Lotten Collin: Besöket på det hemliga härbärget

Utrikeskrönikan 7 februari 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Vart är vi på väg? Vår resa börjar i en gyllene trappa i ett torn byggt av fåfänga, fast egentligen började den nog betydligt tidigare. När väljarna inte längre kände att dem lyssnats på och när avståndet till huvudstaden blev så långt att uppgivenheten och ilskan nästan kokade över och den som sen lovade förändring i mångas ögon inte ändrade särskilt mycket. När sen mannen med den gyllene trappan så småningom, efter fyra kaotiska år, helt ogrundat ifrågasatte valet han förlorade 2020 och med stormningen av Kapitolium den 6:e januari, är det många menar att resan var nära att ta slut. Nu skulle man skulle kunna argumentera för att den amerikanska demokratin ändå mår ganska bra att den stod emot försöken att omkullkasta ett demokratiskt val, att institutionerna och konstitutionen höll stånd och demokratin kan rulla vidare.Det nu 10 månader kvar till mellanårsvalen här i USA och redan nu börjar valfebern kännas av. De mest uppmärksammade är naturligtvis valen till kongressen som mycket väl kan tippa Demokraternas sköra majoriteter i bägge kamrarna till Republikanernas fördel. Men det står valbara poster på spel på alla nivåer över hela landet. Redan nu laddar guvernörs- och borgmästarkandidater krigskassorna. Och i Mar-o-lago i Florida står friarna på rad för att får Donald Trumps välsignelse. Och samma sak i Vita huset, där hoppfulla ber om Joe Bidens. Nu brukar ju valfeber vara något positivt. Något som mobiliserar väljare, vässar politiska argument och ökar engagemanget. Här i Georgia har tillexempel ett val som sällan rönt särskilt mycket uppmärksamhet helt plötsligt hettat till. Valet som secretary of state – den tjänsteman här är den högste ansvarige för genomförandet av valen i delstaten. Republikanen Brad Raffensperger som trots enorma påtryckningar efter presidentvalet 2020 ändå godkände valresultatet och upprepade gånger understrukit att allt gick rätt till utmanas nu av minst två kandidater, som ifrågasätter det, och i alla fall en har fått den förre presidentens fulla stöd. Påståendet om några större oegentligheter finns det ju inte några som helst belägg för, trots granskningar och domstolsprövningar utan motstycke. Men Georgia är långt ifrån den enda delstaten där högste valförrättare verkar vara en eftertraktad post bland de som delar den uppfattningen. Enligt public service radion NPR, planerar förnekare ställa upp i minst hälften av de delstater där såna val hålls. Redan är det en stor del av amerikanerna som tror på påståendet att presidentvalet 2020 var riggat trots att inget talar för det och ännu större del, tvåtredjedelar anser att själva demokratin är i fara, enligt en färsk undersökning.Så den stora frågan är egentligen inte om republikaner eller demokrater kommer att vinna i höst. Den stora frågan är nog, som sagt, vart är vi på väg?Patrik Holmström, Atlantapatrik.holmstrom@sverigesradio.se

7 Feb 20223min

Utrikeskrönikan 4 februari 2021. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Han var en go gubbe, rolig och pedagogisk. Varje lektion inledde han med "Welcome ladies and germs". Sen satt han på en yogaboll och studsade upp och ned och kastade en tennisboll till den som han ville skulle svara.Min 21 åriga dotter beskriver en av favoritlärarna på Anglo-American School i Moskva där hon precis som ytterligare två av mina barn var elever.Nu har hon chockat sett bilderna och hört från kompisar, som bor kvar i Moskva, hur favoritläraren gripits i ryska tullen med tio gram marijuana och sju gram hascholja i augusti förra året. Varför Ryssland inte officiellt sagt att han gripits förrän nu är oklart.I dagarna gjorde polis räder på skolan i jakt på lärarens lager. Han anklagas för att driva en droghandel på skolan, alltså att han skulle langa till eleverna.Ha, säger min dotter, varför skulle han göra det, det är ju hur lätt som helst att köpa droger i Moskva för den som vill, via nätet eller kontakter. Inga problem alls, säger hon. Och vi minns hur ryska elever, vars föräldrar tillhör den superrika oligarkeliten, åkte fast när de langade till sina kompisar. De kickades raskt ut, sina elitföräldrar till trots.För nog må amerikansk inställning till hasch och marijuana vara en annan än den svenska, men på skolan råder totalförbud för droger.Historielärare Fogel hade medicinsk marijuana, med recept och läkarutlåtande i sitt bagage, utskrivet efter en ryggoperation i USA. Enligt försvaradvokaten var Fogel inte medveten om att det var förbjudet i Ryssland.I Sverige hade Fogel fått böter eller kanske ett halvår i fängelse. I Ryssland riskerar han 20 års fängelse, som utpekad langare.Fogel hade diplomatstatus från ambassaden fram till några månader före han greps. Det hade alla de amerikanska lärarna på skolan, men när USA utvisade ett antal ryska diplomater svarade Ryssland med att tvinga ambassaden i Moskva till ett minimum anställda. Så lärarna förlorade sin diplomatiska status.Den diplomatiska krisen mellan USA och Ryssland påverkar skolan. Lärare får inte visum, många utländska affärsmän har lämnat landet och idag finns bara 800 elever på skolan mot nära 1 500 när mina barn gick där.Dottern tycker synd om sin gamla historielärare. Han skulle ju snart gå i pension, säger hon och tänker på hans söner, båda i hennes ålder och som hon också gick i skola med, och på hans fru som också arbetar på skolan, men som nu utpekas i de ryska anklagelserna för att ha försökt “göra sig av med bevis” när hon på bild var ute med soporna.Maria Persson Löfgren för P1 morgonmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

