Roger Wilson: Trump testar presidentmaktens gränser

Utrikeskrönika 18 april 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Gängkriminalitet och brottsbekämpning är ord i tiden. Inte bara i Sverige. I Indien har den här frågan hamnat i fokus de senaste dagarna efter att den fängslade före detta politikern Atiq Ahmed och hans bror sköts ihjäl i direktsänd tv när han under poliseskort var på väg till ett sjukhus i staden Prayagraj. Några dagar tidigare hade hans son dödats under ett polisingripande.Atiq Ahmed var inte vem som helst, epitet som gangsterpolitiker och Robin Hood har använts om honom. Han var känd för att hjälpa behövande och betala fattigas bröllop ur egen ficka, men han anklagades också för inblandning i mord, kidnappning och utpressning. Den här gången anklagades han för inblandning i mordet på en person som vittnat mot honom. En omfattande historia i sig värd sin krönika; men kortfattat utöver Atiq Ahmed har en av hans söner dödats, några satts i fängelse och hans hustru är på rymmen.Mordet på bästa sändningstid i tv i lördags kväll har skapat debatt kring bristen på säkerhet under fångtransporter. Känns det igen kanske? Men också en diskussion om tillståndet i delstaten Uttar Pradesh där det här hände. Är det total laglöshet som gäller, frågar sig lokala och nationella politiker. Uttar Pradesh har en befolkning lika stor som Brasiliens. Utvecklingsmässigt så har den här delen av Indien länge ansetts ligga efter andra regioner i landet och särskilt landsbygden har haft ett dåligt säkerhetsrykte. När jag rest där har jag ogärna åkt bil efter solnedgång.Oppositionen rasar och kräver den högst ansvarige politikerns avgång. Yogi Adityanath som han heter tillhör det hindunationalistiska BJP som också har styr nationellt. 2017 när Adityanath tillträdde lovade han hårda tag mot kriminaliteten och sedan dess har en ansenlig mängd polisingripanden slutat med att den misstänkte dödats. Enligt en presskonferens som polis i Uttar Pradesh höll i förra veckan har 183 personer dött vid polisingripanden sedan 2017. Enligt polisen är de dödade hårdnackade kriminella. Det händer inte bara i den här delen av Indien utan är ett återkommande scenario inte minst vid spektakulära brott som uppmärksammats medialt och där trycket på resultat varit extra stort.Tre personer greps direkt på plats efter skotten mot Atiq Ahmed. Motiv? Ja enligt indisk media som citerar poliskällor ville de få uppmärksamhet för att de lyckats undanröja en känd kriminell men argument mot den förklaringen har redan hörts.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

18 Apr 20233min

Utrikeskrönika 17 april 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Femårige Matvijs video ”Snart är det påsk” har gjort succé på nätet med nära 31 miljoner, som tittat på när den lille ukrainske bondpojken från Tjerkasy visar runt på familjens gård.Firandet av ortodoxa påsken har precis avslutats, men Matvijs video fortsätter att få nya klick.Det är något med den lille pojkens glada och säkra uppsyn när han ger gårdens hönor mat, visar korna och fälten där hans pappa odlar grönsaker. Precis som Matvij också tänker göra när han blir stor. Pojken visar hur jordgubbsplantorna ska skötas, men att han nog också kan tänka sig att odla bananer i succévideon. Hans pappa, som också lägger ut videos på tiktok och andra sociala nätverk, kommer inte behöva göra någon reklam för sina produkter efter sonens video. I en intervju med statliga ukrainska tv:n säger pappan stolt att Matvij är en naturbegåvning framför kameran.I videon finns inte något alls om den andra ukrainska verkligheten, kriget. Det är kanske därför den har blivit så populär ? Den inger hopp om något annat. Ett vanligt normalt liv utan flyglarm och rädsla för att allt ska slås sönder av en rysk robotattack. Så som hände i helgen i Slovjansk längre österut, där 15 människoliv släcktes av den ryska S-300 roboten. De låg och sov i sina lägenheter på femte våningen, när den slog ned. En tvåårig pojke blev det yngsta offret där. Och i närheten av Cherson dödades en mamma och hennes vuxna dotter vid rysk artilleribeskjutning.En grym verklighet, som ingen i Ukraina någonsin glömmer, den finns alltid med. Även i ukrainska orter längre västerut, som inte lika ofta utsätts för ryska attacker är kriget ändå närvarande. Som när militärer återvänder hem i kistor eller som nu i påskas när en ny fångutväxling med Ryssland innebar att 130 ukrainare kom tillbaka helskinnade hem. Många av dem vände hem till västra Ukraina, efter att ha tillfångatagits under strider i öster.Där i öster där beskjutningen är som värst finns också oväntade mer positiva nyheter. Som att antalet nya jobb ökar i Cherson i år, att företag satsar igen trots kriget och rysk beskjutning. Det behövs arbetare för att återuppbygga broar, hus och infrastruktur. Men jobben finns även inom andra områden. Ny statistik visar på samma trend i hela Ukraina, färre arbetslösa och fler jobb att söka.Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondentmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

