Naila Saleem: Striden mellan norra och södra Indien

Utrikeskrönikan 1 juni 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Manila torsdag.Hur stort eller färggrant studentplakat du än har gjort till årets student så tror jag du ligger i lä. Hur kan jag påstå det? Vänta lite så ska du få höra.Det här med studentplakat är en internationell företeelse. Här om dagen var jag på den filippinska ön Mindanao. I staden Iligan har man tagit det här med studentskyltar lite längre. Precis som i Sverige är det tid för studenten i Filippinerna och det vill jag lova syns, och då menar jag verkligen syns. Just i det här området på Mindanao är det extra viktigt att man har en skylt med extra Allt! Det ska synas och märkas att man har en duktig student i familjen.Arbetet med studentplanschen inleds månader innan själva studenten. Huvudpersonen i fråga ska fotograferas hos en speciell fotograf som har laddat upp med traditionella kläder och utsmyckningar som ska finnas med på bilden. De unga kvinnorna smyckas ofta ut så att de ser ut som de prinsessor som familjen tycker de är. De unga männen kläs upp i snajdiga kostymer i blankt tyg eller i traditionella dräkter som ger ett sken av överdåd och en försmak av den framgång som förhoppningsvis ska komma. Och, som om inte bilden i sig ska ge sken av intelligens och framgång, så är texten viktig. Det handlar inte bara om att få med budskapet om att studenten har klarat av att ta sig igenom år av studier utan också om att marknadsföra den nykläckta studenten inför framtida jobb. Jag såg stora affischer längs vägen med texter som, Grattis till doktor Reema vår framtida chefsläkare. Eller, grattis till juristexamen Abdul Gaffar Abdullah framtidens stjärnadvokat. Å det handlar inte bara om läkare och advokater. Nej, här är alla studenter lika viktiga, oavsett om det handlar om att ha tagit studenten som rörmokare, ingenjör, barnmorska eller någon form av administratör. Alla ska lyftas fram som stjärnor. För det är precis det som det handlar om. Att en person från vår familj har tagit studenten.I ett samhälle där det för inte så länge sedan var ovanligt att någon i familjen studerade vidare har det en stor betydelse än att ens barn har tagit studenten. Det handlar om att man som förälder har lyckats spara tillräckligt med pengar för att kunna skicka sitt barn till högre utbildning. Det handlar också om att man vill och vågar visa sin stolthet över att ens barn och att man själv lyckats ge nästa generation en bättre förutsättning än vad man själv hade eller fick. Därför är de stora, ofta pråliga, studentskyltarna ett bevis på att områden som tidigare sågs som lite underutvecklade och fattiga nu visar framtidstro i Filippinerna.Och nu till det viktigaste. Var ska skylten eller rättare sagt skyltarna sättas upp. Det räcker inte med att man står och viftar med en skylt på skolgården utan i Mindanao gäller det att dra på så att alla har en möjlighet att se vad lillprinsen eller prinsessan har lyckats med. Det vanliga är att familjer sätter upp stora plakat som får svenska studentskyltar att rodna efter huvudgator och vägar. Det är inte ovanligt att plakaten är stora som reklamskyltar, alltså minst tre meter breda och två meter höga. Å många är större än så. Och det räcker inte med en skylt utan det ska vara så många som möjligt som sätt upp efter gator och vägar. Alla tillverkade i ett material som klara av skyfall, stekande sol och starka vindar. För skyltarna ska helst sitta uppe i ett år eller mer.Frågan är när vi i Sverige kommer att få se lika stora affischer längs E20 eller längs gatorna i Katrineholm på att rörmokaren Elsa eller hemtjänstbiträdet Liam har tagit studenten och är Sveriges hopp för framtiden.Var nu inte så blyga, dra på vet ja med stora skyltar som får alla att häpna och imponeras.Peder Gustafsson, Manila.peder.gustafsson@sverigesradio.se

