 24-åriga poeten och Foxconn-fabriksarbetaren Xu Lizhis självmord 2014, inte minst efter hans hemsökande vackra dikt om att arbeta ”Jag sväljer en måne gjord av järn”.En annan poet som blivit en viral sensation under de senaste åren är Yu Xiu Hua, som 2014 blev berömd över en natt med onlinedikten ”Att korsa halva Kina för att ligga med dig”, som beskriver ett kvinnligt diktjags erotiska längtan: ”Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig / Jag genomkorsar många jag och många jag springer samman till ett för att få ligga med dig.” Yu Xiu Hua är född 1976 i en bondefamilj på landsbygden, bosatt i provinsen Hubei och var innan 2014 i princip okänd. Kort efter att hennes dikt skapat sensation på nätet gav hon ut två diktsamlingar; den senare blev den mest bästsäljande i Kina på trettio år. Hon föddes med en cp-skada, har kallats för ”Kinas Emily Dickinson” och i hennes dikter löper skildringar av erotiskt begär, disabilitet, kärlek, eufori och dödslängtan sida vid sida. På ett såväl tvetydigt som kraftfullt bildspråk skriver hon om ämnen som ofta är relaterbara, med en expressiv nyenkelhet som förmodligen banat väg för deras popularitet. Som i dikten ”Källan”: ”Jag blev förälskad vid mitt omskakande möte med världen. / Jag blev förälskad i den tryckande, vulgära, återkommande våren. / Jag blev förälskad i min beslutsamhet att stå ut med allt tills det upplöstes i stoft.”År 2017 gavs Yu Xiu Hua också ut på svenska i förlaget ellerströms lilla poesiserie, i översättning av Birgitta Lindqvist. Att hennes mest kända dikt, ”Att korsa halva Kina för att ligga med dig” inte finns med i urvalet är något märkligt, men här återfinns å andra sidan samma ensamma och utpräglade lyriska diktjag, som ömsom stilla, ömsom affekterat låter diktraderna vandra över tillvarons smuts, sin egen kroppslighet, sitt begär och ensamhet, som sammansmälter med vardagsnära scener från landsbygden, som – som hon skriver - ”detta fallfärdiga hus där jag vårdar mina gamla föräldrar och min son som växer lika långsamt som gästernas steg närmar sig”.Mycket kan sägas om Yu Xiu Huas enormt populära och virala poesi: den är å ena sidan enkel, delbar, relaterbar och appellerar till många. Tyvärr kan den svenska översättningen inte helt göra hennes enkla och genomsläppligt tvetydiga bilder rättvisa, som så ofta är fallet med översatt poesi från kinesiska. Men mycket hån och kritik har också riktats mot internetpoesin: den har kallats för banal, rättande sig efter det minsta motståndets lag och inte bara i maskopi med underhållningen och popkulturen, utan också med företag och politiska institutioner, som ofta finansierar och använder sig av poeter och poesi idag, medvetna om den upphöjda status lyriken fortfarande har samt de politiska och ekonomiska vinsterna med att använda den. ”Hur kommer det sig att modern poesi och poeter fortfarande existerar?”, frågade sig Kinas mest populäre bloggare Han Han i en hånfull attack mot samtidspoesin i en essä med samma namn från 2006.Svaret är väl att bilden är mer mångtydig och paradoxal än så. Att poesin flyttat ut på internet gör den inte automatiskt mer strömlinjeformad, mycket tyder trots allt på det motsatta. Censur och marknadsanvändning sätter sina spår på poesin, liksom de individuella utövare som trampar fram i ett heterogent fält av uttryck, ett fält som hela tiden omformas och förändras. Mitt i en sådan förändring kan man ibland få höra en både tvetydig och klingande klar, rättfram röst som Yu Xiu Huas:”Tvärsöver Kina händer allt: vulkaner får utbrott, floder förtorkas, politiska fångar och tvångsförflyttade släpps fria, hjortar och rödkronade tranor skjuts ner / Jag korsar ett kulhagel för att få ligga med dig. Jag pressar samman oräkneliga nätter till en enda gryning för att få ligga med dig”.Viola Bao, litteraturvetare och kritikerLitteraturXiu Hua Yu: Leva trots allt. Översättning: Birgitta Lindqvist. Ellerströms, 2017.Heather Inwood: Verse going viral – China’s New Media Scenes, University of Washington Press, 2014.