17 Apr 20233min

Utrikeskrönikan 14 april 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, fredag.“Du får la fråga Ove”.Så sa vi ofta så till varandra i min familj när jag växte upp när man fick en fråga som man inte riktigt kunde svara på."Du får la ta och fråga Ove".Ett annat uttryck med något större spridning än i min familj är det ofta använda svaret på frågan "hur har du det, jo, det är mycket nu".Båda de här uttrycken har på sistone ofta kommit för mig. För det är verkligen mycket nu.Väldigt mycket för tyskarna.Kärnkraften ska bort, stängs av för gott, för denna gång iallafall, i morgon, gas och ölpannor för uppvärmning av husen ska bort, förbränningsmotorn ska bort, även i nationalklenoden Golf, ingen mer Golfmodell med förbränningsmotor kommer byggas meddelade Volkswagen nyligen, framtiden för den fria farten på autobahn diskuteras för fullt, priset på traditionella nationalrätten currywurst har gått upp rejält för att inte tala om vad det gjort på den nya moderna nationalrätten Dönerkebab, herrlandslaget i fotboll vinner inte längre, Bayern München förlorar i både inhemsk och europeisk cup trots ny monstertränare och förbundskanslern heter sen ett år tillbaka inte längre Angela Merkel.För att nämna några saker som gör att man kan just kan slå fast att det är mycket för tyskarna just nu.Och det slog mig häromdagen att var och när jag än hamnar som korrespondent och så landar jag i ett land som är lite i uppror, förändring och ett slags generaldebatt med och om sig självt och många är lite arga eller irriterade på det utifrån.Så var det i USA under finanskrisen där, vad håller man på de på med på Wall Street egentligen fick jag försöka svara på i sändning efter sändning, för att inte tala om åren här i Berlin under Eurokrisen, då många var arga på Merkel på hennes stenhårda sparkurs mot bland annat Grekland.Daniel Alling, vår korrespondent i Berlin, varför gör Tyskland på detta vis? Jag erkänner villigt att det inte alltid är lätt att förklara.För att, ännu mer inte tala om åren i Brexitstorbritannien när alla storögt tittade på när britterna högljutt och intensivt debatterade om hur brexit egentligen skulle se ut och man gång på gång som korrespondent fick försöka svara på om parlamentets regler tillät att Boris Johnson gjorde på ett visst vis eller ej.När jag under de nämnda tillfällena skulle försöka förklara skeendet och när jag nu ska försöka förklara de stora förändringarna som sker här i Tyskland för närvarande så är det inte utan att jag då och då, mitt i direktsändning eller när jag ser frågelistan i manusskriptet i förväg får för mig att helt enkelt damma av vårt gamla familjeuttryck och bara säga rakt ut till programledaren att "Jaa, du, du får la ta och fråga Ove".Det är sannerligen inte lätt alltid att förklara eller förstå ett annat land, man får göra så gott man kan, men en sak är helt klar:Det är mycket nu!Daniel Alling, Berlin

