Ingeborg Bachmann och författarjaget

Det finns en avighet mitt i den svenska vanligheten. I dess centrum återfinns två herrar föda 1919 Åke Hodell och Lennart Hellsing. Magnus Haglund visar hur deras konst hänger ihop med landet lagom. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.En av poeten Åke Hodells mer berömda skapelser kom till redan hösten 1937. Det skedde på Hammarby idrottsplats, under en match där Hodell var hejaklacksledare för Södra Latins fotbollslag. I sin helhet låter den så här:Sassa brassa mandelmassaHej, hej, hejIK FrejHeja Gröndaaaal!En av poängerna var förstås att inget av lagen hette Frej eller Gröndal. ”Men alla visste att de var de två sämsta lagen i gärdesgårdsserien”, som Hodell uttryckte saken.Han var stridspiloten som störtade, som blev antimilitarist och poet, teaterman och ljudkonstnär. Det finns mycket som binder ihop honom med det internationella avantgardet, med dadaismen och Fluxusrörelsen, ljudpoesin och slumpmusiken, den drömda och den politiska konsten.Men där finns också ett parallellt inhemskt spår som leder i delvis andra riktningar, lika mycket bakåt som framåt i tiden och som hör ihop med folkliga traditioner, revyer och ramsor, Andersson, Pettersson och Lundström, likaväl som med Bellman och Almqvist. Och inte minst Lennart Hellsing.Hodell och Hellsing var båda födda 1919 och i deras konstnärskap och författarskap förenas språkknådandet och dråpligheten, en fantasirikedom som får ordklangerna att ta oväntade vändningar, skapa nya molekylära föreningar, öppna sig för leken, trolleriet, de magiska förvandlingarna.Åke Hodells komiska militär General Bussig är i den bemärkelsen släkt med Kusin Vitamin och frasen ”Klipp av deras meningar, klipp sönder deras ord”, som återkommer gång på gång iLågsniff, skulle kunna vara något som Krakel Spektakel ägnar sig åt, i antiauktoritär villervalla.Det finns en svensk avighet, mitt i den svenska vanligheten och i bakgrunden finns Carl Jonas Love Almqvists experiment med rimformer och halsbrytande ordvändningar, i nonsensdikterna tillkomna under landsflykten i Amerika på 1850- och 60-talen.Det finns fascinerande korrespondenser mellan Hellsings ”Hej, sa Petronella ifrån Plaskeby, det är tid att fälla upp sitt paraply”, och Almqvists ”Kan man ej säga: / ’Ack, söta syster! Låna mig din Parasoll’? / Jo visst. Men kan den andra icke överväga och svara: ‘Syster! Den är blott ett gammal såll, / så full av hål!”I en artikel i Aftonbladet 1964, ”Dikt vid språkets gräns”, lyfter Kurt Aspelin fram Almqvistdimensionerna i Lennart Hellsings rimkonst, ett litterärt landskap där ”den folkliga ramsans bakvända visa skjuter skott och där Lennart Hellsing timrar på staden Annorlunda - ‘en stad där allting sker, ut och in och bak och fram och upp och ner’”. Enligt Aspelin handlar den här sortens skrivande om en ”naiv lekfullhet inför ljuden som konkret byggmaterial, spontan glädje vid språkets och logikens kullerbyttor”.Det skulle lika gärna kunna vara Åke Hodells konstnärskap han beskriver, inte minst det som äger rum i radiopjäsen om just Almqvists landsflyktsår i Amerika, Den stora segern vid Gettysburg från 1972. Här förvandlas verkligheten, på ett galghumoristiskt och melankoliskt vis, med hjälp av upprepningar och rytmiska förskjutningar. Samma sak många gånger om, i ständigt nya belysningar, med hjärnans elektroniska aktiviteter som fantiserar om livet där borta, på andra sidan havet. I ett brev till producenten Stina Eidem under föreställningsarbetet fångar Hodell Almqvists tvetydighet och kreativa ambivalens:”Hos Almqvist brottades fantasierna och realiteterna med varandra på ett mer uppförstora sätt än hos vanliga människor. Svårigheten för Almqvist var att skilja fantasi och verklighet åt (en åkomma som hand delar med de flesta författare).”Ja, så där formulerar sig Åke Hodell och han befinner sig i det här skedet i direktkontakt med omvandlingskrafterna och de revolutionära omstruktureringarna i Almqvists författarskap.Men för både Åke Hodell och Lennart Hellsing tycks detta bråkande med verklighetsbilderna och anammandet av fantasins förvandlingskrafter handla om någonting mer än poetisk lekfullhet. Som konstnärlig akt är det hela intimt förbundet med upplevelser av andra världskriget, av ett Sverige som är litet, ansatt och trångt och söker samförståndslösningar, och senare, efter kriget, mynnar ut i välfärdsstatens rationalism och nyttotänkande. Var sak på sin plats.Räta linjer, korrekta åsikter.Hodell och Hellsing bryter med allt detta och de gör det med konstnärlig suveränitet och en virtuositet i handlaget, i ordens placeringar, kommatecknens rytmiska förskjutningar, de oväntade tankesprången mitt i vardagsbilderna.Lennart Hellsing var visserligen aldrig, som Åke Hodell, med om någon flygolycka som påverkade hela konstnärskapet och blev en moralisk frågeställning om maktens språk. Men kriget kastar ändå sina skuggor och föder detta enorma frihetsbehov i språkets kränganden, ett kollagetänkande med skarpa linjer och förbluffande kombinationer som i hög grad påminner om Öyvind Fahlströms metod: ”Man tar en bit A och hittar en bit B och det tänder vildsint