Filip Kotsambouikidis: När Europa tappade hakan

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Chicago, tisdagDet blåser i the windy city. En varm bris drar in från Lake Michigan och sanden yr upp från baseballplanen på hörnet, där ett juniorlag tränar kast efter kast.Jag går runt i södra Chicago och gör intervjuer, frågar folk om viktigaste valfrågan och vad de tycker om demokraternas konvent, som nu pågår för fullt i andra änden av stan. Det blåser så mycket att det viner i min bandspelare. Jag blir tvungen att använda ett extra puffskydd, det ser ut som en liten pälsmössa som jag trär på mikrofonen.En man i ljus stråhatt höjer på ögonbrynen lite och undrar om det är ett marsvin jag sträcker fram mot honom, eller om jag verkligen är radiojournalist.Han säger att för honom är ekonomin den viktigaste valfrågan. Matpriserna som bara stiger, bensinen som blir dyrare, inflationen.Jag tror att Kamala Harris kan göra något åt det, säger han. Hon verkar ju bättre än Biden.Kamala Harris har kommit till Chicago med medvind i ryggen och opinionssiffror som ger partiet ett nytt självförtroende. Alla delegater jag träffar säger samma sak: nu har det vänt, hon har gett oss hopp, hon kan vinna över Donald Trump.På partikonventets första kväll håller Joe Biden sitt tal. Scenen är pyntad i blått med amerikanska flaggor i fonden, Biden står i en cirkel av ljus. Hyllningarna vill aldrig ta slut, delegaterna står upp i bänkraderna, kamerorna blixtrar och jublet stiger mot taket. Thank you Joe.Undrar hur det låtit om Biden varit kvar som kandidat? Hade det jublats då? Nu drar demokraterna istället en kollektiv suck av lättnad. Biden är reducerad till förpratare. Han kliver av scenen, åker till Kalifornien på semester resten av veckan, medan Kamala Harris träder in i strålkastarljuset.Demokraterna har vänt, gått från depp till pepp på bara några veckor. Och ändå är det ju samma Kamala Harris, som för några månader sen fick kritik även från de egna partivännerna för att vara för vag och för osynlig som vicepresident. Inte tillräckligt drivande.Nu verkar kritiken vara glömd. Kamala Harris, som aldrig vunnit ett enda primärval, har förvandlats från ifrågasatt vicepresident till hyllad potentiell president. Demokraterna talar upprymt om politiskt momentum, Kamalamentum som delegaterna kallar det.I blåsten i ett gathörn i södra Chicago säger en kvinna på hundpromenad att ärligt talat...Kamala Harris bästa egenskap just nu, det är nog att hon inte är Biden. Och att hon fanns där som ersättare vid precis rätt tillfälle.Partiet har skakats om. Och det var precis vad vi behövde, säger kvinnan med hunden. Kanske håller vinden i sig hela vägen till valet i november.Ginna Lindberg för P1morgon i Chicago

