Tvångshandlingens magi är fast förankrad i vår kultur

Tvångssyndrom kopplades redan av Freud ihop med religionsutövning. Men de återkommande ritualerna som frälser oss från ondo har hittat nya arenor i det moderna samhället, konstaterar Boel Gerell.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad: 2024-02-29.

Siffrorna i klockradion är röda och fyrkantiga och jag fixerar dem med blicken. Det är fantastiskt hur lång en minut är när man väntar på att den ska ta slut. Jag skulle kunna somna men får inte, inte förrän det röda ljuset på skärmen bildar en perfekt kavalkad tvåor. 22:22 och jag sluter ögonen och känner mig för ett ögonblick fullkomligt trygg.

Det fanns ingen logik i mina försök att betvinga mörkerrädslan när jag var barn. Inget som sa att just denna tid tjugotvå minuter över tio om kvällen utgjorde en frizon för faror. Ändå fungerade radions siffror just så, som ett klartecken från något bortom förnuftet och en ritual som gjorde det möjligt för mig att ta kontrollen över min skräck.

Mörkerrädslan var inte rimlig, utan var lite pinsam och nåt man gjorde bäst i att hålla tyst om. Och kanske var det just i tystnaden som skräcken bet sig fast och vägrade släppa taget. Hade jag levt i en annan tid hade det funnits ord för det jag upplevde, som maran som enligt folktron i det gamla bondesamhället var den som hemsökte de oroliga människorna om natten.

Och mot maran fanns det åtskilliga konkreta åtgärder att ta till. Man kunde exempelvis lägga en gren från ett knotigt träd i sängen hos den som ville sova lugnt. Eller fläta håret i ”marlockar” på ena sidan huvudet. I boken ”Vänster hand och motsols – magiska riter från förr” beskriver folklivsforskaren Bengt af Klintberg hundra riter som användes för att slippa allsköns olycka.

De flesta av katastroferna tidigare generationer bävade för känns avlägsna i dag. Det är inte längre missväxt och sjuka djur vi fruktar mest av allt, även om vi kanske borde göra det. Mycket av det onda som forna tiders kloka gummor försökte bota med mer eller mindre bisarra riter och kurer finns det beprövade medicinska behandlingar för i dag. Vi har vetenskap och vårdcentraler, vi har sociala skyddsnät och myndigheter. Och ändå dör vi. Ändå skadas vi, far illa och blir olyckliga. Och inte minst, blir väldigt rädda för allt det där som vi trots allt vi har och vet och kan inte förmår kontrollera.

Kanske är det till och med så att rädslan är större i dag, just i kraft av all kunskap vi har om farorna vi står inför. I en värld med återkommande terrorhot uppmanas vi exempelvis att ”leva som vanligt” samtidigt som vi ska ”vara försiktiga”. Exakt vad det är vi ska akta oss för är oklart. Döden har inte alltid ett ansikte med ögon som väljer just mig, kan vara ett finger på en utlösare på en annan kontinent. Eller för den delen en släng av naturen själv som under trycket av klimatkatastrofen häver sig allt våldsammare för att kasta mänskligheten av sig.

Slumpen avgör vem som drabbas och mot slumpen hjälper vare sig försiktighet eller vetenskapliga strategier. Där logiken tar slut tar hoppet om ett tecken från en högre makt vid, en längtan efter en symmetrisk rad siffror som skänker lugn för stunden. 22:22 i klockradions röda sken eller varför inte nio tryggt blinkande stjärnor utanför sovrummets fönster, som i Niklas Schiölers självbiografiska berättelse ”Kontrollöga”.

”02.31. Nio blänk från stjärnor behöver jag, nio blänk tillbaka mot mig, det är vad jag vädjar om där jag ligger i korrekt kroppsställning. Alla nio måste synas ordentligt, i vart fall inte så pass vagt att ljuset skulle kunna vara en illusion. En gatlyktas återspegling i fönstret duger inte nu. I väntan på rätt sken kläms blicken i ett skruvstäd.”