11 Mai 20239min

Paul Feyerabend är berömd för sin syn på den naturvetenskapliga metoden som ett anarkistiskt sammelsurium av metoder. Men Kim Solin berättar om ett meddelande från andra sidan skapar osäkerhet. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns två vanliga sätt att missförstå vetenskapsfilosofen Paul Feyerabend, ett om man inte läst honom och ett om man läst honom. Han mest berömda bok och den som förlänat honom en plats i filosofihistorien heter Against method, eller på svenska: Mot metodtvånget: utkast till en anarkistisk vetenskapsteori. Och det hör man ju, vad är en anarkist om inte en relativist som inte tror på någonting och som med postmodernistiska illusionstrick vill dra undan fundamenten för vår förståelse? Lägg till anekdoten om att Feyerabend under en biltur blivit så förbannad över en filosofisk meningsskiljaktighet att han stannat bilen, slängt ut sin medpassagerare och helt sonika lämnat honom där i vägrenen, ja, bilden av den excentriske revoltören tycks klar.Men för dem som läst honom ser det lite annorlunda ut. Vetenskapsfilosofin är ett fält som förvisso dragit till sig starka personligheter, men tålamodet med excentriska tankar är litet. Man ägnar sig åt frågor som: Vad säger vetenskapen egentligen och hur utvecklas den? Vad skiljer vetenskaplig kunskap från annan kunskap? Vad är egentligen en metod, vad är en teori? Inom denna disciplin brukar man placera Feyerabend på samma släkttavla som den logiska empirismen, alltså uppfattningen att endast empiriskt verifierbara fakta och logiska sanningar äger någon egentlig mening och att det är dessa trygga grunder som präglar vetenskapen och dess utveckling. Lite mer oppositionellt och lite mer dramatiskt framställt, fast ändå något i samma anda. Det är också så han brukar beskrivas i översikter och läroböcker.Det finns emellertid anledning att ifrågasätta även denna andra syn på hans gärning. Kring millennieskiftet hittade Feyrabends änka Grazia Borrini en diskett med ett sista brev från filosofen. Det var ställt till läsarna av den bok han skrev på när han avled 1994. Här står att boken är tänkt att läsas på ett något oväntat sätt. Den sägs vara skriven så att den ser ut som ett vanligt vetenskapligt verk, med fakta och generaliseringar, med fotnoter och referenser. Men allt är en hägring. När läsaren når sista sidan ska hon ha insett det utsiktslösa i sökandet efter en enda naturvetenskaplig metod som går ihop med naturens överflöd. Liknande tankar finns förstås redan i Against method, som behandlar naturvetenskapens utveckling och metod med ett särskilt fokus på fallet Galileo Galilei. Den anarkistiska undertiteln syftar på att den som får syn på vetenskapshistorien med alla facetter och stickspår blir så chockerad att hon utbrister att naturvetenskapen är ren anarki.Vad brevet tydliggör är att också Against method kan förstås som en ironisk bok. Och att Feyerabends gelikar inte framförallt återfinns bland 1900-talets naturvetare och logiker, utan i antiken. Han påminner rent av om Platon: för ofta när vi tror att Platon nått en systematisk förståelse, så kan vi plötsligt inte längre avgöra om den Sokrates som för ordet i hans dialoger är ironisk eller inte. Feyerabend föredrar berättelser framför systematiska redogörelser, eftersom han menar att för mycket går förlorat i en abstrakt begreppsapparat. Och som hos flera antika filosofer tar hans berättelser ofta en oväntad vändning. Efter vändningen kan man inte längre se på det tidigare sagda på samma sätt som förut. Det är som om någon gjort om spelreglerna, tidigare skeenden får en helt ny tolkning, huvudpersoner får biroller och tvärtom. Och när man en gång varit med om ett sådant omkullkastande blir man skeptisk till allt som framstår som enkelt och tydligt.Ironin hos Platon fungerar som en religiös ödmjukhet, menade E.N. Tigerstedt, ett värn mot en otillbörlig förenkling av tillvaron. Och oväntat nog så skriver Feyerabend i sitt brev att man förvisso inte bör kalla hans tänkande för något särskilt, men om man måste ge det ett namn så kan man kalla det mystik. Men det är en mystik som använder sig av logiskt hållbara argument, resonemang, vetenskapliga teorier och experiment. Han vill visa det mystika i att världen finns till genom att åskådliggöra hur varje försök att förklara hur världen är vid närmare och mer uppmärksam betraktelse visar sig vara otillräckligt. Men för att det mystiska inte ska ”stelna till något pompöst”, som författaren och filosofen Lyra Ekström Lindbäck uttryckt saken, så krävs ibland något chockerande och banalt. Det är just den dynamiken man hittar hos Feyerabend, för samtidigt som han beskriver sig som en naturvetenskapens mystiker är han allergisk mot högstämda lovtal till vetenskapen och besvarar dem med stötande sarkasmer som kan framstå som närmast puerila.Strikt argumentation hittar vi hos honom, men det han vill säga handlar om mer än det. I sin självbiografi beskriver han hur han genom relationen till sin fru kom att överge vissa av sina tidigare åsikter och att resonansen dem emellan fick honom att se och vilja se saker på samma sätt som henne. Det var inte fråga om några argument, tvärtom kunde han alltjämt hitta tusentals argument mot hennes uppfattningar. Något liknande gäller också för synen på vetenskapens utveckling. Kanske behövs det många förtroliga samtal och flera långsamma omläsningar för att lägga märke till det Feyerabend vill säga. Enbart argument är det i varje fall inte fråga om, utan snarare en form av inväntande uppmärksamhet, som inte genast säger emot eller slår fast. Också en abrupt händelse kan göra att man slås av