14 Apr 20233min

Utrikeskrönikan 13 april 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Turkiet, torsdagDet krasar under fötterna, som att gå på en strand med torkad tång och stenar. Såna där stenar som havet år efter år sakta slipat runda, lena.Men det är inget hav.I horisonten inte mötet mellan himmel och vatten med en fantasifull solnedgång.Ljuden inte måsarnas skratt och sorlet från lekande barn.Det är byggnader, såna som nyss stod här.Var människors trygga hem.Horisonten fylld av byggdamm och ljuset från skarpa strålkastare.Ljudet från brummande dieselkraftverk, grävskopors arbetande, men från barnen hörs ingenting.Det är betong som krasar under fötterna.Betong och glas.Det ligger människor där. Under mina fötter.Ingen vet hur många.Tröstlösa försök görs att både med grävskopor och förhand gräva fram det man hoppas ska vara överlevande.Oftast för sent.En 6-åring dör framför räddningsarbetarnas ögon.Enstaka under sker. Människor som tärda visar livstecken efter 10 dygn i ett krossat hus.Under några veckor i februari var all världens strålkastarljus riktade mot städer och samhällen som Hatay, Adıyaman, Kahramanmaraş, Nurdağı, Gaziantep och områden i norra Syrien dit ingen utomstående kom in.Världens mediakårer har åkt hem nu, nyhetsfokus riktas åt annat håll. Det är naturligt, det är så det funkar.Men det är nu katastrofen på allvar börjar sjunka in. Hos mig som plötsligt i mitt inre inser vidden, drömmer drömmar om skalv, om rasmassor och sorg.Men framförallt hos de som lever där, de som är kvar.De som nu ska försöka börja leva igen, börja om ett liv.Alla deras framtidsplaner har begravts i rasmassor orsakade av knappt två minuters kollision mellan kontinentalplattor. Alla minnen krossade av betong.De skulle ju gå till jobb och skolor som vanligt den där måndagsmorgonen, istället förändrades allt i ett enda slag.Barn, föräldrar, syskon och vänner. Borta.Arbetsplatser förstörda. Inkomster reducerade till noll.Människan är en mästare på att överleva, det har vi sett i åtskilliga katastrofer och krig.Men hur börjar man egentligen om från noll, när man förlorat allt.50 000 döda på ögonblick – men miljoner offer.Det är svårt att hitta tröst, för allt kommer att hända igen, ingen vet var, ingen vet när – det enda vi vet är att.Tittar under mina kängor, små betongbitar har kilats fast under sulan. Minnen av det som en gång var.Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent

13 Apr 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.Så här i påsktider kan det vara på sin plats att prata lite om kärringar.Enligt en forskningsstudie upplevs kvinnor i arbetslivet som mest osympatiska vid 47 års ålder. För både män och kvinnor gäller att de uppfattas som mer effektiva och kapabla ju äldre de blir – men medan män tydligen är lika charmiga yrkeslivet igenom, blir kvinnor kyligare upp i åren och karriären. Eller – det är så de upplevs.Det kan ju vara så att det hela ligger i betraktarens öga. Studien använde sig av en mätmodell kallad Bem's sex role inventory, som ofta används för att studera könsroller. Enligt modellen är typiskt manliga egenskaper till exempel oberoende, analytisk, tävlingsinriktad och att ha ledarskapsförmågor. I beskrivningarna av en feminin person ingår ord som foglig, lojal, förstående och blyg.Men det kan ju också stämma, upplevelsen av de 47-åringa kvinnorna. Kanske är det vid den åldern som vi har fått tillräckligt med erfarenhetsmässigt fuck off-kapital och kan bry oss lite mindre om vad folk tycker och tänker.Vi är nog många som skulle önskat att vi hade haft lite mer av en 47-årings pondus när vi klev in i arbetslivet som försiktiga tonåringar. Kanske hade vi då sagt ifrån, när vi blev fnysta åt av chefen på mataffären där vi jobbade extra, när vi frågade varför tjejerna bara fick sitta i kassan medan killarna fick variera med golvpass och lära sig stå i ost- och charkdisken.Kanske hade vi som sjuksköterskor i 30-årsåldern ifrågasatt de tysta reglerna kring vem i personalrummet som var ansvarig för kaffekokning och vem som får avbryta vem under en läkarrond.Eller, kanske hade vi ställt till en scen när vi som 20-nånting-åriga inhoppsvikarier i mediebranschen insåg att det kunde hända att man plötsligt slutade bli inringd om man hade uttryckt kritik mot en chef.Kanske hade vi tagit lite mindre skit helt enkelt. Men, det vore förstås olidligt om alla klev in i arbetslivet som garvade, kaxiga 47-åringar. Själv tänker jag att jag ska tillåta mig – eller kanske till och med sträva efter – att bli lite mer som min gammelfaster Viveka när jag blir 47. Ett original på alla vis, iförd enkom färgglada loppisfynd, sällan matchande, dök hon i min barndom upp hemma hos oss då och då, gärna vid middagstid och alltid oanmäld, när hon hade vägarna förbi. Då hade hon oftast varit på Cinemateket och sett någon knepig film. Min mamma blev alltid överförtjust när hon kom, trots att hennes omdömen om maten kunde vara chockerande ärliga. Faster Viveka hade böcker i köksskåpen och lagade troligen aldrig mat. Hennes värdinnereplik när jag besökte henne var: Vill du ha varmt eller kallt kaffe.Viveka får kanske bli en figur att leva upp till lite lagom, utifrån dagsform och humör. Hur som helst, om ni såg några kärringar med attityd häromdan, flygandes på en kvast och med katt och tekanna, så kan det vara så att det bara var vanliga damer, nyss fyllda 47.Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