Ansträngningen är enorm och mycket står på spel. Inte bara för jaget utan också ”för de andra”. För barnen som sover i rummet intill och som måste skyddas mot allt ont. När tvångssyndromet är som värst lämnar det lite kraft över för livet självt. Ritualerna som till en början skänker en ram åt den alltför stora ovissheten hårdnar till en trång cell av plikter som till punkt och pricka måste utföras för att katastrofen ska undvikas. Som en byteshandel. Ritualens kontrollerade plåga mot befrielsen från ett mer oförutsägbart lidande.

Som om det faktiskt går att välja. Det går ju inte. Ändå är just byteshandel genom frivilliga offer ett centralt begrepp inom många trosuppfattningar. De kloka gummorna i af Klintbergs forna Sverige gav silver och guld till älvorna för att få ett skrikigt barn att sova lugnt om natten. Mot missväxt och hungersnöd offrades såväl djur som människor och inom kristendomen utgörs själva navet i tron av försoningsläran och idén att Jesus genom att offra sig själv tog på sig våra synder och lät oss andra gå fria.

Än i dag förväntas många troende ge upp presumtiva glädjeämnen som fri sex, att äta allt, att klä sig hur som helst och älska vem man vill i utbyte mot en annan och förment högre lycka. Bön varvas med ritualer och ett hopp om frälsning från det onda som för tanken till Niklas Schiölers vanmäktiga jag i ”Kontrollöga”. Så gjordes också en liknelse mellan religion och OCD redan av Sigmund Freud i skriften ”Tvångshandlingar och religionsutövning” 1907 där han jämställde utövandet av religiösa ceremonier med ett universellt tvångssyndrom.

Inte så lite provokativt i en tid då tron fortfarande hade en starkt normbildande ställning i de flesta samfund. Att efterleva religionens regler och delta i dess ritualer var ett ideal för den rättänkande och sunda människan, medan Freud beskrev samma beteende som en sjukdom som behövde botas.

På samma vis som religionen definierade den goda människan i Freuds samtid matas vi i dag i vårt sekulära samhälle med bilder av motion, skönhetsrutiner och städning som mål att sträva efter. Att röra på sig och hålla sig fräsch är detsamma som att leva rätt och riktigt. Och samtidigt kan samma ritualer vara förödande för den som plågas av OCD och ser sitt liv ätas upp av överdriven träning och följande kompulsiv tvätt av kropp och kläder.

Gränsen mellan det friska och sjuka är flytande och det som i ena stunden tycks vara en trygg rutin kan i nästa nu bli ett tvång som begränsar livet. I sängkammarens dunkel, med blicken mot himlavalvet är Niklas Schiölers jag fullt medvetet om det besatta i sin jakt på svar från stjärnorna. Men måste ändå fortsätta räkna.

För vad är alternativet? På en stödsida för OCD-drabbade läser jag om en kvinna som i åratal kämpat mot tvångstankar om eld. Innan hon kan lämna lägenheten måste hon gång på gång kolla spisen tills kontrollbehovet vuxit sig så starkt att hon överhuvudtaget inte går ut längre. Inte förrän hon en dag lägger sin stickning på spisplattan, vrider reglaget på max och slår igen dörren bakom sig. Värre än det hon fasar för är rädslan själv och även om scenen är hemsk kan jag känna igen mig i den.

På ett liknande vis övervann jag min egen mörkerrädsla, en sen natt i en ensligt belägen skrivarstuga. Efter att i timmar ha lyssnat efter steg i den omgivande fruktträdgården, öppnade jag dörren på vid gavel mot mörkret. I mitt slutkörda tillstånd hade det varit en befrielse att äntligen se faran i vitögat. Men ingen kom och i stället klev jag själv ut i natten och blev stående utanför huset och såg in. Och jag minns friden som kom över mig, över att i stället för att fly mörkret gå det till mötes och låta det omfamna mig. Som en del av livet.

Boel Gerell
författare och kritiker

Litteratur

Bengt af Klintberg: Vänster hand och motsols – magiska riter från förr (Ellerströms 2020)

Niklas Schiöler: Kontrollöga (Fri Press 2018)

Sigmund Freud: Tvångshandlingar och religionsutövning. I Samlade skrifter, volym 10. Natur och kultur, 2008.