Ginna Lindberg: Skicka in clownerna

Utrikeskrönika 29 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, fredag.Jag bor segregerat i Stockholm och jag bor nu under sommaren segregerat här i London. Men ändå upplever jag en viss skillnad. Jag återkommer till det.Jag pratar nu om den etniska segregationen som i och för sig allt som oftast enligt forskarna hänger ihop med den ekonomiska segregationen.I Stockholm brukar jag ta tåget från Vårberg i stadsdelen Skärholmen till Östermalm och Gärdet där min arbetsplats Radiohuset ligger. Det är en daglig resa genom en mycket segregerad stad. En resa på drygt 50 minuter där inkomsterna och livslängden ökar ju längre bort från Vårberg man kommer med tåget.Och framme i Östermalm är segregationen rätt så kompakt i stadsbilden. Och för den delen inne i Radiohuset också, dock kanske inte lika kompakt.Den etniska och ekonomiska segregationen finns självklart här i London också. Fyra av tio Londonbor har ju utländsk bakgrund. Aningens högre än Stockholm. Och de olika etniska grupperna har en tendens att bo nära varandra.Southall kallas för ”Little India”. Brixton för ”Little Jamaica”. East Ham i östra London har en betydande befolkning med ursprung i Pakistan och Bangladesh.Och när jag ville äta kosher åkte jag till Hendon. För där bor många judar. Runt hörnet fanns flera iranska och pakistanska halal-restauranger.Och segregationen har samma beståndsdelar här i London som där i Stockholm. Till exempel Tower Hamlets, ett kvarter med många britt-bengaler, är inkomsterna är 40 procent lägre än innerstaden Westminster, men barnfattigdomen högst i stan.Skillnaden mellan Sverige och England är kanske hur man pratar om det.Medan vi i Sverige pratar helst inte hudfärg i officiellt sammanhang och i stället pratar om utländsk bakgrund så är det normalt och ganska oproblematiskt att göra det här i Storbritannien. På London kommuns hemsida under rubriken Community finns ett diagram med två kurvor ena högre än den andra; White och BAME; ja vita som är 53 procent av befolkningen i London och Black Asian and Minority Ethnics som är resten.Och det där med skillnaden där jag bor i London. Jag bor i det som kanske är motsvarigheten till Kungsholmen i Stockholm. Men bara en gata bort är det ett arabiskt kvarter där jag äta libanesisk Fattoush och röka vattenpipa. Om jag skulle vilja.Rouzbeh Djalaie, Londonrouzbeh.djalaie@sverigesradio.se

