David Rasmusson: Polskt mästerskap i historia

Utrikeskrönikan 28 november Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Los Angeles, måndag.Redan tidigt på morgonen irrar de första turisterna runt på Hollywood Boulevard i Los Angeles – många på jakt efter något spår av den mytomspunna drömfabrikens glamour eller stjärnglans.På samma trottoar där de kända namnen avlöser varandra på stjärnorna på det som kallas för The Hollywood Walk of Fame sitter en hemlös kvinna med sina ägodelar utspridda runt sig. Ja, hon sitter faktiskt precis intill stjärnan som bär Marilyn Monroes namn. När turisterna tar bilder på den flinar kvinnan och säger något ironiskt om att Marilyn verkligen fått hedersplatsen på gatan – precis utanför entrén till McDonalds.Jag och min kollega Lisa Bergström från kulturredaktionen är på reportageresa i drömfabriken, bland filmarbetare, myter och filmhistoria. Och på Hollywood Boulevard, där kändisarna en gång om året går på röda mattan på väg in till Oscarsgalan, så känns den slitna och smutsiga gatan trots allt som en bra symbol för en filmbransch som inte längre riktigt orkar upprätthålla illusionen om sig själv. Berättelsen om Hollywood Boulevard är snarare socialrealism och diskbänksrealism än färgglad musikal.Till och med prisgalorna har ju blivit allt mer kantstötta. Ett knytnävsslagsmål blev det bestående minnet av det här årets Oscarsgala. Och det är fortfarande oklart om den skandalomsusade Golden Globe-galan ska lyckas göra en comeback nästa år. Kanske är det därför inte ens souvenirbutikerna verkar tro på filmstjärnor längre. Det är tröjor med artisten Bad Bunny som säljer mest just nu, berättar expediten i en av affärerna. Rester av det klassiska Hollywood hittar jag på de bakre hyllorna i butiken. Några glas med Elvis-tryck och en dammig mugg med Marilyn-motiv.Men själva filmkonsten har förstås väldigt lite att göra med souvenirshopparna och galamaskineriet. Att få prata med filmarbetare om detaljer som längden på mantlar i superhjältefilmer, eller omsorgen om att hitta den perfekta platsen för en dansscen mitt på en bergssluttning är förstås mer talande om hantverksstoltheten och kärleken till filmen inom den amerikanska filmindustrin.Och på Oscarsmuseet kan jag inte slita mig från väggen där legendariska tacktal från Oscarsgalan visas efter varandra. Inte bara för tårarna och de starka känslorna. Utan också för att årgångarna visade efter varandra blir till en följetong om hur även en uppblåst gala speglar tidsanda, politiken och samtiden. De där tacktalen och deras genomslag är en av de få superkrafter som Drömfabriken fortfarande har, även om den hänger på att galans tittarsiffror inte sjunker ytterligare.Roger Wilson, USA-korrespondent.roger.wilson@sverigesradio.se

