Kapitel 17- Kan adoptionstraumat förbättras eller förvärras beroende på den familj som adopterar?

Familjen som adopterar oss är vår referens, vår utgångspunkt, vårt hem. Det finns inget sätt på vilket det som vår adoptivfamilj gör inte påverkar oss. Självklart måste man ta hänsyn till att alla familjer är olika, alla adopterade personer är olika, alla situationer där adoptionen ägde rum är olika och alla sätt att relatera till dem är olika. Det är svårt att generalisera och helt enkelt säga att om saker och ting hade varit på ett visst sätt, så skulle traumat automatiskt ha minskat. Men vad jag upptäckte i mitt fall, och vad andra har berättat för mig, är att sättet som en behandlas av familjen som adopterad kommer att förstärka eller läka traumat av att: "Jag blev övergiven eftersom det finns något felaktigt i mig", även känd som den inre rösten som likt en repeterande trasig skiva säger: "Självklart föddes jag för att bli övergiven och avvisad. Det är mitt öde, det är den jag är". Dessa internaliserade röster, dessa övertygelser kom från någonstans. Det är inte något som barn bara får för sig att tro. Det är inte något de väljer.
År 2020, mitt under pandemin, befann jag mig i en kamp mot mina demoner: Mitt medberoende, min oförmåga att sätta gränser, min oförmåga att avsluta den destruktiva relationen jag var i som så tydligt skadade mig, och min besatthet i att vara i en relation med en person som jag egentligen inte borde vara med.

Trots alla år av terapi, alla böcker jag hade läst och alla tolvstegsmöten jag deltagit i, fanns det något jag fortfarande inte hade förstått. Hur kunde det fortfarande vara så, att trots all kunskap, trots all mental klarhet, fortsatte jag att upprepa samma relationsmönster? Kunde det verkligen vara så att början av mitt liv hade påverkat mig mycket mer än jag hade förstått?

År 2021 bestämde jag mig för att en gång för alla ta reda på detta när jag upptäckte att det i Sverige erbjöds gratis online-terapisessioner för adopterade personer. Detta skedde förmodligen som en följd av de uppgifter som kom fram om den systematiska stölden av bebisar i Chile på 1970- och 1980-talen och försäljningen av dem till i-länder. Länder som till exempel Sverige, dit man uppskattar att cirka 2200 barn anlände.

Terapeuten som tog emot mig frågade om jag redan hade gått i terapi och på vilket sätt jag behövde hjälp. Jag gick rakt på sak och sa att jag hade gått i terapi sedan jag var 17 år, men att jag kände att jag behövde information om hur adoptionen hade påverkat mig och framför allt om detta trauma kunde ha läkt eller åtminstone minskat med den familj som adopterade mig. Hon bad mig beskriva lite hur det var att växa upp med min familj, och det tog inte lång tid för henne att bekräfta det, utöver min adoption, gjorde mina adoptivföräldrar och sättet på vilket de hanterade det faktum att min bror och jag inte var deras biologiska barn, att det initiala traumat av att inte tillhöra samma genetiska klan förstärktes betydligt.

Innan jag berättar nästa historia ska jag göra en parentes. Att ha barn är inte lätt. Jag har sett det hos mina vänner. Det är den största kärleken men det är också extremt krävande. Det är den vackraste och mest irriterande relationen. Den mest energigivande och dränerande. Och utifrån vad jag kan observera, den största sårbarheten man kan uppleva. Som min vän sa häromdagen: "Det är som om ditt hjärta plötsligt befinner sig utanför din kropp." Därför har jag alltid sett upp till människor som väljer att skaffa barn med stor beundran.
Tillbaka till ämnet, tänker jag använda min egen mamma som referens, för det är det jag har. När hon dog 2013, kändes det som om en del av mig dog med henne. Jag var vid hennes sida tills hon tog sitt sista andetag. Hon, som var så rädd för allt, borde inte vara ensam i ett ögonblick av sådan osäkerhet. Efter hennes död kom många människor fram till mig och sa hur mycket hon älskade oss, mig och min bror. "Hon levde för er," sa de. Jag log och svarade: "Ja, min mamma gav oss allt." Men inombords tänkte jag, hur är det möjligt att ingen någonsin såg vad som pågick hemma?

Under många år trodde jag att jag var galen och hade föreställt mig allt. Eller att problemet alltid var att jag var för känslig och att allt påverkade mig. Att hennes beteende var normalt, som en stressad mammas beteende. Att min bror och jag var odrägliga och att det var därför hon alltid var irriterad på oss. Att om vi hade varit bättre barn, skulle hon ha mått bättre. Eller åtminstone om jag hade varit en bättre dotter. Om jag inte krävde något, om jag skötte mig, om jag inte gjorde något väsen av mig, om jag förstod och lyssnade på henne, om jag inte reagerade på misshandeln, på bristen på gränser med min kropp, om jag inte reagerade på hennes sårande kommentarer, på hennes slag. Om jag helt enkelt slutade existera, kanske då skulle hon känna sig lugnare och det skulle inte vara så tungt för henne att vara mamma.