29 Jul 20242min

Utrikeskrönikan 26 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, fredag.Det pågår en febril verksamhet utanför lägenheten här i San Francisco. Den unga tjejen sätter sig ner på trottoaren och brer ut sina grejer.Folie tas fram, något som liknar grus läggs på och en kraftig tändare – känd som en torch, en fackla – tänds för att hetta upp det som ligger på foliet.Sen drar hon och hennes kompis i sig röken från fentanylet, en syntetisk opioid som är hundra gånger starkare än morfin.Intill henne ligger en ung kille i bruna byxor och flanellskjorta utsträckt på marken. Hans hund nosar på sin husse som inte märker något. Till slut lägger sig valpen och somnar bredvid.Scenen är inte på något sätt ovanlig här. Man behöver bara ta en promenad genom stan för att stöta på det tunga drogmissbruket, utslagenheten och misären som 8000 San Francissco-bor lever i.Jag hade egentligen tänkt göra en annan krönika från det som en gång var världens teknikhub, men som i samband med covid-pandemin tömdes på folk och företag. När techföretagens anställda som kunde valde att jobba hemma förlorade många företag i innerstan kunder. Kaféer, restauranger och butiker fick stänga. Kvar blev dem som inte hade någonstans att ta vägen.Nu kämpar San Francisco med att gå från vacant to vibrant – eller vakant till pulserande – som stadens kampanj för att locka tillbaka människor och företag kallas. Än så länge går det sådär för staden att fylla sina tomma lokaler, under tiden tömmer man sina gator på tältläger.Hemlösheten i San Francisco har funnits länge men nu tar västkustpolitikerna till mer drastiska metoder för att få bort de provisoriska bostäderna från stadens gator.Dels för att högsta domstolen för några veckor sen gav städerna stora befogenheter att förbjuda människor från att sova utomhus.Dels för att det pågår valrörelse.Jag går från tunnelbanan till lägenheten. En dryg halvtimme bort finns vidsträckta stränder, där Stilla havet sköljer in. Där ljudet från vågornas dån och fiskmåsarnas skrän är det enda som hörs.På väg tillbaka till lägenheten ser jag reklam för en nässpray som enkelt kan rädda livet på den som överdoserat opioider, det är Kaliforniens hälsodepartement som vill informera. 2024 ser nämligen ut att bli ett mörkt år sett till hur många som hittills dött i drogöverdoser, och en stor majoritet dör på grund av fentanylet.Under de tio minuter det tar för mig att promenera hem hinner jag passera tio personer i mer eller mindre medvetslösa tillstånd – liggande på trottoaren, framåtlutade i omöjliga positioner eller sittande i tält. Det är kusligt att inte riktigt veta om personen som ligger på gatan bakom mig när jag väntar på att trafikljuset ska slå om sover – eller är död. Jag stannar kvar och tittar på honom, han ser ut att andas – jag korsar gatan.Förbi honom åker nu en förarlös taxi på väg till en kund enligt den senaste app-beställningen. Men det är en annan krönika.Parisa Höglund, San Franciscoparisa.hoglund@sverigesradio.se

26 Jul 20243min

Utrikeskrönikan 25 juli 2024 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Washington, torsdag.En tidig sommarmorgon på promenaden mellan de världskända sevärdheterna kan jag nästan få för mig att ingenting särskilt egentligen händer här. Det är de morgonpigga turisterna som tar bilder på storslagna Kapitolium och anspråkslösa Washingtonmonumentet. Det är kvinnan i keps som är ute med sin hund, och mannen i shorts som joggar förbi.Men den här bilden av lugn är det få som skulle använda för att beskriva Washington just nu. Snarare har senaste tiden varit en av de mest turbulenta inom amerikansk politik på mycket länge. Och i centrum finns en annan av sevärdheterna: Vita huset.Hit försöker Donald Trump ta sig igen. Sen förra helgen har han officiellt blivit vald som Republikanernas presidentkandidat, han har valt sin vicepresidentkandidat, ett av de uppmärksammade åtalen mot honom har lagts ner – och till råga på allt blev han utsatt för ett attentat som nästan kostade honom livet, och som i längden kostade Secret service-chefen jobbet.Men inte nog med det. För i Vita huset ville också Joe Biden stanna kommande åren. Trots att demonstranterna utanför stängslet ropade att det var dags för honom att gå. Det orsakade en påtaglig stress bland både partikamrater och väljare, tills han den där stekheta söndagen drog upp temperaturen ytterligare och hoppade av valet.Så i Vita huset vill nu istället vicepresidenten Kamala Harris flytta in. Och vem ska hon ta med sig till Ovala rummet som sin vicepresident?När staden dessutom fylls av tusentals människor som vill demonstrera mot att Israels premiärminister är på ett kontroversiellt besök i stan, kokar det verkligen på gatorna. Det känns som att allt händer på en och samma gång. Som att man fastnat framför en dramatisk tv-serie och ser avsnitt efter avsnitt på bara en kväll.Jag träffar på Mike DeLuca, en Washingtonbo, utanför Vita huset som nästan mot sin vilja ändå hänger med i allt som händer. Jag frågar hur det känns – listan är ju lång den bara senaste en och en halv veckan. Han tvekar lite. Sen sätter han fingret på det många nog inte bara i Washington, utan i hela USA känner. ”Jag vill verkligen inte leva i ovanliga tider längre. Kan vi inte bara få leva i helt vanliga tider igen,” säger han och avslutar med ett trött skratt.Men, det är inte mycket som tyder på att saker och ting kommer lugna ner sig. Valrörelsen är långt ifrån klar, och det kommer garanterat fler stekheta dagar här i Washington.Dramatiken saknas verkligen inte här, trots att en tidig morgon, med hundpromenader och joggingturer, kan få huvudstaden att verka så lugn. I alla fall för en stund.Simon Isaksson, Washington.simon.isaksson@sverigesradio.se

