Andreas Liljeheden: EU:s nya bebis har inget namn

Utrikeskrönikan 25 augusti Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Stryker en skjorta som jag köpte för ett par veckor sedan i Ukrainas huvudstad Kiev. Det är en matt mörkblå skjorta i tunt tyg från ett lokalt ukrainskt designmärke. Inte alls dyr, tvärtom. Men lite originell som många av kläderna på designvaruhuset i flera våningar med bara ukrainska märken mitt på huvudgatan Chresjtjatyk.I varuhusets skyltning ut mot gatan hänger numera ofta patriotiska t-shirts och luvtröjor med budskap på bröstet, budskap som “Be brave like Ukraine” – var modig som Ukraina – eller den som jag såg oftast i sommar på Kievs gator: “I'm Ukrainian” – jag är ukrainare.Den här typen av tröjtryck har synts i butiker och i gatubilden i ukrainska städer ända sedan inledningen av den ryska invasionen 2014. Efter 24 februari förra året och det fullskaliga ryska anfallskriget mot Ukraina har tröjtrycken blivit fler och budskapen alltmer varierade.Den kaxigaste och mest mångbottnade av alla t-shirttryck passerade förbi mig i gatubilden samma dag som jag skulle åka hem från Kiev.Jag var på väg mot ett skyddsrum eftersom flyglarmet just hade gått. Svängde runt hörnet vid synagogan på Shota Rustaveli-gatan på väg ned mot Olympiastadion när ett ungt par, i kanske tjugoårsåldern, passerade i motsatt riktning. Jag minns inte vad han hade på sig, men hon hade en svart t-shirt med ukrainska kyrilliska bokstäver över bröstet. Det stod Kyjivskyj Rezjym – Kievregimen.Jag stannade upp ett ögonblick för att ta in vad jag just sett innan jag fortsatte mot skyddsrummet. Kievregimen är ett av den ryska propagandans centralbegrepp för att trumma in budskapet att Ukrainas regering är en illegitim regim som inte representerar det ukrainska folket. Många ryssar har gått på den lögnen och ibland har den fått spridning också i omvärlden. På en gata i centrala Kiev vet alla som passerar den unga tjejen med t-tröjan att det där är giftig ironi.Ukraina radar upp demokratiska val på alla nivåer i politiken: till presidentposten, till parlamentet, till lokala församlingar. Den ryska propagandan fortsätter sprida sina lögner om ukrainarna, under många år med god hjälp av den ryske affärsmannen Jevgenij Prigozjins trollfabriker som pumpat ut desinformation i världen från sina skiftarbetande kontorsanställda.Nu är den ryska paramilitära Wagnergruppens ledare Prigozjin död medan ukrainarna fortsätter att använda sin politiska humor. Som på en t-shirt på gatan mellan synagogan och Olympiastadion i centrala Kiev: Kyjivskyj Rezjym – ett ironiskt judokast gentemot en av de mest envetna lögnerna om dagens Ukraina.Fredrik Wadström, Stockholmfredrik.wadstrom@sverigesradio.se

