David Rasmusson: I år vågar jag öppna champagnen i förväg

Utrikeskrönikan 21 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Köpenhamn torsdag,Dan före dan före dan före dopparedan, och det är den tiden på året igen då redaktionerna ringer runt till korrespondenter och vill veta hur julen firas på andra håll i världen. I jakt på likheter och olikheter, finstämda traditioner och kanske rena stolligheter. Och det tycker jag såklart man kan bjuda på, det är ändå något fascinerande över hur en och samma högtid klätts i så olika traditioner och former i olika länder.Problemet är bara att jag aldrig firat jul i Danmark. Så mina kunskaper är därefter: inlästa, teoretiska och förmodligen rätt tvådimensionella. Så förlåt säger jag till alla danskar, för att jag med stor sannolikhet i år igen kommer vanställa era jultraditioner inför den svenska publiken.Men en del har jag ändå lärt mig, den hårda vägen, genom att ha haft fel och fått skämmas. Numera vet jag, eller tror mig åtminstone veta, att det gäller att skilja på julaftonens julmiddag med anka eller fläskstek, glaserade potatisar och rödkål - och det julbord man sen äter på juldagen och annandagen.Också vet jag att traditionen att samlas och sjunga julpsalmer är stark i Danmark. Man älskar över huvud taget att samlas och sjunga tillsammans, och jag minns under pandemin, nya restriktioner trädde i kraft precis innan jul, och första frågan till statsministern från de samlade journalisterna var ”hur kommer det bli, kommer vi kunna sjunga några julpsalmer i år”.Annat är precis likadant. Som till exempel det här: Nu heter han inte Benjamin syrsa i Danmark utan Jesper Fårekylling, men traditionen med kalle på TV på julafton är faktiskt precis den samma, en närmast komiskt identisk upplevelse.En annan sed som dessvärre inte heller skiljer sig särskillt mycket är julgranshånet, ni vet den där märkliga folksporten så här års att klaga på andras krokiga, tunna eller spretiga julgranar. Det fick statsminister Mette Frederiksen känna på i veckan, när hon mot bättre vetande valde att lägga ut en bild på sin knubbiga och sparsamt klädda gran på sociala medier. Hur någon med statsministerns uppburna ställning och höga inkomst kunde nöja sig med en så undermåligt julpynt, det gick inte att förstå - tyckte en lång rad danska instagramanvändare.Så har vi besattheten av en vit jul. Och här jobbar man i uppförsbacke, chansen att få till ett snötäcke över hela Danmark på julafton är inte särskilt stora, faktiskt har det bara hänt 12 gånger sen 1874. Men inte desto mindre hoppas man varje år, TV2 har en julesnöbarometer som uppdateras varje dag i december med sannolikheten för en vit jul. Den pekar nästan jämt mot en besvikelse, så även i år.Ja, ni hör, det är faktiskt inte så lätt att dra några skarpa linjer här, Danmark är på det hela taget är rätt likt Sverige - även runt jul.Vill du veta mer än så så tycker jag du ska komma hit istället. Jag kan lova mindre snö, fler psalmer, kanske lite bättre mat men ungefär samma Kalle i TV. Och julgranar, som duger som de är.Samuel Larsson, Köpenhamnsamuel.larsson@sverigesradio.se