25 Jul 20243min

Utrikeskrönikan 24 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Bangkok, onsdag.Innan jag åkte till Thailand för att spendera några veckor här som Ekots sommarkorrespondent, frågade jag den ordinarie korrespondenten Axel om jag skulle ta med något dit från Sverige. Jag tänkte något i stil med saltlakrits eller Kalles kaviar men fick snabbt till svar ”Åh vad snällt, gärna tre kilo doftfritt tvättmedel om det får plats? Jag beställer online till din dörr så tar du med dig på planet.”För mig som ändå tänkt lämna massa plats i väskan för att fylla den med intressanta souvenirer från Bangkoks alla marknader, fanns det inga utrymmesproblem vad gällde förfrågan. Jag blev dock lite stressad av tanken på att jag nu skulle frakta tre kilo vitt doftfritt pulver över halva jorden å en för mig hyfsat okänd mans vägnar.Jag har tidigare hört om skräckhistorier som börjar på precis samma sätt och tillät mig själv, kvällen innan avfärd när min flygrädsla och stress inför sommarjobbet höll mig vaken, att göra lite googlingar.3:e Maj 2024, Brittisk turist kan få upp till 20 års fängelse efter att ha rest med knark i bagaget.Stressen var ett faktum och när jag befann mig på Arlanda efter ett par timmars sömn skickades min väska åt sidan på rullbandet för manuell kontroll. Jag log och sa ursäktande ”hehe tvättmedel”.Jag hade då glömt bort att tvättmedlet låg i det incheckade bagaget och det vakten ville kolla på var en kam jag har som ser ut som en kniv när den är hopfälld.Väl på plats i Bangkok gick allt som smort. Ingen kollade väskan, Axel är en av de trevligaste personerna jag träffat och han sa dessutom att det var fritt fram för mig att använda tvättmedlet, det thailändska är nämligen väldigt starkt förklarade han.Men jag tänkte: om det nu var så viktigt för Axel ska väl inte jag? Istället gick jag och köpte ett riktigt supertvättmedel i den lokala matbutiken.Och efter någon vecka när jag gått igenom alla kläder i garderoben var det dags för första tvätten. Också den gick som smort men på det trånga skytrainet senare märkte jag det: doften. Som ifall man blandat alla såna här kemiska toalett-doft-sprayer som finns på marknaden med sockervadd och hällt ut över mina, i och för sig väldigt rena, kläder.Jag inbillade mig att folk i vagnen rynkande på näsan och kollade runt omkring sig, jag gjorde samma sak för att de inte skulle fatta vem det var som stigit ombord med samma doftprofil som en begagnad hoppborg. Sen klev jag av och gick hem, för första gången tacksam över att jag är i Bangkok under regnperioden, eftersom det skyfall som sen kom tvättade ur lite av den plastiga barbiedoften.Och på klassiskt P1-manér ska vi nu försöka lära oss något av detta:För det första så ska man komma ihåg att nästan inget av det man oroar sig för slår in. Och det gäller särskilt när man befinner sig i stressiga och nya situationer.För det andra ska man lita på de som redan varit i en situation man själv snart kommer befinna sig i, de som gått i skor du snart ska ha på dig. Även om deras tips kan låta märkliga och som något som inte kommer gälla dig.Och Axel, om du hör detta, jag har inför nästa tvätt tagit några skopor doftfritt, hoppas det är okej.Jag kan annars be sommarvikarien som snart ersätter mig att ta med lite extra.Felix Öste Personne, Bangkokfelix.personne@sverigesradio.se