20 Aug 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Buenos Aires, måndagNär jag går längs folkmyllret på ett av de större stråken i här, så hör jag dem. Växlarna i gathörnen som erbjuder sig att växla dina dollar mot pesos på svarta marknaden...Cambio, cambio hör jag dem säga i kör. Cambiar eller cambio på spanska betyder byta, förändra, växla. Men den här krönikan ska inte handla om den argentinska ekonomin, eller hur man växlar pengar här, något som jag tagit upp i en annan krönika.När jag hör växlarkörens cambio, slår det mig att det, är nog det ordet som jag fått höra mest under min vistelse här.Inför valet i Venezuela för några veckor sedan, hoppades många på en cambio. En förändring av regeringen, tillvaron, vardagen, ekonomin och synen på framtiden. Oavsett om man var för presidenten eller oppositionen.Jag tänker på mormor som jobbade sju dagar i veckan och skulle rösta på president Maduro, men ville att hennes barnbarn skulle kunna få gå i skolan mer än en dag i veckan och få än bättre tillvaro.Eller studenten och förstagångsväljaren som sa att han också hoppades på en förändring efter valet. Men jag älskar mitt land, min familj. Jag vill inte flytta härifrån, jag vill stanna och kunna säga att jag är från Caracas, Venezuela och vara stolt över det.Och sen dem som överväger att lämna landet och de förändringar som väntar i ett nytt hemland.Cambio.Här i Argentina har några av de jag kommit i kontakt med här också sagt att man vill ha eller hoppas på en förändring i spåren av landets år av ekonomisk turbulens. Och kanske kan det ske med den nya styret.Det måste bli en förändring, det kan inte fortsätta som det har varit. Så många år som vi levt med det här. Vi behöver en cambio. Och den här gången tror jag att det kommer bli så, säger en man.Vi har under så många år blivit lovade att den ekonomiska situationen skulle bli bättre, men så har blir den istället blivit sämre varje gång. Men vi har blivit vana, vi får väl se om det blir någon förändring nu, suckar hon jag pratat med som har tre jobb för att kunna leva ett bra liv.Cambio.Att komma hit har för min egen del vart lite av en cambio. Av vädret inte minst. Jag lämnade sommaren i Sverige precis när den infunnit sig, till en tillvaro med råa kalla mornar, värmeelement, dunjacka och att jag ännu en gång slås av att det finns väldigt många länder som inte verkar veta vad ett täcke och påslakan är... Det är ju vinter på den här sidan av jordklotet.Så den förändringen jag hoppas mest på just nu är att åka någonstans där det är över 12 grader varmt. Gärna sol. Men, det är förhållandevis blygsamma förändringar jag gör anspråk på här. Jämfört med vilka förändringar som människorna vars berättelser jag hört hoppas på.Karina Segura Morberg, Buenos Aires

19 Aug 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, fredag.Det är förbudsfest i Tyskland just nu. Och alla vill vara med och förbjuda något.Flitigast är den socialdemokratiska inrikesministern Nancy Faeser, bara den senaste månaden har hon förbjudit: en tidning, ett religiöst center samt föreslagit förbud mot knivar längre än 6 cm på allmän plats. Allt i syfte att skydda demokratin. Tidningen Compact beskrivs som ett språkrör för högerextrema åsikter, Islamiska centret i Hamburg beskrivs sprida islamistisk totalitär ideologi, och knivar är vassa.Oppositionspartierna är också igång och förbjuder på de håll i Tyskland där de har makten. I delstaten Bayern förbjöd kristdemokratiska CSU i våras skolor och myndigheter att använda en typ av asterisk som blivit vanlig i Tyskland för att tilltala folk på ett könsneutralt sätt i skrift. Som svar på det blev CSU själva förbjudna att gå i Pride-paraden i München.Och när tyskarna inte förbjuder saker, diskuterar de gärna vad de vill förbjuda: högern vill förbjuda cannabis igen, vänstern vill förbjuda förbränningsmotorer. Och flera politiker till både höger och vänster vill förbjuda partiet AfD, Alternativ för Tyskland, som de anser är högerextremt eller nazistiskt.AfD vill i sin tur förbjuda regnbågsflaggor på offentliga byggnader i delstaten Niedersachsen, och när det ordnas kärleks- och rejvparad i centrala Berlin imorgon, så är regnbågsflaggor tillåtna, men nationella flaggor är förbjudna.Ska man skratta eller gråta, kanske en förvirrad tysk frågar sig mitt i förbudsfesten. Skratta ska man inte, för lustgas, det ska också förbjudas, åtminstone för unga. Vad jag vet finns inget planerat förbud mot att gråta. Men det kanske vore en idé. Gör det förbjudet att vara ledsen, då skulle ju alla vara glada!För visst är det så, att om man förbjuder allt man inte gillar, så försvinner allt det dåliga och allt blir bra?Jack Lantz, Berlin.