när man stryker A mot B”.Ja, det är detta de ägnar sig åt, Herr Kors-och-Tvärs och Fröken Hit-och-dit. De dansar med varandra och gläder sig åt de oregerliga rytmerna som får världen att vibrera, något som kommer till ett fantastiskt uttryck i Kanaljen i Seraljen, konstboken från 1956 där Hellsings dikter omskapats av konstnärer som X:et, Randi Fisher, Endre Nemes och Karl-Axel Perhson.Därför är det helt följdriktigt att Lennart Hellsing uppskattade en bok som Annika Elmqvists Sprätten satt på toaletten. Eller att han, i en Aftonbladetartikel 1966, kunde beskriva Maria Gripes romanfigur Hugo som ”en romantisk symbol för ett uppror mot de sociala konventionerna, mot stela regler och tidsjäktet”.Här tydliggörs släktskapet med Åke Hodells konstnärliga och politiska anarkism, rättframheten och det direkta tilltalet, som inte jamsar med och gör sig till, men har en absolut känsla för komiken när språkordningen ställs på ända.Det är detta som äger rum i Verner von Heidenstam, Nya dikter, attentatsverket från 1967 där Åke Hodell har hällt bläck över Heidenstams lyriksamling från 1915. Så kan det högtidliga och nationellt laddade språket invaderas av främmande och förstörande krafter, djur på vandring över boksidorna, en nödvändig oordning mitt i det som uppfattar sig som fast och färdigt.I dikten Medborgarsång, i strofen som Heidenstam inleder ”Vi stridde gemensamt för hem och härd,/då våra kuster förbrändes,” låter det så här när Hodell gått loss med bläcket:Vi stridde gemensamt för hem härdDå våra k rändesEj herNär vEj hermenDet äck på Sveriges bAtt eter pengar. Det är skoch tempelmen kasta soch taVi ör eg k, et skiljan det v vilja.Magnus Haglund

3 Aug 202410min

När författaren James Baldwin träffade Ingmar Bergman fick han idé till en egen film. Aleksander Motturi reflekterar över vad som gör Baldwin så aktuell i vår tid och kanske i alla tider. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2018-01-23.När den amerikanske författaren James Baldwin är på väg tillbaka från Filmstaden i Råsunda vintern 1959, där han precis har intervjuat Ingmar Bergman, roar han sig med att planera en film som han skulle kunna göra om han hade varit regissör.Anledningen till denna tankelek är att han urskiljer vissa likheter mellan Bergmans filmer och sitt eget skrivande.Inga nordiska sagor, men däremot den amerikanska söderns musikMer specifikt funderar han på hur en film i egen regi skulle utformas om den intog samma plats som ”Det sjunde inseglet” gör i Bergmans konstnärliga produktion.I en sådan film finns, inser han, förvisso inga nordiska sagor, men däremot den amerikanska söderns musik med bilder av allt från afrikanska tomtomtrummor och Congo Square till de europeiska delarna av afrikanska städer.Samma öde skulle pågå i generation efter generation.Baldwins filmidé börjar med att några slavar stiger ombord på skeppet ”Jesus”. Det är ett vitt skepp med vita segel och vita herrar på ett mörkt hav lastat med svarta slavar. På skeppet skulle det finnas en omedgörlig och benhård figur vars eviga öde var att avrättas.Den här mannen kunde ta skepnad av en häxdoktor, en prins eller en sångare. Oavsett vilket skulle han dö, svepas in i havets vågor, för att han hade försökt rädda en svart kvinna som bar på hans barn. Barnet skulle sedan leda ett uppror bland slavarna. Och hängas för det.Samma öde skulle pågå i generation efter generation. Under rekonstruktionen efter amerikanska inbördeskriget skulle han mördas när han lämnade kongressen. När han återvände som soldat från första världskriget skulle han bli levande begravd. Under depressionen skulle han uppträda som jazzmusiker och tappa förståndet.Det är många tankar och frågor som reser sig innan Baldwin kommer tillbaka till sitt hotellrum i skymningen, bland dessa frågor plågas han inte minst av den tragiske hjältens öde i samtiden.Vems skepnad skulle han inta i nuet?Vad som gör James Baldwin till en så omistlig intellektuell även i vår tid är inte bara att han, efter uppväxten i Harlem, blir en av Amerikas mest omvälvande författare, utan också den typ av vändningar som hans författarskap tar under exilen.Det är, trots allt, i Europa som han (med två album av bluesstjärnan Bessie Smith på grammofonen) skriver debutromanen "Go Tell It on the Mountain", som följs av homoerotiska "Giovannis Room" vid sidan av essäer och pjäser som "The Amen Corner".I essäerna finns ett annat anslag än det vi ser i romanerna. I fiktionen förvaltar han sin konstnärliga frihet på ett sätt som det inte ges utrymme för på de vardagliga slagfälten där de personliga förlusterna är oundvikliga.Det är också denna frihet – som tar form av ett ansvar att vittna, aldrig bli delaktig i världens likgiltighet – som lockar honom till mötet med den unge svenske demonregissören.”Vita amerikaner tror inte på döden”, skriver Baldwin, ”och det är därför mitt mörka skinn skrämmer dem så.”Bergman är vänlig nog att bjuda Baldwin på te, men han vill inte prata om sina gamla filmer, allra minst ”Det sjunde inseglet”, vilken också förefaller Baldwin kylig, beräknande och mindre intressant än vissa av hans andra produktioner.Det tycks vara den okuvliga