Jag började gå i terapi när jag var 17 år. Jag bad om att få gå i terapi eftersom jag kände en stor tyngd i själen, något som många år senare diagnostiserades som komplext posttraumatiskt stressyndrom (C-PTSD).

För de som inte vet, skiljer sig detta från posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), eftersom det är en tillstånd som kan utvecklas efter att en person upplever långvariga och upprepade traumatiska händelser, såsom långvarigt sexuellt, emotionellt och psykologiskt övergrepp, med förvärrad försummelse under barndomen, offer för kidnappning, konstanta trakasserier, slaveri, arbetskraftsutnyttjande, krigsfångar, överlevande från koncentrationsläger, avhoppare från kulter eller organisationsliknande kulter, bland annat.

Posttraumatiskt stressyndrom utvecklas däremot efter att ha upplevt eller bevittnat en enstaka traumatisk händelse. Det är alltså upprepningen av dessa händelser som gör det komplext och som gör att människor utvecklar en serie överlevnadsmekanismer som skiljer sig från de vid icke-komplex PTSD.

Överlevnadsmekanismer inkluderar exempelvis:

Svårigheter att reglera känslor, självmordstankar, explosiv eller extremt hämmad ilska, selektiv amnesi, dissociation, kroniska känslor av hjälplöshet, skam, skuld eller stigmatisering, att acceptera angriparens sätt att tänka, värderingar och rationalisering, isolering, kronisk misstro, ilska och fientlighet mot andra, upprepad sökning efter en frälsare, brist på intima relationer och oförmåga att skydda sig själv, brist på tro eller känslor av hopplöshet, hjälplöshet, förtvivlan och desperation, förlust av verklighetskänsla, åtföljd av känslor av skräck och förvirring.

Under dessa terapisessioner som var specialiserade på adoption, nämnde terapeuten också något jag hade hört talas om flera gånger men aldrig vågat utforska på djupet, av rädsla för vad jag skulle hitta. Anknytningsteorin.
Denna teori beskriver de långsiktiga dynamikerna i relationer mellan människor. Teorin föreslår också att barn instinktivt knyter an till den som tar hand om dem för att överleva, inklusive utveckling på fysisk, social och emotionell nivå. Det biologiska målet är överlevnad, och det psykologiska målet är säkerhet. Beroende på hur vårdnadshavarna relaterar till barnen, utvecklar dessa olika anknytningsmönster som exempelvis säker anknytning, osäker-undvikande anknytning, osäker-ambivalent anknytning och även desorganiserad anknytning. Detta mönster blir sedan den relationsmall som personen kommer att använda sig av i livet.

I fallet med personer med komplext posttraumatiskt stressyndrom kan man i allmänhet observera utvecklingen av osäkert eller desorganiserat anknytningsmönster. Detta mönster kännetecknas exempelvis av önskan och behov av kontakt och intimitet, men samtidigt en oförmåga att kunna ta emot tillgivenhet och en ständig misstro.

Terapeuten rekommenderade mig att läsa flera böcker om anknytningsteorin, och det gjorde jag. För det första steget mot läkning är att förstå vad problemet är, var såret finns. Att bli medveten om det man har gått igenom och de spår det har lämnat efter sig för att förstå vilken del av en själv man måste omfamna, vilken liten bit man måste integrera, och vilken skam man måste bryta.

Här kommer en del av denna skam:
På den tyska gymnasieskolan jag gick på, i den normaliserade rasistiska kontext efter andra världskriget som jag redan har nämnt och där den europeiska kolonialismens ideologi fortfarande tydligt rådde, hände följande. När jag var 14 år började eleverna i årskurserna över mig att kalla mig "Berta" på grund av min hudfärg. Detta namn användes då, åtminstone vid den tiden, som en nedsättande benämning på hushållsanställda. Idén var att tydligt klargöra att jag var underlägsen. Att jag inte hörde hemma där. Att de såg det, att jag inte kunde undkomma. Att jag var mindre värd än alla andra.
Varje dag var en tortyr. På nätterna grät jag och önskade att jag inte behövde vakna nästa dag, och under dagarna låtsades jag att inget av detta hände, jag dissocierade mig från verkligheten och log som om ingenting var fel. För jag kunde aldrig klaga eller protestera, eftersom jag hemifrån och från en mycket ung ålder redan hade fått klart för mig att mina gener var defekta, att de kom från fattiga människor eller människor från slummen, som enligt deras rasistiska föreställningar var människor av mindre värde. Så de andra elevers förakt var berättigat.
Och jag trodde på det. Denna "sanning", som jag redan har berättat, var internaliserad. Min själ grät inombords medan jag utåt bar med mig de rasistiska föreställningarna från dem som omgav mig, om att vara en människa av mindre värde.