16 Aug 20242min

Utrikeskrönika 15 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, torsdag.Bilen närmar sig trottoaren, den stannar och med telefonen låser jag upp dörren och sätter mig i baksätet på den självkörande taxin.God kväll, Parisa står det på skärmar i bilen. Så spelas en informationsfilm upp som uppmanar mig att sätta på mig bilbältet och inte röra ratten.Jag får också veta att mikrofonerna i bilen endast slås på om jag vill kontakta supporten. Så det är bara att sjunga för full hals, säger den vänliga rösten i videon.Just det där sista vågar jag inte lita på, paranoid som jag är. Bilens insida övervakas av både kameror och mikrofoner och även om det krävs mer än att sjunga falskt för att materialet ska användas så vågar inte jag ta risken.Och visst är det smidigt och enkelt att klicka fram en bil, helt slippa ägna sig åt påtvingat socialt kallprat med en chaufför för att sen släppas av utanför sin dörr utan att behöva avgöra om föraren var värd en, tre eller fem dollar extra för mödan?Jag la upp en film på min åktur på sociala medier, i klippet ser man ratten svänga utan att händer kontrollerar den. Var det inte läskigt? frågar flera som sett mitt lilla äventyr.Inte alls, faktiskt. Bilen kör nämligen lugnare och försiktigare än någon taxichaufför som någonsin kört mig. Eller någon människa jag någonsin åkt med, för den delen. Så jag känner mig aldrig rädd under de drygt tio minuter det tar att åka från restaurangen till lägenheten.Och de självkörande taxibilarna är en etablerad del av San Franciscos stadsbild. De har redan funnits i några år och nu har de fått grönt ljus att åka på motorvägarna för att så småningom kunna ta kunder som vill åka längre än bara i stadskärnan.Och precis som att insidan av bilen jag åker med är bevakad så filmar de självkörande taxibilarna konstant sin omgivning. Kameror på utsidan kombinerat med sensorer runtom bilen ger fordonet information om staden, trafiken och fotgängare för att inte olyckor ska ske. Men den fångar också upp annan information om sin omgivning.2021 kontaktades ett av företagen som sätter självkörande bilar på San Franciscos gator av polisen som försökte lösa ett mord på en taxichaufför. I övervakningsbilderna från brottsplatsen la polisen märke till flera självkörande taxibilar - alla med kameror som filmade platsen från olika vinklar.Självklart ska ett företag med tillgång till kameror som potentiellt kan lösa ett brott hjälpa polisen, menar en del. Samtidigt menar andra att det är problematiskt att som vanlig fotgängare bil filmad av mobila övervakningskameror utan att bli informerad och ge sitt godkännande - och att filmen sen används i till exempel en brottsutredning.Än så länge finns självkörande bilar i USA och Kina, men hemma i Sverige kan det nog dröja innan vi åker förarlöst till krogen. Dessutom skiljer sig lagstiftningen vad gäller övervakning och AI mellan USA och EU inte minst som nu är först i världen med AI-lagstiftning.Jag byter låt i bilen som erbjuder en lång spellista - framtiden är här, tänker jag! Volymen är hög - nästan på gränsen till för hög. Men i förarsätet finns ingen människa att ta hänsyn till och det är väldigt, väldigt kusligt.Parisa Höglund, San Francisco