25 Aug 20233min

Utrikeskrönikan 24 augusti 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Madrid, torsdag.Man kan bära den överallt – på tunnelbanan, på krogen, på stranden. Sommarens hetaste accessoar här i Sydeuropa är utan tvekan solfjädern. Ja, ni vet, sådana som fram tills nyligen främst såldes till turister i Spanien, plastiga med svart spetstyg och, ska vi säga, tveksam funktion och hållbarhet.Den hopfällbara solfjädern har helt klart gjort några statusresor sedan den troligen uppfanns i 600-talets Japan. Och med sommarens värmeböljor och rekordtemperaturer har den åter blivit indispensable, som man säger i modets huvudstad. Oumbärlig.I Paris säljs designade solfjädrar för femsiffriga belopp och designers och försäljare vittnar för franska medier om att försäljningen ökat med upp till 50 procent – bara under augusti.Någon där hemma kanske nu tänker att gäsp, sommaren är över. Men då vill jag, vän av ordning, inflika att det inte gäller stora delar centrala och södra Europa, som är i klorna på en ihärdig värmebölja som erbjuder ständigt nya rekordtemperaturer. Den är ovanligt sen. Men det blir i sig vanligare.På andra sidan Gibraltarsundet, i Marocko, uppmättes temperaturer på över 50 grader för första gången någonsin häromveckan. Det brinner ännu på Teneriffa och i Grekland. Plusgrader i topparna på de schweiziska och italienska alperna gör att glaciärerna smälter.Här i Madrid är det i talande stund 33 grader varmt, när jag spelar in detta sent på kvällen. Och nu ska jag sluta nämna siffror, jag vet att det är hopplöst att lyssna på. Men det är en svår stad att uthärda sådan hetta i, en stenstad som nästan helt saknar skuggande träd på de breda gatorna där biltrafiken tar allt utrymme.Och medan det stora samtalsämnet här fortsätter vara hur man egentligen ska kunna sova – tillgång till luftkonditionering är på väg att bli en skarp klassmarkör i klimatförändringarnas tidevarv – så erbjuder solfjädern en demokratisk lösning för dagarna. Vik ett papper, ta en tidning – det mesta kan bli en solfjäder.Dessutom är den klimatvänligare än en fläkt! Så kuttrar modereportagen. Får enkelt plats i handväskan. Allt som krävs är ständig manuell kraft.Det är en tröst, antar jag, att vi åtminstone kan se chica ut när vi viftar bort extremvärmen.Snart kommer jag att behöva lämna mitt luftkonditionerade hotellrum och gå ut. Jag ska göra intervjuer - och handla - innan jag åker tillbaka till Paris. Jag har nämligen fått en beställning från familjen: Köp med dig en solfjäder. Nej, köp tre förresten.Felicia Frithiof i Madridfelicia.frithiof@sverigesradio.se

24 Aug 20233min

Utrikeskrönikan 23 augusti 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, onsdag.Finland är fullt av poeter.En av dem hittade jag på motsvarigheten till SMHI häromveckan. Jag pratade med henne inför ett stundande oväder som då såg ut att bli århundradets värsta, men som blev mildare, inte alls som ovädret Hans.Jag blev helt uppslukad när hon berättade om åsktromber och blixtkavalkader. Om farligt väder. Bilder av det sannolikt förskräckliga målades upp framför mig. Flygande trampoliner, spruckna tallar och kolsvarta stugor fanns med i den faktabaserade spåkulan och en krypande obehagskänsla satte sig i kroppen. Jag behövde aldrig be henne att upprepa något. Jag hade fullt fokus.Det där är ju typiskt väder, tänker du kanske? Väder, som är en författares snabbaste genväg till att skapa stämningar. Med orosmoln som hopar sig vid horisonten och ensamma personer som sprider iskyla omkring sig. Jo, visst, men det här var nyheter. Hon hade kunnat informera om lågtryck som väntas omkring de sydvästra delarna och som för med sig nederbörd i stora mängder med överhängande risk för åska och med inslag av starka vindbyar. Hon hade kunnat berätta om väder som syns på håll. I stället för om väder som man skakar ur stövlarna.Okej, okej, tänker du. Det kanske bara var hon, som person. Ja. Och det kan också vara mina öron. Mitt fattiga ordförråd på både finlandssvenska och finska, och ovanan kring de engelska översättningarna av finskan, som gör att allt jag hör här känns så rikt.Nyligen läste jag den här rubriken, hos public service-bolaget i Finland, Yle: Nedskärningar och snuttjobbande lärare oroar.Snuttjobb! Har ni någonsin hört ett ord som är så tydligt? Det betyder kort arbete, som ett vikariat. Man jobbar snutt efter snutt tills man blir helt kaputt, tycker de som är emot upplägget. Eller så jobbar man en snutt här, en snutt där, med en ordentlig paus i mitten, tycker de som är för. Ordet kommer från finskan och används ibland i översättning av de som pratar svenska i Finland.Det här landet är verkligen fullt av poeter och det skulle ta veckor att berätta om alla ord som fått sinnena att vidga sig. Som är tydliga eller vackra. Eller som flyter ut och blir något större. Det finns till exempel ett ord på finska, löyly, som beskriver den specifika ångan som fyller bastun när hett vatten träffar stenarna. Ni vet, samtidigt som stressen pyser ut på samma sätt, fast ur öronen och porerna.Det finns de som tycker att man borde fokusera mer på att bevara de gamla orden i språken än på att göra nya blandningar. Det ena utesluter väl inte det andra? Jag tänker att jag kan ta med mig mina nyfunna uttryck till min lokalredaktion P4 Gävleborg, och blanda vidare där. Nästa gång jag berättar om vädret skippar jag allt vad växlande molnighet heter, för vi vet ju alla vad det egentligen är: Snuttväder. Korta stunder av sol, korta stunder av moln. Om det blir en extra rapp rapport kan man avsluta med snipp snapp snutt, så var vädret... slutt? Ja, något sådant.Aila Stefansdotter-Franck, Helsingfors

