Milan Djelevic: Det är vår – svart vår

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag.På hennes vinröda t-tröja stod det: ”You're not allowed to give up”. Det vill säga: ”Du tillåts inte ge upp”, ett citat från Aleksej Navalnyj. Och när jag kom till lokalen i norra Barcelona, eller hubben som den så typiskt hette, var det uppenbart att hon var typisk bland dem som köade för att komma in där.En lördagkväll skulle de fylla hubben till bristningsgränsen och de som kom hade inte bara vurmen för Navalnyj gemensamt, de var också typiska för en ung generation ryssar som syntes i Navalnyjs protester i Ryssland.Med tydliga markörer i klädstil, frisyrer och tatueringar rådde det ingen tvekan om vilka de är och en gång var när de fortfarande bodde i Ryssland.För dem råder det ingen tvekan om att Aleksej Navalnyj inte dog av någon naturlig orsak utan helt enkelt dödades i fånglägret, troligen förgiftad igen.För dem är det inte heller någon tvekan om vem som gav ordern – Vladimir Putin – och att enda sättet att få bort mannen som styrt deras land i nästan hela deras liv är genom att Ukraina besegrar Ryssland i kriget.För dem rådde inte heller någon tvekan om att den man de väntade på där i hubben skulle kunna åstadkomma en regimförändring.Ändå satt de där och hoppades på att han skulle kunna ge dem lite optimism och framtidstro, trots att de flesta nu efter dryga två år av exil inte längre hoppas på en egen framtid i Ryssland.Så när Ilja Jasjin studsade upp på scenen som bestod av hopspikade lastpallar, klädd i en enkel rutig skjorta och mörka byxor, då bröt jublet ut och applåderna.Jasjin, som tillhört den marginaliserade liberala oppositionen i Ryssland i flera år och som sattes i fängelse för att han kallade kriget ett krig och kritiserade den ryska invasionen av Ukraina. Men sedan två månader en fri man, efter ett oväntat och spektakulärt fångutbyte.För exakt tio år sedan var Jasjin en av organisatörerna och deltagarna i den största antikrigsmarschen i Moskva mot den ryska ockupationen av östra Ukraina och Krim. De gick i centrala Moskva med ukrainska och ryska flaggor i september 2014.Idag är ukrainska flaggor och även färgerna gult och blått förbjudna och du kan gripas som förrädare. Och en av frontfigurerna i demonstrationen då, oppositionspolitikern Boris Nemtsov, är precis som Navalnyj död. Han sköts ihjäl strax nedanför Kremls murar på en bro över Moskvafloden.Men i lokalen i Barcelona följer de unga Navalnyjs råd och ger inte upp hoppet.Maria Persson Löfgrenmaria.persson_lofgren@sverigesradio.se