1 Jun 20233min

Utrikeskrönkan 31 maj 2023 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Chișinău onsdag,När jag kommer till en plats som jag inte varit på tidigare har jag för vana att ta en löprunda. Gärna tidigt på morgonen när större delen av staden fortfarande sover. Till fots kan du ta dig fram nästan överallt och det finns inget bättre sätt att lära känna en stad, tycker jag.Det som slog mig när jag sprang runt här på Chișinău gator igår morse var alla EU-flaggor. Särskilt den utanför regeringsbyggnaden. Den är svår att missa. Flaggan är enorm, täcker hela byggnaden i höjdled, från taket ända ner till markplan.Den här EU-flaggan, sida vid sida med den moldaviska, är ett tydligt tecken på riktningen som landets regering gett sin in på.Man vill närma sig EU. Man vill in i EU. Och det har blivit än mer akut efter Rysslands fullskaliga invasion av grannlandet Ukraina.Det är inte bara en fråga om utveckling och om att höja ekonomisk standard. Det handlar om säkerhet, om att bevara demokratin, kanske rent av om nationell överlevnad då Ryssland ses som ett reellt hot.Presidenten Maia Sandu hoppas kunna börja förhandla om medlemskap i slutet av året och vara fullvärdig medlem i EU år 2030.Många av de jag träffar på gatorna här är lika angelägna. Nyligen samlades uppåt 75 000 människor i huvudstaden för att demonstrera till stöd för regeringen och för EU-medlemskap.Imorgon samlas också de flesta av Europas ledare här i Chișinău för stort toppmöte inom det som kallas europeiska politiska gemenskapen - ett forum som Frankrikes president Macron drog igång förra året som svar på kriget i Ukraina.Att mötet äger rum i Moldavien har betydande symboliskt värde. Men många här hoppas på mer konkreta resultat och att mötet ska göra att landet tar ytterligare steg mot EU-medlemskap.Det finns en risk att många av dem blir besvikna.Jag vill inte framstå som en cynisk och luttrad dysterkvist från Bryssel men målet om EU-medlemskap inom sju år det är att sätta ribban väldigt högt.För normalt tar det längre tid än så och därtill finns det en risk att EU buntar ihop Moldaviens ansökan med Ukrainas, på samma sätt som man buntat ihop andra kandidatländers ansökningar.Och då kan det verkligen ta tid. För att ta in Ukraina, ett stort, fattigt och krigshärjat land med en enorm jordbrukssektor, det kräver enligt många experter stora förändringar inom EU.Man behöver ändra beslutsfattandet, slopa vetorätten och förändra jordbruks-, och sammanhållningspolitiken (dvs grundbultarna i samarbetet). För annars kommer en stor del av EUs pengar slukas av Ukraina och det kommer inte de nuvarande medlemmarna acceptera. Troligtvis.Och är det något som tar tid, förutom att förhandla om EU-medlemskap, så är det interna förändringar i EU.Så Moldaviens ribba är satt högt. Och frågan är vad som händer om man river.En politisk expert som jag pratade med igår gav ett ganska dystert svar på den frågan.Hon sa att om Moldavien får vänta, mycket längre än de sju år man satt upp som mål, då kan folk bli missnöjda, de kan tappa hoppet om EU och vända sig mot de mer ryssvänliga politiker som redan styr i vissa delar av Moldavien och helt enkelt vända sig mot Ryssland.Andreas Liljeheden, Chișinău