insikt, Feyerabend själv fick ge upp sin förenklade syn på relationer när en stor förälskelse lämnade honom.Hur avgör man då om något är vetenskapligt när det inte finns någon enkel definition på vetenskaplig metod? I sitt sista brev skriver filosofen att det inte är vår förvirring som är förunderlig, utan att naturvetenskapen faktiskt åstadkommer så mycket upplysande och användbart. Att Feyerabend älskade fysik är omvittnat och framgår av de orden. Och med honom kan man dela en nykter, vardaglig syn på vetenskapen: den åstadkommer det den ska utan att behöva göra anspråk på någon enskild metod eller ens uppsättning metoder. Och det är när man tar ännu ett steg och blir varse det ogripbara och oförutsägbara i denna nyktra vetenskaps utveckling som verkligheten igen röjer sig i all sin sanna mystik. En sanningslängtan leder långsamt fram till att det man trodde var den säkrast fastslagna sanningen av alla, den vetenskapliga metoden, blir ett bländverk och förvandlas till en ödmjuk förundran inför tillvaron. Detta är alltså den nyktre vetenskapsfilosofens sista hälsning från graven: Jag är inget mindre än en mystiker. Nu är bara frågan: menar han allvar?Kim Solin, filosof

10 Mai 20239min

I festen hävdar människan sin rätt i leva i ett frihetens nutidsrike. Michael Azar reflekterar över ett farmakon som är både farligt och nödvändigt. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.”Förr, om jag minns rätt, var mitt liv en fest där alla hjärtan öppnade sig, där allt vin flödade.”Jag misstänker att Arthur Rimbaud – den franske 1800-tals poeten som blott var nitton år gammal när han skrev dessa rader – sätter fingret på en ganska så vanlig känsla. För många människor går det i alla fall en skiljelinje mellan ett förflutet som levts i festens tecken och en nutid som helt låtit festen glida ur händerna. En skiljelinje mellan ett liv som placerat lusten högst upp på tillvarons dagordning, och ett liv som i stället blivit inriktat på att undvika olust.Inte sällan infinner sig denna gräns i den så kallade övergången mellan ungdom och vuxendom. Som den dag då barnet själv blir förälder och lekens era får träda tillbaka för allvarets epok. Barnets vagga är föräldrarnas död, som Hegel uttrycker det någonstans. En gång fanns det tid att dansa, berusa sig och förälska sig, nu börjar i stället planteringens, planeringens och sörjandets tid. Eller i värsta fall: det utdragna döendets tid.Men kanske måste festen, åtminstone som medvetet vald livshållning, inte alls sträcka vapen inför den väntande liemannen. Kanske kan festen på ett djupare plan betraktas som ett existentiellt modus, ett sätt att ta sig an själva Varat och Tiden ända fram till det allra sista andetaget. Till festens gåtfulla väsen hör nämligen dess förmåga att, i alla fall för stunden, jaga all oro och framtidsängslan på flykten. I festen hävdar människan sin rätt att leva i ett frihetens nutidsrike bortom nödvändigheternas stränga imperium.Festen, förklarar den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer, äger just den märkliga förmågan att bringa till ”stillestånd allt det beräknande och planerande med vilket man annars fyller sin tid. […] När festens tid har kommit blir tiden själv festlig.”Kanske skulle festen, som livsform, rentav kunna tjäna som grund för en genomgripande civilisationskritik. Mot den moderna civilisationens alltmer kvävande järnburar påminner festen oss om att livets mening måste ha mer med livsglädje att göra än med att ha alla sina papper i perfekt ordning. Festens mångtaliga gudar och gudinnor – en Astarte, en Dionysos, en Freja eller en Shiva – har alltid sjungit lovsånger till extasen som livsprincip. Festen, alltså, som ett medel för att övermanna alla de krafter som försöker förvandla människan till en simpel kugge i det stora samhällsmaskineriet.I Sigmund Freuds tydning hjälper festen människan att besegra den inre vaktpost som i kulturens namn övervakar alla hennes steg – och som alltsedan barndomen lärt henne att rädas sina egna drifter. Festen är naturens hämnd mot kulturen, det vildas utbrott mot den ständigt pågående domesticeringen.Freud själv ställde sig visserligen aldrig entydigt på festens sida mot civilisationen. Lika lite som han tveklöst bejakade civilisationens makt över individen. I själva verket visste nog psykoanalysens skapare – lika lite som alla vi andra – exakt hur människan ska navigera mellan besten och husdjuret inom sig.Å ena sidan är det förvisso sant att festens livsform utgör ett verkligt hot mot samhällsordningen. Ingen gemenskap skulle överleva särskilt länge om dess medlemmar gav efter för alla sina lustar. Det kan, som den mexikanske författaren Octavio Paz noterat, räcka med ett enda utbrott, en enda otyglad sexuell utlevelse, ”för att hölja ett helt samhälle i blod och aska”.Festens extaser, säger den goda moralens väktare, måste därför alltid stå tillbaka för det gemensamma goda. Festen, det är ormen som förleder oss att föredra vår egen sinnliga njutning framför våra plikter mot den evige guden, det heliga fosterlandet eller det klasslösa samhället.