Daniel Alling: Den tyska broderade väggbonadens lov

Utrikeskrönikan 18 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, tisdag.Hörde du att USA:s president Joe Biden ramlade häromdagen – igen? Han var på väg upp på en scen för att hålla ett tal när han trampade snett och föll handlöst framåt. Nej, du har inte hört talas om det här, för det har inte hänt. Men förmodligen trodde du att det var sant när jag sa det alldeles nyss, och du hade kanske inte ens orkat kolla upp om det stämde, för det hade ju kunnat vara sant, eller hur?Det du har läst fram till nu i den här krönikan har inte jag skrivit eller kommit på själv. Det var starten på en komikers show på scenen på en stand up-klubb i Los Angeles i förra veckan. När jag var i USA:s andra största stad för att bevaka den stundande skådespelarstrejken i Hollywood så passade jag på att kolla in några stand up-klubbar där. Los Angeles har en lång historia av stå upp-komik, och jag besökte bland annat The Comedy Store och Laugh Factory.Och när jag satt där i publiken så märkte jag att det löpte en röd tråd genom de flesta komikers akter: Joe Biden. Så gott som alla hade flera skämt om presidenten.Och visst... stå-upp-komiker har alltid gillar att driva den som för tillfället styr landet, oavsett om han är demokrat eller republikan. I början av 00-talet hade komikerna Bush. Då handlade skämten mest om att det han ibland sa var roligt i sig. Sen kom Obama, och då ändrade skämten karaktär något, eftersom han ansågs vara mer vältalig än sin företrädare. Det man skämtade om då var inte vad han sa, utan mer hur han sa det.Sen kom Trump, och då jublade stand up-komikerna i landet, för nu kunde de dra skämt om hur han sa saker, vad han sa, hans politik och hur allt bara var så skrämmande för dem samtidigt som det var hysteriskt roligt.Och nu så har vi då Joe Biden. Jag besökte tre stand up-klubbar i Los Angeles i förra veckan och såg totalt ett 20-tal olika komiker på scenerna. Och så gott som alla hade minst två-tre skämt om honom. Och de handlade bara om en sak: Hans höga ålder.”När han påbörjar en mening så är jag orolig för om han ens kommer klara av att komma till slutet med hjärtat i behåll”, var ett skämt som drogs.”När han går ser det ut som om han bär två väldigt tunga men osynliga väskor”, sa en annan komiker.Och så berättelsen om att Joe Biden hade ramlat igen, där komikern lyckades lura alla i publiken att tro att det verkligen hade hänt – bara för att det i allas medvetande faktiskt skulle kunna vara ganska troligt.Inför presidentvalet nästa år är det här också precis det som Bidens motståndare spås gå hårt åt. Visst, i debatter och olika drabbningar kommer förmodligen hans politik mestadels att angripas. Men mellan raderna och i alternativa kampanjer på exempelvis sociala medier är det inte för långsökt att tro att anspelningar på hans ålder och hans ibland rätt så skakiga gång uppför och nedför trappor kommer regna ner som attacker och antyda att han kanske ändå inte är så lämplig som president.Men en sak är säker. Oavsett vem som styr världens mäktigaste nation efter nästa val, kommer den personen inte att komma undan stå upp-komikerna försök att hitta humorn i alla situationer och framförallt hos presidenten. Och ganska snart så kan det hända att Joe Biden ramlar igen. Och då är både komikerna och hans motståndare där och hugger, men kanske av helt olika anledningar.Alexander Gagliano, San Francisco.