28 Nov 20223min

Utrikeskrönikan 25 november 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Paris fredag.Jag reagerar först inte över beloppet på kortkvittot, för jag tänker kronor, 580 kronor. Men det är inte kronor, inser jag sen.Det är euro. Taxiresan från flygplatsen till hemmet som brukar kosta 58 euro, det vill säga drygt 600 kronor, fick sig en extra nolla där i den dunkla i Parisnatten och gick på 580 euro det vill säga drygt 6000 kronor. Jag har mig själv att skylla, för jag godkände själv blåsningen så att säga genom att knappa in min kod, men det måste ju bara handla om ett misstag. Så hur får jag tag på chauffören? Han har, med en ovanligt prydlig handstil, skrivit både destination, klockslag och bilens registreringsnummer på kvittot, och på kontokortskvittot hittar jag en adress, men ingenstans finns något telefonnummer. Jag googlar, hittar hans namn, ringer, hänvisas hit och dit, men får inte fatt varken i någon som känner chauffören eller i något telefonnummer till honom. I hopp om att få hjälp utifrån anmäler jag då händelsen till både polisen och till kreditkortsföretaget. – Han var så himla trevlig, så jag tror verkligen att han bara råkade trycka in en nolla för mycket, säger jag. – Ja, eller så var han bara en väldigt skicklig bedragare, svarar bankmannen.Jag håller med honom om att det ju är det perfekta brottet, och misströstar lite.Men för att gå till botten med min sökinsats skriver jag också ett fysiskt brev på papper som jag skickar till adressen jag hittade på taxikvittot. Det lägger jag sedan på en traditionell gul fransk brevlåda i plåt.Därefter, för att hålla hoppet uppe, övergår jag till att påminna mig om min erfarenhet av ärliga människor, här i världen. För något år sedan till exempel, försvann min ena mobil spårlöst. När jag ringde den svarade en taxichaufför, (en annan). Det visade sig att mobilen hade glidit ur fickan och in under baksätet i bilen, men eftersom mobilen för en gångs skull inte var på ljudlöst, hörde chauffören signalen när jag ringde och kunde svara. – Tur du inte ringde senare för jag skulle just sluta för dagen, kommenterade han, och om den dött där under sätet hade jag aldrig hittat den. Och visst glömde jag min handväska på en av Stockholms blå bussar, en gång, när jag stressade av vid Brommaplan? Men efter att ha kontaktat Stockholms lokaltrafik, där någon ringde busschauffören på den aktuella bussen som hittade väskan som låg kvar på sätet så kunde jag hämta den intakt på mitt lokala busskontor, en tur och retur till Danderyd rikare. Jo, så glömde jag ju ta med ryggsäcken när jag gick av bussen hemma i Ekerö centrum en gång, men den kunde jag sen hämta på busstoppet i Stenhamra någon mil bort.Gladast blev jag nog ändå när jag återfann min knökfulla svarta resväska, som missade att gå av med mig på T-centralen i Stockholm och istället fortsatte till gröna linjens ändhållplats i Hagsätra på egen hand. Så hur gick det då med de 6000 kronorna? Blir det några julklappar till barnen?Jo, två dagar efter att jag postat det fysiska pappersbrevet blev jag uppringd av en kvinna som presenterade sig som taxichaufförens fru. – Han blev helt knäckt när han upptäckte misstaget, sa hon. Var kan jag sätta in pengarna? Marie Nilsson Boij, Parismarie.nilsson-boij@sverigesradio.se

25 Nov 20223min

Utrikeskrönika 24 november 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Galcayo, Somalia torsdag.Vi går under ett plåttak som slamrar i blåsten. I ena hörnet sitter en äldre kvinna med en liten bebis i knät, det är hennes yngsta barnbarn. Runt oss är det massor med folk, alla vill höra, flika in i berättelsen, det är varmt, svettigt och rätt kaotiskt. När vi sätter oss på trasiga plaststolar ser jag ett meddelande i mobilen.Internet fungerar inte just här, men av nån anledning kommer sms fram. Det är ett julerbjudande från en större butikskedja i Sverige som jag råkar ha ett medlemskort hos. En av dessa påminnelser om världen där utanför. Den äldre kvinnan under plåttaket är samlad ändå. Hennes 38-åriga dotter dog för två dagar sedan, begravdes igår. Det här är en familj i sorg. Hennes dotter lämnar efter sig sju barn. Den äldste, nio år är redan ute nånstans och putsar skor, allt för att få in nåt till familjen. Mormodern ser plågad ut, men det är ingen hysteri, ingen gråt, inga suckar. Så många har redan dött, och kanske blir de fler. En dag tidigare hade jag mött en annan av dessa äldre knarriga sega kvinnor, överlevarna, kämparna. Hassia ville där visa sin enkla hydda, byggt med träkvistar, nån presenning som tak, en filt på marken. ”Kan du tänka dig? De här är mitt hem nu, det är inte värdigt”, säger hon. ”Under mitt 80-åriga liv har jag inte varit med om nåt värre”, säger hon. Somalia befinner sig i en omvälvande, svårt kris. En långvarig torka, uteblivna regn har lett till otillräckliga skördar och en boskap som tynat bort. Hungern har sakta krupit sig in hos befolkningen på landsbygden, och hotar att bli en katastrof. På det har vi den ständiga konflikten och hotet från terrorgruppen al-Shabaab. Nu bor drygt en miljon som 80-åriga Hassia i enkla hyddor som kanske skyddar mot solens värme, men inte mot mygg eller inkräktare. Kvinnor riskerar att bli våldtagna när de beger sig ut för att söka enkla jobb eller söka ved. Men få fall rapporteras inte av kvinnorna, kanske av skam, eller på grund av att det inte hjälper. Samtidigt som jag klättrar in i fordonet med luftkonditionering och en tung, tung skottsäker dörr, kan jag bara konstatera: Kvinnorna här är själva sinnebilden för att vara härdad och tålig. Ska man utropa några hjältar i Somalia så är det nog dem, de somaliska kvinnorna.Richard Myrenberg Galcayo, Somaliarichard.myrenberg@sverigesradio.se