Å andra sidan skulle man kunna hävda att festmänniskans val av nuet framför morgondagen – och av lusten framför guden – i bästa fall kan tvinga gemenskapen att på ett mer kritiskt sätt genomlysa sina grundvalar och principer. För vad är egentligen det ”gemensamma goda”, som så ofta åberopas, och i vars namn man inte bara förbjuder gatans spontana fester, utan också påbjuder en lång rad av offentliga och strängt kodifierade firanden. Som om storslagna militärparader skulle kunna ersätta karnevalens oförutsägbara sinnlighet.Till syvende och sist är det just detta som festens livsform sätter på spel: frågan om vad vi som individer har rätt att kräva av det korta liv som vi – utan att någonsin be om det – blivit utkastade till. Att insistera på festens livsväg skulle därmed kunna ses som den enskildes rätt att karva ut ett eget rum, ett singulärt frihetens rike, ja, en unik livsmening bortom de moraliska makternas kollektivt pådyvlade livsmål.Fast nu låter jag kanske som ett banalt språkrör för Fru Lusta på bekostnad av Fru Dygd. Som det mesta här i livet utgör ju festen bara ännu ett exempel på vad de gamla grekerna kallade ett farmakon, det vill säga en drog som på samma gång är ett botemedel och ett gift. Tvetydigheten är människans öde. Efter festen väntar baksmällan. Efter extasens mäktiga frihetskänsla infinner sig alltför ofta den utmattning och skamkänsla som varslar om döden.Jag tänker på min far som en dag för många år sedan ställdes inför en bister läkares ultimatum: ”Sluta röka annars går du mot en långsam och plågsam död.””Det kommer jag nog att göra ändå”, svarade min far – och fortsatte att röka tre paket om dagen, eftersom det var otänkbart för honom att leva ett liv som endast var inriktat på att undvika olyckan. Som om inte livets försakelser redan var alltför många! Som om inte själva universum redan var inställt på att gradvis stympa hans livskraft! Nu skulle man alltså också ta ifrån honom en av de få saker som fortfarande gav honom en liten stunds glädje varje dag, en aning paus från livets alla dödsfruktande konsekvensberäkningar.Hans hållning var förvisso både oförnuftig och ansvarslös, i synnerhet gentemot de barn som härigenom blev tvungna att bevittna hans eländiga dödskamp.Ändå händer det att jag tänder en cigarett vid hans grav, uppfylld av misstanken att han trots allt inte gjorde helt fel. När min far förde cigarettens farmakon till mungipan såg han faktiskt ibland ut som en lycklig Dionysos, eller varför inte som en Rimbaud, upptagen av att sluka varje liten giftpinne som vore den en fest för livet.Michael Azar, författare och idéhistoriker

9 Mai 20239min

Om man ska tro litteraturen intar gråten en central del i ett människoliv. Hur ska den som inte lyckas fälla några tårar förhålla sig till det? Malin Nord funderar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I de jämtländska landskap där jag växte upp tycktes generationers slit för att överleva finnas kvar i det kollektiva medvetandet. Man ska lära sig att åka skidor. Man hugger sin egen ved. Och om man faller så torkar man tårarna, reser sig och går vidare.I den här andan uppfostrades även jag. Som barn hjälpte jag ofta till hemma, och vedtravning var den uppgift som jag tog på största allvar. På vedbacken sköt pappa kubbarna mot klyvens gnisslande knivar, medan jag stod vid slutet av rullbandet och ordnade vedträna i en stadig hög på skoterkälken. Framme vid vårt hus kilade jag ner i pannrummet för att ta emot när pappa kastade in dem genom källarfönstret. När allt var inne åkte pappa tillbaka till backen medan jag fortsatte att trava ved mot den inre väggen. Det behövdes mycket för att värma en villa om vintern.Pappa är jägare, och det var till honom som polisen ringde när det skedde viltolyckor.En kväll kom han hem med ett chockat rådjur som skulle få återhämta sig i vårt pannrum. Jag knöt an till djuret på ett ögonblick, och kanske var det min första lektion i hur maktlöshet känns i den egna kroppen.Rådjuret behövde få äta så vi åkte ner till Gäddviksvägen och grävde i snön där vi visste att det fanns blåbärsris. För en stund tycktes det piggna till, men sedan kom smärtorna. Hela kvällen stod rådjuret framför min travade ved, med huvudet mot golvet när den spända buken rullade i konvulsioner.Förstoppning, sade pappa, det fanns inget att göra. När han nästa morgon stegade över gården och in i skogen, med rådjuret i famnen och geväret på axeln, då stod jag kvar på farstubron för att lyssna till skottet, som en slags stoisk solidaritetshandling med rådjuret, att följa det hela vägen till slutet. Och när det small inne bland granarna rann det inga tårar längs mina kinder.Jag grät i stort sett aldrig som barn. Kanske om jag slog mig, men då torkar man ju tårarna, som sagt, reser sig och går vidare. Av känslor grät jag nästan aldrig. Men det handlade, tror jag, inte bara om kulturen som jag växte upp i. Jag känner igen mig i flickan i Claire Keegans novell Det tredje ljuset, som inte heller står ut med sina egna tårar. I berättelsen måste hon lämna den snälla familj som har tagit hand om henne under sommaren och skickas tillbaka till sina mindre omsorgsfulla föräldrar. Hon stirrar in i brasan och kämpar för att inte börja gråta. ”Det var länge sedan jag gjorde det, och medan jag gör det minns jag att det är det värsta man kan göra.”Det är som att tårarna blir ett erkännande av att det gör ont inuti. Kanske var jag rädd att förlora något hos mig själv, och att det var därför som tårarna inte kom.Men så småningom började jag betrakta den frånvarande gråten som en brist. Det var ju inte ens så att jag höll tillbaka tårarna, de kom bara inte. Med avund betraktade jag dem som grät ofta, de tycktes befinna sig i nuet och reagerade i takt med det. Själv vandrade jag några steg efter, och när det som gjorde ont till slut kom ifatt mig var det för sent. Min kropp hade övat länge på att undvika smärtans kanske tydligaste uttryck.Jag letade efter symboler och betydelser i litteraturen, i konsten och i filmens värd.