21 Des 20233min

Utrikeskrönikan 20 december. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Goma, östra Kongo-Kinshasa onsdag.Jag bevittnade en bröllopsfotografering häromdagen. Ett glittrigt ungt, extremt tjusigt par stod och sken med utsikt över den glänsande, kluckande Kivusjön, med Rwandas kullar på ena sidan och Kongos berg på den andra.Pressvecken satt perfekt, varje söm satt exakt på klänningarna. Och jag visste att det skulle bli så. För jag har bott på detta enkla hotell många gånger förut, ett hotell där kackerlackorna är stora som fågelungar, mossan och möglet ligger som en tunn hinna över allt och där väggfärgen släpper på grund av luftfuktigheten.Men det spelar ingen roll. Trädgården med utsikt över sjön är magisk, och det vet alla Goma-bor. Det har därför blivit platsen för bröllopsplåtningar. Men trädgården är också en populär plats för andra sammankomster.I söndags var det inte mindre än tio olika sällskap, från kvinnoföreningar till födelsedagsfest. Det var skratt, musik och partytält och tårtor.Då och då ett öronbedövande dån från flygplan precis ovanför på väg till flygplatsen som ligger mitt i stan, lastade med förnödenheter till FN-missionen som håller på att avvecklas efter snart 30 år utan att det blivit så mycket bättre.Det var en ljudvägg som gjorde inte helt lätt att sitta och jobba. Plötsligt hörde jag ett annat dån som jag inte kände igen, jag tittade ut – en vattenskoter som fräste förbi kajen.Det är som att tystnaden är lika med döden, det tutas och låter överallt hela tiden. Det är som att de onda andarna hålls borta så länge det låter. Men det är en ljudlig stad som förändrats sedan jag var här första gången för många år sedan.Det byggs nya hus överallt, i den mycket karaktäristiska Goma-stilen, en slags tropisk alpstil med tinnar och torn och snirkliga balkonger. Och det är snyggt. Sedan att husen ligger på vägar bestående våt lavasten där skräpet och soporna flyter omkring är också typiskt för Goma.Mitt i kaoset så har vi dessa öar av stil och finess, detsamma gäller damerna i fantastiska kreationer som trippar fram över lervällingen i högklackat. Kongoleser som kan och har råd är extremt välklädda. Och kontrasten är enorm mot tiggarpojkarna vid stora rondellen eller vid flyktinglägren några kilometer norrut där folk hasar fram i trasor.Men jag tror det finns nåt djupare här, just därför betyder det nåt mer att vara uppklädd. Det är ett sätt att visa stolthet, värdighet och kanske också normalitet. Det blir en motståndshandling i detta land där korruptionen, våldet, misären och fattigdomen är en del av livet, där konflikterna mellan väpnade grupper bara fortsätter, drivna av de naturrikedomar som finns här, men som bara ett fåtal drar nytta av.Och mitt i detta dånande, välklädda kaos så finner jag en slags ro. Och energi. Jag sitter själv, men är inte ensam, omgiven av människor. Musiken, skratten och tjoandet håller de onda andarna borta. Kanske är det som gör att folk överlever här.Richard Myrenberg Goma, östra Kongo-Kinshasa

20 Des 20233min

Utrikeskrönikan 19 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Västbanken TorsdagDaddy dead.Jag stod på ett tak och blundande.Hörde bara bruset från när vinden lekte i olivträdens bladverk med ett rasslande ljud som svar.Kände dofter från tända grillar, grönsaker och välstyckade lammdetaljer som vändes för att inte svedas.En kvinna höll fram en kopp te under min näsa, värmen fick ångorna att stiga, ett välbehag av teblad och färskplockad mynta. I bakgrunden en hint av salvia.Det var Salviablad som Bilal brukade sälja på marknaden i Ramallah, ett av sätten att försörja familjen.Daddy deadDet var Bilals fyraårige son, Moussa, som visade vägen hit, en faderlös son.För när jag öppnar ögonen igen kommer verkligheten tillbaka.Moussa först leende men med någon sorgligt över sig, de enda ord han kan uttala på engelska är: daddy dead. Pappa död.Samhället jag befinner mig i är omringat av illegala bosättningar, för några veckor sedan var det stor fest här. Det var skördetider och hela familjer plockade oliver tillsammans. Matsäck, fika, lek och jobb. ”Som en festiva”l, sa någon.Plötsligt dök fyra bosättare upp, vita skjortor, beväpnade.Byborna flydde men Bilal, pappan, hann inte. Han sköts med ett skott i bröstet. Drog sina sista andetag framför ögonen på sina tre barn.Historier som den här rapporteras inte ofta i Israeliska medier. Få är på allvar medvetna om hur palestinier på Västbanken trakasseras av såväl bosättare som militären.Bilder från dödade barn i Gaza syns inte i Israelisk mainstream media, här är många uppriktigt förvånade att stora delen av omvärlden protesterar mot Israels attacker mot Gaza, man vill ju bara neutralisera ett av landets största hot- en kamp som är existentiell.Samma sak på andra sidan.Den verkliga omfattningen av Hamas massakrer den 7 oktober har knappt synts i palestinska medier. Många palestinier trodde först att bara soldater attackerats och kidnappats. Stödet för Hamas har till och med ökat i vissa kretsar eftersom de ses som frihetskämpar och deras slakt av civila aldrig fördömts av det egna folket.I Sverige och omvärlden är förståelsen för den sida man själv inte sympatiserar med obefintlig, bestämda uppfattningar orubbliga. Tänk då här, där de båda sidorna bara fylls av de egnas argument och redan bestämda åsikter cementeras, som huggna i sten.Du vet att araberna försöker ta över vårt land va, är du inte rädd, sa en ung kvinna till mig igår.Då spelar det ingen roll att fyraårige Moussa berättar ”daddy dead.” Eller att kusinerna till den 10 månaders kidnappade Kfir Bibas och hans fyraårige bror Ariel inget annat vill än att se dem i livet- argumenten från andra sidan studsar som i ett rum av vacuum. Ingen lyssnar på det man inte vill höra.Johan Mathias Sommarström, Västbanken