31 Mai 20233min

Utrikeskrönika 30 maj 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. San Francisco, tisdag."Compassion is killing pople". Medkänsla dödar människor.Det var ett av de budskap som San Franciscos borgmästare London Breed ville förmedla när hon i förra veckan frågades ut om hur hon tänker komma tillrätta med det öppna drogmissbruk och den öppna drogförsäljning som pågår i staden. En utfrågning som började under tumultartade former. Tanken var att den skulle hållas utomhus på United Nations Plaza, som ligger en liten bit bort från stadshuset och är av de platser där droger sålts öppet i månader.Men efter omkring en kvart fick man avsluta det offentliga mötet. Folk började bua, skrika åt de styrande och varandra, och efter att man beslutat sig för att fortsätta mötet inne i stadshuset istället, så kastade någon en tegelsten.Och det var senare, på mötet inomhus, som borgmästaren sa det där om att medkänsla dödar. Det var en del av hennes budskap om att att det var dags för hårdare tag. Och hon menade något i stil med att missriktad omsorg kunde förvärra situationen för en del av missbrukarna i staden, och nämnde samtidigt hur hennes syster dött i en överdos.Men Breed har svårt att vinna förtroende i San Francisco, och diskussionen fortsätter.En del menar att säkra, övervakade platser att använda droger på kan vara en del av lösningen, ett sätt att både få bort drogbruket från gatorna, och samtidigt vända den mörka statistik kring dödliga överdoser som det här året inletts med i San Francisco.Andra vill se tvångsvård, och krav på att personer som till exempel får boende av staden ska vara helt drogfria. Hittills har London Breed kritiserats från bägge håll i debatten.Men läget i San Francisco, liksom flera andra städer i USA, är komplicerat. Enkla, snabba lösningar verkar omöjliga att hitta, eftersom det är en kombination av hemlöshet, bristande resurser för dem med psykisk ohälsa och en utbredd användning av fentanyl som ligger bakom den mänskliga misär som exponeras dagligen på gatorna i San Francisco.I en ledartext skriver tidningen San Francisco Chronicle att de hårdare tag som många efterlyser inte kommer att fungera. Överdosstatistiken de första två veckorna efter att någon kommit ut från fängelset är skyhög. Några år gammal forskning visar att stränga fängelsestraff inte leder till minskat drogmissbruk. Dessutom har fängelserna i San Francisco redan hög beläggning, lägger man till. De kan inte ens hantera resultatet av en ny policy som innebär att fler sätts i fängelse.I nyhetsflödet om San Francisco, ser man samtidigt med jämna mellanrum paradoxala händelser som bara spär på misstron mot de styrande. Som till exempel artikeln från tidigare i år om den öppna droghandeln utanför ett av stadens drogbehandlingscentra.I veckan ska San Franciscos borgmästare London Breed lägga fram en ny handlingsplan om just det här. Frågan är bara, kommer medkänslan alls att få plats den här gången?Roger Wilson, USA-korrespondentroger.wilson@sverigesradio.se

30 Mai 20233min

Utrikeskrönika 29 maj 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. M2 måndag.Jag skriver det här på motorvägen från Lahore till Islamabad. M2:an jämte de andra avgiftsbelagda motorvägarna gör det möjligt att färdas snabbt och bekvämt i ett Pakistan som annars inte är känt för sin effektivitet eller höga komfortfaktor.Vi susar förbi frodiga jordbruksfält. Risplantor i vatten, majs och sockerrör – den senare gör man gärna juice av på sommaren. Den agrara sektorn är stommen i det pakistanska samhället. De söta aprikoserna och persikorna från Swatdalen, som nu är i säsong, är en nationell stolthet. I väst är Swat mer förknippat med fundamentalisternas mordförsök på Malala Yousafzai. Och så har vi förstås mangon, drottningen av alla frukter, som också börjar mogna nu. Det finns små och stora varianter, från sorten man kramar saften ur och dricker till dem man äter eller picklar.Övermogen är däremot den politiska röran, åtminstone att döma av reaktionerna hos de jag försökt prata politik med de senaste dagarna. Många vill inte prata alls när de hör ämnet, andra suckar djupt innan de ger sin åsikt. Irritationen är större än vid mitt förra besök för sex månader sedan. De ständigt stigande priserna på mat och andra livsnödvändigheter har fått tålamodet att tryta och politikerföraktet jäser.Imran Khans parti PTI är fortfarande populärt, särskilt bland de unga men även den nuvarande regeringen har sina förespråkare – däremot uppskattas kampen dem emellan av få. De senaste veckorna har bjudit på våldsamma sammandrabbningar mellan Imran Khans PTI-anhängare och polis. Militära symboler har attackerats och PTI-företrädare har gripits, släppts och gripits på nytt. Det är spänt och rädslan för hur långt det här kan gå är påtaglig.Det spelar ingen roll vem som har makten, de gör ändå inget för oss vanliga människor får jag höra. Min lön är densamma men priserna har fördubblats klagar man. Igår söndag höjdes priset på bröd; bagarna hänvisar till höjda råvarupriser.Men en sak är sig i alla fall likt; barnen från ekonomiskt utsatta familjer i Lahore svalkar sig fortfarande i stadens vattenkanalsystem. De hoppar glatt i det bruna vattnet för en stunds respit från majvärmen som igår låg på 37 grader. Det spelar ingen roll att trafik dundrar förbi på bägge sidor om kanalen. Glädjen från att plaska runt finns där ändå.Det är om de här, de unga allt handlar om egentligen. Deras framtidsutsikter. Allt för många har inga jobb. Om politiken inte får ihop sig riskerar barnen i kanalen att sälla sig till den skaran om några år.Naila Saleem, Sydasienkorrespondentnaila.saleem@sverigesradio.se