18 Jul 20233min

Utrikeskrönika, 17 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bogotá måndagI Chapinero, ett av Bogotás rikaste områden med restauranger, teaterscener och höga lägenhetsbyggnader med ännu högre hyror, är det ständigt liv och rörelse. Förmögna colombianer, affärsresenärer, turister.Mitt i vimlet står en ung kort, kille på trottoaren. Han bär en grå keps som ser lite för stor ut. Alberto, heter han, och han säljer påsar som ingen vill köpa. Han kommer från Venezuela. Och han berättar att han bott här i Colombia i två månader.De få personer som överhuvudtaget svarar när han frågar om dem inte ska ha en påse skakar bara på huvudet utan att bevärdiga honom med en blick. Men till slut lyckas han få stopp på en man.Jag vill inte fråga om pengar, säger Alberto till mannen, men jag undrar om du skulle kunna tänka dig att köpa några saker till min lilla prinsessa. Prinsessan som Alberto refererar till är hans tvååriga dotter.”Hon skulle behöva lite mjölkersättning och blöjor”.Ekonomisk kris, hyperinflation och utbredd fattigdom i Venezuela har fått runt sju miljoner människor att lämna landet. Nära hälften av dem har flytt hit till Colombia. Alberto tillhör på ett sätt dem mer lyckosamma, han har tak över huvudet, och tillsammans med sina syskon har han hittills klarat sig okej säger han – trots att få köper hans plastpåsar.Många hitflyttade venezuelaner har varken el, avlopp eller rinnande vatten. De bor i tältläger nära gränsen, ibland på nedlagda flygfält, i baracker gjorda av mjukplast och pinnar. De tillåts inte bygga mer stabila hem eftersom den colombianska regeringen inte vill att lägren ska bli permanenta. Ändå verkar ordet permanent vara en ganska träffande beskrivning efter flera år.Samtidigt är det farligt. Väpnade grupper, narkotikahandel och kriminella gäng är en del av vardagen i vissa områden.Mannen som Alberto pratar med kommer ut ur en närliggande affär. Ja, idag hade jag tur, säger Alberto. Eller rättare sagt har hans prinsessa tur. Mannen tar emot ett stort paket blöjor och en påse med mjölkersättningspulver.Det kommer räcka i flera veckor intygar Alberto.Fernando Arias, Bogota

17 Jul 20232min

Utrikeskrönika 14 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Jag sitter på min väns terrass i centrala Bryssel. Den är en sådan där otroligt varm, vindstilla sommarkväll när inte ens solnedgången hjälper riktigt mot värmen.Vi sitter och pratar där på terrassen när min vän pekar mot ett träd på en av innergårdarna nedanför oss. Titta, säger han, ser du fåglarna? Först ser jag ingenting, men så plötsligt lyfter en fem, sex fåglar från trädet.De ljusa nästan neongröna fjädrarna sticker verkligen ut. Vilda papegojor mitt i centrala Bryssel.Även om jag blir förvånad av den flygande färgexplosionen, är det här inget nytt. Papegojor har funnits här i decennier. Flera olika sorter.Förklaringen till hur de hamnade just här i Bryssel är lite omtvistad, men den sanning som flest verka sluta upp kring är att ägaren till ett zoo här på 1970-talet släppte ut ett antal olika papegojarter för att förgylla staden.Och sen dess har de förökat sig och blivit fler och fler.Just nu är de över 10 000 stycken. Alexanderparakiter med sina stora röda näbbar, halsbandsparaktier med sina rosa band runt nacken. Och åsikterna om fåglarna går isär.Det finns de som stör sig på att de är för högljudda och stökiga, karvar ut hål i fasaderna och tuggar sönder elledningar och internetkablar. Och de som tycker att staden faktiskt blir lite mer färgglad när de flyger omkring.Nato däremot, verkar inte gilla dem. För ett antal år sen hängde ett stort gäng papegojor vid alliansens dåvarande högkvarter. Där blev de ett sånt problem att militäralliansen fick ringa in falkenerare och satte upp högtalare som spelade rovfågelsljud för att skrämma bort dem.Till det nya högkvarteret som invigdes för fem år här i Bryssel har de inte vågat sig tillbaka.I EU:s nuvarande ordförandeland Spanien gick myndigheterna i Madrid ännu längre. Och genomförde vad man kallade för en "human slakt" av papegojor och steriliserade också deras ägg.Och ett stort forskarlag som för några år sedan fick EU-pengar för att titta på just papegojornas spridning i Europa, konstaterade att fåglarna är "ett akut ekonomiskt, samhälleligt och miljömässigt problem".De skrämmer lokala fåglar och tar över deras bon. Att skjuta de är det mest kostnadseffektiva konstaterar forskarna. Specialbyggda fällor funkar sämre men är tydligen mer accepterar av samhället. Att skrämmas som Nato gjorde, ja det funkar också.Men även om forskarna ville att det skulle bli lättare att snabbt utrota papegojorna och listade de bästa tillvägagångssätten för det, så har jag varken sett prickskyttar i fönstren eller fällor i träden här i Bryssel.Och när jag scrollar igenom EU:s lista över "invasiva främmande arter av unionsbetydelse", som det så vackert heter, så finns papegojor inte med, i alla fall inte ännu.Kanske beror det på att den tunga EU-byråkratin inte fått luft under vingarna, eller på att för många helt enkelt tycker att papegojorna är vackra att titta på.Mikael Sjödell, Bryssel