lätthet med vilken universella frågor hanteras i Bergmans filmer som har fångat Baldwins intresse. I jämförelse med Europa, efter andra världskriget, framstår den amerikanska kulturen som infantil i det faktum att den inte vågar ställas mot döden, det tragiska.I Baldwins legendariska essä ”The Fire Next Time” från 1963 är detta tema ännu tydligare:”Vita amerikaner tror inte på döden”, skriver Baldwin, ”och det är därför mitt mörka skinn skrämmer dem så.”Vad som intresserar Baldwin är att Bergman inser och accepterar sina begränsningar, både de personliga och sociala.Den svarte mannen ligger som en skugga över hela nationen. Han är en serie skuggor, självskapade, överlappande, som alltid bekämpas. Man kan, påpekar han, säga att den svarte inte finns annat än i vårt inre mörker. Och så fortsätter han:”Det förefaller mig att man borde glädjas åt dödens faktum – borde besluta sig för att förtjäna sin död genom att med hänförelse ta itu med livets gåta. Man har ansvar gentemot livet: det är det lilla fyrskenet i det skrämmande mörker från vilket vi kommer till vilket vi ska återvända. Man måste göra den färden så vacker som möjligt – för deras skull som kommer efter oss.”I en intervju från 1961 får han frågan om mötet med Bergman som hade ägt rum ett drygt år tidigare.Återigen kommer friheten på tal. Vad som intresserar Baldwin är att Bergman inser och accepterar sina begränsningar, både de personliga och sociala. Det är just detta som utmärker hans frihet. Baldwin menar inte att Bergman underkastade sig dessa begränsningar, inte heller att han var ”passiv i mötet med dem”.Poängen är att Ingmar Bergman ”insåg att han var Ingmar Bergman, att han kunde göra vissa saker och inte andra, och att han inte skulle leva för evigt”.I Baldwins perspektiv förstod Bergman någonting som människor i USA har ”mycket svårt att förstå: att livet är mycket svårt, mycket svårt för var och en av oss, för alla som är födda.”I ”I am Not Your Negro” – Raoul Pecks uppmärksammade essäfilm om Baldwin – finns ett stillsamt ögonblick där kameran fokuserar en harmonisk flod omgiven av prunkande grönska, klätterväxter som speglas i vattenytan.”I Amerika var jag fri endast i strid, aldrig för att vila"Inga spektakulära bilder av polisbrutalitet, våld, förtryck kommer nu i dager. Inte heller framträder visualiseringar av motståndets skiftningar, varken från sextiotalets alla massprotester eller de som äger rum idag under parollen ”black lives matter”.Över de fridfulla flodbilderna hör man istället Baldwins text:”I Amerika var jag fri endast i strid, aldrig för att vila. Och den som inte finner någonstans att vila kommer inte att överleva striden länge.”Kanske fångar denna passage den filosofiska kärnan i hans positionering i de svartas frigörelsekamp?För Baldwin är frågan om ”verkligheten” avgörande. De oskuldsfulla vita människorna som begår brottet befinner sig inte där, i verkligheten, de inser inte att tragedin är inneboende i människans liv.”Liv är”, skriver han, ”tragiskt helt enkelt därför att jorden vrider sig runt och solen obönhörligen stiger och sjunker, och för var och en av oss kommer det en dag då solen går ner för allra sista gången.”Roten till de mänskliga svårigheterna är, enligt Baldwin, att vi är villiga att offra all skönhet i vårt liv och spärra in oss i symboler, tabuföreställningar, kors, blodsoffer, kyrkspiror, moskéer, raser, arméer, flaggor, nationer, för att förneka det enda faktum vi har: döden.Vi vet att Baldwin aldrig lät realisera sin filmidé. Han dömer på sätt och vis ut den redan i tankeprocessen. Han inser att han aldrig någonsin skulle kunna få ut lika mycket av sin historia som Ingmar Bergman fått ut av sitt förflutna.På vissa sätt är det, framhåller Baldwin, enklare för Bergman att handskas med det förflutna än vad det skulle vara för honom själv. Dels är det för Bergman både mer avlägset och närvarande, dels lider han inte av kampen med en tungrodd och oacceptabel bitterhet. Den tragiske hjälten i Baldwins föreställda film, hans sjunde insegel, skulle i samtiden ta gestalt av en narkoman.Men det är kanske inte hans oundvikliga öde, utan en tanke som följer av den tungrodda uppgivenheten?Detta mycket tänkbara scenario, att hjälten i vår tid dör i missbruk, visar, enligt Baldwin, förvisso på ett sätt den sträcka som Amerikas svarta generationer tillryggalagt.Men bara på ett sätt. Inte ovillkorligen blir han en narkoman.När det väl kommer till kritan handlar konsten om att uppbåda mod att gestalta den tragiske hjälten som sig själv, hur smärtsamt det än är.För all konst är ett slags bekännelse, mer eller mindre indirekt. Vi måste till sist berätta hela historien, inte bara den tänkbara, för att överleva.Aleksander Motturi, författare Litteratur: "Go tell it on the Mountain". James Baldwin. Knopf. (1953)."Giovannis rum"- James Baldwin. Översättning: Martin Rogberg. (1957). "The fire next time" /"Nästa gång elden". James Baldwin. Översättning av Olof Starkenberg. Wahlström & Widstrand (1964)."The Amen Corner". James Baldwin. Dial Press. (1954).Film: I am not your Negro" Regi: Raoul Peck. (2016)."Det sjunde inseglet" Regi: Ingmar Bergman. (1957).

