Jean-Jacques Rousseau: fåfäng, känslosam, paranoid & briljant

Filosofen, författaren och kompositören Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) förebådade romantiken och skrev några av de mest centrala texterna för den franska revolutionen. Rousseau var en komplicerad person som skrev inkännande om barnuppfostran, men lämnade alla sina fem barn att dö på barnhem.

Rousseau kopierade hellre noter än tog emot stipendier från kungar - för att behålla sitt oberoende. Hans skrifter om religion, ojämlikhet och barnuppfostran skulle tvinga honom i landsflykt. Vi kan alla lära oss något utifrån hans vantrivsel i det moderna samhället.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med litteraturvetaren och essäisten Tatjana Brandt om Jean-Jacques Rousseau. Hon är aktuell med boken Drömmaren Rousseau – Om frihet, fantasi och den omöjliga konsten att leva i ett samhälle.

Jean-Jacques Rousseau kom från enkla förhållanden och skrev några av den västerländska filosofins mest centrala texter. Hans tankar om utveckling, ojämlikhet och barnuppfostran påverkar oss än idag. Han blev en inspirationskälla för både romantiken och upplysningen, men hans egen livsstil och relation till dessa idéer var fyllda av konflikter.

Rousseau föddes den 28 juni 1712 i Genève, då en självständig republik. Hans mor avled kort efter födseln, och hans far, en urmakare, lämnade honom när han var tio år. Efter en lärlingstid hos en gravör rymde han vid sexton års ålder och inledde ett kringflackande liv. Han kom snart under beskydd av baronessan Françoise-Louise de Warens, som både blev hans älskarinna och intellektuella mentor.

Hans intellektuella genombrott kom i Paris där han umgicks med upplysningens ledande gestalter, som Denis Diderot. År 1749 deltog han i en uppsatstävling i Dijon och vann med essän Discours sur les sciences et les arts (1750), där han argumenterade för att civilisationens framsteg hade korrumperat människans naturliga godhet. Det var här han formulerade den grundläggande motsättningen i sitt tänkande: konflikten mellan naturen och samhället.

Rousseaus mest kända skönlitterära verk är Julie, eller Den nya Héloïse (1761), en brevroman som blev en sensation i hela Europa. Romanen, som blandar passionerad kärlek med moralisk och filosofisk reflektion, handlar om kampen mellan hjärta och plikt. Här utvecklar han sin idé om en utopisk harmoni mellan individ och samhälle, men romanen är också en kritisk betraktelse över kärlekens destruktiva kraft.

I den pedagogiska romanen Émile, eller om uppfostran (1762) skisserade Rousseau en radikalt ny syn på barnuppfostran. Han argumenterade för att barn borde få utvecklas naturligt, utan tvång och indoktrinering – en idé som revolutionerade pedagogiken och inspirerade moderna utbildningsmetoder.

I Om samhällsfördraget (1762) utvecklade Rousseau sina tankar om frihet och politisk rättvisa. Han förespråkade en form av direktdemokrati där folket, genom den "allmänna viljan", kollektivt styrde samhället. Hans idéer kom att påverka den franska revolutionen och har sedan dess varit centrala inom demokratisk teori.

Bildtext: Jean-Jacques Rousseau (1712–1778), filosofen som inspirerade allt från romantikens poesi till upplysningens samhällskritik, men som i sitt eget liv ofta bröt mot sina ideal. Porträtt av Jean-Jacques Rousseau, målat av Allan Ramsay 1766, där han är iklädd en armenisk papakha och traditionell dräkt.

Musik: Wintertime Overture av Boris Skalsky. Storyblock Audio.

Lyssna också på Upplysningen förändrade vår syn på världen.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.