15 Aug 20243min

Utrikeskrönika 14 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, onsdag.Trots att USA är ett till ytan så enormt land, med så starka kontraster – så går det att på bara några timmar se rätt många av dess sidor.En morgon kan börja här i Washington DC. Den pulserande huvudstaden. Med stora brandbilar som tränger fram med sirener som ekar mellan byggnaderna. Restauranger med turister. Anställda i alldeles för varma kostymer som skyndar fram.En hyrbilsfirma där vi får vänta flera timmar på vår bil eftersom hen som haft den innan fastnat i trafiken eller kanske tagit en extra halvdag med bilen utan att säga till.Men väl i den där minibussen, som det visade sig vara, är vi efter ett par rondeller och motorvägsavfarter ute ur storstaden. Nu är det Virginias stora gårdar som swishar förbi utanför fönstret. En och annan vingård till och med. I det här countyt, Loudon county, tjänar folk mest pengar i hela landet. Och här var det Joe Biden som fick överlägset flest röster i förra valet, precis som han fick i Washington DC. Vid ett och annat hus går det även nu att skymta en skylt utanför, som numera bär namnet på Bidens vicepresident Kamala Harris.Men så öppnar landskapet upp sig helt. Borta är de maffiga vingårdarna och träden längs vägen som skymmer utsikten. Nu sträcker en stor dal ut sig samtidigt som vi passerar gränsen till West Virginia. I de små städerna framför oss är inkomsten betydligt lägre än bland vingårdarna bakom oss.På dinern där vi äter köttfärslimpa finns inga turister. Endast ett par ur personalen som skvallrar om barndomsvännen Jasons havererade äktenskap. En stor lastbil parkerar utanför och chauffören hälsar vant när han kliver in. Väggarna är fulla av klistermärken med olika budskap om vikten att stötta de amerikanska soldaterna utomlands.Åter på vägen blir vi omkörda av en pickup truck utan dörrar, med en stor flagga på flaket som bär Donald Trumps efternamn. Här valde invånarna en helt annan väg än i delstaten intill. I vartenda county i West Virginia vann Trump förra valet. Här är ett av hans allra starkaste fästen i hela USA, och han ser ut att kunna räkna hem delstaten med råge även denna höst. Trots att vi bara är ett par timmar från Washington DC har allt från dialekten till opinionen redan hunnit ändras så pass mycket att vi kan se en helt annan del av USA. Men en gemensam nämnare är att både folk i Washington och West Virginia som jag pratar med, oroar sig för hur splittrat landet blivit. Hur de olika politiska åsikterna sliter isär landet och hur det tycks omöjligt att reparera. Och att allt kommer gå åt skogen om den från motsatta sidan vinner valet.Oavsett vem det blir, så har presidenten en stor utmaning framför sig: att vända pessimismen och få amerikanerna att hitta fler gemensamma nämnare igen. Man kan ju komma rätt långt på bara ett par timmar.Simon Isaksson, Washingtonsimon.isaksson@sverigesradio.se