12 Apr 20233min

Utrikeskrönikan 11 april. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Belfast, tisdag.Det här är en stad med många minnen. Av konflikt och gamla skiljelinjer.De syns överallt: På de bepansrade polisbilarna som är redo för kravaller och brandbomber. På trottoarkanter som är målade i rött, blått och vitt i brittiska kvarter. De gröna, vita och orange flaggorna som vajar i de irländska. Muralmålningarna som minns liv som gått förlorade under decennier av konflikt, grindar och staket runt bostadskvarter som än i dag ska hålla borta de som inte är vänner.I dag när USA:s president Joe Biden kommer hit är säkerhetspådraget enormt och poliskåren har varnat för en ökad hotbild. Under helgen blossade kravaller upp som det så ofta gör här under påsken.Men även om konfliktens spår finns i skuggan av vardagen, så är Nordirland och Belfast, så mycket mer. 25 år efter fredsavtalet har en ny generation hunnit växa upp och skapa sig en egen uppfattning om livet här och deras plats i världen.Och då tänker jag på Regan som jag träffade här för några år sedan. Hon föddes 1998, och är alltså lika gammal, eller ung, som Långfredagsavtalet. Hon växte inte upp när våldet var en del av livet här, då när barn lekte på gator bland utbrända bilar, barrikader och beväpnade militärer.Hennes barndom präglades av de försiktiga, tappra, trevande stegen mot fred. Och de blev avgörande för hennes liv, för i ett av alla projekt för att sammanföra ungdomar från de irländska och brittiska sidorna här så träffade hon, som vuxit upp i ett katolskt, irländskt hem, protestanten, britten Dean. Två tonåringar som blev kära, där gamla konflikter inte tilläts stå i vägen.Visst fanns det folk som tittade snett när de började träffas, och föräldrarna skickade oroliga sms när de sena kvällar gick mellan varandras kvarter i Belfast. Men på det stora hela omfamnades deras kärlek, något Regan förvånades över. Hon hade hört skräckhistorierna från förr om kärlekspar som blivit utfrysta från familjer och vänner. Men ungdomens spirande kärlek hade slagit rot och varför skulle deras bakgrund, familjernas tro eller politiska åsikter stå i vägen för den?I dag är Regan och Dean gifta, och i sommar väntar de tillskott i familjen.Så föds nya generationer, som skapar nya minnen och en ny framtid för Nordirland.Stephanie Zakrisson, i Belfast

11 Apr 20232min

Utrikeskrönika 6 april 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Palm Beach, Florida.Det blåser ljumma vindar längs den palmkantade promenaden här i högsäsongens Florida. Över broarna mellan Palm Beach och West Palm Beach kör Bentleys, Jaguarer och Porschar förbi. Här har folk bland USA:s en procent, som de förmögnaste amerikanerna ibland buntas ihop till, semesterboenden. De går power walks förbi mig i dyra tajts och lunchar på takterrasser. Solen hettar men det känns redan som att jag är långt ifrån hetluften.Ändå har det bara gått två dagar sedan det New York Post döpte till Day of the Don på sin förstasida.Dagen då Donald Trump klev in i en domstol på nedre Manhattan. Dagen då USA:s 45:e president formellt anhölls och fick höra de 34 åtalspunkterna mot sig gällande bokföringsbrott som han nekar till. Dagen då han sedan kom körandes här i sin bilkortege på väg hem till lyxvillan Mar-a-Lago med supportrar vinkandes längs bron.Medierna fläskar fortsatt på med detaljbevakning av det som förstås är så mycket mer än ett kabel-tv-drama: det första åtalet någonsin mot en amerikansk president före detta eller sittande.Men det som börjar bli allt mer tydligt nu i efterdyningarna av The Day of the Don är hur även några av hans mest övertygade kritiker, börjat lufta sin skepsis till åtalet. Trumps allierade rasade mot det hela redan innan det blev känt exakt vad åtalet innehöll. Och även flera av hans väntade rivaler inför presidentvalet nästa år gick snabbt ut och kritiserade åklagaren i New York. Men efter att åtalspunkterna släpptes i tisdags har också till exempel en sådan som republikanen Mitt Romney, som röstade för att fälla Trump i två riksrätter beskrivit rättsprocessen mot den tidigare presidenten som politiskt motiverad. Nancy Mace en annan republikansk Trumpkritiker säger att åklagaren nu gjort Trump till en martyr, en svår bedrift.Det de flesta skeptiker riktar in sig på är att åklagaren ska ha satt ihop ett skakigt åtal rent juridiskt. Något flera experter också lyfter fram. En jurudikprofessor från UCLA skriver i en debattartikel på nyhetssajten Slate: det är känt om man ska skjuta kungen så får man inte missa.Och även om argumenten från de Trumpsupportrar jag mött utanför hans hem här i Florida var förutsägbara precis som bland många i det djupblåa demokratiska New York, från ena sidan kallar man det politisk förföljelse och från den andra understryker man att ingen står över lagen. Så är den bergfasta splittringen som vi ser hör i USA gällande så mycket annat, inte helt tydlig i det här fallet.Och det är nästan det mest förvånade av allt häpnadsväckande som hänt de senaste dygnen, i ett Amerika där i princip ingenting annars rubbar synen på den mest kontroversiella presidenten i modern tid.Cecilia Khavar, Floridacecilia.khavar@sverigesradio.se