2 Okt 20243min

Utrikeskrönika tisdag 1 oktober Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Berlin, tisdag,I fredags var jag på den österrikiske förbundskansler Karl Nehammers sista valmöte i Wien inför parlamentsvalet.Han höll ett kort tal och plötsligt sa någon att nu kunde medieföreträdare ställa frågor.Inga lokala journalister anmälde sitt intresse så jag tog chansen och tjoade till att jag vill ställa en fråga.Det fick jag.Ja, ni hör själva, o ve och fasa, jag hälsar alltså på förbundskanslern, partiledaren för det rätt konservativa, traditionsstarka, historiskt mest inflytelserika partiet i landet ÖVP, med det mer tyska hälsningsuttrycket ”Guten Tag”.Men ni hörde också kanske, jag insåg det lite opassande omedelbart, bad om ursäkt och sa det mycket mer österrikiska ”Grüß Gott” istället, på så kallad uppstuds och fick till och med applåder av förbundskanslern för räddningen.Nej, nej, det fanns inget partipartiskt i varken hans eller mitt agerande, det var den mänskliga faktorn som ställde till det och sånt kan man samlas kring, oavsett relation.Jag vet ju förstås att det är ”Grüß Gott” som oftast gäller i Österrike, liksom ”Erdäpfel” istället för ”Kartoffeln” och ”Semmel” istället för ”Brötchen”, men ändå, när tyskan inte är ens modersmål och man oftast befinner sig i en del av det tyskspråkiga området där det formella oftast är ”Guten Tag” så blir det lätt lite fel ändå.Det är klart, jag hade presenterat mig som reporter från Sveriges Radio före felet, så det hade förstås förlåtits även om jag inte hade rättat till det.Så allvarligt var det inte, men det uppskattas i Österrike om man uttrycker sig österrikiskt eller i Bayern om man uttrycker sig bayerskt, osv, osv överallt – det uppskattas helt enkelt om man kan.Och den seden tar jag gärna dit jag kommer.Jag fick ju dock iallafall mina ”15 minutes of fame” som korrespondent, man kämpar och kämpar, år ut och år in med inslag och reportage och direktsamtal, man undrar om någon hör vad man gör och så gör man en sån grej och man blir viral.Iallafall i Österrike.Och förresten, enligt en omtyckt intern legend på min tidigare redaktion Radiosporten så gastade den fenomenale referenten Åke Strömmer genialiskt en gång under löpande referat under ett upplopp med en svensk idrottsman att ”nu har vi årskrönikans lyssnare med oss också”.Åke kände på sig, mitt i direktsändningens här och nu, att det här referatet skulle komma med som en av årets höjdpunkter.När jag ställde min fråga till förbundskanslern tänkte jag, i Åkes anda, insåg jag i efterhand, att ”jaha, nu har vi sociala medier med oss också.”Men som jag också sa där till förbundskanslern, man gör hela tiden en massa dumma fel, så är det här i livet.Det är bara att kämpa vidare.Daniel Alling, nu tillbaka i Berlindaniel.alling@sverigesradio.se

1 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 30 september. 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, måndag.Jag tänker på mörkret och snöbollen.På alla bilder som jag får skickade till mig från Gaza och Libanon, lemlästade, döda, förtvivlade människor – de som förlorat sina hem, sina arbeten, sina vänner och familjer.Sedan Gazakriget började har jag fått oräkneliga meddelanden och bilder. Hopplöshet och förtvivlan. Död och blod.Eländet är som en snöboll i utförsbacke.Känslorna som byggs likaså.Det börjar som en vit liten boll som rullas neråt.För varje meter byggs den på, blir större. Smutsig snö tränger sig in, det mörka.Samma sak med känslorna. Hur mycket finns det plats för i en kropp egentligen, i ett bröst innan det exploderar?Hur mycket elände orkar man innan man tittar bort eller går sönder eller slutar bry sig ?Snöbollen fortsätter att rulla, fortsätter att suga åt sig grådaskig snö, smuts.Samma sak med bilderna från Gaza, de fortsätter att strömma in men orkar folk ta till sig det längre? Och nu har vi ett nytt krig, i Libanon, som ingen vet vart det ska ta vägen, fler döda, mer elände.Det har snart gått ett år sedan Hamas vidriga terrorattentat mot södra Israel, ett år sedan dansande ungdomar abrupt avbröts av hundratals raketer och beväpnade terrorister som urskillningslöst dödade dem de kom åt, kidnappade. De som överlevde kommer alltid att leva med traumat.Ett år sedan de pittoreska kibbutzerna istället för trygga hem, blev en vaken mardröm där familjer slets ur sina sängar och dödades i skyddsrum.Det har snart gått ett år och så mycket har hänt.Vi har sett så mycket hat, sprickor som vidgat sig till bottenlösa avgrundsdjup, inom samhällen och mot främlingar.Ett år fyllt av förluster och smärta för så många.Hoten mot Israels existens, vägran att fördöma Hamas terrordåd, det ihärdiga blundandet för de många vanliga människor, de många civila, barnen som dödas i Gaza, oviljan att släppa in tillräckligt med förnödenheter. Bosättarnas våldsamma och egoistiska övergrepp på Västbanken. Rasismen. Åsiktsklyftor som växer och kanske aldrig kan repareras.Det har varit ett mörkt år, där lager på lager av elände lagts på likt snöbollen som rullar ner för sin backe.Tillslut stannar snöbollen, kanske bryts sönder.Det är bara att hoppas att det andra eländet också gör det snart, även om vi inte kan se den verkliga backens slut, den tycks snarare bara bli längre och brantare, lagren av elände läggs på. Hur länge ska vi orka?Johan Mathias Sommarström , Internationell korrespondentjohan-mathias.sommarstrom@sverigesradio.se