4 Feb 20223min

Utrikeskrönikan 3 februari 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, torsdag.Jag fick en fråga på sociala medier om jag kunde förklara storheten med amerikansk fotboll. Han som ställde frågan skrev att sporten mest verkar bestå av en himla massa avbrott, anpassade för TV-reklampauser.Jag tänker att jag börjar med sportens superstjärna Tom Brady. I veckan gick han i pension efter 22 säsonger, främst i laget New England Patriots. Och hyllningarna till den tveklöst bästa spelaren någonsin, har inte velat ta slut. Brady är quarterback, nyckelspelaren i ett lag, och har vunnit sju Super Bowls, finalen i den amerikanska ligan NFL. Det är fler än någon annan spelare i historien och han har slagit i princip alla andra rekord också. Men det som gör honom särskilt unik är att han spelat så bra så länge, han är 44 år och fortfarande på toppnivå, i den mycket fysiskt krävande sporten. Här i USA jämförs han inte med andra NFL-spelare utan med idrottslegender som Muhammed Ali, Wayne Gretzky och Michael Jordan. Det är inte för inte som Tom Brady går under smeknamnet geten, the Goat: greatest of all time. Brady är också känd för att lett sitt lag till seger i några av de mest otroliga vändningarna från underläge.Och det är dramatiken i amerikansk fotboll som lockar mig mest. Att allt verkar stå på spel i varje givet ögonblick. Varje passning känns monumental. Så fort quarterbacken ger ifrån sig bollen kan motståndarna lyckas fånga den, vilket ändrar hela maktbalansen i matchen. Det är också i grund och botten en strategi-sport, tvärtemot vad man kanske tror när man ser 150-kilosbjässar i hjälmar och axelskydd dundra fram över planen. För trots de brutala tacklingarna påminner amerikansk fotboll om schack. Det handlar om att hitta luckor i motståndarens försvar genom förutbestämda uppställningar och välplanerade drag, så kallade plays.Absolut, det är också många pauser. Och NFL är såklart beroende av de där reklamavbrotten. I årets Super Bowl-final om en och en halv vecka kostar 30 sekunders reklam nära 60 miljoner kronor.Och sporten är långt ifrån perfekt. Risken för hjärnskador är dokumenterad och ligan NFL har en historia av att agera cyniskt när det gäller risken för skador och även när det gäller spelares olagliga beteende utanför planen.Men storheten ligger i de där stunderna när en spelare tar sig förbi muren av motståndare och springer och TV-kommentatorns adrenalinstinna referat får pulsen att stiga, och på några sekunder kan allt ha förändrats.Den brittiska journalisten Gerard Baker skrev för flera år sen att han övergett fotboll för amerikansk fotboll. ”Visst, fotboll är the Beautiful game, som det ju brukar heta, skrev han. Men amerikansk fotboll är schack med verkliga pjäser som försöker knocka varandra. Det blir inte vackrare än så”.Just knockandet är inte min favoritdel. Men har man någon gång sett Tom Brady kasta en perfekt spiralpass så måste man hålla med om att DET är vackert på riktigt.Cecilia Khavar, Washington cecilia.khavar@sverigesradio.se

