Hönsavel i 54 generationer för att förstå människan.

Analyser av generna hos stora och snabbväxande hönor respektive små och långsamväxande kan i framtiden få stor betydelse för forskningen kring folksjukdomar som fetma och diabetes. - Även om höns och människor inte ser riktigt likadana ut utanpå så är genuppsättningarna ganska så lika, säger Örjan Carlborg, professor i beräkningsbaserad genetik på Sveriges Lantbruksuniversitet SLU i Ultuna. Husdjursgenetikerna på SLU samarbetar sen länge med kollegor på Virginia Tech-universitetet i Blacksburg, USA, framförallt med Paul Siegel som redan 1957 började avla höns så att de skulle bli så stora respektive så små som möjligt. - Jag ville se hur långt man kunde gå, ge mig in i det okända. Att avla utan skapa nya raser eller arter, säger Paul Siegel, 54 år senare. Han kunde aldrig drömma om att skillnaderna i storlek mellan de stora och små hönorna skulle bli så stor. - Nu är de snabbväxande hönorna 12 gånger så stora som de långsamväxande vid åtta veckors ålder, säger Paul Siegel. För några år sen var de bara 9 gånger större vid samma ålder. Siegel har allt sedan 1957 valt ut de viktmässigt största respektive minsta tupparna och hönorna att bli föräldrar till nästa generation. På 1990-talet kom dåvarande SLU-professorn Leif Andersson, molekylär genetiker, överens med Paul Siegel att korsa de två linjerna för att se vilka gener som kunde förklara storleksskillnaderna. Men studierna av enskilda gener gav inte någon stor utdelning utan det var först när SLU-forskare började undersöka interaktionen mellan olika gener som det exempelvis framkom att en gen kunde förklara ungefär en fjärdedel av skillnaden. ­­- Nu kan vi bättre undersöka vilka av generna som påverkar medicinskt intressanta egenskaper som aptit, fetma och immunförsvar. Det kan ge oss ny kunskap, som i förlängningen kan leda till bättre läkemedel mot våra folksjukdomar, berättar Örjan Carlborg.