14 Jul 20233min

Utrikeskrönika 13 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Lannion, torsdag morgon.“Det var som en symfoni”, säger Juan Romero.“Världens vackraste symfoni. När jag stänger ögonen kan jag fortfarande höra alla fåglarna som sjöng i min barndom. Den finns här inne i huvudet. Jag glömmer dem inte”, säger Juan.Han knackar sig själv i huvudet med pekfingret. “Min dröm är att symfonin ska höras igen”.Vi står mitt bland stora jordgubbsfält, täckta med vit plast. Bara några kilometer bort ligger platsen där Juan Romero först hörde fågelsymfonin. Doñanaparken, en av Europas viktigaste och mest emblematiska nationalparker och naturreservat, känd särskilt för fågelskådare. Här övervintrar svenska flyttfåglar. Eller: övervintrade. De kommer inte längre, eftersom parken håller på att torka ut.Många hundra mil norrut, tittar Morgan Large ut över fälten i franska Bretagne.“När jag var barn fångade vi fiskar i floderna, säger hon. På fälten här omkring gick flera sorters kor, då var inte alla samma ras. Vi odlade så många olika saker”.Framför oss nu finns bara två grödor. Majs och vete, som används för att föda upp regionens miljoner grisar, kor och kycklingar. Bekämpningsmedlen från fälten rinner ut i vattendragen. Nuförtiden fiskar inte Morgan i floderna längre. Och Bretagnes vackra stränder, kända för sin ovanliga rosa färg, har blivit gröna. Gröna av alger.Varken Morgan, en dödshotad fransk miljöjournalist, eller Juan, en luttrad spansk klimataktivist, pratar om EU:s kontroversiella lag om att restaurera naturområden, den som röstades igenom i går. Enligt lagen ska en femtedel av unionens mark- och vattenområden börja återställas år 2030 så att den biologiska mångfalden blir just – mångfald. Politiker i hela EU mobiliserar kring lagen, efter att den konservativa partigruppen i EU-parlamentet övergett sitt tidigare stöd för förslaget. Men Morgan och Juan rycker på axlarna. De pratar inte, för de är upptagna. Upptagna med att restaurera.Lotten Collin, för P1 Morgon, i Lannion