29 Mai 20233min

Utrikeskrönika 26 maj 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Belgrad, fredag,Ni som lyssnat på mina krönikor tidigare, vet att jag har en förkärlek till den halvgalne regissören Emir Kusturicas filmer.Men sedan jag började hänga nere på Balkan mer frekvent, så behövs inte längre filmerna – verkligheten är Kusturica nog.Häromveckan var jag i Belgrad och hade bokat in en advokat för lite snack kring masskjutningarna i slutet av mars och han tog emot på en adress i centrala stan.Herr advokat öppnade och jag klev in i – 70-talets Serbien.En magnifik våning, fullkomligt mättad med föremål och möbler som skulle kunna få vilken vurmare av Jugoslavien-eran att svimma av lycka.Där fanns de tunga möblerna i rosenträ. Utsökt konst i olja och grafik, advokatens skrivbord en fröjd att ta del av. Bland otaliga ting, en askkopp i kobolt, en laddad pistol, precis som det ska vara...Men i alla fall – advokaten synade mig. Jag upptäckte inom loppet av två minuter att här skulle det inte bli någon intervju – min värd var aaaningen mer än salongsberusad.Det blev istället ett samtal och en lektion – i hur man hanterar besvärliga situationer i vardagen eller snarare hur man får statens tjänare i olika skepnader att, så att säga, titta bort...Nå, advokaten visste allt om detta.Jag – visste inget om detta.Varpå herr advokat, när han insåg min sjukt dåliga förankring i livets väsentligheter, utbrast som vore han trampad på tårna: ”Jag lät mig luras av ert namn, men ni är inte från Balkan.”Han hade föga förvånande utgått från det, vilket ju dessutom var korrekt. Mina balkanrötter kan jag inte avsvära mig.”Man måste vara kreativ för att ta sig ur en oäven situation”, sa han med en lättsam självklarhet.Jag protesterade lite matt om att han generaliserade upprörande grovt... Hans påstående var taget ur luften, försökte jag...Men advokaten lyssnande inte. Han förevisade mig hur jag skulle förvara mina pengar, alltid dubbla portmonnäer – vanliga pengar i en och mutpengar i den andra.Han delade med sig av metodik och praktiskt utförande – jag fick en seriös lektion i avancerad svartkonst.Advokaten skröt sedan om hur han i början av sin karriär hjälpt 500 poliser i ett case mot staten, gällande något statligt bonusprogram som dragits tillbaka, som slutade med förlikning, där staten drog nitlotten.”Min insats var pro bono, men jag fick fem frikort”, sa advokaten glatt.Jag glodde lite fånigt å upprepade – fem frikort?Ja, mina polisvänner kunde så att säga erbjuda en hjälpande hand för att underlätta mina case, med exempelvis ”bevis saknas” eller något annat juridiskt passande...Jag fick fem sådana, skrattade advokaten och sa att allt lyckligtvis var juridiskt preskriberat, och muttrade om att dagens serbiska poliser var tråkigare i den bemärkelsen.Det blev en minnesvärd kväll trots allt.Om advokaten skröt, överdrev eller ljög rentav, högst troligt – men i så fall i bästa Kusturica-anda. Och då är han förlåten.Jag antydde detta för min serbiska fixare när vi senare gav oss ut i Belgrads kvällsvimmel.Hon tittade på mig – och sa: ”Vadå, överdrev??””Du fattar verkligen inte – var sa du din familj kom ifrån....?”Milan Djelevic, Belgradmilan.djelevic@sverigesradio.se