14 Aug 20243min

Utrikeskrönika 13 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Perth, tisdag.Jag är inparkerad. I ett underjordiskt garage i centrala Perth där det doftar avgaser och betong är min normalstora hyrbil som en liten leksaksbil.Till vänster – en monsterpickup från ett amerikanskt märke.Till höger - en lika stor grå best från Kina.De är groteska. Och de är överallt.Redan när jag kliver ut från flygplatsen, och bländas av det nästan övermänskliga ljuset och knallblå himmel, trots att det är mitt i vintern, möts jag av dem. Där på parkeringen som kostar 170 spänn i timmen: bilarna som tagit över Australiens vägar, skapat debatt om miljön, och genererat avsky och avund. Rad efter rad med enorma suvar och pickuptruckar, så kallade utes.Trenden med allt större fordon kom för några år sedan, och ligger i linje med Australiens tendens att följa amerikanerna. Större är bättre.Innan bilarna var det ”McMansions”, enorma villor med alldeles för många sovrum och TV-rum i klass med biosalonger. Självklart inga lågenergihus.Och det är inte bilarna heller.Vad drar en sådan här tänker jag, googlar snabbt, och sätter morgonkaffet i halsen. Nästan en liter diesel milen. Även om bränslepriserna är lägre i Australien är det ändå nästan 14 kronor milen.Bilarna är dessutom bredare och längre än vanliga fordon, så pass att den australiska standarden för parkeringsfickor håller på att revideras.Reklamen för bilarna har tuff musik och säljer äventyr och frihet. Den riktar sig till mannen som ser sig som macho, som en bloke, eller är han kanske egentligen en bogan?Bilarna kallas ibland skämtsamt i australiska medier för penisförlängare.Kärleksaffären med pickupen, the ute, är lång, och starkt kopplad till den australiska identiteten.Ett viktigt fordon för tradies, alltså byggarbetare, och oumbärlig för den som jobbar med lantbruk.Men numera är det snarare mellanchefen i stan som kör en tvåsitsig mastodont-ute med V8-motor till jobbet.Och den välbetalda gruvarbetaren som drömmer om en riktig fuck off ute – kort översatt en stor släng dig i väggen pickup – när de tjänat nog pengar för att gå i pension vid femtio.SUV:ar och pickuptruckar stod för nästan 55 procent av alla nya bilköp down under förra året.Och Kina har tjänat stort på det här.För när EU har gjort det allt svårare att sälja bränsleslukare siktade bland annat Kina och Amerika in sig på ett land där man kunde göra affärer.Australien är idag det enda OECD-land som inte ställt krav på biltillverkarna när det gäller bränsleförbrukningen på nya bilar.Men nya regler är på ingång nästa år, med ett undantag – flera av de populäraste modellerna av stora bilar.Tillbaka till parkeringsgaraget. Jag har lyckats trycka mig in i min egen bil.Sensorn på back-kameran tjuter, det är något för nära både till vänster och höger, ta dit ut för helvete. Jag sniglar mig ut, andan i halsen.Det gick. Den här gången.Rättelse från P1 Morgon: I en tidigare version av utrikeskrönikan sades att Australien i dag är det enda OECD-landet som inte har utsläppsbegränsningar. Rätt är att Australien är det enda OECD-land som inte ställt krav på biltillverkarna när det gäller bränsleförbrukningen på nya bilar.Rättelsen gjordes 13 augusti klockan 14.00.Carrie Söderberg, Perthcarrie.soderberg@sverigesradio.se

13 Aug 20243min

Utrikeskrönika 12 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangalore, måndag.Det har varit några intensiva veckor här i Sydasien. Naturkatastroferna har avlöst varandra. Jordskred, översvämningar och skyfall av domedagsintensitet. Klimatförändringarnas konsekvenser är något alla pratar om och är rädda för.Och så har vi den politiska dramatiken. För exakt en vecka sedan avgick Bangladesh premiärminister Sheikh Hasina när det stod klart att landets militär inte tänkte stoppa de demonstranter som trotsade utegångsförbudet och i tusental var på väg till residenset där hon befann sig. Hennes hastiga avgång och flykt till grannlandet Indien har inte bara skakat om Bangladesh. Det är andra gången på bara några år som unga i den här delen av världen lyckats få bort en premiärminister eller president som man anser har passerat bäst före datum. Förra gången var det Sri Lanka. Utvecklingen i Bangladesh följs noga av de kringliggande nationerna. Samtidigt i Paris utspelade sig ett annat drama. Det såg nämligen ut som om Indien hade en verklig chans att få sitt första OS guld för damer. I brottning i 50-kilos klassen. Vinesh Phogat var så nära att skriva historia och varje steg i tävlingen följdes intensivt hemma i Indien. Men samma morgon som guldkampen skulle hållas inträffade katastrofen. Vinesh Phogat vägde 100 gram för mycket och diskvalificerades. Regler är regler och i OS är de strikta, säkert av goda anledningar. Men Vinesh Phogat har överklagat beslutet och kräver en delad silverplats. Därtill har en debatt kring regelverket tagit fart. För en indisk publik är hon inte bara känd för sina sportsliga prestationer. Våren 2023 var hon ansiktet utåt i en strid att få bort den dåvarande ordföranden i Indiens brottningsförbund. Hon och en rad andra kvinnor anklagade bland annat honom för sexuella trakasserier. I stället för att träna inför OS sittstrejkade hon och många andra brottare utanför förbundets kontor. De blev våldsamt ivägkörda av polis. Ordföranden var då också parlamentsledamot för regerande BJP. Vinesh Phogat brukar tävla i en annan viktklass och kvällen innan OS-guldet skulle avgöras vägde hon mer än två kilo över tillåten gräns. Genom att inte äta eller dricka, fortsätta träna och svettas i bastu gick hon ner allt utom 100 gram. En förkrossad atlet skrev efteråt på sociala medier att nu ger hon upp sporten: Mamma, brottningen vann. Jag förlorade, skrev hon. Hon är inte den enda ur den indiska truppen som inte nått så långt som man hoppats här. Sport i OS-sammanhang är inte landets starka sida som ju mer är känt för sina cricket framgångar. Även i en helt annan sport; schack rekommenderas att hålla koll på Indien. De unga mästarna är många och hungriga. Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