19 Des 20233min

Utrikeskrönika 18 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, måndag.Nog för att det har blivit dyrt att gå på fotboll – även ordinarie biljetter går ofta på en tusenlapp och uppåt när storklubbarna möts.På svarta börsen kostar det ännu mer.Men etthundrafyrtiotusen kronor, för två matcher, streamade, det slår alla kända prisrekord. Det är den summan som landade hos den skotske hälsoministern Michael Matheson, efter en familjesemester i Marocko förra nyåret.Familjen består av herr och fru Matheson och två tonårssöner, två fotbollsintresserade tonårssöner.Med på resan var även hälsoministerns surfplatta, bekostad av det skotska parlamentet och endast ämnad att använda i arbetet.När räkningen dök upp på parlamentets ekonomiavdelning ett par veckor senare, började larmklockorna att ringa. Nästan 11 000 pund på en vecka, mer än alla andra ledamöters surfkostnader under hela förra året.Hälsoministern som representerar det skotska nationalistpartiet bedyrade att han endast använt surfplattan i sitt arbete som parlamentariker, ekonomiavdelningen accepterade, något motvilligt, och det blev de skotska skattebetalarna som fick stå för notan.Men när räkningen under hösten blev känd i medierna började oppositionen att föra liv om saken. Ministern erbjöd sig nu att betala ur egen ficka.Vidare efterforskningar visade sedan att de höga surfkostnaderna sammanfallit med matcher i den skotska fotbollsligan. Och efter att ha pressats hårt medgav en snyftande hälsominister till slut att det inte bara var han själv som använt surfplattan i Marocko. Hans söner hade tittat på fotboll. Och det var för att skydda dem han som till en början hade gett en annan version. Nu hade han fått deras tillåtelse att tala sanning.Den dagen Celtic mötte Hibernian slutade räkningen på drygt 30 000 kronor. Dagen för det stora Glasgow-derbyt mellan Celtic och Rangers kom surfkostnaden upp i mer än 117 000. Det brukar vara flera timmar långa för- och eftersnack i studion.Oppositionen kräver nu minister Mathesons avgång för att han vilselett parlamentet, men än så länge har han partiledningens stöd. Parlamentet har tillsatt en särskild utredning och inför de stundande ledigheterna har it-avdelningen skickat ut en uppmaning till ledamöterna. Ska ni ta med er telefonen utomlands och använda mobilroaming – måste ni kontakta helpdesk två dagar i förväg för att anpassa ett lämpligt roamingpaket.Kanske något för fler än skotska politiker att ta i beaktande.

18 Des 20232min

Utrikeskrönikan 15 december 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Här är Jerusalem, fredag.Krocken krasar fortfarande. Krocken mellan två diametralt skilda världsbilder där båda sidor ser sig som största offret. Israeler känner ett existentiellt hot efter att ha upplevt något som påminner om förintelsen och palestiniers skräck för en ny Nakba förstärks när militanta bosättare sprider flygblad där det just står – en ny Nakba, väntar er, packa era tillhörigheter och ge er iväg.I går under en militärräd gick israeliska soldater in i en moské i Jenin på Västbanken och reciterade judiska böner i högtalarsystemet.Skottlossning, räder, stenkastning. TV-kamerorna sätter sig som sugkoppar på våldsamheterna. Samtidigt, mer i skymundan: en bosättarattack mot olivplockare, en vägbom som blockerar infarten till en palestinsk by, en tonåring som misshandlas av soldater, en man som förlorat sitt arbetstillstånd i Israel, en rivningsorder för ett palestinskt hem som verkställs.Små enskilda händelser som alla går att förklara eller bortförklara, inklusive att jag själv ägnade fem timmar åt att komma ut genom vägspärrarna från Betlehem i lördags, en olägenhet för mig men vardag för palestinier, tillsammans bildar de ett mönster som gör att det knappt finns en enda palestinier på Västbanken som inte känner sig kollektivt bestraffad i vad de upplever som israelisk hämndlystnad efter 7 oktober.Palestinier blir inlåsta i sina städer och byar, 4 000 palestinier har gripits sen 7 oktober, 6 palestinska fångar har dött i israeliska fängelser. Och i oförsonlighetens brutala sorg uppstår ett akut behov av att skratta rått. Svart humor förmedlad av den egyptiske komikern Bassem Youssef när han deltog i en amerikansk talkshow. Där härmar han hånfullt de melodramatiska palestinierna när de ropar: ooooh Israel dödar oss – nä nä, säger Bassem Youssef, så lättdödade är ni inte, jag vet, min fru är palestinier från Gaza, jag har försökt döda henne flera gånger, men hon bara överlever och så använder hon våra barn som mänskliga sköldar.Sen efterlyser komikern en ny så kallad växelkurs. Hur många palestinier för en israel? Den kursen har varierat från krig till krig säger Bassem Youssef, precis som kryptovaluta.2014 var kursen 27 döda palestinier för en död israel. Vad är kursen i år?Och så berömmer den egyptiske komikern Israel som varnar gazabor innan de bombar deras hem – om Ryssland gjorde samma sak i Ukraina skulle Putin vara rumsren, säger han samtidigt som han idiotförklarar sin egen frus kusin i Gaza – en riktig looser, säger komikern – han påstår att Hamas inte försöker hindra civila från att lämna sina hem efter att Israel ringer och varnar att de ska bomba.Ja ni förstår, säger den egyptiske komikern, min frus kusin misslyckades till och med på anställningsintervjun när han försökte få jobb som mänsklig sköld.Bassem Youssefs svarta humor – ett botemedel i oförsonlighetens tid.Cecilia Uddén, Jerusalemcecilia.udden@sverigesradio.se

