Maria Persson Löfgren: Ryss i lilla Tokyo

Utrikeskrönikan 5 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Daniel Alling. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

5 Nov 20243min

Utrikeskrönikan 4 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Moa Kärnstrand. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Peking, måndag.Han Kang, ja, henne har vi en bok av tror jag, säger den unga tjejen som jobbar i min lokala bokhandel och försvinner bort mellan travar och hyllor.Vegetarianen, säger hon och visar triumferande upp ett inplastat exemplar. Vi har inte mycket kvar av henne, alla vill köpa hennes böcker nu efter Nobelpriset.Nobelpriset i litteratur är en stor sak i den här delen av Asien. När priset i år gick till Sydkorea och Han Kang bröt Sydkorea ut i ett kollektivt jubel. Människor samlades på gator och torg för att sitta och läsa pristagerskans böcker tillsammans. Bekanta till mig i Seoul verkade nästan, ja, rörda.Han Kangs pris kom visserligen efter att den sydkoreanska regeringen lagt många år på en offensiv för att försöka få sin första nobelpristagare i litteratur – så ett kollektivt hopp har funnits där.Men det var något annat också, något med tidpunkten, som fick betydelse.Han Kang är 53 år och kvinna. Vissa av oss här, med våra perspektiv, blir kanske upprörda när Han Kang omskrivs som en kvinnlig författare. Vi kanske ser det som att hennes författarskap förminskas när betoning läggs på vilket kön hon tillhör. Men så är det inte riktigt i Sydkorea. Där spelar det roll att Han Kang är just kvinna. Och att hon som kvinna får priset just nu.Nyligen rullades en våg av deepfake-porr upp i Sydkorea. Tjejers foton stals från sociala medier och gjordes om med hjälp av AI för att tjejerna skulle se nakna ut. Fotona spreds sedan i meddelandetjänster till tiotusentals. För många kvinnor och tjejer blev det här det tydligaste kvittot på landets djupa problem med ojämlikhet mellan könen.Sydkorea har till exempel det största lönegapet mellan män och kvinnor av alla utvecklade länder. Men det är bara en detalj egentligen. De flesta tjejer och kvinnor som jag pratat med i Sydkorea tar upp många mäns taskiga kvinnosyn som det största problemet. Kvinnor förväntas vara moderna i ett samhälle som fortfarande är djupt präglat av den hierarkiska och traditionella konfucianismen.Det sipprar ut i samhället och kvinnors behov prioriteras inte, vilket nu får konsekvenser i form av de lägsta födelsetalen i den utvecklade världen.Lägg på det press att skapa en familj och en enorm samhällssanktionerad utseendefixering där tjejer i tonåren får plastikoperationer i present av föräldrarna.Mot den kulissen blir årets nobelpris i litteratur ett stilla långfinger framför näsan på de styrande politikerna, de som säger – rakt ut – att det inte existerar någon ojämställdhet i Sydkorea.Han Kang är kanske inte en feministisk författare, men det ligger nära till hands att läsa till exempel just Vegetarianen som historien om en kvinna som fått nog av samhällets förväntningar.Jag tycker om Han Kangs böcker, säger tjejen i min bokhandel här i Peking, som nu avslöjat att hon själv är aspirerande författare. Jag gillar att hon skriver om den lilla människan och hur svårt det kan vara i Sydkorea.Eller bara hur svårt det kan vara att leva, säger hon.Moa Kärnstrand, Pekingmoa.kärnstrand@sverigesradio.se

4 Nov 20243min

Utrikeskrönikan 1 november 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Cecilia Blomberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

1 Nov 20243min

Utrikeskrönikan 31 oktober 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Naila Saleem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

31 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 30 oktober 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Lubna El-Shanti. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

30 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 29 oktober 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Maria Persson Löfgren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

29 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 28 oktober 2024 hör Sveriges Radios korrespondent Johan-Mathias Sommarström. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

28 Okt 20243min

Utrikeskrönikan 25 oktober 2024. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Haifa, fredag.När jag har bevakat demonstrationer som anhöriga till israeliska gisslan anordnar, så tittar jag extra länge på en bild som många gånger hålls upp bland bilderna på gisslan. Den är på en ung man med svart hår delat i sidbena. Under fotografiet brukar det stå fraser som ”Låt dem inte försvinna som jag gjorde”.Mannen heter Ron Arad. En israelisk stridspilot som försvann för 38 år sedan, när hans stridsflygplan störtade i södra Libanon den 16 oktober 1986. En dag som jag aldrig glömmer. Jag var åtta år gammal och stod på utomhustrappan som ledde till vårt hus i Saida i Libanon, när jag såg hur – det jag trodde var en missil - slog ner mellan två kullar och orsakade en enorm explosion.Helt plötsligt såg jag hur två fallskärmar svävade upp i luften. Jag hörde de vuxna, som samlades på den långa trappan, prata om att det vi såg var stridspiloter. Det som störtade och exploderade var ett stridsflygplan och inte en missil.Den ena fallskärmen blåste bort från vårt sikte. Och den andra fortsatte falla nedåt. Senare skulle vi få veta att piloten som hängde i den, heter Ron Arad.Ljudet från skottsalvor hördes från olika håll. De firar, sa en i samlingen. De skjuter mot piloten, sa en annan.En av mina kusiner, som var tio år äldre än mig, började gråta och skrika i panik, såsom hon brukade göra vid varje attack.”Nej, skjut inte, det är synd om honom”, skrek hon.Snabbt fick hon en utskällning av en annan kusin.”Vadå synd om honom, han är här för att döda oss”, fräste han.Medan de vuxna var inne i sina diskussioner om hur man bör behandla piloterna, och medan min kusin snyftade – var jag inne i helt andra tankar.Jag hade aldrig tänkt på att stridsflygplan vars ljud tog över hela min kropp varje gång de kom och bombade, flygs av människor.Jag visste vad en pilot var och jag hade åkt flygplan flera gånger, men stridsflygplan var annorlunda. De var snabba och spetsiga som en raket. De var blod, lemlästade kroppar, sörjande människor – och den där vackra flickan med långt svart hår i parallellklassen, som aldrig kom tillbaka till skolan efter en attack.Det kändes konstigt att se det som jag upplevde som övernaturligt och ouppnåeligt, brinna mellan kullarna. Och jag var absolut inte rädd för den där piloten. Jag tyckte också synd om honom, han som hängde där ensam i luften. Men jag vågade inte säga det, när jag såg hur min kusin blev utskälld.Häromdagen ringde jag till Libanon och pratade med henne. Hon, min kusin, är lika mjuk och rar som hon alltid har varit. Vi skrattade när jag påminde henne om utskällningen, och när hon berättade hur hon vid någon flygattack slängde sig ner på marken och hamnade med näsan rakt in i en svettig sko.Medan vi skrattade åt scener hon alltid ställde till med, vid flygattacker på 80-talet, avbröts våra skratt av nya flygattacker.Samar Hadrous, Haifasamar.hadrous@sverigesradio.se

25 Okt 20244min