24 Nov 20222min

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, onsdag. Då var det dags igen, packa väskan till Ukraina. Vid det här laget har jag lärt mig vad som är viktigt att ta med och vad jag kan hoppa över. Tidigare när jag reste iväg på längre reportageresor utomlands, innan kriget i Ukraina, har jag alltid slängt ner ett par nudelpaket, nötter, energibars och pulversoppor i packningen, utifall. . Men nu struntar jag i det. I stället åker ett par tuber smårgåskaviar ner i väskan, knäckebröd och svensk choklad… För i Ukraina finns det mat, nästan alltid, nästan överallt. Ja, trots att det är krig.När chauffören Sasha plockar upp mig vid den polska gränsen frågar han mig om resan gått bra, sen kommer den, frågan om jag är hungrig. Nej svarar jag. Då tar han fram något invirat i servetter ur sin ryggsäck. Muffins, som hans fru Anja bakat. De är till dig, säger han. Jag tackar och äter. Ett par timmar senare kommer frågan igen, hungrig? Nej, inte än. Han sneglar på ryggsäcken, uppenbart besviken. När vi närmar oss Kiev får han ett samtal, Anja. Du måste åka förbi oss, säger Sasha och jag inser att det inte finns något utrymme för diskussioner. Vi går in i deras bostadshus i en förort till Kiev. Tar trapporna till tredje våningen utifall strömmen skulle gå, som det numera ofta gör efter Rysslands attacker mot elanläggningar. Bordet i det lilla köket står redan uppdukat. Bortj, rödbetssoppa, goluptsy, kåldolmar, pajer, stekt potatis, kyckling, plov, en risrätt och så syrade grönsaker, tomater, gurkor. Jag måste äta, smaka. Det bara är så. Vi pratar om kriget, om mat, om elavbrott, om relationer och så frågar Anja om det finns ett kylskåp på mitt hotellrum, om det finns en vattenkokare. Jag anar vart hon är på väg men det är meningslöst att säga emot. Hon har redan börjat packa, virar pajen i en servett, plockar ner burkar med saltade gurkor från en hylla, stoppar ner allt i en kasse.Tanken slår mig, att det är just det här som gör att ukrainare förmodligen aldrig kommer dö av svält. Dels för traditionen att konservera mat, allt från vitkål, till svamp, till lök men också för att det är kutym att dela med sig. Och det behöver inte vara något alldeles speciellt, det behöver inte vara köpt eller sterilt, eller fint förpackat, har du lagt in sill, gjort äppelmos, kokat sylt, är det helt rimligt att ta med sig det när du blir bortbjuden på middag hos vänner eller ge bort när någon besöker ditt hem. Till exempel så är det precis så flera av soppköken i Kiev fungerar, folk kommer dit med sina burkar, lådor, påsar med mat, lämnar det där och det fördelas sedan vidare till de som behöver. Tidigare kunde sådana situationer göra mig obekväm, jag skämdes över att jag som kommer från ett land i fred och överflöd blev bjuden på mat i ett hem i ett land i krig. Men nu försöker jag ta det med ro och blir inte lika handfallen. När jag går räcker Anja mig kassen, jag tackar och försöker låta så spontan jag bara kan. Juste jag glömde ju nästan, jag har med mig något till er. Jag tar fram påsen med kaviar, knäckebröd och choklad från Sverige. Hon skiner upp, åh vad roligt, det ska vi smaka på imorgon. Lubna El-Shanti, på väg till Kiev