23 Aug 20233min

Utrikeskrönikan 22 augusti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, tisdag.Det är inget som verkar särskilt märkvärdigt med just den här tisdagen. Solen kommer och går, jag blickar ut mot gatan från balkongen med mitt morgonkaffe och ser upptagna människor på väg. I helgen spelade Englands damer final i fotbolls-VM. Lejoninnorna som de kallas.Jag satt på en pub och såg matchen med ett gäng entusiaster som hoppades in i det sista. I halvlek snackades det passionerat om bollinnehav, byten och anfallsstrategier. Sedan damlagets vinst i EM förra året har lejoninnornas popularitet växt explosionsartat – inför VM-matchen i söndags sålde biljetter till visningar runt om i London slut på 8 minuter.Jag bevittnade också helt andra lejon den här helgen, också en talangfull trupp – de satte upp musikal. Lejonkungen såklart. Jag kände mig nostalgisk och som en hyllning till min barndom bestämde jag mig för att gå på musikal. I halvlek, eller i pausen, gick vi ut från salongen och torkade tårar efter ett gripande nummer, växlade blickar av samförstånd i ett försök att uttrycka att vi just nu är med om något gemensamt som drabbar oss.Det senaste året är levnadskostnaderna ett återkommande ämne bland britterna. Runt matbordet, vid grönsaksstånden eller på picknick i parken. Överallt kommenterar man att maten blivit dyrare, att en till kompis ska flytta in i lägenheten för att hyrorna är så höga, att ännu en pub fått stänga för att elkostnaderna är för höga. The cost of living-crisis är ett begrepp som alla verkar känna till och framför allt drabbas av. Brittiska centralbanken har nyligen kommit ut och varnat för att de höga matkostnaderna inte kommer att sjunka det här året och att britter ska räkna med att de tuffare levnadsvillkoren är en, för många, ny verklighet ett bra tag framöver.När Argentinas herrar spelade VM i vintras förra året spreds rykte om en enkät som cirkulerat bland argentinare som länge levt i ekonomisk kris. Man frågade: "Vill du hellre fixa landets ekonomi eller vill du att Argentina vinner VM?" – nästan uteslutande hade man svarat att man vill se Messi lyfta pokalen. Jag vet inte hur britterna hade svarat om man ställt samma fråga här men jag undrar om det säger något om behovet av den gemensamma upplevelsen, särskilt i tider av kris.Josh från London är bartender, han pluggar antropologi och jobbar extra i ett kök och bor tillsammans med tre vänner. Han beskriver sig som en typisk Londonbo, "man måste göra flera gig för att få det att gå ihop" berättar han när jag gick runt och frågade folk om levnadskostnaderna häromdagen. Han berättar att han och hans vänner brukar ses hemma och kolla på Chelsea spela, deras klubb i Premier League. De går också på spelningar på helgerna, "det är väl sånt som får allt annat att kännas som det är värt nått", säger han ledigt.När man går runt i London finns musiken i nästan varje hörn, och sporten i alla andra. Evanescense covers i Camden, salsadansare vid Marble Arch, Cricket-entusiaster i Hyde Park, toner från en Oud på Edgware road, Capoeira vid Kings Cross. Det sprudlar. Och kanske särskilt i tuffare tider finns ett uppdämt behov av gemenskap? Jag vet inte, men det ser ut så. Kaffe i hand, väskor över axlar och snabba steg mot jobbdagen som väntar de flesta. Kanske helgens lejon gav en liten skjuts till tillvaron – man kan hoppas.Liza Youhanan, Londonliza.youhanan@sverigesradio.se