13 Jul 20232min

Utrikeskrönika, 12 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, onsdag.När jag nu under sommaren bevakar nordiska frågor så är det med en helt annan tillvaro än när jag var Norgekorrespondent för 20 år sen. Reaktionerna var inte organiserade över gränserna mot journalister på samma sätt då. Det var mer oskyldigt och det roligaste då var att framförallt norrmän hörde av sig. Jag blev en sorts svarscentral för olika frågor när de sökte på Sverige i norska telefonkatalogen och fick upp vårt korrespondentkontor i Oslo.Det kunde vara ett samtal från en norsk familj som provat kryddan sambal oelek i Sverige på semestern och när de körde tillbaka över gränsen var de så exalterade av smaken att de ville fråga mig vad kryddan heter på norska. De var säkra på att jag gillade den och letade efter den.Det heter nog sambal oelek även i Norge, svarade jag.En man ringde och frågade: Vad gör Kjell Lönnå nuförtiden? Personer i min närhet tittade undrande på mig när jag hade den här typen av konstiga korta konversationer i mobilen närsomhelst på dygnet.I dag är tillvaron betydligt mer skruvad med botar och AI.Den senaste tiden har en sorts kopia av mig som reporter dykt upp i Norge. När jag sökt på norska på nätet om nyhetsämnen har jag fått upp mina egna webbartiklar om Norge – översatta halvdåligt till norska – och med en fejkad bildbyline under. Den manliga fejkreportern presenteras som vän av djur överallt, generell alkoholevangelist och zombienörd. Lite hafsigt är även mitt namn kvar.Det finns många fler artiklar av svenska reportrar. Under en kollegas text presenteras den falska reportern som kaffeguru, wannabe-analytiker och framtidig tonårsidol. Artiklarna läggs ut nu men är flera år gamla. De ser ut att vara publicerade på hemsidan som tillhör en norsk kommuns kvinnojour.Den här gången är det jag som ringer konstiga samtal till Norge. Jag hör av mig till kvinnojouren söder om Oslo med frågan om det är deras webbsida som sprutar ur sig fejkade nyhetsartiklar av mig och andra svenska journalister. Jag kan riktigt höra av tystnaden hur de tappar hakan över det underliga samtalet.Webbsidan visar sig vara en domän som inte längre används, men som på något sätt kapats. Jag forskar vidare. Det ser ut att vara ett indiskt företag med amerikanskt webbhotell bakom som antagligen publicerar artiklar automatiskt, i kommersiellt syfte. För att dra in annonspengar till något som ser ut som en nyhetssida. Liknande upplägg finns på en rad språk med fejkskribenter. En vid namn Narcissus – som beskrivs certifierat introvert, charmig problemmakare och internetfanatiker.Frågan är om jag nu får en märklig finsk fejkkopia när jag rapporterar från Finland i sommar. Så läser ni artiklar av reportrar som beskrivs som zombienördar eller fanatiker av något slag, ja då kan det vara en falsk reporter med stulna nyheter från gårdagen.Beatrice Janzon för P1 morgon i Helsingfors

12 Jul 20233min

Utrikeskrönika, 11 juli 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Warszawa, tisdagJo, men jag öppnar nog ändå med bonde till E4. Nej, detta är inte en vägbeskrivning. Det handlar om schack, och det är en en klassisk aggressiv öppning.Medan vissa använde allt hemmasittande under coronapandemin till att lära sig något helt onödigt, som att baka till vänner och familj, så la jag alla timmarna i soffan på något mycket mer konstruktivt: att spela schack mot främlingar på internet.Det har gått några år och jag har knappast blivit någon stormästare. När jag kollar min spelstatistik över de nu tusentals partier jag spelat, ser det faktisk snarare ut som att jag blivit lite sämre…Men jag har rätt kul! Eller, jag har åtminstone mer kul än vad annat scrollande på internet erbjuder mig.När den här appen nu konstaterar att jag spelat exakt 4 602 schackpartier – alltså oerhört många timmar jag stirrat ner i mobilen – så får jag nog erkänna att för mig så handlar det om något mer än bara själva spelet.Schack på internet anno 2023 kommer nämligen med chattfunktion. För sådana som mig som gjort det till ett yrke att störa främlingar som egentligen inte alls vill störas med jobbiga frågor så är det ett perfekt verktyg.Det enda som syns utanför brädan är motståndarens användarnamn och en liten flagg-emoji. Och när man väl börjat spela kan man ju bara köra på och fråga typ: "vad heter du? I vilken stad bor du? Jaha, Tel Aviv. Vad tycker du om Benjamin Netanyahus regering?" Är man några drag in så kan ju motståndaren knappast bara ge sig. Då förlorar man ju rankingpoäng. Det tråkigaste som kan hända är lite tystnad.Men några spelare har ingen liten flagg-emoji bredvid användarnamnet, utan ett litet grått fält. Klickar man på det står det att plattformen tagit bort alla ryska flaggor från plattformen efter Rysslands invasion av Ukraina.Om någon inte har en flagg-emoji, då är det omöjligt att inte ställa frågor. Då gör jag som jag gör: jag öppnar med bonde till E4, låter det gå några drag, och öppnar mjukt. "Vilket fotbollslag håller du på?" Börjar med lite kallprat fram och tillbaka. Sen kan man ju testa fråga: "kollar du på statskontrollerade medier? Tror du på vad de säger om kriget i Ukraina?" Man kan även köra klassikern: Putin tummen upp-emoji snedstreck tummen ner-emoji frågetecken.Jag är medveten om att detta knappast är en tillförlitlig opinionsmätning, men jag blir ändå förvånad över vad folk vågar dela med sig av till en främling på internet. På många sätt har dessa små interaktioner blivit det närmsta jag kommer att kunna prata med "mannen på gatan" i Moskva eller St. Petersburg.Jag spelade mot en kille från Jekaterinburg för något år sen. Han sa att han hade en kusin som var i kriget och att han själv förmodligen skulle kallas in armén. Jag frågade vad han tänkte om att eventuellt kriga mot folk i grannlandet.Det blev tyst i chattboxen i någon minut. Sedan kom svaret: "jag kan inte göra annat än att spela det parti de ställer upp framför mig".Sen satte han mig schackmatt.Trygve Ulriksen Skogseth, Warszawa