2 Aug 20249min

Hur kan den amerikanska mardrömmen om raser få ett slut? 1965 debatterade författaren James Baldwin med den konservative ideologen William F Buckley. Aleksander Motturi reflekterar över deras möte. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Sändes första gången 2020-06-09.I ett av de mest kända filmklippen med författaren James Baldwin får han – på äldre dagar – frågan om han, i början av sitt författarliv, betraktade sig som underlägsen då han både var svart, utfattig och homosexuell.“Herregud, kan man ha sämre förutsättningar?” föreställer sig programledaren att hans gäst måste ha tänkt.Ett leende blottar Baldwins karakteristiska glipa mellan framtänderna. Sedan det blixtsnabba svaret.”Nej, jag tyckte nog att jag fick jackpot.”Ett lättsamt skratt bryter ut i tevestudion, programledaren och studiopubliken skrattar unisont med författaren själv.”Det var”, tillägger Baldwin, ”så skandalöst att man inte kunde tänka sig något värre. Jag var tvungen att dra fördel av situationen.”Det är svårt att föreställa sig att James Baldwin skulle bli så uppmärksammad som han är i vår tid utan alla klipp som finns på nätet. Flödet av kloka, snabbtänkta svar och kommentarer är outsinligt.Men i de flesta klipp är Baldwin inte lika upprymd.Omedelbart efter det historiska grälet med Robert Kennedy 24 maj 1963, som blottade administrationens aningslöshet inför rasfrågan, anlägger han en mer filosofisk ton:”Jag kan inte vara pessimist eftersom jag är vid liv”, säger han i en intervju med psykologen Kenneth Clark. ”Att vara pessimist innebär att man ser livet som en akademisk fråga. Så jag är tvungen att vara optimist. Jag är tvungen att tro att vi kommer att överleva. Men framtiden för de svarta är exakt lika ljus eller mörk som landets framtid i sin helhet.”Baldwins krystade optimism omhuldar inga utopier. Han är inte en tänkare som hänger sig åt ett slutet politiskt system, en religion som erbjuder frälsning, en ideologi som ger löfte om historiens slut. Kyrkan, där han var verksam som ungdomspredikant, lämnade han när han var sjutton. När han – på sin käre vän Eugene Worths inrådan – gick med i ett socialistiskt ungdomsförbund ”distanserade” han sig som trotskist eftersom det – som han skriver i förordet till The Prize of the Ticket – var ”intressant att (som nittonåring) vara antistalinist i en tid när Amerika var allierat med Ryssland”.Inte heller blev han cynisk i sin kritik av samtiden. Så länge man andas måste man söka hopp, brukade han intala sig, länge plågad av vännen Eugene Worths självmord från Washington Bridge. I det televiserade samtalet med Clarke är det dock det misslyckade mötet med Kennedy som tynger honom:”Det finns dagar”, säger Baldwin, ”och det här är en av dem, då jag undrar vad man har för roll i det här landet, vilken ens framtid är, exakt hur man ska kunna förlika sig med situationen här, och hur man ska kunna framföra till den vida, oreflekterade, tanklösa, grymma majoriteten av vita att man är här. Och att vara här betyder att man inte kan vara någon annanstans. Jag är vettskrämd över den moraliskt urgröpta hjärtlöshet som finns i vårt land. De här människorna har lurat sig själva under så lång tid att de inte riktigt tror att jag är en människa, det här baserar jag på deras uppförande, inte på vad de säger. Det innebär att de har format sig själva till moraliska monster.”Baldwin tar sig för pannan, nästan som om han skräms av sina egna ord.”Det är en fruktansvärd anklagelse”, inser han i samma ögonblick som Clarke flikar in en ny fråga.”Men jag menar vartenda ord av det jag säger.”Vanligtvis är han inte lika nedstämd eller uppgiven, snarare kamplysten. I februari 1965 – en vecka innan Baldwins pjäs ”Blues for Mr. Charlie” hade premiär på Dramaten i Stockholm – befann han sig i Cambridge för att debattera med den amerikanska konservatismens huvudarkitekt, William F Buckley.Debatten kretsade kring huruvida den amerikanska drömmen kan gynna den svarta befolkningen, eller om den snarare förverkligas på bekostnad av de svarta.Mötet, som spelades in av BBC, skildras detaljrikt i boken "The Fire Is Upon Us" av statsvetaren Nicholas Buccola. Aulan i anrika The Cambridge Union var fullsatt. Sjuhundra personer trängdes och arrangörerna lär ha rest skyddsstaket för att inte fler skulle försöka ta sig in för att ta del av uppgörelsen mellan de båda intellektuella giganterna.Den ene en radikal förkämpe för medborgarrättsrörelsen – dess ”poet”, för att citera Malcolm X (som skulle mördas tre dagar senare); den andre en man som identifierade sig som den amerikanska drömmens väktare, och som var hängiven tron på att USA förkroppsligade en ”oas för frihet och framgång”. Till de ”omutbara sanningar” på vilka nationen vilade räknade Buckley idén att endast de som visat sig värdiga makt bör ges ”rätt och skyldighet att utöva självstyre”, och att ekonomisk och social trygghet måste förtjänas av individen, snarare än att garanteras av en välfärdsstat.Buckley driver på det hela taget samma linje som när han försvarade de vita i Sydafrika, inte för att han explicit var för apartheid, utan för att tiden – i hans ögon – ännu inte var mogen för jämlikhet och allmän rösträtt. De svarta var, liksom i den koloniala matrisens rashierarkier, ännu inte tillräckligt långt framskridna för att bemyndigas med samma självstyre och makt över sina liv som den vita befolkningen.Under debatten hävdar Buckley att medborgarrättsrörelsen har gjort allt för att rikta fokus på det faktum att vita diskriminerar svarta. Men frågan är vart de är på väg nu? ”Det förefaller”, säger han, ”som om de är på väg att glida in en prokrustisk formel som mindre handlar om att värna svartas utveckling än att förstöra för de vita.”I likhet med FBI, som efter mötet med Kennedy intensifierat övervakningen av Baldwin, utmålar han stjärnförfattaren som en doktrinär och nitisk vänsteranhängare, rent av misstänkt kommunist, som vill omintetgöra den västerländska civilisationen.James Baldwin hade redan tidigare – med essän "Nästa gång elden" – blivit känd för sin skildring av hur rasismen kastar en skugga över den amerikanska drömmen. När han får ordet påminner han om det pris som de lågavlönade och förslavade har betalat och fortfarande betalar för att hålla den drömmen vid liv. Efter 400 år och åtminstone tre krig är, betonar Baldwin, ”amerikansk jord full av lik från mina förfäder”.Från talarstolen understryker Baldwin att det inte bara är de svarta som är offer, utan också de vita; Amerikas moraliska liv och verklighetsuppfattning har ”förstörts av den farsot som kallas färg”. Vad som står i fokus för Baldwin är med andra ord de djupa antaganden som ligger till grund för tron på den amerikanska drömmen.Härigenom blir frågan om identitet oundviklig. Inte i första hand de svartas identitet, eller de vitas identitet, utan nationens identitet. James Baldwin frågar sig hur tillit ska byggas mellan framtida generationers medborgare. Och som så ofta insisterar han på att jämlikhet inte är möjlig innan vi ser slutet på mardrömmen om raser.Aleksander Motturi, författareLitteraturJames Baldwin: The Prize of the Ticket. St Martins Press, 1985.James Baldwin: Nästa gång elden. Översättare: Olof Starkenberg, Norstedts 2019.Nicolas Buccola: The Fire is Upon Us. James Baldwin, William F. Buckley Jr., and the Debate over Race in America. Princeton University Press, 2019.