30 Sep 20243min

Utrikeskrönika fredag 27 september Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Tel Aviv, Fredag.– Vad säger israeler om det här kriget?Jag har fått frågan så många gånger den senaste veckan i olika nyhetssändningar här ifrån Israel. Det är en bra fråga, men tyvärr omöjlig att besvara. Det bor mer än 9 miljoner människor här och jag kan inte fråga vad alla tycker. Jag kan bara säga vad dom jag har pratat med tycker och tänker. Så, det tänkte jag göra nu.Gila vaknade i söndags och var övertygad om att hon och hennes man skulle dö. Grannhuset på den lilla gatan utanför staden Haifa hade träffats av en av Hizbollahs raketer.– Pergola! Sa hon.Pergola. Tydligen är ordet för 'pergola' samma på svenska som på hebreiska. Det hade fastnat små bitar av Hizbollahraketen i Gilas pergola och hon försökte dra ut dom med en nyckel.– Jag är så trött på det här kriget, sa hon.Hon sa att hon bara ville leva i lugn och ro och nu har hon ingen energi kvar.– Det känns som att det här bara är början också, sa hon.Dagen efter gick flyglarmet i Kiryat Bialik och jag träffade Rita i ett skyddsrum på en liten bensinmack. Vi lyssnade på dom dova, mullrande explosionerna – ljudet av Israels luftförsvarssystem Iron Dome – som sköt ner Hizbollahraketerna som flög ovanför oss. Rita sa att hon inte var rädd.– Jag är van, sa hon.Hon berättade att hon älskade Israel när hon kom hit på 80-talet, men att hon idag skäms för sitt land. Hon skäms, sa hon, för att Israel inte kan lyckas få till fred med sina grannar eller lösa gisslansituationen.Dagen efter slog en raket ner i ett bostadsområde i en stad längre norrut. När jag kom dit några timmar efter var Raam redan där. Han hade sot på händerna och i ansiktet och var alldeles svettig. Han hade skyndat dit, sa han. Han rusade fram till resterna av huset, gick förbi avspärrningen och började leta. Jag frågade vad han gjorde. Han berättade att han samlade på raket-delar. Så fort han såg på nyheterna att en raket hade slagit ner någonstans satte han sig i bilen och åkte dit och letade. Jag frågade om jag och fick följa med honom hem och se hans samling. Han visade mig sitt garage. Det var fullt av skrot-delar.– Det här så coolt, sa han och drog fram en del av det han sa var en iransk drönare.Jag frågade vad han tyckte om kriget. Han pekade bort mot bergen och Libanon och sa att vi ska ”clean up Lebanon”.– Vadå ”clean up Lebanon”, frågade jag? Städa upp?Ja, från Hizbollah. Alla ska bort, sa han, nästan med ett litet leende på läpparna. Jag frågade honom om barnen som hade dött. Mer än 50 barn de senaste dagarna. Varför ska de ”städas bort” – för att använda hans ord.– Om de inte hade dödats av våra anfall hade dom dödats av Hizbollah så småningom, och dessutom är det ingenting mot vad som hände våra barn den 7:e oktober, sa han.Så, vad säger israeler om kriget? Det är svårt att svara på. Men så här sa Gila, Rita och Raam iallafall.Love Lyssarides, Tel Aviv.love.lyssarides@sverigesradio.se