26 Mai 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, torsdag.Vart skulle man fly? Till sommarstugan? Till avlägsna släktingar i andra delar av Sverige? Ut i skogen? Om kriget, om krisen kom?En gång efter att Hesa Fredrik hade gått igång av misstag i Stockholm, togs frågan upp vid middagsbordet. Ja, vart tar man vägen om kriget kommer?Lite på skämt, lite på allvar smed vi planer, tog fram kartor, målade upp scenarier, diskuterade köplistor, som om det var det enda alternativet – att lämna.Som om man bara skulle plocka ihop sina nödvändigheter och fly för sitt liv, så självklart för många men förmodligen inte för alla.För ett par veckor sedan träffade jag Kolja i Kramatorsk, en ung kille som evakuerar civila från städer vid frontlinjen, och från städer som utgör själva frontlinjen, som till exempel Bachmut.Ja, han evakuerar civila från Bachmut.Staden som inte längre finns, staden där strider pågår 24 timmar om dygnet, där bostadshus förvandlats till högar av bråte, tegel, cement. Där människor begravt dom sina i trädgårdar, i parker och där bland ruinerna, under jord bor det ungefär 3000 personer, som av olika skäl inte kunnat eller inte velat lämna sina hem.Kolja visar mig ett klipp från ett samhälle i utkanten av Bachmut.Han filmar en man i medelåldern, ansiktet fårat, rynkorna djupa, kläderna slitna, huset bakom honom saknar tak, fönster.I klippet uppmanar Kolja mannen att packa sina saker: Följ med, jag kör dig till ett flyktingcenter i Kramatorsk, till säkerhet, säger han.Mannen skakar på huvudet: Nej, det tänker jag inte. Jag bor här. Har du förresten en cigarett att bjuda på?Kolja försöker på nytt: Följ med, du kommer dö här.Mannen skakar återigen på huvudet: Och vem ska ta hand om huset, säger han och nickar mot den skadade byggnaden bakom honom. Min dotter är begravd här, jag kan inte lämna henne.Kolja kör iväg, mannen stannar.Den mannen stöter man på i Ukraina överallt. De som säger att de inte kan fly, för vem ska då ta hand om huset, hur trasigt det än må vara, och kolonilotten måste skötas, och katten matas, och gamla släktingar, föräldrar tas omhand, och vem behöver oss i en främmande stad? Hellre dör jag i min egen säng, omgiven av mina väggar.Borta bra men hemma är hemma.Ibland är det svårt att förstå vad som driver människor att stanna, inte fly. Kanske just för att frågan för mig är så hypotetisk, ja var skulle man fly om kriget, om krisen kom. Kanske ingenstans.Lubna El-Shanti för P1 Morgonlubna.el-shanti@sverigesradio.se

25 Mai 20233min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Pretoria onsdag.Vad är vitsen med en motordriven lövblåsare? Vem kom på det egentligen? Meningslösa maskiner som låter som trimmade mopeder, med det enda syftet att fösa torra löv framför sig? Är det ekonomiskt rimligt, miljömässigt? Knappast. Just nu är tiotusentals igång i ett allt vintrigare Sydafrika, där de torra löven obönhörligen av någon anledning, måste bort från infarter, nedfarter, utfarter och välklippta gräsmattor. Men för mig är ljudet det värsta, det låter och skramlar överallt.Å andra sidan är de ingenting jämfört med de jättelika dieselaggregat som kickar igång vid varje köpcentrum, sjukhus och större företag de gånger det är load shedding, planerade strömavbrott. Och det är ofta numera. Tänk er en större traktormotor som står på tomgång i ett parkeringsgarage, återigen, miljömässigt en katastrof – och vad gäller sound pollution – ljudförorening – helt galet, det går inte att prata, inte att tänka.Det brummar, fräser, bullrar överallt. Och värre blir det troligen i Afrikas mest utvecklade ekonomi, både med strömavbrott och sound pollution. Eskom, det statliga kraftbolaget som försörjer landet med 90 procent av all el, har aviserat ännu fler och längre strömavbrott upp till det som här kallas stage 8, alltså drygt halva dygnet utan el.För vanliga människor i kåkstäderna är det här outhärdligt, med temperaturer som kommer krypa ner mot minusgrader ju närmare vintern i juni/juli vi kommer, för näringslivet är det en katastrof som kostar miljarder. Det beräknas att landets BNP minskar med mellan 7-8 procent, troligen mer, enbart på grund av elproblemen.Men vad värre är – allt fler rapporter talar om höga chefer inom näringslivet här som nu helt tappat förtroendet för president Cyril Ramaphosa – mannen som sågs som räddaren i nöden 2018 efter det förlorade decenniet – åren under Jacob Zuma. Ramaphosa verkar oförmögen att fatta beslut, samtidigt som den lokala valutan, randen har störtdykt. Sydafrika har gråklassats vad gäller penningtvätt och terrorfinansiering, och många anser Ramaphosa irrat bort sig i ANC:s öppna flirtande med Ryssland, som nu stöter bort tidigare vänner och allierade i världen. För näringslivet här sammanfattas de akuta problemen med: el, infrastruktur och kriminalitet.Även statliga järnvägsbolaget Transnet håller på att falla samma efter år av misskötsel, och på det har vi en kriminalitet som inte bara handlar om mord och våldtäkter, utan om stölder på industriell skala av vitala delar av infrastrukturen, från kopparkablar till delar av pylonerna, alltså de ståltorn som håller upp kraftledningarna, och som nu kroknar och riskerar att falla helt.Men än så länge finns det bensin. Till lövblåsarna. Richard Myrenberg Pretoriarichard.myrenberg@sverigesradio.se