22 Aug 20232min

Utrikeskrönika 21 augusti 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, måndag.Jag har just kommit tillbaka hit igen efter en vecka på Hawaii bland överlevare från den fruktansvärda branden på Maui.Jag har träffat människor som flytt genom lågorna i sina bilar, sett sina hem brännas ner, förlorat släktingar, grannar och vänner i branden. Hört historier om dem som överlevt till havs, samtidigt som de hört skriken från dem som blev kvar i lågorna på land. Gått i askan av det som en gång var en stad.Men det jag har sett på Maui är inte bara hemsk, det är också en kärlek, värme och samhörighet jag aldrig sett förut.Det påminner om den medmänsklighet som människor visade varandra i Stockholm efter terrorattacken på Drottninggatan, men upphöjt flera gånger om.Främlingar har flyttat in hos varandra, delat på den mat som finns, alla har ställt upp och velat hjälpa varandra och hundratals volontärer har delat ut mat, jobbat på härbärgen och organiserat insamlingar av förnödenheter.Jag intervjuar flera personer som säger att det är det här som är den verkliga betydelsen av "Aloha".Det är ett ord på hawaiiska för kärlek, tillgivenhet, fred, medkänsla och barmhärtighet. Det används som en enkel hälsning men har en djupare kulturell och andlig betydelse för infödda på Hawaii. En term som används för att definiera en kraft som håller ihop existensen. Ordet Aloha är svårt att översätta till något annat språk. Det är ett sätt att leva och ett sätt av visa kärlek.Jag frågar en av de volontärer jag intervjuar vad just hon menar med ordet. Hon svarar att det är den sortens kärlek som har potential att skapa fred och läka världen.Mitt uppdrag har varit att ge er radiolyssnare fakta och förmedla rösterna från berörda. En del som jag har mött har velat prata, en del har börjat gråta, andra skakat på huvudet när jag frågat om de vill berätta.Jag har också blivit utskälld när jag dykt upp på platser där branden dragit fram och velat dokumentera förödelsen. Det är en svår balansgång att skildra en pågående katastrof. Det gäller att försöka göra det så respektfullt som möjligt. Fokuserad på den här uppgiften får egna känslor läggas åt sidan.Men när jag kom hit till lägenheten i San Francisco ser jag ett klipp från en presskonferens.Det är bland annat några representanter från ursprungsbefolkningen i som kallat till sig media och som kräver att bli inkluderade i planerna för hur Lahaina ska byggas uppMen också att de först ska få tid att för att sörja sina döda.När de börjar sjunga, börjar jag för första gången att gråta…Maria Ridderstedt, tillbaka i San Franciscomaria.ridderstedt@sverigesradio.se