15 Des 20233min

Utrikeskrönika 14 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Manilla, torsdag.När börjar egentligen julen? Gustaf Reinfeldt, son till tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt, rörde 2019 upp starka känslor när han i en artikel berättade att han inleder firandet redan den 1 oktober. Alldeles för tidigt, tyckte många. Sedan dess har julens traditioner – när är det okej att börja pynta, dricka julmust eller spela julmusik i affärerna – varit en återkommande debatt i Sverige.Här i Filippinerna skulle de nog fnysa åt Gustaf Reinfeldts oktoberfirande, för att inte tala om alla vi som väntar till första advent. Här inleds julsäsongen officiellt den 1 september. Filippinerna, som är mestadels katolskt efter över 300 år av spanskt kolonialstyre, sägs ha det längsta julfirandet i världen. Men även här tjuvstartas det. En tysk journalist jag träffade här berättade att han hört julmusik spelas redan den sista augusti. ”Det borde vara ett människorättsbrott” skojade han.Nyligen blev julen även till geopolitik här, när en båtkonvoj med frivilligorganisationer ville leverera klappar och sprida julglädje till filippinska fiskare och sjömän som håller till ute i Sydkinesiska havet. Där arbetar de under svåra förhållanden, och hamnar allt oftare i konfrontationer med stormakten Kina som gör anspråk på havsområdet. Samma dag som konvojen kastade loss sköt Kinas kustbevakning med vattenkanoner mot filippinska båtar i området dit konvojen var på väg.Efter att ha förföljts av kinesiska fartyg valde julkonvojen till slut att vända om. Men en båt ska ha lyckats slinka förbi och lasta av julklappar med konserverat kött, kläder och böcker.Trots vattenkanoner och storpolitiska spänningar, kom alltså julen också till reven och atollerna i Sydkinesiska havet.Axel Kronholm, korrespondent i Sydostasienaxel.kronolm@sverigesradio.se