27 Sep 20243min

Utrikeskrönika 26 september. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. London, torsdag.Och jag funderar över skamstraffet. Att offentlig förnedra en brottsling som en del av bestraffningen. I många europiska länder försvann skamstraffen i början av 1800-talet. Men när jag tar del av mediers skildring av brottslingar här i Storbritannien känns det som det är tillbaka. Ett straff som inte nu inte längre verkställs av kyrkan eller rätten utan av polisen och medierna i skön förening.Brittisk polis publicerar gärna namn och bild på brottslingar på sina hemsidor, inte sällan filmsekvenser där brottslingen grips, förses med handbojor och grymtar något svårt att urskilja till sitt försvar. Filmade med de så kallade kroppskameror som poliserna har på uniformen, eller offentliga övervakningskameror. Många polisdistrikt har egna Youtubekanaler där de publicerar filmerna.Och medierna visar gärna. Till exempel filmen med den 37-årige säkerhetsvakten som dömdes till ett långt fängelsestraff för att ha planerat att kidnappa och mörda en känd tv-programledare, enligt vad han skrivit i olika chattgrupper.Filmen visar hur polisen sent på kvällen slår in dörren med en murbräcka och tränger in i vaktens lägenhet. Det är trångt, nedsläckt och stökigt och vakten som enligt tidningarna väger uppåt 200 kilo är iförd bara kalsongerna. Han förses med handbojor och mumlar något om att allt bara handlat om fantasier.Och när fängelsedomen kommer, blir flera år gamla tv-bilder aktuella att visa igen. När vakten deltar i ett bantningsprogram i BBC och talar om sin övervikt och att han dricker 18 liter Coca-Cola om dagen.Flera tv-kanaler visar också polisens bilder på när en 30-årig kvinnlig lärare grips i sitt hem. Hon döms för att ha haft sex med två 15-åriga elever och bilder från en övervakningskamera i en butik när hon köper ett Gucci-skärp till en av de 15-åriga pojkarna visas också.Enligt de pressetiska reglerna, exempelvis BBC:s, ska journalisterna respektera människors privatliv, särskilt om de är i chocktillstånd. Det finns förstås undantag, om det bedöms finnas ett så kallat överväldigande allmänintresse, bland annat när det gäller att exponera brott eller grova oegentligheter.Publiceringarna får stort utrymme. Förbrytargallerierna med dem som dömts efter sommarens upplopp har varit oräkneliga. Lokaltidningar publicerar bilder och detaljerade uppgifter om personer dömda för narkotikabrott, misshandel eller stöld.Om man ska tro på de pressetiska reglerna med sina formuleringar om respekt för människors privatliv, så tillhör kanske brottslingarna en annan kategori varelser. Eller så bedöms helt enkelt allmänintresset för att exponera brott vara så överväldigande att det motiverar publiceringarna.Snart också i Sverige, kanske? Vem vet. Nyligen publicerade också Expressens webb-tv den brittiska polisens bilder på gripandet den 30-åriga läraren.Pontus Mattsson, London.pontus.mattsson@sverigesradio.se