Återvände till Harry Martinssons diktepos Aniara, där tårarna är vad som håller människorna kvar i sig själva. De har tvingats lämna det sjunkande skeppet jorden, och när motorerna dör glider farkosten obönhörligt mot evigheten. Ombord finns Miman som har bevarat migranternas ljusaste minnen från livet som de har lämnat bakom sig, och de söker sig dit, till hennes innersta rum. Där kan de minnas sig själva i det som var vackert, och ju större tårflod, desto lyckligare anses minnet vara. Tårarna blir beviset på att de har levt. Men när Miman exploderar förintas minnena och galenskapen tar vid. Det är som att det mänskliga i människan upphör när minnet och tårarna försvinner.Hos den franska författaren Marguerite Duras härrör gråten däremot från en outsinlig källa inuti den egna kroppen. I hennes böcker är tårarna begärets röst. Det vill säga, den älskande människans allra mest levande röst. Och allt sedan jag läste Älskaren och den senare versionen av samma berättelse, Älskaren från Norra Kina, har jag velat kunna gråta som det franska barnet och hennes kinesiske vuxne älskare gör. De gråter i det oerhörda begär som flimrar i rummet där de befinner sig.Älskaren och flickan gråter tillsammans över mannens ömkliga och ojämförliga kärlek till barnet. Det är en kraft så stor att den är det enda. Hon vet det, så som bara ett barn kan veta vissa saker. Det hon erfar med honom är bortom allt. Han gnyr och gråter, båda gråter. De gråter hela tiden, men utan att förlora något hos sig själva. När Jesus befinner sig vid Lasaros grav, står det i Johannesevangeliet att han faller i gråt, och att judarna säger: ”Se, hur mycket han höll av honom.” Tårarna visar alltså på hans förmåga att älska, liksom de i andra berättelser påvisar närvaron av det djupa begäret eller rent av uttrycker det mänskliga i sig. Allt av värde tycktes finnas i dessa tårar som inte rann från mina ögon.Slutligen var det ändå i det religiösa perspektivet som något slags försoning fanns, och en nyckel till att förstå vad det var jag egentligen hade förnekat. För de fanns ju också där i bakgrunden under hela min uppväxt, föreställningarna i de kristna trossamfunden. Som idén att den som inte gråter saknar en förbindelse med sina medmänniskor.I en konflikt tar ju tårarna ofta vid där orden har tagit slut. Ett sista halmstrå, kanske i ett försök att hålla någon kvar.Gråten är med andra ord själens mayday: Jag är i nöd, rädda mig.Och för de som kan gråta, tycks tårarna också vara den oerhörda frågan: Älskar du mig, även om du inte gråter när jag gråter?Vad jag har hållit undan genom att inte släppa fram tårarna, är möjligheten, eller risken, att bli tröstad. För mig, som satte en ära i att bita ihop, var underkastelsen att ta emot tröst ännu svårare att stå ut med än själva tårarna. Det var ju som bekant rådjuret som det var synd om, och inte mig.Kanske handlar det egentligen om något så enkelt, som att en tår inte trillar ensamt och obemärkt, ur intet till intet. Den inbegriper hela kosmos eftersom gråten sätter oss människor i förbindelse med varandra.Den som blottar sitt ögas översvämning inför den andre, sin själs jordskalv, måste vara beredd på gråtens konsekvenser.Malin Nord, författare och dramatiker

8 Mai 20238min

Klockorna var inte bara ett mätinstrument. De förändrade hela vår uppfattning om tid. Thomas Steinfeld funderar på hur det tickar i oss idag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.I början av Jules Vernes roman “Jorden runt på 80 dagar” sitter en rik engelsman i sin fåtölj. Fötterna i blänkande skor placerade precis intill varandra, nacken är sträckt, huvudet höjt. Phileas Fogg inväntar sin nya betjänt. Hans ögon är riktade mot en komplicerad klocka, som visar timmarna, minuterna, sekunderna, dagarna, månaderna och åren. Den nya betjänten träder in, det visar sig att han är en fransman av varierande talanger, inte minst som cirkusartist och brandman. Men mannen med klockan fattar tycke för denna livets konstnär. Och så börjar en uppfostran: Betjäntens första uppgift blir att ställa sitt enorma fickur efter sin nya arbetsgivares kronografiska underverk. Fickuret hade gått med en försening av fyra minuter. Uppfostran blir ömsesidig, men det är en annan historia.Boken handlar, som bekant, om ett vad. Den mest exakta av alla människor hade hävdat att en resa runt jorden kan göras på åttio dagar. Några medlemmar av hans klubb höll emot, och så börjar en vild jakt över hela klotet, med ångbåtar, tåg, droskor, slädar och elefanter. Äventyr följer efter äventyr. Men i mitten av alla händelser tickar lugnet självt, i form av exakt synkroniserade klockor. Resenärerna får bara följa tidtabellen. Romanen ”Jorden runt på 80 dagar” publicerades år 1873. Den moderna kommunikationens teknik hade slagit en ring runt hela världen. Den hade slutits bara några år innan, och de samordnade klockorna var inte bara globaliseringens främsta uttryck, utan också ett av dess främsta verktyg.Klockarna hade då tickat under femhundra år. Visserligen fastställdes tiden också under medeltiden, inom kyrkorna och framför allt inom klostren: Munkarnas och nunnornars dagar var strängt reglerade, från bön till bön, och tiderna emellan mättes med hjälp av sandur, levande ljus eller ännu mera böner. Men tiden gick bara runt, från upprepning till upprepning, och så var det för all mänsklig gemenskap, från solens uppgång till solens nedgång, från fullmåne till full måne, från skörd till skörd. Så förblev det fram till slutet av 1200- eller början av 1300-talet. Man vet inte var eller hur det hände: Men då uppfanns spärren, den mekaniska hämningen som omvandlade en krafts obrutna gång till en jämn takt. Det är spärren som tickar, och det är spärren som skapar tidens jämna gång.Tickandet hördes först i städerna. Ju mer arbetsdelningen