14 Des 20232min

Utrikeskrönika 13 december 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. God morgon från Afghanistan. Så här på självaste Lucia är det kanske passande med en krönika om situationen för landets kvinnor. Det är som bekant inte glada dagar för afghanskorna. Utbildningsmöjligheterna och de flesta offentliga jobb är numera utom räckhåll. Men kvinnorna här är uppfinningsrika och av segt virke. För några månader sedan stängde regimen skönhetssalongerna. Lösningen blev att ta emot kunder i hemmen i stället. Medan regimen stänger den ena dörren efter den andra så har konsekvensen paradoxalt nog blivit att allt fler kvinnor börjat arbeta. De är så illa tvungna att bidra till sina familjers försörjning. Afghanistans ekonomi har krympt med 25 % sedan maktskiftet i augusti 2021. De allra flesta kvinnor arbetar just hemifrån; till exempel med att sy kläder, brodera och skapa andra hantverk. De som bor på landsbygden förädlar grönsakerna de odlat och säljer vidare. Jag frågar en företagare i Kandahar om han och de andra männen pratar om det här. Om landets ekonomi inte skulle behöva kvinnornas insatser. Jovisst svarar han och tillägger att kvinnorna arbetar redan. Det är bara det att vi inte ser på det som arbete säger han och berättar att här i stan finns till exempel ett bageri som bara säljer bröd bakat av kvinnor. Sen säger mannen, som är kritisk till det som sker, att det som ni i väst efterfrågar; kvinnor som kommer till ett kontor och arbetar eller sitter här i affären och tar emot kunder. Det kommer inte att hända på länge än, åtminstone inte här i Kandahar. Provinsen är för konservativ och det strider mot människors föreställningar om vad som är moraliskt rätt och riktigt. En anekdot kan kanske få illustrera det här med rätt och riktigt. Så fort jag klev ombord på bussen på flygplatsen i Dubai som skulle ta oss till själva planet hit till Afghanistan, reste sig en man upp för att ge mig sin plats. Jag avböjde men då reste sig en annan. För visst skulle jag sitta! Jag hann inte mer än nudda rumpan vid sätet när en äldre kvinna klev på. Hon fick så klart min plats och i gengäld ville en tredje man ge mig sin. Det här flytta runt spektaklet fortsatte på själva flygplanet för inte ska en ensam kvinna sitta sidan om en man hon inte känner. Till slut satt vi tre tjejer på rad. Jag vet inte om jag någonsin riktigt kommer att förstå den här kombinationen av gentlemannamässig artighet och intensiv vilja att undvika kontakt med en representant för det andra könet. Att det här potentiella mötet ses som så farligt. Men företagaren bjuder på ännu en kopp gott grönt te och försöker förklara vad det är som driver åtminstone stora delar av den den manliga afghanska befolkningen. Han säger att eftersom Afghanistan genomlevt krig och våld i mer än fyrtio år så är fred prio ett. Två stabilitet och där verkar status quo vad gäller jämställdhet ingå. Tre utveckling och först därefter kommer vi till frågan om en förändrad roll för kvinnan i samhället. De afghanska kvinnor jag träffat och som försöker göra motstånd i smått såväl som i stort, lär inte gå med på att vänta så länge. Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

13 Des 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm. Tisdag.Jag tänkte egentligen att den här krönikan skulle handla om Argentina. Men, för två veckor sen satt jag på ett café i Buenos Aires och gjorde en intervju. Jag hade hittat ett litet café i utkanten av stan som var helt tomt. Det var tidigt på förmiddagen och jag var den enda gästen. Perfekt, tänkte jag. Kvinnan som drev cafét hade ett stort leende på läpparna och gjorde tusen saker samtidigt. Med ena handen stoppade hon in en plåt bakelser i ugnen och med andra handen kokade hon kaffe - allt samtidigt som hon hade en mycket intensiv konversation med någon i en telefon som hon balanserade på axeln. Jag hittade en plats på caféets övervåning och satte på bandspelaren.Men, en dryg kvart in i intervjun började små störande ljud leta sig in i min mikrofon. Det kom från caféets nedervåning. En livlig diskussion, lät det som. Mannen jag intervjuade tappade tråden. Jag försökte få honom att fortsätta – kör på, sa jag.Men, ljuden från nedervåningen blev allt högre. Och sen plötsligt - ett skrik.Vi reser oss upp för att gå och kolla vad som händer. Då ser jag det. Nedervåningen på cafét står i lågor.Vi springer ner och det brinner i köket. Lågorna virvlar runt på väggarna. Det blir tumult. Filt! ropar någon. Brandsläckare! Ropar någon annan. Det är olja! Ropar nån tredje.Utanför på gatan står kvinnan, som förut hade ett stort leende på läpparna, nu förtvivlad. Det går bara någon minut innan hela cafét står i lågor. Svart rök bolmar ut genom fönstren på övervåningen.Det är först långt senare som jag inser att jag fortfarande håller min bandspelare i handen och att jag har fångat hela händelseförloppet på band. När jag nu lyssnar tillbaka på inspelningen så hör jag hur snabbt allt gick och hur långsam jag var. Jag hör på inspelningen hur lång tid det tar för mig att fatta vad som händer. Jag hör hur jag i lugn och ro börjar plocka ihop datorer och sladdar och pennor och papper. Det är som om jag rör mig i slow-motion och att jag till varje pris ska rädda min datorladdare från elden.Jag tänkte egentligen att den här krönikan skulle handla om argentinsk inrikespolitik men istället får det bli en liten julhälsning. För nu, såhär i juletider, när vi alla ska samlas i olika hem och steka köttbullar på spisar och göra pepparkakor i ugnar och tända adventsljusstakar i mossa så är det kanske på en plats med en liten påminnelse. Var försiktiga när ni eldar i jul.Love Lyssarides, Stockholmlove.lyssarides@sverigesradio.se

12 Des 20233min