26 Sep 20243min

Utrikeskrönika 25 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Colombo, onsdag.Supervalåret 2024. Vi har några månader kvar tills nyår men visst börjar det kännas lite i kropp och sinne? Alla samtal med väljare, analyser av förståsigpåare och politiker som vill framstå som det enda vettiga alternativet.Sex av de åtta länder jag bevakar har hållit något slags val i år, att några inte kunnat klassas som demokratiska utifrån en svensk måttstock är en annan sak. Bland mina länder är det bara befolkningen i Nepal och Afghanistan som inte har gått till valurnorna. Vad gäller Afghanistan så lär landets härskare inte anamma idén om folkets rätt att välja på mycket länge.Senast ut i Sydasien var Sri Lanka som i lördags röstade fram en ny president. Folket valde kommunistledaren Anura Kumara Dissanayake. Till skillnad från några av de andra valen jag rapporterat om i år, har den här valrörelsen varit nästintill artig där påhoppen på motståndaren snarare kan kategoriseras som ret och tet än hatiska.Det är också i överväldigande positiva ordalag som EU:s valobservatörer beskriver valet. Häromdagen höll de en pressbriefing. På en fråga från en journalistkollega om andra länder som snart ska hålla val har något att lära av Sri Lanka, brast församlingen ut i skratt. Många här har en dyster bild av det egna landet efter den ekonomiska kollapsen för två år sedan. Men vi tillrättavisades snabbt av chefsobservatör Nacho Sanchez Amor.Sri Lanka har visst en massa att lära världen om hur man håller val sa han. Hur man för en valkampanj som kännetecknas av fred och energi i stället för hat och hot. Hur en president sedan lämnar över till nästa utan större besvär.Valobservatörerna hade egentligen bara två större anmärkningar: Den första handlade om landets medier som inte gjort sitt jobb tillräckligt bra. De rapporterade inte opartiskt utan tog ställning för en kandidat. De organiserade inte heller debatter där kandidaterna fick lika mycket taltid och kunde argumentera mot varandra.Den andra synpunkten handlade om det utegångsförbud som infördes med mycket kort varsel i lördags kväll medan rösterna räknades. Det har hänt förut i Sri Lankas historia men eftersom valkampanjen och valdagen var så lugn kom det som en överraskning för många.Det var avgående president Ranil Wickremesinghe som tog beslutet. Bara någon timme tidigare hade en inhemsk valobservatörsgrupp stolt meddelat att lördagens val var det fredligaste i landets historia.Att införa utegångsförbud när befolkningen uppträtt så värdigt och fint går inte ihop sa Nacho Sanchez Amor. Politiker måste bestämma sig; befolkningen kan inte kallas för medborgare ena stunden och pekas ut som en del av en mobb nästa.Och så var det detta med kvinnorna. 38 presidentkandidater. Alla män. Kom igen Sri Lanka, bättre kan ni sa han!Naila Saleem Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

25 Sep 20243min

Utrikeskrönika 24 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Kiev, tisdag.Ett rehabiliteringscentrum för veteraner med svåra amputationsskador. På en brits ligger en man på mage, benen stympade ovanför låren. En vårdare masserar hans rygg, trycker försiktigt på stela muskler. Det hörs att det gör ont men de andra i träningssalen reagerar inte, alla i samma sits, fullt fokuserade på att ta hand om sina egna lemlästade kroppar.Under den senaste månaden har 80 nya patienter skrivits in här på centrumet, bara ett av många som öppnats i Ukraina sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig.Exakt hur många som har tvingats genomgå amputationer i hela landet vet vi inte. Enligt en del inofficiella beräkningar kan det röra sig om mellan tio och femtio tusen, ett av landets mest svårhanterade problem i dag och en lång tid framöver.Men här och nu måste soldater komma på fötter, bokstavligt talat, säger en av grundarna. De måste få en chans att återgå till ett så normalt liv som det bara går även om det är svårt när många också lider av psykiska trauman, och det blir inte bättre av att de känner sig begränsade i sin krop, fortsätter han.Vid ingången sitter två unga män och pratar med varandra. En av dem, Mykola. Han håller i en petflaska med en svart robotarm fastskruvad i benet strax nedanför hans axel.Det har gått drygt en vecka sedan han började öva med den här på centrumet och han har redan gjort stora framsteg. För att visa räcker han mig flaskan och släpper den mekaniskt i min hand: ”Det är min hobby numera, att greppa tag i saker och räcka dem till folk”, säger han.Men det är att inte hans protes. Den han har på sig har han fått låna här på centrumet. Den ukrainska staten täcker bara ungefär halva kostnaden för den här typen av avancerade proteser, så för att få en egen, personanpassad arm, behöver det samlas in pengar och det kan i bästa fall ta flera månader.Just den här gången väljer jag att inte fråga Mykola om omständigheterna, om allt det svåra han har gått igenom och kommer behöva handskas med i framtiden. För Mykola ler. Med sin konstgjorda arm lyckades han greppa tag i en penna och stoppa ner den i en vårdares jackficka. ”Snart klarar jag allt”, säger han.Vad vill du klara?Han funderar en stund. ”Jag vill kunna skära upp en limpa med bröd, helt själv, det drömmer jag om”, säger Mykola.Lubna El-Shanti, Kievlubna.el-shanti@sverigesradio.se