Men det var inte förrän 2008, när jag gick in i tolvstegsprogrammet för vuxna barn från dysfunktionella familjer som jag började förstå vilken skada som hade gjorts på mig. Lite i taget bröt jag förnekelsen av att min familj var kärleksfull, och jag accepterade att min familj var trasig från början. Så småningom började jag tro på min sanning och återhämtade mig från depressionen jag led av 2009, när jag inte orkade mer och allt jag ville var att dö.
Denna diskriminering som jag utsattes för är faktiskt väldigt vanlig. Det är inte nödvändigt att gå till det extrema av att växa upp i efterkrigstidens tysk-argentinska samhälle för att dessa berättelser ska upprepa sig. Världen är som den är. Lite i taget, en dag, kommer det att förändras.
Det som är speciellt med min berättelse är det faktum att jag växte upp utanför min biologiska stam. Bortom mina färger, min fysionomi. Att familjen som uppfostrade mig, speciellt min mamma, inte kunde hantera att jag inte såg ut som hon. Vem vet, om jag hade sett ut som hon hade hon kanske hittat andra skäl att attackera mig. Det kommer vi aldrig att få veta.
Hon kunde berätta saker som: "Kan du tro det, när jag hade en treårig pojke hade jag också en nyfödd på köpet." Ibland glömde hon att jag inte var hennes vännina, att jag var hennes dotter och att hon i det här fallet pratade om mig. Just den gången var mitt svar: ”Och , vem tvingade dig att adoptera en till? Det var du själv som gjorde det svårt för dig själv! Du borde inte ha adopterat." Jag var redan i trettioårsåldern när detta hände. Och det var inte sista gången. En annan gång jag minns var när hon, när hon pratade i telefon med mig, erkände allt hon skulle ha gjort med sitt liv om hon inte hade fått barn, och även till råga på de otaliga gångerna hon sa till mig: "Bli inte gravid Natalie, förstör inte ditt liv!"
Det var därför när folk berättade för mig efter hennes död om kärleken hon hade till oss, som jag bara log och nickade. Ja, hon älskade oss. Hon gjorde säkert vad hon kunde. Precis som vi alla alltid gör vad vi kan. Men för att svara på den första frågan, ja. Sättet som familjen som adopterar dig behandlar dig kommer att vara avgörande i läkningsprocessen. I just mitt fall tror jag att min mamma var besviken på mig från den dag hon hämtade mig hos läkaren, eftersom hon påminde mig om det hela sitt liv: ”Doktorn sa till oss att det fanns en vacker, blond bebis att hämta, och när vi gick dit så var det du i stället. Du var så ful. Du hade inte ens hår!.” Vilket bekräftades av min moster som berättade historien om att min mamma några dagar efter att ha köpt mig visade mig för grannen och frågade: "Är hon inte lite för mörk?"
Att lära sig att älska sig själv är väsentligt för att läka sina sår. Alla säger det, alla påminner mig om att jag är den enda som kan göra det, att jag kan befria mig från traumat av min adoption och min adoptivfamilj. Jag håller med. Kärlek måste komma inifrån, för att till exempel inte upprepa barndomsmönster i nuvarande relationer. Nyckeln är lyckligtvis fortfarande i mina händer. Men jag måste jobba hårt och jämnt. Erfarenheter under tidig barndom spelar en viktig roll i hjärnans arkitektur. Att bli utsatt för situationer av våld eller motgångar under de första åren av mitt liv påverkade strukturen av nervförbindelserna i min hjärna. Min lilla flickas hjärna som så gärna ville bli älskad och ville höra hur vacker hon var med alla sina färger och som ville höra hur mamma och pappa stolt berättade till alla: "Det här är min dotter."
Anmärkning till dig som vill adoptera: Barn känner sanningen som du tror om deras ursprung. Om dess värde, om omständigheterna kring dess adoption. Vad du tror om dem, kommer de att tro om sig själva. Det du säger till dem kommer de att berätta till sig själva. Precis som med växterna. Om du vattnar dem och säger snälla saker till dem blir de friska och starka.
Anmärkning till adopterade: Identitet är din egen egendom. Vi är skyldiga oss själva att acceptera och integrera alla delar av vår identitet. Det spelar ingen roll vilken historia de berättar för oss, inte heller vilka värderingar de projicerar på oss. Vi är, liksom resten av världen, varelser värda kärlek, oändliga och unika.
Och vad gäller mig, ibland ägnar jag mig åt lyxen att tänka att någonstans i den här världen ser någon ut som jag. Någon ser mig inte som konstig, någon känner igen mig som en del av deras stam. Och jag känner plötsligt på ett oförklarligt sätt att åtminstone en del av mig tillhör något. En del av mig hittar sitt hem.Och äntligen kan jag känna jorden under mina fötter.