23 Nov 20223min

Utrikeskrönika 22 november 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm, tisdag.Minnena kom tillbaka när jag besökte Kosovo för någon vecka sedan, för att bevaka händelserna kring det skyltbråk som skapat en stor politisk kris i landet.Det var i mitten 1990-talet som Balkan brann i ett blodigt inbördeskrig och resten av Europa förfärades över grymheterna.Medan vanligt folk där nere var trötta, sorgsna och desillusionerade pumpade krigshetsen på - politiker och krigsherrar vässade knivarna, spred propagandan och sålde hat.Då någon gång, som vanligt i slutet av maj, packade jag min väska, tog flugspöet och drog till det lilla alpriket inbäddat mellan de stora bergsmassiven - de Juliska alperna och Karawankerna.Till de turkosa strömmarna i Soca-dalen i Slovenien.Där var det lugnt. Den lilla vid det här laget forna jugoslaviska delrepubliken hade lyckats undkomma kriget efter bara 11 dagar. De fick sin självständighet nästan utan blodspillan.Och det var där det förunderliga hände. Jag klev rakt in i ett glatt sällskap flugfiskade jugoslaver... nä, det var dem ju inte längre.Men här stod de i strömmarna, en gentleman från Kroatien, en annan från Bosnien. Montenegrinen var där och så serben från Novi Sad. Även en sloven fanns med i sällskapet och så jag från Sverige med mina balkanrötter i bagaget.Samtidigt pågick kriget några timmar bort.När vi satt där runt lägerelden reflekterade jag över att alla de här människorna skulle åka tillbaka till respektive land om några dagar och då förväntas stå mot varandra, förväntas se varandras skillnader, uppslukas av hat.Nu var det inte så, de här gamla vännerna hade aldrig tillåtit sig att låta hatet ta överhanden eller propagandan ta kommandot - de hade varit vänner före, fortsatte vara det under och sedan också efter kriget.Och vi kom att träffas många år framöver, alltid på samma ställe - i den sällsamt vackra dalen med sina pastellfärgade kalkströmmar.För någon dryg vecka sedan träffade jag albaner och serber i Kosovo och förväntade mig hårda ord, anklagelser och historier om oförrätter.Men så blev det inte riktigt.Istället sa en ung alban, född först efter den tid då de två etniska grupperna levde ihop - att han längtade efter den gemenskapen. Efter ett gemensamt Mitrovica.Serben i Gracanica förbannade ingen, utan konstaterade att den absoluta majoriteten i Kosovo vill ha fred och jobb. Serb som alban.En äldre kosovoalbansk man berättade om sitt bekymmerslösa kaffedrickande i Belgrad, Podgorica eller Tirana. Han tyckte att om det funkade då, då borde det gå idag - om nu inte politikerna hade funnits, sa han som en besk slutkläm.Milan Djelevic, Östeuropakorrespondentmilan.djelevic@sverigesradio.se