utbredde sig, ju mer olika yrken, sysselsättningar, stånd och skrå det fanns, desto större blev behovet av en samordning av tiden. Oavsett om det var sommar eller vinter, regn eller sol, ljust eller mörkt, så hade dagen numera 24 timmar, och alla var lika långa. Runt år 1400, vid renässansens början, fanns det offentliga klockar i alla städer mellan Palermo och Moskva, redan innan den europeiska handeln verkligen hade tagit fart. Exakta var klockslagen dock sällan. I en större stad som Venedig eller Paris hade mångfaldigandet av klockorna därför till följd, att det alltid hördes någon klocka som ringde, dygnet runt.Med handeln kom kreditväsendet, och så började man räkna i veckor, månader eller till och med år tills ett köp blev avslutat eller ett lån betalats tillbaka. Utan klockan skulle det inte kunnat ske: Den ordnade inte bara tiden, så att alla visste vad klockan hade slagit. Den kände till historien och öppnade framtiden. Den förvandlade en kretsformig rörelse till en linjär gång utan slut. Och så etablerade den jämnt gående, tickande tiden som ett fenomen i sig självt. De första klockorna installerades på kyrktorn, även om kyrkan uppfattade den linjära tidsmätningen som ett brott mot den gudomliga ordningen. Efteråt hängdes de på rådhusen och installerades på torgen, och när den industriella revolutionen kom, så syntes de på tågstationer, färjelägen och postkontor. Och så tickade de ovanför alla verkstadsgolv. En varas värde, hade Karl Marx förklarat, bestäms efter den genomsnittliga arbetstiden som används för dess produktion. Satsens sanning bekräftades genom stämpeluren som hängde bakom portarna. Klockan var en gammal uppfinning när ångmaskinerna började puffa. Men än en gång till blev den till det främsta verktyget för en social förändring av fundamental karaktär: Med hjälp av klockan skiljdes arbetet från alla andra sysselsättningar, yrket från det privata livet, tiden från fritiden. Klockan skapade ett samhälle, och ett samhälle skapade klockan.Sedan dess har många klockor försvunnit ur stadsbilden, en efter en och till slut nästan allihopa. Men de fortsatte att ticka. Folk hade börjat bära tiden med sig, först i form av fickuren, sedan som armbandsur. Tiden individualiserades, medan klockornas precision förbättrades tills de avvek från den exakta tiden med bara några sekunder om dagen. Om de offentliga klockorna betydde att de satte tiden för människan utifrån, så blev den personliga klockan ett tecken på att hon regerade över sig själv. Människan underkastade sig inte bara en tidsregim. Den valde den själv, underdånigt och suveränt på samma gång.Klockorna verkar numera ha slutat ticka. Ljudet började försvinna redan under sjuttiotalet, när de mekaniska verken i allt större mån ersattes genom en processor och en kvartskristall. Redan i början av denna utveckling var det vanligt att koppla ihop den digitala klockan med en kalkylator. Sedan dess har många funktioner kommit till: telefon, kamera, stegräknare, identitetsbevis, allting finns i samma apparat.Tickandet är dock kvar, även om det inte hörs, liksom klockslagen. Klockans ljud var ett tecken på människans disciplinering. Det försvann när tiden, i dess mest exakta form, sänkte sig djupt i den enskilda människan, så att den blev som stegens jämna gång, eller ännu mer: som ett hjärtslag. Då behövdes det ingen kontroll utifrån längre, eftersom det blev själen själv som hade börjat ticka, på ett mera pålitligt sätt än någon klocka innan gjort. Och så stabilt tickar det numera i människans inre, att skillnaden mellan arbete och fritid kunde upphävas och att flexibla öppningstider kunde införas och att man kan titta på kvällsnyheter även på morgonen.Fram till för inte så länge sedan var det brukligt att en anställd, när hen efter många års trogen tjänst gick i pension, fick ett armbandsur i present. Gåvan var sinnrik: Som avslutning av ett långt liv under kontroll överlämnades kontrollinstrumentet till den kontrollerade. Aldrig har jag hört att man gör likadant med en mobiltelefon.Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap

4 Mai 20239min

Vandringssägner skapade flera gånger hysteri i den sovjetiska vardagen. Morris Wikström spårar myter vars ekon hörs än idag. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Den 19 december 1937 utbröt panik i Sovjetunionen. Det fanns såklart gott om skäl att vara rädd, åren då Stalins terror nådde sin kulmen. Men paniken som bröt ut just den 19 december 1937 handlade inte om tvångsförvisningar och avrättningar utan om de nya omslagen till de sovjetiska skolelevernas skrivböcker. Omslagen var framtagna för att högtidlighålla den ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkins dödsdag och gestaltade olika scener ur poetens liv. Men när eleverna kom till skolan i slutet av december blev de genast beordrade att riva bort omslagen. Det hade uppdagats att flera av dem innehöll symboler som inte alls tycktes högtidlighålla minnet av Pusjkin, utan tvärtom antingen kritiserade sovjetmakten genom dolda budskap som ”Ner med säkerhetspolisen”, eller hyllade det tyska nationalsocialistiska partiet genom att linjerna i teckningarna bildade en svastika.Denna ”skrivbokspanik” är ett av många fall av kollektiv, sovjetisk hysteri som triggades av vandringssägner, och som studerats av de ryska antropologerna Aleksandra Archipova och Anna Kirzjuk. I deras bok som i ungefärlig svensk översättning skulle kunna heta ”Farliga sovjetiska föremål: vandringssägner och rädslor i Sovjetunionen” skriver de fram en alternativ 1900-talshistoria. En historia som pågår, ja, närmast svävar omkring, på gator och torg, i