6 Apr 20233min

Utrikeskrönika 5 april 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, onsdag.Som jag har längtat efter det där ljudet. Ljudet av gräsklipparen.I flera veckor eller kanske rent av flera månader så har jag och sambon tittat ut mot trädgården och tänkt: vi borde klippa gräset. Och medan våren sakta börjat komma hit till Bryssel har detta övergått till ett måste: vi måste klippa gräset, innan det är försent och vi får skaffa fram en lie.Vad är problemet då tänker ni kanske?Ja, att klippa gräset borde inte vara en oöverstiglig uppgift. Särskilt inte om man som vi har en typisk liten Brysselträdgård där gräsmattan är typ fem gånger sex meter.Men problemet är att vi i princip bara har tid att klippa gräset och dona i trädgården med maskiner som låter på söndagar. Och det är just den dagen som vi inte får klippa gräset och dona i trädgården med maskiner som låter. För på söndagar då ska det vara tyst i vårt kvarter. För på söndagar stänger stora delar av Belgien ner.Nu tänker säkert många lyssnare, men snälla nån, klipp gräset någon annan dag då! Veckan har ju sex andra dagar!Och det kan man ju tro. Men nej.Med veckodagarnas livspussel där vi ska hämta på skola, laga middag, tvätta, göra läxor och mycket annat har vi ofta bara helgen till vårt förfogande. Och när det gäller veckobestyr så begränsas den belgiska helgen till enbart lördag.Här kommer några exempel:Åka till stormarknaden och handla mat – bara på lördagar.Åka till butiken och köpa redskap för att kunna dona i trädgården – bara på lördagar.Om du någon gång lyckas klippa gräset och vill dumpa det på tippen – bara på lördagar.Äta på restaurang – de flesta bara på lördagar.Listan kan göras lång. Och vi kan lägga till ena barnets fotbollsmatcher – bara på lördagar.Och jag lovar er, den lördagen när det väl kommer en liten lucka, ja då kan man ge sig på att det regnar så att man ändå inte kan klippa gräset.En vän av oordning tänker nu kanske att det inte kan vara så farligt om jag klippte gräset ändå på en söndag. Vad skulle kunna hända?Jag ska berätta vad som kan hända.För några år sedan, när vi var nyinflyttade, klippte jag den lilla, lilla häcken på framsidan av huset en söndag förmiddag. Det går på fem minuter om man jobbar snabbt.Men jag hann inte särskilt långt innan grannen kom ut och vänligt men bestämt förklarade att det där jag sysslade med, det var interdit – förbjudet.Men med allt detta sagt så är jag ändå ganska kluven kring att Belgien stänger på söndagar. Det har sina nackdelar men också sina fördelar.Visst, ringer du upp mig en lördag när jag stressar mellan en bortamatch och diverse inköp i butiker med begränsade öppettider så kommer jag definitivt säga att det är ett urbota dumt påfund.Men frågar du mig dagen därpå, när jag sitter där i trädgården, kanske med ett glas i handen och tittar ut på det alldeles för långa gräset som jag inte lyckats klippa den här helgen heller men som jag inte får klippa just den dagen, tja, då är det rätt skönt och avslappnande trots allt.Precis vad man behöver en söndag, inför en ny arbetsvecka.Andreas Liljeheden, Brysselandreas.liljeheden@sverigesradio.se

5 Apr 20233min