2 Aug 202410min

Rafflande och ruggig. Charles Darwins Resan med Beagle är suverän läsning, men den ger också den moderna läsaren övning i att skaka på huvudet, menar författaren och biologen Fredrik Sjöberg. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-04-25.Först av allt – en varning. Känsliga lyssnare som bekänner sig till flera tusen år gamla teorier om skapelsen bör möjligen stänga av radioapparaten redan här, så även de som tar illa vid sig av att rasbiologer som Carl von Linné och Charles Darwin ännu tar plats i det offentliga rummet. Anser man att naturforskare som de ska gömmas undan, och statyerna kasseras i metallåtervinningen, kan det som följer framstå som stötande. En promenad i det vackra vädret är nog att föredra.Kvarvarande lyssnare, ni oförbätterliga råskinn, ska få höra om en resa som kom att betyda mer än de flesta: det brittiska örlogsfartyget Beagles världsomsegling på 1830-talet, sorglöst finansierad av idel kolonialister och imperiebyggare. En ganska ordinär expedition, ska sägas; syftet var att kartlägga kustlinjer och farleder, främst i Sydamerika, och resan hade knappast blivit legendarisk om inte Beagles 26-årige befälhavare, Robert FitzRoy, hade plågats av en välgrundad misstanke att hans anlag för depression kunde slå över i komplett galenskap.Alltså behövde han sällskap, en bildad, godmodig människa att samtala med när tristessen och grubblerierna kom smygande. Frågan gick till den fyra år yngre överklasspojken Charles Darwin – som skulle ha blivit läkare, var det tänkt, men han ogillade barbariska operationer utan bedövning, så nu skulle han istället bli präst. Inte för att han var påtagligt religiös, men en position som landsortspräst lovade gott om fritid för att samla skalbaggar, som var hans egentliga intresse. I det läget kom budet från kapten FitzRoy – och resten är, som bekant, historia.Darwin mönstrade inte på Beagle som officiell naturforskare, utan som privatman och betalande passagerare. Hans mamma hade ärvt en porslinsfabrik så det fanns gott om pengar i familjen, och när killarna väl kom iväg med 28 man i besättningen och sex kanoner på batteridäck började så Darwins förvandling från bortskämd flanör till en av tidernas vassaste vetenskapsmän. Det var i december 1831; de kastade loss och satte kurs på Kap Verde. Darwin ångrade sig omedelbart, så vedervärdig var hans sjösjuka.Men han bet ihop och började skriva ner sina observationer och funderingar. Inte så mycket från havsvidderna, men väl från alla de platser där man ankrade. Fem år senare, när de kom hem till England igen och Darwin satte sig att redigera sin bok Resan med Beagle, noterade han att oceanerna visserligen hade varit stora, men att han ändå hade befunnit sig på landbacken under mer än tre år – i Brasiliens djungler, på Pampas och i Patagonien, i Chile, Peru och senare bortåt Nya Zeeland och Australien samt slutligen i södra Afrika. Dessutom hade Beagle på vägen anlöpt en lång rad mindre öar: Falklandsöarna, Galapagos, Tahiti, S:t Helena och många andra. Alla bidrog till Darwins tänkande kring livets utveckling på jorden."Resan med Beagle" är en förvånansvärt bra bok. Författaren var ännu mycket ung och ett alldeles oprövat kort. Berömmelsen i och med skandalboken Om arternas uppkomst låg ännu tjugo år i framtiden. Men skriva kunde han. Stilen är frisk och berättelsen lever av alla biologiska och geologiska iakttagelser, som dessutom vittnar om att han redan då hade börjat syssla med artbildningens gåta. Hans uttryck ”den allsmäktiga tiden” pekar spikrakt fram emot hans banbrytande evolutionsteori. Emellertid kan och bör denna bok även läsas lika mycket för dess berättelser om alla människor författaren möter. Bussiga landsmän och brutala tyranner om vartannat, och förstås även mer ursprungliga folkspillror med sämre framtidsutsikter.Eländigast är befolkningen i de regniga, vindpinade bergen på Eldslandet, nere vid Kap Horn. De står där halvnakna i kölden på stranden och fattar ingenting; européer har de aldrig stött på förut. När Beagle bränner av ett kanonskott från två kilometers håll svarar de med att kasta sten. Vid ett annat tillfälle när FitzRoy och hans mannar försöker kommunicera blir kaptenen orolig och skjuter ett par pistolskott i marken bredvid några urinnevånare, men de vet inte var skjutvapen är och blir bara förvånade, inte rädda. Darwin skriver i sin dagbok att de kan bara inte begripa vem som är överlägsen. Den enda pedagogik som fungerar är att skjuta ihjäl dem.På flera ställen i boken finns kommentarer om att skillnaden mellan vilda och civiliserade människor ofta är större än mellan vilda och domesticerade djur. På Tahiti är det dock inte lika förskräckligt, skriver han, för där har missionärerna haft större framgång. Till och med sedeslösheten som sägs utmärka öns kvinnor finner han aningen överdriven, och aboriginerna i Australien kan åtminstone jaga med bumerang. Oborstade är de, men intelligenta.Ja, ni hör.Naturligtvis var Charles Darwin rasist och sexist och allt annat ont som är lätt att fördöma i dag, men det tjänar ingenting till att skuldbelägga honom för 1900-talets mordorgier under buller från rasbiologins med tiden ganska tomma tunnor. En möjliggörare, i någon mening ja, men inte mer än Albert Einstein i relation till atombomben. Tänkarna ska bedömas just för sina tankar, inte andras gärningar, för också cancelkulturen kan slå över i komplett galenskap. Det enda raka är att läsa det de skrev, och sedan tänka själv, det gäller många – från Linné, Adam Smith och Darwin till Ayn Rand och Karl Marx.Den senare skickade förresten ett exemplar av sitt magnum opus Das