24 Jul 20243min

Utrikeskrönikan 23 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Yamoussoukro, tisdag.Här i Elfenbenskustens huvudstad är det ett helgnöje att mata krokodilerna. De gillar bara levande föda, det finns att köpa på den lokala marknaden. Nu står en man med en höna i ett fast grepp, och ett hundratal åskådare tittar på när reptilerna radar upp sig vid staketet.Mannen med hönan avvaktar. Han och alla andra här väntar på att den största krokodilen av dem alla ska dyka upp. Kaptenen.Elfenbenskustens första president Felix Houphët-Boigny hade en känsla för det grandiosa. Det sägs att det var ett besök i Washington D.C. som gav honom idén att han skulle bygga en likadan stad i den afrikanska djungeln.Han valde att göra det här, i byn där han föddes, i samhället där han av tradition kunde titulera sig kung.Han – som västerländska ledare kallade Afrikas vise man – byggde breda boulevarder och pyntade staden med statyer av sig själv.Som en god katolik ville han även prioritera att bygga en kyrka. Världens största kyrka. Nu står den här, en större variant av Peterskyrkan. 158 meter hög, med plats för nästan 20 000 människor, välsignad av påven och allt.I sjön nedanför sin bostad lät presidenten plantera ut krokodiler, och gav hedersuppdraget att ta hand om dem till en man som hette Diko. Diko gav krokodilerna namn – och de lyssnade när han kallade på dem. Han gick orädd bland dem, matade dem och såg till att de fick en värdig begravning när de dog.Houphët-Boignys vision om ett afrikanskt Washington kom av sig efter hans död. Yamoussoukro är idag bara huvudstad till namnet. Presidentpalatset, nationalförsamlingen, myndigheterna, de diplomatiska beskickningarna – allt finns idag i mångmiljonstaden Abidjan.Inte heller hans andra dröm – om ett harmoniskt land utan politiskt våld – höll sig särskilt länge efter att han försvann. Nollnolltalet inleddes med ett inbördeskrig.Tiotalet med att den nye presidenten Laurent Gbagbo förlorade valet, men vägrade lämna makten. Den postelektorala krisen – som nästa inbördeskrig diplomatiskt brukar kallas av ivorianer – ledde till tusentals döda och tog slut först när fransk militär ingrep och såg till att valvinnaren Ouattara fick makten.Ouattara styr än i dag. Han har ändrat konstitutionen för att kunna sitta kvar längre än det var tänkt.Hans konkurrent Gbagbo satt under många år häktad i Haag misstänkt för brott mot mänskligheten, men friades sen på alla punkter. Nu är han tillbaka i Elfenbenskusten och laddar för presidentvalet nästa år.En del ivorianer hävdar bestämt att landet har förändrats, är stabilt. De har en av världens snabbast växande ekonomier och vill inte ha mer våld.Andra håller andan.Krokodilskötaren Diko då? Jo, han skötte lojalt sitt uppdrag. Tills en av krokodilerna en dag svek hans förtroende och drog ner honom i vattnet.Ett sus går genom folkmassan. Kaptenen har dykt upp. Fått syn på den flaxande hönan.Han öppnar käftarna.Markus Alfredsson, Yamoussoukromarkus.alfredsson@sverigesradio.se