11 Jul 20233min

Utrikeskrönika 10 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Min tyskalärare på gymnasiet brukade visa diabilder på fredagseftermiddagarna. De var svartvita och visade hur han och hans fru reste runt i olika delar av Tyskland när de var yngre. Han trodde han var schysst, men jag blev snarare frustrerad, ville verkligen lära mig tyska, inte kolla på gamla semesterbilder.Den här sommar sätts min 30 år gamla skoltyska på prov på allvar – som Sveriges Radio utsända i Berlin.Jag löser av den ordinarie korrespondenten Daniel Alling som både kan språket och landet sen länge. Kavlar upp skjortärmarna och beger mig iväg mot en presskonferens på den cykel som Alling trevligt nog sett till att hyra.Redan efter några kvarter känner jag att jag måste tänja ut vristerna extra mycket för att få tramporna att nå ned, men förtränger att sadeln nog faktiskt är lite för hög för mig.Luften är varm. Väl framme häller upp jag ett stort glas med vatten och ställer på bordet, riggar en mikrofon, sätter på datorn och och börjar lyssna. Men har svårt att fokusera. Det handlar om Tysklands roll i Europa men det är komplicerat – och på tyska. Jag förstår nästan ingenting. Är fortfarande törstig efter cykelturen och famlar efter glaset, som självklart välter. En vänlig kollega från the Economist plockar fram sina pappersnäsdukar och jag kan lyssna vidare och göra anteckningar efter bästa förmåga.Jag cyklar hem till kontoret genom ett hett Berlin och känner mig plötsligt ensam. Vad gör jag här mitt i en storstad i ett land jag inte levt i, som talar ett språk jag trodde jag kunde ta mig fram på, men där jag inser att jag färdas på en cykel med för hög sadel.Det blir midsommar och jag kommer i kontakt med några andra utländska Berlinbor och får en inbjudan till ett lokalt Rotarymöte veckan därpå.Jag har börjat få ont i ena hälsenan av den onaturliga cyklingen, men när jag kommer hem letar jag upp en verkstadsnyckel och sänker sadeln. Och fortsätter lyssna. Och pratar så fort jag får chansen. Om än med mängder av grammatiska fel.På Rotarymötet sitter jag plötsligt och pratar med allt från företagsledare till politiker. På tyska. Hur gick det till? Snart lämnar jag också Berlin, med tåg, för att med stapplande steg försöka lära känna det stora och viktiga landet, pratar om den politiska utvecklingen, om skillnaden mellan öst och väst, som fortfarande finns kvar. Om företagen som skapar miljontals arbetstillfällen i Europas ekonomiska motor. Om huruvida tågen kommer och går som de ska. Om vardagsproblemen i det lilla, som känns igen. Min granne i tågkupén får ett samtal från sin man som undrar om tonårsdottern får åka in själv till stan med sina kompisar?Och precis som man långsamt lär känna en människa på djupet, blir jag sakta får jag sakta men säkert mer och mer förälskad i Tyskland. Jag räknar dagarna jag har kvar i landet jag precis börjat lära känna, som min tyskalärare visade diabilder ifrån för trettio år sen. Kanske hade han en poäng. Att få en bild av Tyskland är också en del i att lära sig tyska.Tobias Sandblad, Berlin.