köken och på fabrikerna. En historia vars skugga fortfarande går att få syn på i det ryska samhället.Författarna jämför den kollektiva psykosen med den individuella psykosen, så som den beskrevs av den tyske psykiatern Klaus Conrad 1958. Enligt Conrad inleds en schizofren psykos med att det som annars förstås som en bakgrund framträder som bärare av ett budskap. De prasslande löven tycks prassla onaturligt starkt. Och lyssnar man noga tycks de också säga något. Detta är en djupt obehaglig känsla, som lindras först när man lyckats avkoda det budskap som förmedlas, Conrad kallar det för en aha-upplevelse. Då avtar ångesten, innan den efter ett tag återvänder. Problemet i det sovjetiska samhället på 30-talet var att det inte fanns en plats att vila på. För när Stalins terror pågick var bäraren av de dolda symbolerna enligt den sovjetiska logiken själv smittad – ja, rent av farlig för sin omgivning. Det enda sättet att frigöra sig från smittan var att slå larm. Och när larmet gick var alla som bar på symbolen antingen agenter – eller i sin naivitet ett redskap för fienden. Därmed utbröt ett slags tävling om vem som kunde hitta symbolerna först. Det var i en tid av statlig terror lika farligt att inte se symboler, som att faktiskt se dem.Det sovjetiska imperiets politiska logik, dess långlivade särskildhet och totala anspråk, är en intressant kontext för studier av vandringssägner. Det är mardrömmar om röda atomvapenknappar i märkligt bekanta portföljer, det är svarta KGB-bilar som kör runt på gatorna sent på kvällen och tillfångatar barn som inte sitter hemma, det är förgiftade amerikanska tuggummin, ja faktiskt alla slags gåvor från utlänningar inför Moskva-olympiaden 1980. Det är hemliga arkitektoniska budskap, riktningsanvisningar som bara syns från bombplanen i luften, det är fotoapparater med röd film som kan se genom väggar och kläder - och det är en obscen mängd antisemitiska blodsmyter. På väggarna i de sovjetiska hemmen hänger kinesiska bonader som om nätterna visar sig vara förhäxade i tider av geopolitiska spänningar mellan de röda stormakterna. Och så den där låten, som tycktes förebåda ännu ett krig. Den okända tyskan i Dschinghis Khans kitschiga schlagerdänga från 1979 tycktes kommunicera hotfulla meddelanden om att tyskarna skulle komma tillbaka och bomba sönder Moskva.”Farliga sovjetiska föremål” är inte bara en studie om hur vandringssägner påverkade de sovjetiska medborgarnas vardag. Det är också forskning som gör det möjligt att orientera sig i dagens Ryssland. Själv minns jag hur jag, i en gammal lägenhet i Sankt Petersburg, blev beskylld för att vara det mest skrämmande en äldre generation ryssar kan tänka sig: ”du är en främling!” skrek en upprörd äldre kvinna som bodde permanent i en kollektivlägenhet jag hyrde ett rum i. ”Jag är ingen främling”, sa jag, ”jag är gäst här”. ”Du är ingen gäst, du är en främling, och imorgon kommer jag ringa polisen så får de ta reda på vem du egentligen är!”. Förutom ilskan och rädslan i hennes röst minns jag ordvalet. Hon skulle inte ringa polisen: politsija, utan militsija. Den heter inte så i dagens Ryssland. Men den hette så i Sovjet. Replikskiftet var en tidsresa in i ett medvetande som jag inte själv har tillgång till, men ändå blev en deltagare i. På samma sätt blev flera generationer sovjetiska medborgare deltagare i en historia de aldrig genomlevt. Flera av de som delar med sig av sina minnen i ”Farliga sovjetiska föremål” minns hur rädslor och beteenden traderades från äldre släktingar. Framtidens krig var en föreställning om det krig som varit, rädslan för ett kärnvapenkrig var lika mycket rädslan för de atombomber som redan exploderat mot 1900-talets jord, och det var i denna bördiga jord som nya mardrömmar och myter blomstrade – ett tillstånd som den ryska kulturvetaren Alexander Etkind har beskrivit som att minnet av ett trauma i det förflutna till slut blir omöjligt att skilja från en tvångsmässig rädsla för dess upprepning.Även om flera av de sovjetiska vandringssägnerna var specifika till sitt innehåll, är deras struktur ofta generell: Många är vi som någon gång fått för oss att sätta en klisterlapp över linsen på datorns webbkamera. Dövat ångesten, tillfälligt lindrat den skrämmande insikten om att allt vi gör övervakas. Det tycks inte spela någon roll att det inte är våra eventuella t-shirtmotiv som intresserar de globala teknikföretagen. Klisterlappen över webkameran fyller alltså samma funktion som de sovjetiska vandringssägnerna gjorde när de lindrade en kontrollförlust. Fantasin är både barnets och den vuxnes sällskap när verklighetens rädslor tränger sig på.Men det är också i fantasins domäner som lärofilmer och varnande förmaningar ibland förvandlas och antar nya skepnader – på ett sätt som förvandlar det skrämmande till det åtråvärda. Så berättar en av deltagarna i forskningsstudien att han som skolelev fick se en instruktionsfilm om det förestående kärnvapenkriget. Filmen var tänkt att varna eleverna för den totala katastrofen, men fick nya innebörder i nattens fantasieggande mörker. För det som stannade kvar i minnet var inte den fasansfulla explosionen, utan en scen där bombens tryckvåg på ett erotiskt sätt fick en tjejs klänning att ”fullständigt klibba fast mot huden”.Morris Wikström, kulturjournalist och doktorand i rysk litteratur Litteratur Archipova, Aleksandra & Kirzjuk, Anna (2020). Opasnye sovetskie vešči: gorodskie legendy i strachi v SSSR. Moskva: Novoe literaturnoe obozrenie. Ėtkind, Aleksandr Markovič (2013). Warped mourning: stories of the undead in the land of the unburied. Stanford, California: Stanford University Press.