3 Feb 20223min

Utrikeskrönikan 2 februari 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stevns onsdag.Nä, vänta lite, Steowns. Eller kanske heter det Stevns?Äh, det ligger så nära Köpenhamn. Vi säger Köpenhamn, onsdag. För hur man uttalar namnet på den lilla lantliga kommunen några mil söder om Köpenhamn, har jag inte riktigt kommit underfund med. Jag berättade för en dansk kompis att jag skulle dit i veckan på reportagejobb, men hon förstod faktiskt inte vart jag skulle. Det stavas Stevns, men uttalas alltså Steouwns. Tror jag.Såhär säger Google.Jag tror jag ska försöka undvika att säga namnet på kommunen i mitt reportage.Hursomhelst. Som Danmarkskorrespondent är det många som frågar: hur kan du begripa vad de säger?Men, kära vänner, det är ju inte det som är problemet. Att förstå danska är inte svårt. Man lyssnar bara på vad de säger, så ger det sig.Det svåra, snarare, är att försöka ta sig genom de danska diftongerna, de där glidningarna från en vokal till en annan, utan att köra i diket. De där ao, eo - och ja, det är svårt även för en skåning. Det där med danska och skånska är bara en gammal skruttig fördom.Senaste veckan är det egentligen inte Stevns som varit mitt största danska problem. Det finns ett annat danskt ord jag gått och övat på men inte fått till. Google, hur säger man ”jag är mycket irriterad”, på danska?Det är ju svårt att bemästra, danska. De säger att det är ett av världens svåraste språk att lära sig. Och jag tror dem. Och ærgrer, att vara otillfreds, lite småirriterad, skulle kunna vara danskans svåraste ord, i all sin skenbara enkelhet. Och det ærgrer mig att inte kunna uttala det ordentligt - trots att jag gått och övat hela veckan.Så kanske är det när man är småsur i Stevns - när man ærgrer sig i Stevns - som faktiskt var fallet i veckan, kallt och blåsigt som det var - att det är då som det blir alldeles uppenbart att jag inte är och aldrig kommer bli, riktigt dansk.Samuel Larsson, Köpenhamnsamuel.larsson@sverigesradio.se

2 Feb 20223min

Utrikeskrönika 1 februari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Belgrad, tisdag.Veganskt eller kött? frågade servitören medan han slätade ut den vita duken. Veganskt, varför frågar han det, tänkte jag och svarade instinktivt kött.Jag gillar att ta seden dit jag kommer och Balkan är erkänt köttfixerat. På frukostbuffén tidigare samma dag var riven vitkål det enda gröna alternativet till chark- och ostprodukterna.Men på restaurangen på tennisstjärnan Novak Djokovic familjeägda tennisklubb blev jag medveten om ett annat Belgrad: det stod inga askkoppar på bordet och menyn bestod av quinoa och avocado.Där dominerar Novak Djokovic renlevnadsideal. Den serbiska tennisstjärnan ser sin kropp som ett tempel. Hans diet rapporteras vara till stor del vegansk, gluten- och sockerfri, och han börjar sin morgon med yoga och ett glas vatten.Tennisstjärnan hade hälsoproblem som ung, och säger själv att det var först när han ändrade livsstil som han blev av med de problem som hindrade honom från att bli bäst.Djokovic kultiverar samtidigt en andlig sida, där han gett utryck för New Age-liknande ideal. Han laddar sin kropp med positiva joner, tror på telekinesi och telepati och var nära att avstå en armbågsoperation eftersom han tvivlar på modern medicin och sätter sin tilltro till kroppens egna förmåga. Djokovic vaccinmotstånd, som antagligen kan förstås ur det perspektivet, är efter att han stoppades från spel i Australian Open, numera världskänt.Bortsett från de mest excentriska egenheterna uppfattar jag Djokovic inställning som hyggligt vanlig på Balkan. För parallellt med tidigare nämnda köttvurm existerar också en närmast helig syn på det naturliga, oförstörda. Närodlat, ekologiskt, fritt från gifter. En påse grönsaker från den egna odlingen kan vara det finaste man kan ge till en vän.Och i en region där miljöförstöring är ett stort problem, där luften är svår att andas hela vintrarna på grund av kolkraft och bilavgaser, kan man förstå var en sån rörelse hämtar kraft. Många pratar om det som odlas på industriell skala som giftigt och onyttigt. En person berättade att han aldrig dricker lokal öl, för att ha inte litar på vattenkvaliteten. En låg tilltro till myndigheter och institutioner gör säkert sitt.Hur befogad oron är vet jag inte, men skandalen för några år sen, när det avslöjades att företag sålde produkter i Östeuropa med sämre kvalitet än i Väst, trots att det enligt förpackningen skulle vara samma produkt, ger väl visst stöd för uppfattningen.Ett annat uttryck den här medvetenheten tar sig är de stora protester mot litiumutvinning som pågått i Serbien i flera månader. Demonstranterna vill helt stoppa all framtida utvinning som man säger kommer förgifta grundvatten och förstöra odlingsbar mark.Miljödemonstrationer som Novak Djokovic såklart har stöttat.Filip Kotsambouikidis, Belgradfilip.kotsambouikidis@sverigesradio.se