10 Jul 20233min

Utrikeskrönika 7 juli 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, fredag.Från Sverige till Spanien. Från ett ordförandeskap till ett annat. Från en pressresa till en annan. Från Kiruna till Madrid.Faktum är att det är lite som natt och dag.För nu har Sverige lämnat över stafettpinnen som kallas EU:s ordförandeskap till Spanien.Och de senaste dagarna har det varit spanjorernas tur att få visa upp sina prioriteringar för det kommande halvåret och få visa upp sitt land för de inresta EU-kommissionärerna och oss Brysseljournalister.Och det som Spanien visat upp är någonting helt annat än det Sverige marknadsförde på sin pressresa för ett halvår sedan.Det mest uppenbara och den största skillnaden är platsen och årstiden. Sverige tog med alla upp till Kiruna, norr om polcirkeln, i början av januari. Exotiskt, men mörkt och kallt.Madrid mitt i sommaren är raka motsatsen. Få ställen är så stekheta och soliga som den spanska huvudstaden i juli.Temperaturskillnaden mellan dessa båda pressresor är väl ungefär 50 grader.Men det är nästan ett lika stort gap när det gäller vad ordförandeskapen valt att visa upp.I Sverige kretsade mycket kring innovation. Man fick böcker om svenska uppfinningar, vi besökte rymdbasen Esrange och åkte till Kirunas gruva där man annonserade nya fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller.Spanienresan har varit mer kulturbetonad med museibesök för att titta på verk av Picasso och Dalí.På matfronten har det också varit stora skillnader.Den mest återkommande punkten i det svenska pressprogrammet var fika, fika och åter fika.Här i Spanien har det varit tapas, tapas och åter, tapas.Sverige serverade alkoholfri cider och äpplejuice. Spanjorerna tog med hela gänget till en vingård utanför Valladolid.I Sverige serverades mat och dryck typisk tidig svensk middagstid. I Madrid har det varit middag vid halv elva.I Sverige startade de flesta möten i tid. Spanjorerna har haft, ja, låt oss säga en mer avslappnad hållning till det där med mötestider.Likaså har det varit en skillnad i öppenhet och tillgänglighet på mötena. Sverige radade upp ministrar av olika tyngd som alla pratade on record där det var fritt att citera och rapporterad vad som sades.Förutom vid ett tillfälle där premiärminister Pedro Sanchez höll i den inledande presskonferens har alla här i Madrid pratat off record dvs, du som journalist kan använda informationen men inte namnge vem som säger det.När det gäller den traditionella ordförandeskapsslipsen för män och ordförandeskapsscarfen för kvinnor stod Sverige fast vid den traditionen med en ljusblå variant.Spanien, som till skillnad från Sverige fortfarande bedriver en feministisk utrikespolitik, ska istället ge bort en pañuelo, en bandana-liknande näsduk, som ska passa både män och kvinnor.Men detta är precis som det ska vara. Det är en del av charmen med EU:s roterande ordförandeskap som går från land till land varje halvår. Olika länder, olika platser, med olika kulturer som i början av sitt ordförandeskap visar upp vad de ser som det bästa av sitt land och gör det på sitt sätt.Och det hade ju varit tråkigt om alla var precis som Sverige.Andreas Liljeheden, Bryssel.

7 Jul 20233min