23 Jul 20243min

Utrikeskrönikan 22 juli 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tel Aviv, måndag.”Är du rädd?” frågar damen mig vänligt.Jag tittar med en viss förvåning på min fixare och tolk Nathalie, för det är fjärde gången vi får frågan på några timmar.Det är nästan som en hälsningsfras – hej och trevligt att träffas – är du rädd? Artigt och inkännande. Inte förebrående eller nervärderande.Vi är uppe i de nordligaste delarna av Israel, norrut ser vi in i Libanon från kommunhuset där vi parkerat – österut de ockuperade Golanhöjderna.Är jag rädd? – Nä. För jag är kanske för dum eller naiv för att fatta.Min fixare Nathalie – som är ung och ambitiös och jag skulle kunna vara hennes pappa – verkar lugn som en filbunke.En stund senare tjuter en siren och så skakar marken av den dova explosionen från en raket som kommer någonstans från andra sidan gränsen och slår ner en bit bort. Jag känner mig lugn.Många timmar senare är jag tillbaka i ett betydligt tryggare Tel Aviv. Då blir jag skakis! Fasen, det där var ju nära.Människorna i de här områdena i och utanför Israel, dom är rädda. För att leva här är farligt på riktigt och nästan hela tiden.I mitt jobb här har också ingått att följa utvecklingen i Gaza. I realtid kan jag på olika appar följa vad som händer. Människor filmar med sina mobiler och bilderna fylls av personer som flyr från en del av Gaza till en annan för att undkomma artilleribeskjutning och flygattacker. Barn, gamla, män, kvinnor som oroligt ser sig om för att kunna ta skydd om det behövs. Och det syns att dom är rädda.Jag söker på ordet rädsla, och i en artikel från Karolinska Institutet läser jag följande;”Rädsla är en naturlig del av att vara människa.”Jag läser vidare;”Vid rädsla, aktiveras den del av nervsystemet som kallas det 'sympatiska nervsystemet'. Det gör att kroppens resurser fördelas om. Blodflödet dirigeras bort från matsmältningssystemet och huden ut till musklerna så att vi ska kunna handla snabbt och med kraft.”Men hur länge orkar man vara rädd? Jag tänker att kroppen inte orkar ha blod som omfördelas och muskler som är på helspänn hur länge som helst.En forskare på global hälsa vid University of Central Florida i Orlando, skrev för ett tag sedan att man har räknat ut att INNAN kriget, led nästan 60 procent av alla mellan 10 och 18 år i Gaza, av PTSD, Posttraumatiskt stressyndrom. Nu, skriver hon, torde siffran vara 100 procent. Psykisk ohälsa av gigantiska mått.Några dagar efter missilattacken i norra Israel har jag kontakt med en palestinier inne i Gaza, och nu ställer jag själv frågan; Är du rädd?Han svarar lugnt:”Jag har glömt hur det är att inte vara rädd…”Martin Svenningsen, Tel Avivmartin.svenningsen@sverigesradio.se

22 Jul 20242min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, fredag.Bara några dagar efter hemkomsten från Ukraina sorterar jag fortfarande intrycken av allt jag har sett och, inte minst, av vad jag har hört. För jag märker när jag under ett par veckor rör mig i ukrainska städer hur mycket jag lyssnar på hur människor pratar med varandra i vardagen under ett pågående krig.När det gäller Ukraina handlar det mycket om att fånga upp vilket av de båda språken människor pratar med varandra - ukrainska eller ryska? Under de senaste två åren lystrar jag alltid lite extra när jag hör ryska på gatan i till exempel Kiev. Ett replikskifte vid ett övergångsställe, ett förtroligt samtal vid ett restaurangbordet, någon som passerar i en park och pratar i mobilen. Vilka är de här personerna och vad står det här språkvalet för? Det vanligaste svaret är att de är flyktingar från östra eller södra Ukraina, regioner där ryskan länge varit det dominerande språket. Men ryskan var också länge det vanliga språket bland Kievborna. De pratade ofta precis lika bra ukrainska och kunde växla när de ville. Det var bara det att ryskan för många i Kiev var hemmets språk. Nu har det blivit våldets och krigets språk.I omvärlden finns det en rad missuppfattningar om språkfrågan i Ukraina. En av de vanligare är att många tror att den som pratar ryska automatiskt ser positivt på Ryssland som land. Du behöver inte tillbringa särskilt mycket tid i Ukraina för att förstå att det inte finns något automatiskt samband. Under Majdan-revolten för drygt tio år sedan kämpade en masssa rysktalande ukrainare också för ett fritt och självständigt land som de inte ville se som lydstat till Ryssland. I den ukrainska armén strider rysktalande för att stoppa den ryska invasionen. Och när människor från de rysktalande regionerna flyr undan kriget gör den stora majoriteten det inte till Ryssland utan i motsatt riktning till ukrainska regioner fria från ockupation.En anledning till att jag lyssnar så aktivt när jag rör mig genom staden är att jag vet hur komplicerad språkfrågan är och kommer att vara under många år framåt. För vissa i Ukraina är det otänkbart att längre ta ryska i sin mun. Andra går ännu längre och vill inte höra ryska talas, vilket jag har all respekt för. Samtidigt strömmar ukrainska rysktalande flyktingar in och integrationen i samhället handlar för dem om många saker, också om språk.På tåget ut ur Ukraina till Polen passerar jag en man i korridoren som bär en t-shirt som visar exakt var han själv står i den här frågan. Texten på tröjan lyder: ”Ukrainskuiu, bud laska” - På ukrainska, tack.Fredrik Wadström, just hemkommen från Ukraina.fredrik.wadstrom@sverigesradio.se