1 Feb 20223min

Utrikeskrönika 31 januari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bergen, måndag.Jag är inte från Norge, jag är från Bergen. Talesättet dyker upp i flera olika sammanhang på min resa till Norges näst största stad. Vackert belägen på norska västkusten och sommartid, när det inte är pandemi, ligger kryssningsfartygen i kö på väg in i hamnen. Sista veckan i januari är det dock regn, kraftig vind och dimma som ligger tät - så ur den aspekten är Bergen just de här dagarna inte så gästvänlig. Annars en populär turiststad med en stolt tusenårig historia. Under 700 år var Bergen Norges största stad. Vissa historiska dokument pekar på att Bergen under 1500-talet till och med var Europa största stad.Men 1814 kom en vändning. Då gick Norge in i union med Sverige, Norge fick sin grundlag och nationaldag som firas så ståtligt 17 maj och makt och pengar styrdes mot dåvarande Christiania, numera Oslo, som fick tillbaka sin status som Norges huvudstad. Och det där sved hos Bergensarna.Jag är inte från Norge, jag är från Bergen, låter talesättet. Och det väcker min nyfikenhet. Förklaringen går att hitta i stadens långa och stolta historia. Den är inte glömd. Bergensare talar gärna om sin historia fram till 1814, sen är det tystare, säger Morten Hammerborg, professor i historia vid högskolan på Vestlandet med glimten i ögat. Han har till och med skrivit en bok om fenomenet Bergensaren.Jag är inte från Norge, jag är från Bergen.För även om Bergen inte är störst längre, så är känslan djupt rotad att Bergen är något alldeles speciellt. Här håller man på sitt och argumenterar mycket och gärna för sin sak - så låter den generella förklaringen. Det kan också visa sig när det ska fattas beslut, till exempel, om stadens infrastruktur.En diskussion om att bygga spårvägstrafik över den världsarvsklassade Bryggen har hamnat i långbänk, skapat politisk kaos och infekterad stämning. Så starka känslor att det finns de som undviker att diskutera frågan med vänner och släktingar för att inte bli ovänner.Planerna på att bygga den så kallade Bybanan över Bryggen i Bergen är en så pass lång historia att det kräver ett eget reportage. Diskussionen har pågått i minst 15 år. Ett politiskt beslut fattades strax innan jul om att bygget ska bli av, men på gatan möter jag Bergenserare som inte alls nöjer sig med det. Diskussionen måste gå vidare säger de med emfas, andra menar att resten av Norge skrattar åt hela historien och att något liknande aldrig skulle kunna hända på andra platser i Norge. Jag är inte från Norge, jag är från Bergen. Ett talesätt som sätter en del av Bergens historia i ett sammanhang. Om det blir spårvägstrafik över Bryggen återstår att se. Runt 2030 kan bygget vara klart om inga beslut rivs upp och motståndarna får liv i debatten igen.Carina Holmberg, Bergencarina.holmberg@sverigesradio.se