3 Mai 20239min

Den första bernadotten på tronen behövde liksom dagens kung en pr-apparat för att fastställa sin image. Men i övrigt var projekten väsensskilda, konstaterar Malin Krutmeijer. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Kungars och drottningars jobb är representation, brukar man ju säga. Men vad innebär det att representera ett land? Det måste framstå som att kungligheterna är i takt med tidsandan, vilket har betytt olika saker genom historien. Den enväldige franske kungen Ludvig XIV kallade sturskt sig själv för ”Solkungen”: alltings centrum och värmekälla.I Sverige är den förste Bernadotte-kungen och hans ättling Carl XVI Gustaf båda exempel på ett mindre bombastiskt image-byggande. De har det gemensamt att det krävde en hel pr-apparat.När Carl XVI Gustaf tillträdde 1973 började han och hans rådgivare omedelbart fila på hans image. Vilken sorts kung skulle han presenteras som? En kultur- och vetenskapskung, som sin företrädare? Nej, det var inte hans grej. Men efter en trevande start med ledord som ”natur och miljö” började kungen verkligen trava i takt med tiden. Han blev näringslivskungen, med benägen hjälp av sina gamla vänner Tom Wachtmeister och Fredrik Palmstierna, som själva råkade vara näringslivstoppar. Natur och miljö fick vara med lite på flanken.Så beskriver sociologen och företagsekonomen Mikael Holmqvist hur kungens officiella profil skapades. I sin bok ”Kungen, Sveriges ledare” menar han att kungens image växte fram helt i linje med den ”företagsekonomisering och nyliberalisering” som präglade det svenska samhället från tiden för hans tillträde.Kungens egna jämförelser med företagsledare och koncernchefer förstärkte bilden, och det gjorde också en idealisering av framåtriktning, god hälsa, flexibilitet och individualism. Minns hans famösa jultal 2002, där han sa att pessimism inte hjälper någon, och påminde om att det inte kommer några stekta sparvar flygande om man inte själv bemödar sig om att göra sitt bästa. Kungen återspeglade kort sagt idealen och ideologin i en marknadsliberal tid.För den första Bernadottekungen var utmaningen större. Han blev verkligen tvungen att uppfinna både sin egen kunglighet och sin svenskhet. Jean Baptiste Bernadotte var som bekant general i Napoleons armé. 1810 rekryterades han till Sverige där den dåvarande kungen Karl XIII adopterade honom och utsåg honom till tronföljare. 1818 blev han kung av Sverige och Norge.Han tillträdde i en turbulent tid. Gustav III hade blivit mördad ett par årtionden tidigare och Sverige hade efter utdragna krig förlorat Finland till Ryssland. Människor var krigströtta. Den gamla stormakten var tillintetgjord, och med den också de ideal som präglat 1700-talets aristokrati. Nu var ingen tid för fransk-inspirerade teaterfjollor, här behövdes en nationell självkänsla som byggde på motsatsen.Man fann den i fornnordiska sagor, berättar Anna Lihammer och Ted Hesselbom i sin bok ”Vikingen, en historia om 1800-talets manlighet”. De här idéerna fick sin egen tankesmedja i Götiska förbundet, grundat 1811. Bland medlemmarna fanns Erik Gustaf Geijer, som satte igång att skriva glorifierande dikter om odalmannen och vikingen. Han skapade en bild av oförställda, förnuftiga och rejäla karlakarlar som ingav kungen respekt och hade ett särskilt band till honom.För Jean Baptiste, alias Karl XIV Johan, kom Götiska förbundet att fungera som en pr-byrå när han makade till sig en plats på toppen av de nya stornordiska idealen.Kungen var redan fascinerad av det fornnordiska, berättar Lihammer och Hesselbom, på grund av ett fejk-epos kallat ”Ossians sånger” som fått stor spridning i Europa i slutet av 1700-talet. Nu frossade han och medlemmarna i Götiska förbundet i Snorre Sturlassons samlingsverk ”Heimskringla”, och där hittade han den perfekta analogin till sitt eget liv.I ”Ynglingasagan” skildras hur självaste Oden kommer resande från söder till ett land långt norrut, som regeras av en barnlös kung. Kungen adopterar Oden och utser honom till sin efterträdare. Precis som Karl XIII gjorde med Jean Baptiste!Inte nog med det. Oden beskrivs som en stor krigare – och vad var den förste Bernadotte-kungen om inte general med många framgångar? Så kunde en fransk revolutionssoldat skrivas in som kung i centrum av nordisk mytologi, och därigenom bli lite av en pionjär i den nationalism som började formas vid den här tiden. Han var med och skapade ett monster som överlevt alla möjliga transformationer ända in i vår tid. Det var en genial marknadsföringskampanj.Man kan tillägga att Jean Baptiste Bernadotte också lyckades göra en dygd av sin brist på kunglig bakgrund. ”Mitt svärd och mina bedrifter – det är mina förfäder”, skrev han. Det är en närmast meritokratisk idealbild som pekar in i vår tid.Jämfört med allt detta ter sig Carl XVI Gustafs image-snickeri som en friggebod bredvid ett vikingatida kulthus. Han har ärvt sin post helt oberoende av meriter. Han formades i sina ideal i en miljö där kompisarna kom från den ekonomiska överklassen, och tiden talade för dem.Efter arbetarrörelsens glansdagar med jämlikhetsreformer, och 60- och 70-talets vänstervåg, började vindarna vända åt ett håll som passar det samhällsskikt där kungen rörde sig. Fördämningarna brast när Berlinmuren föll och kommunismen bröt samman. En nyliberal våg svepte fram. Den legitimerade sig med just den idévärld som förmodligen redan kändes naturlig för kungen. Han behövde inte ändra på sig själv särskilt mycket.Nu har ju kungens verkliga inflytande på samhällsutvecklingen trots allt varit begränsat. Han har aldrig varit någon storföretagsledare, och monarker bestämmer inte över Sveriges riksdag och regering.Men symbolisk makt är också makt, och Mikael Holmqvist talar om den ”royal touch”, som nådigt kan förlänas personer och företeelser. Denna glans är en stark statusmarkör, menar Holmqvist och det har han nog rätt i.Kom till exempel ihåg skandalerna runt Svenska Akademien som briserade 2017. I debatten efteråt gjordes det ett nummer av att Akademien minsann var under kungligt beskydd, som att det gjorde krisen ännu skamligare. Det uttrycktes förväntningar på att kungen skulle få ordning på alltihop. Typiskt nog sa kungen själv, i en vagt peppig kommentar, att ”alla problem är till för att lösas”. Det var helt i linje med hans image som en resultatinriktad och exekutiv företagsledare.Men royal touch och näringslivsjargong i all ära: frågan är om inte hans verkliga trumfkort när det gäller att verka relevant i sin tid har varit hans kändisskap. Vi lever ju i en värld där det är värdefullt i sig att vara känd. Spelar ingen större roll för vad, det är förmågan att tränga igenom bruset i alla former av medier som räknas.Den fick kungen gratis. Hans kunglighet var ett varumärke som bara behövde pyntas. Att det ekar lite tomt på verkligt innehåll bakom fanfarer och ritualer och menlösa uttalanden – ja det är kanske det mest tidsenliga av allt.Malin Krutmeijer, kulturjournalistLitteraturMikael Holmqvist: Kungen – Sveriges ledare. Natur & kultur, 2023.Anna Lihammer & Ted Hesselbom: Vikingen – en historia om 1800-talets manlighet. Historiska media, 2021.

2 Mai 20239min