22 Nov 20223min

Utrikeskrönika 21 november 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Helsingfors, måndag.Det är dålig stämning i den finska regeringen och det förklaras med en tidig, hastigt stigande valfeber grundad i dåliga opinionssiffror hos särskilt ett av regeringspartierna.Det finska riksdagsvalet är först i april nästa år och för en utomstående betraktare känns det onekligen tidigt för såpass hög temperatur inom politiken redan nu.Men oj, oj , oj suckar de finländska kollegorna jag sitter bredvid på pressläktaren i riksdagen när vi lyssnar på debatterna. Tonläget har förändrats och behovet av att markera det egna partiets politik märks tydligt.Och när regeringen Marin presenterar valperiodens sista lagpaket för riksdagen, ja, då är det många förslag som blir kvar i byrålådan, för husfridens skull som Svenska Yle uttrycker det.Det blir ingen exitskatt för att täppa till kryphål för skatteplanering utomlands , inga förändringar i arbetslöshetsersättningen eller några lättnader i studielånen för dem som flyttar till glesbygden. Allt för sammanhållningens skull.Men en av de allra svåraste knutarna, en riktig surdeg som knådats i över 10 år i Finland, tar regeringen Marin strid om.Det handlar om förslaget om ny Sametingslag som läggs fram till riksdagen trots att regeringen inbördes är oense.Nu står hoppet till oppositionen att den röstas igenom.Vilka är det då som står i de olika ringhörnorna i regeringsbråket?Ja, det är Centerpartiet som pekas ut som bråkstaken.Politiska journalister och statsvetare förklarar situationen med rekordlåga opinionssiffror för Centerpartiet som gör det nödvändigt för partiet att skilja ut sig och markera handlingskraft mot sina väljare.Och det spekuleras i om det kommer gå så långt att partiet till och med väljer att lämna regeringssamarbetet före valet.För Sanna Marin, socialdemokrat och statsminister, vore det ett bakslag. Att hålla ihop regeringen hela vägen, beskrivs som ett prestigeprojekt för henne. För centerns del har det nya fräna tonläget inte gjort någon skillnad när det gäller väljarsympatier. Opinionssiffrorna är fortsatt rekordlåga.Skillnaden hittills är som sagt dålig stämning och det märks i relationen mellan statsminister Sanna Marin och Centerns partiledare Annika Sarikko.Kroppsspråket visar tydligt att tonen är mindre hjärtlig dom emellan.Oavsett, vad de olika tvistepunkterna landar, det bådar spännande valtider i Finland. Drygt fyra månader kvar till valet och uppfriskande hög temperatur redan nu.Carina Holmberg, Helsingforscarina.holmberg@sverigesradio.se

21 Nov 20223min

Utrikeskrönika 18 november 2022. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Stockholm fredag.Framför mig på skärmen på museet står Martin Luther King.(I have a dream)Jag är i hans hemstad - Atlanta. Utställningen handlar om Medbogarättsröreslen - slaveriet, jim-crowlagarna, diskriminering, rasismJag får sitta vid en bardisk - i mitt öra, genom hörlurar, viskar och sen skriker en mans rasistiska ord till mig - ljudet rör sig som om han går runt mig - han sparkar - stolen vibrerar- när simulatorn tar mig till en bardisk i North Carolina där fyra svarta studenter satte sig i en fredlig protest vid en bardisk där bara vita människor tilläts sitta.i 90 sekunder får museebesökarna utstå en bråkdel av vad studenterna gjorde för att motsätta sid diskrimineringen och rasismen i USA på 60-talet.Håll kvar händerna på bardisken hela tiden - säger kvinnan som arbetar vid installationen - om det blir för mkt får ni ta av er lurarna.90 sekunder.På nästa våning handlar utställningen om Martin Luther Kings död. Bilden på honom skjuten - bilden på hans familj iklädd svarta kläder vid kistan. Vuxna, å barn.Jag såg en liknande bild igår också - en annan familj vid en annan kista - En 28-årig rappare sköts till döds här om veckan - Kirshnick Khari Ball - Mer känd som Takeoff från gruppen Migos.Hans fans samlades utanför en Arena här i Atlanta - Tusentals av dem bjöds in till begravningscermonin med hans familj o vänner för att ta farväl.Det spelades tärning sägs det och det uppstod bråk - skott avlossades och han dog.På sociala medier sprids filmklipp.En bästa vän lutad över en kropp - nyss full av självförroende - nu all luft borta - ropande sin väns namn, som för att väcka honom - men han är redan borta.Han dog på plats - skottskador i bröst och huvudet meddelar polisen.Jag är så trött på att rappare bli skjutna hela tiden – inte bara rappare – vem som helst, säger en kille utanför begravningen. -Jag har en bror som dödades så jag vet vad de går igenom. Det måste få ett slut.”Enough is Enough”, ropar en man i en megafon utanför begravningen - Stoppa vapenvåldet står det på skyltar som han och några andra besökare håller upp.En annan kille visar mig ett ärr på kanten av sin pannan - jag blev skjuten här - kulan gick in och sen ut säger han. jag hade tur.Han jobbar i ett av de fattigare områdena runt Atlantas innerstad med att försöka hjälpa människor här, mest unga killar, bort från gäng, kriminalitet och våld.Själv var han 12 år första gången han fick tag på ett vapen.Varje gång någon blir skjuten lämnar det människor omkring i trauma, säger han.Vi måste läka trauman. Ibland känns det som att vi ett steg fram och två tillbaka hela tiden. Men hoppet måste vara det sista som lämnar oss, säger han.Caroline Kernen, utrikeskorrespondent med fokus på ungacaroline.kernen@sverigesradio.se