24 Mai 20233min

Utrikeskrönikan, 23 maj 2023. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, tisdag.Finland kom tvåa i Eurovision men finske Käärijä hyllas ändå som en vinnare och folket älskar honom.Och just det faktum att om folket hade fått bestämma och inte juryn så hade Käärijä varit en vinnare på riktigt – det har debatteras livligt och väckt starka känslor i Finland.Finland som trodde på Käärijä med låten Cha cha cha som en vinnare, långt innan alla länder ens utsett sina bidrag.Dagarna efter förlusten i Eurovision möttes Sverige och Finland i gruppspelet i hockey-VM. REVANSCH – var ordet som låg längst fram på tungan då i många finnars medvetande.Lite på temat – det man förlorar på karusellerna tar man igen på gungorna.Men även i den matchen blev det förlust för Finland.Och bland människor jag möter känns det som att förluster på målsnöret mot just Sverige, svider lite extra mycket.Tävla och vinna mot Sverige sitter i folksjälen, i den finska historien och ett gammalt lillebrorskomplex får jag höra.Och det finns fler exempel på hur Finland fallit på målsnöret mot Sverige.Ett exempel som ofta berättas om är hur skidåkaren Thomas Wassberg vann med en hundradels sekund före Finlands Juha Mieto och tog guldmedaljen på 15 kilometer i OS i Lake Placid 1980. Den förlusten glömmer ingen i Finland.Och Sebastian Bergholm på Svenska Yle konstaterar i en text att Juha Mieto och Käärijä för evigt skrivit in sig i den finska antihjälte-historien och menar att ingenting förenar det finländska folket lika bra som ett orättfärdigt nederlag mot Sverige.Finland älskar sina antihjältar.Och i dagarna efter Eurovision konstaterar Malin Slotte i Hufvudstadsbladet att det är synd att Eurovison skapar rivalitet mellan Sverige och Finland tvärtemot intentionerna i tävlingen, som handlar om förena länder. Och i diskussionen om att arrangera nästa års final föreslås ett nytänk – gör ett samarrangemang med utomhuskonserter i Torneå och Haparanda, tält och festivalkänsla på riktigt. Det kanske kan bli ett välkommet budgetalternativ i arrangemanget som blir dyrare att arrangera för varje år skriver Slotte.Oavsett hur det blir med den saken. Finska Käärijä är vinnaren i publikens hjärta – det är Cha cha cha som spås bli årets sommarplåga och som kommer sjungas på alla uteställen i sommar.Hockey-VM är inte avgjort än och när det gäller tungvikten – Sverige och Finlands ansökan till Nato. Där skriver Finland in sig i historieböckerna som en solklar vinnare – långt före Sverige. Inget tjafs om hundradelssekunder där.Carina Holmberg, Helsingforscarina.holmberg@sverigesradio.se

23 Mai 20233min