12 Aug 20243min

Utrikeskrönika 9 augusti 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Göteborg, fredag.Vi sprang på varandra på en elektronikbutik och började prata – jag och min nye vän från Guinea, ett land som sällan får utrymme i svensk media. Nu fortsätter vi samtalet på ett fik över varsin kopp espresso.Det är spännande. Metodiskt går han igenom landets historia och utmaningar. Hur han drömmer om Guineas rikedom – guld, diamanter, uran, jord rik på aluminium – skulle kunna användas för folkets bästa istället för att berika de utländska gruvbolagen.Och så har vi diktaturen också, flikar jag in. Landet styrs ju sen 2021 av en militärjunta.Ah, det där, det är bara militären som försöker skapa lite ordning i landet, säger min nye vän. Missförstå mig inte, fortsätter han – jag är för demokrati, när det fungerar som här.Men du måste förstå att civilt styre i Afrika ofta handlar om en stark man som plundrar staten på resurser och behåller makten genom en pakt med sina anhängare – ofta sin egen etniska grupp.Statsvetare har kallat det för la politique du ventre, magens politik. Ledare som ogenerat äter upp statskassan, använder landets pengar till palats och privatjet – och till att köpa lojalitet och röster från den egna gruppen. Nigerianska politiker som under valår delar ut mat, kläder och kontanter till sina kärnväljare. Demonstrationer i Zimbabwe, Kenya och Elfenbenskusten där folk ska ha deltagit eftersom de fått betalt.Att järnhårda militärregimer skulle vara en lösning är såklart inte sant. Tvärtom har några av historiens värsta härskartjuvar tagit makten just genom militärkupper.Men min guineanske fikakompis – och andra med honom – drömmer om en annan typ stark, auktoritär ledare. Någon som kommer och bara styr upp allting.Många jag pratat med på kontinenten sneglar avundsjukt på lilla Rwanda, där den nyss omvalde president Paul Kagame styr med järnhand: bygger en stark ekonomi som kommer befolkningen till del. Ingen demokrati kanske – mellan skål och vägg kan till och med hans egna medge anhängare att valen inte är fria, hur skulle ett majoritetsstyre fungera i ett land där stora delar av befolkningsgruppen för 30 år sedan försökte utplåna minoriteten tutsier?Men Rwanda ses samtidigt som ett av Afrikas minst korrupta länder.I Guinea har militären antytt att de kommer hållas val nästa år. Kanske, eventuellt. Det kommer bli bra, bara de får en chans att strukturera upp saker – säger min nye vän och dricker upp sin espresso.Jag, som ju gillar det fria ordet, blir ibland rätt deppig av att tänka på afrikansk politik.Men så kommer jag att tänka på att det finns en ny, annan kraft på kontinenten – de unga människor som nu gått ut på gatorna i Kenya, Uganda och Nigeria.De som drivs av en genuin ilska mot korrupta ledare och som inte är köpta av politiker med stulna sedelbundar.Markus Alfredsson, nu hemma i Göteborgmarkus.alfredsson@sverigesradio.se

9 Aug 20243min