24 Sep 20242min

Utrikeskrönika 23 september 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, måndag.Det är mycket mormoner i mina flöden på sociala medier just nu. Det beror på tv-serien ”The Secret Lives of Mormon Wives”– Mormonfruarnas hemliga liv. En realiltyserie om konflikter och intriger bland ett gäng unga mammor i Salt Lake City i Utah som tillsammans blivit ett fenomen på Tiktok. ”MomTok” kallar sig de där, och har blivit så pass framgångsrika att flera av dem försörjer sina familjer genom lukrativa samarbeten med olika företag.Om jag ska vara helt ärlig så är det egentligen en rätt kackig serie. Bråken och intrigerna känns ofta rätt krystade och fejkade. Konflikterna i gruppen utmynnar ibland i upprörda gräl men kan också handla om vem som avföljer vem på sociala medier. Mest av allt får man känslan av att i stort sett alla i gruppen brukade vara mobbare på sina högstadieskolor.Nej, det är mormonismen som utgör den exotiska kryddan som får den här rätt mediokra realityserien att göra ett avtryck inom populärkulturen. Trots att mormonismen på ett plan egentligen är genometablerad i det amerikanska samhället, så känns det ändå som man i den här tv-serien ibland tjuvkikar in i en hemlig värld.Här och där finns det små faktatrutor om religionen. Om de plagg man bär under kläderna, om männens centrala position i kyrkan.Huvudpersonerna anser sig också vara banbrytande eftersom de tycker att de inte följer mormonkonventionerna. Bland annat för att de pratar om sex på ett annat sätt än tidigare generationer. Fast när en av tjejerna vill göra ett samarbete på sociala medier med ett företag som säljer sexhjälpmedel ser man hur flera av de andra inte känner sig helt bekväma.Själv är jag mest fängslad av mormonernas version av kaffeställen. Eftersom de inte får dricka kaffe, så går man på särskilda läskkaféer istället där man beställer olika läskdrinkar på ett lika komplicerat sätt som många amerikaner beställer kaffe på. Med en massa extraingredienser, till och med med gräddersättning i lightläsken.Jag pratar med en kompis som frågar mig om jag tror att det egentligen är mormonkyrkan som ligger bakom serien. Att det är ett sätt att försöka popularisera och modernisera religionen genom de unga mammorna som dansar på Tiktok. Fast vi enas som att det kanske snarare handlar om en ofrånkomlig modernisering, att inte ens mormonvärlden kan vara lika isolerad från omvärlden som förr.Och det finns något med det ojämäställda och patriarkala i mormonmiljön som hela tiden ligger och skaver i tv-serien. Den verkliga passionen dyker egentligen upp när en av männen hotar sin fru med skilsmässa för att hon en liten stund pratat med några lättklädda manliga dansare på en Chippendalesföreställning i Las Vegas. Då glimtar den verkliga ilskan över den mansdominerade mormonvärlden till på allvar hos mammorna i MomTok.Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

23 Sep 20243min