18 Nov 20223min

Utrikeskrönikan 17 november 2022 Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Almaty, torsdag.I ett hus i utkanten av Kazakstans största stad, på andra våningen, ligger madrasserna i täta rader på golvet. En trappa ner vankar mestadels unga män mellan köket, genom hallen där en ljuskrona hänger i taket, och rummet som består av ett avlångt bord. Någon sitter lutad över sin dator, han arbetar. En annan läser, håller på med sina studier. Andra pratar i telefon. Försöker lösa sin situation. 18-åringen från Tjumen, i Sibirien, dyker upp än här en där. Imponerar på de äldre genom att lösa Rubiks-kub på bara några sekunder. Här finns Sergej, från Kaluga, som hankat sig fram de senaste månaderna genom att köra bud kors och tvärs i stan. 26-åringen från Tatarstan vill prata mest av alla. Får inte nog av att analysera sin situation, sitt lands, Rysslands situation. Landets väg mot avgrunden under ledning av president Vladimir Putin. Alla har ett gemensamt, att de inte vill delta i Rysslands krig mot Ukraina. Och därför har de flytt, för att undkomma mobilisering till kriget.På härbärget i Almaty får de bo gratis i två veckor, för att i lugn och ro försöka lösa de mest akuta frågorna.Jag säger till några hur märkligt det känns att befinna sig på ett härbärge för ryska migranter, i Kazakstan, Centralasien. Jag säger att tidigare har jag bara besökt härbärgen, hjälpcenter, för migrantarbetare från den här regionen – i Moskva eller Sankt Petersburg. Att den omvända ordningen nu råder. I Kazakstan har man blandade känslor inför nykomlingarna. Över att sönerna från den gamla imperiemakten som genom historien orsakat så mycket lidande nu kommer hit för att be om deras hjälp. Ryssarna säger om Kazakstan att det är bra, priserna är lägre än hemma. Och så pratar nästan alla i den forna Sovjetrepubliken fortfarande ryska. Det är praktiskt. Samtidigt som de själva, med sina ekonomiska resurser har drivit upp priserna, hyrorna. Det har hänt att kazaker tvingats bort från sina hem till förmån för bättre betalande ryssar.På härbärget uttrycker alla tacksamhet över mottagandet de fått. Att de inte haft något annat val än att fly sitt land, Ryssland. Och många är bara här tillfälligt. De drömmer sig vidare, till Europa, USA. Om de nu tas emot där. Sergej från Kaluga har en riskfylld plan i tankarna, om att ta sig till Mexiko, ansluta till migrantströmmen där, korsa gränsen illegalt och söka asyl i USA.Det är det forna Sovjet 2022. Från Ukraina har miljoner flytt, undan Rysslands krig. Från Ryssland har hundratusentals flytt, för att slippa kriga mot Ukraina.I Kazakstan ser man på med förskräckelse. När den forna kolonialmakten åter vädrar drömmar om sitt forna imperium. Måtte de inte komma hit också.Johanna Melén, Almatyjohanna.melen@sverigesradio.se

17 Nov 20223min