19 Jul 20243min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, torsdagDet har hänt något här i Finland som har fått mig att ifrågasätta ett av det här landets absoluta fundament - att värna den nationella säkerheten. Jag blev inlåst i den finska riksdagen. Och jag vet, visst låter det osannolikt att ett land vars främsta prioritet är just inre och yttre säkerhet skulle tappa bort en främmande utländsk sommarvikarie i den finska demokratins högborg. Men det var faktiskt precis det som hände. Och nu ser jag visserligen inte mig själv som ett direkt hot mot Finlands suveränitet, eller ens som ett indirekt hybridhot, även om den här krönikan inte är helt inställsam, men ändå. Inte särskilt övertygande för ett land som brukar lyftas fram för sitt säkerhetstänk. Så hur gick det till? Jo jag hade hittat ett litet någorlunda o-ekande skrymsle i en nedsläckt korridor långt bort från allt övrigt riksdagsliv i den enorma så kallade granitborgen, för att där krypa in och rapportera om omröstningen jag var satt att bevaka. En plats som förutom att fungera utmärkt som tillfälligt kontor också garanterade mig att missa alla former av tecken på att riksdagen sakta men säkert stängde ner - inte bara för dagen, men för hela sommaren. Så när jag till slut, sisådär fyra timmar senare, stapplade ut ur min mörka vrå vid gott mod och i god tro om att jag om 15 minuter skulle vara med i direktsändning från en närliggande park, gick en rysning genom kroppen. Nu var det inte bara min korridor som var nedsläckt, det var alla korridorer. Lätt stresspåslag. Inte en enda människa i sikte och 13 minuter kvar till direktsändning. Jag rycker i några dörrar. Låst, låst och låst. Jag ser en skylt på finska som jag tror, kanske, säger något om kontakt till en byggnadsansvarig men det är omöjligt att veta, jag förbannar språket för att vara uraliskt. 9 minuter kvar. Svårt stresspåslag. Jag rusar några vändor fram och tillbaka genom korridorerna med ryggsäckar och sladdar hängande och slängande precis överallt. 6 minuter kvar. Hittar till slut en ringklocka vid en av ingångarna och ropar i falsett ”Hi please please let me out, snälla släpp ut mig”. Vakten på andra sidan, som tack och lov finns - och svarar - verkar minst lika förvirrad som jag. Han säger kort ”riksdagen har stängt”. Jo tack. Jag upprepar mig ”Förlåt, jag vet, jag är så så ledsen men jag måste bara få komma ut.” Han, nu med mer medlidande i rösten för den uppenbart panikslagna person han talar med: ”Nå.. Ok. Du kan va lugn. Jag ska släppa ut dig. Men jag förstår bara inte… vem är du ens?”. Vem är jag ens. En svindlande svår fråga att besvara även under normala omständigheter. Men efter visst dividerande om vem jag egentligen är så släpps jag till slut ut. Och samtidigt som jag passerar spärrarna mot frihet hör jag teknikern i örat ”Aa Hassan, pass på här, 30 sekunder kvar”. Och sen: ”Med oss direkt nu från den finska riksdagen har vi vår utsända Felicia Hassan, hej!”Pjuh... Det löste sig alltså. Den här gången också. Nu återstår bara att se om Finland lyckas vinna tillbaka mitt förtroende som säkerhetslandet nummer ett. De har några veckor på sig innan mitt vik här är över. Felicia Hassan, Helsingfors.felicia.hassan@sverigesradio.se

18 Jul 20243min