Kapital till Charles Darwin, sådär som stora författare gör för håva in lite beröm från andra tolvtaggare. Men Darwin gjorde sig aldrig omaket att läsa boken. Han hade börjat forska om daggmaskar då, så han hade väl inte tid.I ungdomen, på resan med Beagle, var det mest plattmaskar han studerade, och lysmaskar. Bläckfiskar också, och fjärilar samt sköldpaddor förstås och vattensvin, gamar, finkar, strutsar, ödlor, palmer, sniglar, koraller, valar, mossor, löss och ungefär allting annat inklusive myrlejonsländor och fossiliserade mastodonter. Politisk filosofi var inte hans grej, det framgår mot slutet av Resan med Beagle, i en reflexion över ”den brittiska nationens filantropiska själ”. Han skriver: ”Som engelsman är det omöjligt att betrakta dessa avlägsna kolonier utan en stark känsla av stolthet och tillfredsställelse. När man hissar den brittiska flaggan verkar rikedom, välstånd och civilisation oundvikligen följa.”Ja ja, fast å andra sidan, Marx var väl inte så bra på skalbaggar. Som intellektuell måste man hämta impulser från olika håll, hela tiden. En förutsättning är att böckerna finns tillgängliga i tryck, som Bibeln har varit i gott och väl femhundra år. När Resan med Beagle gavs ut i januari 2022, i Kungliga Vetenskapsakademiens klassikerserie, var detta ord i rättan tid. Cancelkulturen var visserligen omdebatterad, men kön till metallåtervinningen var ännu lång. Så läs, kära lyssnare. Darwin lämnar ingen oberörd. Man kan inte sitta och nicka instämmande en hel dag. Man får liksom nackspärr av det. Bättre att skaka på huvudet ibland – och glädjas åt allt som har blivit bättre sedan 1830-talet.Fredrik Sjöberg, författare och biologLitteraturCharles Darwin: Resan med Beagle. Översättning: Daniel Helsing. Fri tanke förlag, i samarbetet med Kungliga vetenskapsakademien, 2022.

1 Aug 202411min

Sverige är förknippat med ensamhet, men verkligheten är inte fullt så enkel. Kristina Lindquist frågar sig när isoleringen kräver en politisk lösning och när den har en politisk orsak. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2020.En kvinna hälsar på i en jaktstuga i bergen. När hon vaknar efter en ensam natt är hon skild från världen av en genomskinlig vägg, och allt liv bakom den tycks vara utplånat. Marlen Haushofers ständigt aktuella roman ”Väggen” från 1968 har tolkats som dystopi i kalla krigets skugga, som feministisk utvecklingsberättelse och civilisationskritik i Henry David Thoreaus anda. Men på ett väldigt konkret plan är den främst en betraktelse över ensamhetens topografi. Romanen utspelas till stor del i ett akut nu där mörker, hunger och kyla måste hanteras – men så kommer plötsligt passager som öppnar tiden och etablerar ensamheten som ett permanent öde: ”Jag har efter hand börjat förstå att jag aldrig kommer att komma tillbaka”, skriver kvinnan i en dagbok som troligen inte kommer att bli läst. Med ensamheten kommer skräcken inför att förvandlas till något som passerar djurets väsen på väg mot avgrunden. Redan nu, skriver hon, är hon bara ”ett tunt skal över ett berg av minnen”.I ”Väggen” tecknas en bild av existentialismens övergivna människa, där ensamheten utgör varats obevekliga grundvillkor. Det är samma kosmiska ensamhet som i Harry Martinssons ”Aniara”, med ödsligheten välvd som en tung ”stenrymd” kring människans själ – egentligen oavsett sällskap av andra.Vad har då någon av oss att sätta upp mot kosmisk ensamhet? Vilka reformer kan egentligen spränga en stenrymd kring själen? Det tycks i alla fall vara trendigt att försöka sig på detta. Partiledare talar om att ”bota” och ”ta krafttag” mot ensamheten. Ledarsidor av olika färger beskriver ensamhet som ett folkhälsoproblem och i riksdagen lägger folkvalda över hela skalan motioner om att minska social isolering. 2018 fick Storbritannien till och med världens första ensamhetsminister. Men om ensamheten verkligen är ett existentiellt grundvillkor är ju denna politisering bara fåfänga, och ett tomt försök att klä det eviga i något som inte på allvar rymmer människans belägenhet i världen. Kan ensamheten verkligen kan vara politisk?Kylan från det där existentiella grundvillkoret har nog de flesta av oss känt, och kanske har vi rentav koketterat med den själsliga tomhet som kan uppstå mitt i gemenskapen med andra. Verklig ensamhet är något annat. Det är helt enkelt skillnad på att vara en ”svarad människa” och på att inte vara det, för att tala med författaren Malin Lindroth, som beskriver ensamhetens avgörande gräns just så i sin självbiografiska essä ”Nuckan”. I strömmen av vardagliga ord ryms en bekräftelse som säger att du finns till. I en förtvivlad passage beskriver Lindroth en sommar då rädslan för att avvisas tar henne helt i besittning, då varje ord som lämnar henne känns som en nådeansökan och ”en bön om ett uppehållstillstånd” i en tillvaro som inte tillhör henne. Hon skriver: ”Och nu handlade det inte bara om män, nu var skräcken allomfattande. Jag var rädd för att visas bort av alla, ur alla sammanhang. Bannlysas. Visas ut i ödemarken”. Ensamheten får helt enkelt Malin Lindroth att tvivla på sin rätt att existera, och ur ett historiskt perspektiv är det inga konstigheter, eftersom samhörighet med gruppen länge var en absolut förutsättning för mänsklig överlevnad.Av allt att döma var isoleringen än större för den man som i november 2019 hittades död i sin lägenhet på Södermalm i Stockholm. Tidningarna skrev att han hade legat där i tre år, och att radion fortfarande stod på. Det är en död som tagen ur ”Väggen”, där huvudpersonen resonerar om att ingen kommer att trycka sina ”varma, levande fingrar” mot hennes kallnande