21 Aug 20233min

Utrikeskrönikan 18 augusti Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Istanbul fredag,Kom ner och drick kaffe om du har tid, säger rösten i ett röstmeddelande.Sändaren är en 26-årig syrisk ung man som bor i Istanbul. Jag träffade Younes, som jag väljer att kalla honom, dagen efter jag anlände till Istanbul som sommarkorrespondent.Jag gick i en av de många smala gränderna i kvarteret där jag bor, när jag blev osäker på om jag tog rätt väg, så jag gick fram till en kille som satt på en liten trästol utanför en klädbutik. Younes hjälper mig snällt och engagerat att hitta rätt.Här, ta mitt nummer. Ring om du behöver hjälp, säger han, när han får veta att jag är ny i landet.Nästan varje dag får jag ett röstmeddelande på arabiska från Younes.Jag har precis bryggt färskt kaffe, kom ner och drick kaffe om du har tid, brukar han säga.Första gången jag fick meddelandet, kände jag mig som en figur i en syrisk tv-serie. Ja, inte bara för att Younes har en syrisk dialekt, men också det här spontana jag har sett i arabiska filmer och tv-serier. Grannar som ringer hem till varandra och bjuder på morgonkaffe eller te. Eller ja, till och med ropar från balkongen eller fönstret. Jag ler och blir upprymd, och det är som om jag helt plötsligt inser att jag faktiskt är i Mellanöstern.Tack för inbjudan Younes, jag är tyvärr upptagen, det får bli en annan gång, skriver jag tillbaka.Han skickar ett till röstmeddelande. Kan du vara snäll och svara med ett röstmeddelande. Jag kan inte läsa och skriva, säger Younes.Som i sekunderna innan, påminns jag ännu en gång om att jag är i Mellanöstern.Younes flydde inbördeskriget i Syrien till Turkiet för 10 år sen. Han är sjunde barnet i en syskonskara på 8 barn. Familjen försörjdes av fadern som jobbade som skomakare.Min far är en skicklig skomakare, inte så att han lagade skor, utan han designade skor, berättar Younes, en dag över en kopp kaffe.Men trots det var vi fattiga, så jag var tvungen att hjälpa med att försörja familjen istället för att gå i skolan, säger Younes och tar fram en cigarett.Hur länge har du rökt? Frågar jag.Sedan 2011, svarar han.Har du förlorat många människor? Frågar jag, samtidigt som jag räknar ut att han var 14 år när han började röka.Inte mer än andra syrier, att börja röka var mitt sätt att hantera synen på blod, lik som kastades på soptippen och skriken från våra grannar som låstes in i sitt hem och brändes levande, svarar Younes.Jag känner hur det kniper och gör ont i magen. Inte av scenerna som Younes beskriver, utan av nästa fråga som jag funderade på om jag ska ställa.När började du stamma? Var det också när kriget bröt ut 2011? Tänkte jag, medan jag tog en klunk kaffe.Gott kaffe! Var det enda som kom ut från min mun.Samar Hadrous, Istanbulsamar.hadrous@sverigesradio.se

18 Aug 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria, torsdag.Tårar och jubel. Glädje och sorg. Förhoppningar och besvikelser. Ibland allt på samma gång. Ja, sport väcker särskilda känslor i mig. Inte bara i mig.Det är intressant och roligt att resa under ett stort sportevent. Det finns alltid något att prata om. I taxin – såg du matchen igår? Visst var hon bra? Vilka tror du vinner nu? Orättvist! Helt rätt!På restaurangen – tv-skärmar med dagens matcher och serveringspersonal som gärna berättar vilka deras favoriter är när de ser att mina ögon dras till de där bollarna och springande människorna på skärmarna.Här i Afrika har det handlat om mer än fotboll – VM i nätboll avslutades nyligen i Kapstaden i Sydafrika. Nätboll, eller netball, är en lagsport med rötter i basket, men med mindre boll, sju spelare på plan istället för fem och inga dribblingar eller steg med bollen. När sporten grundades i USA kallades den för basket för kvinnor och det är fortfarande nästan bara kvinnor som spelar. Sporten har på senare år vuxit här i Afrika och förhoppningarna inför VM var stora. Skulle Sydafrika – rankad femma i världen, på hemmaplan – kunna klå regerande mästarna Australien?Eller skulle något av de andra afrikanska lagen överraska? Kanske nykomlingen Zimbabwe?Samma sak i fotbollen. Fyra afrikanska lag i mästerskapet. Förvisso inte rankade så högt. Men nervöst var det. Särskilt när ett par tog sig vidare från gruppspel.Och nu är det så länge sedan det här blev klart, så jag tror ingen blir arg om jag avslöjar hur det gick. (Det är en annan historia – den om vilka känslor som kan visa sig när man råkar avslöja ett matchresultat för någon som sparat matchen till senare.)Men för att vara säker: Spoiler-alert: Inget av de afrikanska lagen tog sig till final. Varken i fotbolls-VM eller i nätbolls-VM.Besvikelse och tårar. Till en början. För som sagt, sport är många känslor på samma gång. Och att presentera är relativt. Att Banyana Banyana, som det sydafrikanska damfotbollslaget kallas, vann en match i VM är historiskt.Africa News intervjuade barn här i Sydafrika när Banyana Banyana kammade hem vinsten mot Italien. En av dem sa att vinsten och att de tagit sig vidare från gruppspel motiverar mig som barn. Det här visar att vi kan göra allt vi vill, bara vi anstränger oss.Och att de tog sig från gruppspel har lett till glädje och förhoppning bland fler. Lokala medier hyllar laget och kallar deras spel magnifikt. Sydafrika mötte tunga lag som Sverige, Holland och Italien – trupper med många professionella spelare.Här i Sydafrika finns inte samma resurser som i Europa och i fotbollsvärlden växer nu förhoppningarna om ett sydafrikanskt ligaspel för damer.Sport kan vara läskigt och ångestladdat. Men också åstadkomma eufori och leda till gemenskap. I en taxi, på en restaurang, i ett nytt land, mellan människor som annars inte möts, framför en match, på planen och i omklädningsrummet. Det jag gillar mest är att det går att ladda om – att vända känslan av besvikelsen till något positivt och blicka framåt.Som här i Sydafrika. Och i Sverige – för nu väntar bronsmatchen med tårar, jubel, glädje och sorg. Ja, allt på samma gång.Samira Othman, Pretoriasamira.othman@sverigesradio.se