31 Jan 20223min

Utrikeskrönika 28 januari 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag. När vi nu går in i det tredje året i pandemin slås jag av hur lite som har lyckats förutses, och hur många oväntade effekter pandemin har fått, direkt och indirekt. Vem hade till exempel kunnat förutse att världens främsta tennisstjärna skulle flyga hem från Melbourne utan att ha deltagit i Australien Open – på grund av en ickevaccination.Och hade någon kunnat förutse att en liten städfirma i Jönköping skulle få lägga ner på grund av olika syn på vaccin mot covid-19? För att, som P4 Jönköping berättat om, de anställda inte vill vaccinera sig, och kunderna, många äldre, säger nej tack till att ta emot ovaccinerade städare i sina hem. Ännu ett företag som drabbas i pandemin, men av orsaker vi inte såg komma. Och hade någon förutsett hemmajobbets alla situationer, där chefer och medarbetare håller möten framför datorskärmar i barnrum, med hyllor fulla av leksaker och gosedjur i bakgrunden?Ingen med den livligaste fantasi hade kunnat tänka ut hur en advokat i Texas på några få timmar skulle bli världskänd, men inte igenkänd, då han i ett zoommöte i ett rättegångsärende ofrivilligt uppträdde med kattfilter. Citatet ”I’m not a cat” får nu miljontals människor, med bara en av många gemensamma pandemireferenser, att dra på munnen.Inte heller regeringar, varken i demokratiska eller mindre demokratiska länder, har kunnat förutse människors agerande när man beslutat om olika åtgärder för att stävja smittspridningen. Kanske hade Putin och kompani tänkt om om de i förväg vetat följderna, när de på grund av ökande smittotal och dödstal beslutade om en arbetsfri vecka i november.Tanken var förstås att medborgarna skulle stanna hemma och sluta beblanda sig med varandra. Istället valde tusentals ryssar att sätta sig i bilar, på bussar, tåg och flyg, för en extra semestervecka vid Svarta havskusten och andra soldränkta resmål utomlands. Oförutsägbarast av alla är kanske ändå viruset. Att det skulle mutera igen visste vi. Ändå blev en hel värld tagen på sängen av omikron och dess explosionsartade smittspridning. Så vad händer härnäst? Ja, det vet vi förstås inte. Vi har fått vänja oss vid oförutsägbarheten och kan bara hoppas att nästa överraskning blir något positivt . Att det kommer hända mer i den här pandemin som vi inte hade förutsett är kanske det enda vi vågar säga säkert. Sara Heyman, korrespondent för global hälsasara.heyman@sverigesradio.se

28 Jan 20222min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kanske var det den vita butiksbilen som plötsligt dök upp runt hörnet som fick minnena att komma tillbaka. En butiksbil! Det hade ju min mormor på landet.Den kom där på grusvägen ett par gånger per vecka och jag minns känslan när den stannade och man fick stiga upp bland de välfyllda hyllorna och välja färgen på Jaffa lemonad, sockrade bakverk som kallades grisar och kanske en liten ask salt salmiak.Tänk att ni har såna fortfarande! sa jag glatt överraskad till Aida, där vi stod framför hennes hus i den lilla isolerade bergsbyn på den portugisiska landsbygden. Så du blir påmind om din barndom? Det är bra sa hon och log. Hon hade precis visat mig det dyraste hon har. De frodiga betesmarkerna, det rena vattnet, korna, hönsen, hundarna och det lilla trädgårdslandet.Hon hoppas att jag ska förstå varför hon är så rädd att allt det här ska gå förlorat. Att de gröna kullarna där hon och hennes man fortfarande vallar sina djur ska försvinna, att markerna ska trasas sönder att vattnet ska förgiftas. Aida tänker göra allt hon kan för att stoppa planerna på gruvan som planeras bara några kilometer från hennes hemby. En förändring som hon känner hotar hela hennes sätt att leva.Eller så var det helt enkelt de där plastpinnarna och rören som stod utplacerade i den torra tallskogen. Pinnar som skvallrade om att någon gått omkring och mätt och kalkylerat och märkt ut var en förändring skulle ske. Här i norra Portugal - en ny gruva - hos mig i norra Sverige en gång för länge sedan - ett nytt bostadsområde.Och plötsligt minns jag. Minns hur jag hoppade mellan tuvorna och över den porlande lilla bäcken i min skog. Där någon gått och mätt och kalkylerat och märkt ut med plastpinnar. I min skog! Jag minns hur jag såg mig snabbt omkring - greppade tag i en av de oranga pinnarna, slet upp den ur marken och slängde den så långt jag kunde med mina taniga armar. Så fick man inte göra förstås, det kändes i magen och länge oroade jag mig för att någon vuxen skulle upptäcka vem som gick och förstörde deras arbete varje dag.Men, tiden gick och inget hände förutom att de där husen byggdes tillslut. Och jag glömde bort hur skogen varit utan dem. Jag tror att Aida hade rätt. Att mina glömda barndomsminnen plötsligt kom tillbaka gjorde det lättare att förstå henne. Jag har ju också fyllts av samma känslor som hon en gång. Här ska ingen komma och planera och bygga nytt och förstöra det jag älskar. Bygg nån annan stans - inte på min bakgård!

27 Jan 20223min