17 Aug 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bryssel, onsdagHäromveckan publicerade EU-parlamentet en slags kampanjvideo som svarar på den retoriska frågan ”Vad gör EU för mig?”.Massa grejer vad det verkar. Inte precis just nu kanske eftersom sommaruppehållet knappt är över, men annars. Du får bo och jobba var du vill, det ska finnas rimliga minimilöner. EU vill hjälpa till med livspusslet och jobba för jämställdhet, garantera våra rättigheter och rädda klimatet. Och det låter ju bra!Men det finns en hel del utmaningar. Ta det här med den fria rörligheten till exempel. Ungefär var femte europé kan tänka sig att prova på att leva och arbeta utomlands ett tag någon gång i framtiden. Fyra procent av arbetskraften, eller en av tjugofem, gör slag i saken och flyttar till ett annat land för att jobba. Problemet för EU är bara att det ändå saknas rätt kompetens, de som kan ta högutbildade jobben som krävs för teknikutvecklingen och den gröna omställningen.Och det leder oss in på klimatet. För även om målen är bra och åtgärdspaketen för klimatneutralitet till år 2050 i all fall är "helt ok" enligt organisationen Climate Action Tracker, som följer världens klimatarbete, så är EU:s samlade resultat en stor orange skylt som säger "otillräckligt". Medlemsländerna släpper fortfarande ut för mycket. Och om EU ska nå målet om att upp till 45 procent av unionens energi ska komma från förnybara energikällor om sju år, så behöver det vaskas fram hissnande 3,5 miljoner nya jobb på den tiden.Och när vi är inne på det här med att jobba och tjäna pengar: minimilöner finns i 22 medlemsländer - inte i Sverige, här bråkar ju fack och arbetsgivare om nivåerna - och jag ska inte rabbla för många siffror, men Luxemburgs nästan 30 000 kronor i månaden är ju rätt långt från Bulgariens knappa 5 000. Och så är det i fortsatt stora demokratiproblem i länder som Polen och Ungern, när det gäller bland annat rättssäkerhet, korruption och pressfrihet.Så, ja, EU har absolut en hel del att jobba på. Om tio månader ungefär är det val till EU-parlamentet. Vid förra valet var det bara precis över 50 procent av européerna som röstade, så det kanske behöver kampanjas en del för att få folk intresserade och tro på att EU kan? Men en sak behöver EU inte längre jobba på i alla fall: att locka britternas intresse. De har ju lämnat unionen. Så varför gör EU såhär? Är det av saknad eller en subtil vädjan om att de ska komma tillbaka? Ja, alltså som rösten i kampanjvideon pratar uppenbar brittisk engelska? Mikael Sjödell, Bryssel

16 Aug 20233min