ögonlock när det väl blir dags. Och den här sortens nyheter har närmast blivit en egen genre bland mänskliga tragedier, och tas ofta som intäkt för att något gått riktigt fel i vårt samhälle.Det är dock en envis myt att Sverige med sina många singelhushåll skulle vara ett särskilt ensamt land. I själva verket ligger vi tvärtom en bra bit efter länder som Ungern och Grekland både vad gäller upplevd ensamhet och social isolering. Men sådana rankningar minskar knappast lidandet för den som rent faktiskt står utanför mänsklig gemenskap. Siffror från SOM-institutet visar till exempel att sex procent är ensamma alla kvällar i veckan och att 13 procent umgås med vänner mindre än en gång i månaden.Det låter onekligen sorgligt – frågan är bara vems ansvaret är. Liberala skribenter som betonar individens ansvar för den egen lyckan kan häpna över hur ”vuxna, friska” människor blivit så hjälplösa att de ”behöver politiker och tjänstemän för att knyta vänskapsband”. Och möjligen kan man betrakta ensamhet som ett fenomen utanför politikens räckvidd om man utgår från ett slags neutral och arketypisk medelmänniska, som står orörd av politiska spår från exempelvis fattigdom och klass. Den som lever med arbetslöshet och låg inkomst lider nämligen också oftare av ensamhet, vilket kanske går att glömma om man betraktar bussbiljetter, kafébesök och internetabonnemang som sådant som alla självklart har råd med. Minskad tillgång på billig psykoterapi kan också göra det till en klassfråga att bryta en ensamhet som inte sällan präglas av ångest och skam.Men det som oftast återkommer i debatten om politisk ensamhet är bilden av den ensamma ålderdomen, trots att verkligheten kring detta inte alls är entydig. Äldre känner sig mindre ensamma än yngre, men är rent faktiskt mer socialt isolerade. I boken ”Ensamheten värst”, som samlar 18 år av Siri Johanssons ensamma dagboksanteckningar, konstaterar hennes son Sven Teglund att det som bröt dödläget för modern var att få komma till ett servicehus, där hon med stor tvekan levde upp inför ett nytt socialt sammanhang. Är det i så fall en politisk fråga att chansen att få plats på ett äldreboende halverades under de första decennierna på 2000-talet? Eller att en majoritet av Sveriges kommuner gör besparingar på äldreomsorgen? En av de åtgärder som diskuteras på flera håll är att lösa nattillsynen med kameror istället för med mänsklig närvaro. Eller som poeten Ragnar Thoursie skriver i en dikt om hemtjänstens nattpatrull:Inget benbrott denna gång, ingen som ligger på golvet och kvider.Bara rop efter någon att prata med,i vargtimmenMer sällan diskuteras exilens ensamhet som politisk fråga i debatten om migration, trots att Sverige är ett av de länder där det är svårast att hitta nya vänner för den som kommit hit från annat håll. Och trots att sådant som stopp för familjeåterförening och skärpta försörjningskrav för att få ta hit anhöriga är en politik som rakt av skapar ensamhet.För den som flytt över hav och land kan ensamheten nämligen väldigt konkret bli en direkt konsekvens av politiska beslut. I reportageboken ”Dom som stod kvar” skriver journalisten Thord Eriksson om afghanska ungdomar som efter godtycklig åldersuppskrivning – det kan handla om ett ögonkast från en handläggare – blivit utkastade i fullständig ensamhet. Det är en ensamhet som gör att ingen reagerar när ett juridiskt biträde slarvar eller när nya omständigheter borde ge rätt till ny prövning. Ingen svarar på andra sidan av den genomskinliga väggen.Kristina Lindquist, kulturskribentLitteraturBrülde, Bengt & Fors, Filip (2015) ”Den svenska ensamheten: Om hur olika former av ensamhet påverkar vårt välbefinnande” i Annika Bergström, Bengt Johansson, Henrik Oscarsson & Maria Oskarson (red), ”Fragment”. Göteborgs universitet: SOM-institutet.Eriksson, Thord: ”Dom som stod kvar”. Natur & Kultur, 2019.Marlen Haushofer: ”Väggen”, övers: Rebecca Lindskog. Bokförlaget Thorén & Lindskog, 2014.Siri Johansson och Sven Teglund: ”Ensamheten värst”. Teg publishing, 2016.Malin Lindroth: ”Nuckan”. Norstedts, 2018.Harry Martinsson: ”Aniara. En revy om människan i tid och rum”. Albert Bonniers förlag, 1956.Ragnar Thoursie: ”Sånger från äldreomsorgen”. Albert Bonniers förlag, 2009.Länkar”Grannen låg död i över tre år” (Aftonbladet, 20/11 2019) Hanne Kjöller: ”Att vara ensam är ett val” (DN, 3/7 2019)”How lonely are Europeans?” (EU Science hub, 2019)”Professor: Chansen att få plats på ett äldreboende har halverats” (SVT 7/9 2018)”Så många sparar på äldreomsorgen” (Kommunalarbetaren, 16/12 2019)Expat Insider 2017

31 Jul 20249min

Tvetydigheten står inte särskilt högt i kurs i dag. Men att uttrycka sig diffust, tvetydigt och prövande är nödvändigt för att vidga förståelsen av den mänskliga existensen, säger Amanda Svensson. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första den 18 mars 2020. ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Så skaldade Esaias Tegnér i dikten ”Epilog vid magisterpromotionen 1820”. Själv stötte jag, naturligt nog, på detta bevingade uttryck för första gången när jag läste litteraturvetenskap i Lund. Redan under grundkursen skulle vi lära oss det Tegnér tydligen tyckte man kunde vänta med till doktorspromoveringen, nämligen att snårigt språk aldrig fick användas för att försöka dölja en bristande klarhet i tanken. Att uttrycka sig diffust, tvetydigt eller prövande i en akademisk text förstod jag snabbt var ett tecken på, som bäst, intellektuell slapphet och som värst, ren och skär ohederlighet. Jag förstod, med andra ord, att min akademiska karriär var över innan den knappt ens hade börjat. För oss som hade råkat utveckla en alltför mystisk relation till språket, låt oss kalla det en estetisk eller till och med en erotisk relation, fanns helt enkelt ingen plats i forskningsprosans skarpt upplysta språkkorridorer. Det fanns bara en naturlig arena för frivola och promiskuösa språkmissbrukare som oss, och det var skönlitteraturens skumma skrymslen. Där kunde de dunkla tankarna få frodas fritt och omsättas till lika dunkelt språk, redo att sedan benas upp av mer klartänkta och språkligt återhållsamma litteraturvetare. Att uttrycka sig tydligt och klart har alltid stått högt i kurs. Det gäller kanske framför allt inom talekonsten – retoriken – vars verktyg inte förändrats nämnvärt under dess mer än tvåtusen år långa historia. Aristoteles retoriska dygder och tricks lärs fortfarande ut till gymnasieelever som närmast naturgivna, något lika statiskt och absolut som matematikens principer. Men också när det kommer till det skrivna ordet har tydlighet länge varit en av de främsta dygderna, det yttersta tecknet på att skribenten för det första förmår tänka en skarp och klar tanke, och för det andra, har tillräckligt god kontroll över det bångstyriga och trubbiga instrument vi kallar språk för att kunna förmedla denna tanke till andra. Den som förmår uttrycka sig tydligt och klart bevisar med andra ord sin intelligens och makt – men också sin ärlighet. Att vara tydlig i tal och skrift är närmast en moralisk dygd, ett tecken på att man inte har något att dölja, inte försöker gömma sina luddiga tankar bakom en rökridå. Språket är inte exakt, eftersom det alltid kommer finnas fler ting än ord, fler nyanser av känslor än synonymer i ordboken. Inte heller är språket statiskt, det är ständigt under förvandling och omförhandling. Faktum kvarstår dock att detta bristfälliga och ständigt föränderliga verktyg är det enda vi har att ta till för att förmedla våra tankar och känslor. Inte konstigt då att misstänksamheten mot språket har en rik historia. Som litteraturvetaren Anthony Ossa-Richardson slår fast i sin bok ”A history of ambiguity” oroades redan de gamla grekerna av språkets slippriga natur. Föremålet för Ossa-Richardsons studie är som titeln antyder den språkliga funktion han kallar ”ambiguity”, tvetydighet. Med vilket han, något förenklat, menar ord och utsagor som kan läsas och förstås på mer än ett sätt. Denna dubbelhet kan vara avsiktlig eller oavsiktlig, uppenbar eller väl dold. Den kan ta formen av exempelvis ironi, metafor eller ordlek, och har genom historien ömsom stigit, ömsom sjunkit i kurs. Ser man på tvetydighetens historia med Ossa-Richardsons ögon inser man dock snart att den primärt uppfattats som en språklig brist. Ja, mer än så – som en moralisk brist, något i grunden ont. I bästa fall som något artificiellt och kokett, i värsta fall som ett medel för att lura och bedra. Det är inte svårt att förstå varifrån denna syn på tvetydigheten som lögnens sängkamrat kommer. Det räcker med att tänka på valfri politiker som frågas ut av en journalist. Politiskt snömos, till intet förpliktigande, är en form av språklig kurragömmalek som kan driva den mest tålmodiga åhörare till vansinne. Eller tänk på det moderna politikerfenomen som kallas ”dog whistling”, hundvisslande. Att ägna sig åt ”dog whistling” är att göra en utsaga som största delen av befolkningen uppfattar på ett visst sätt, samtidigt som en tilltänkt målgrupp uppfattar den som något riktat specifikt till dem. ”Dog whistling” är framför allt en fruktbar metod när det kommer till att saluföra åsikter som inte anses rumsrena, exempelvis när en politiker vill tilltala en grupp med rasistiska åsikter utan att för den skull kunna bli beskylld för rasism. Överlag står tvetydigheten inte särskilt högt i kurs idag. Kanske beror det på det alltmer polariserade debattklimatet. Fel ordval kan lätt placera en på fel sida om en politisk gräns, och därför är det av största vikt att undanröja alla eventuella risker för missförstånd. Klicksamhällets minskade förmåga till djupläsning kan också sägas ha satt tvetydigheten på efterkälke. För att nå ut i bruset av röster gäller det att uttrycka sig kort, kärnfullt – och enkelt. Men till vilket pris? En som ansåg att tvetydigheten tvärtom var en viktig och berikande språklig funktion var litteraturkritikern och poeten William Empson, vars bok ”Seven types of ambiguity” från 1930 blev ett betydelsefullt verk för den nykritiska skolan. Empson uppfattade tvetydigheten som konstnärligt och mänskligt värdefull, om än notoriskt svår att definiera och studera. De sju sorternas tvetydighet Empson listar beskrivs som kvaliteter hos texten som inte nödvändigtvis är medvetna drag från författarens sida. Tvetydigheten kan, på freudianskt manér, dyka upp som ett oanmält besök från författarens omedvetna – som en konsekvens av motstridiga åsikter och känslor – eller uppstå i efterhand, hos läsaren. Den självständighet i språket som tvetydighetens belackare fruktar ser han i stället som språkets, och litteraturens, främsta styrka. Språket är inte bara ett sätt för oss att förmedla det vi redan vet och tänkt, det är också en spegel i vilken vi kan få syn på det vi inte visste att vi ville säga eller höra eller läsa. Jag vill mena att han har rätt. Parallellt med hyllandet av det tydligt sagda har människan trots allt alltid dragits till det svårtydda och komplexa. Inte som flugor mot ljuset, utan tvärtom – ut i dunklet. Vördnaden inför mystiker och orakel, det teologiska studiet av religiösa texter och det litteraturvetenskapliga studiet av modernistisk dikt har detta gemensamt: En längtan efter att vidga förståelsen av den mänskliga existensen, genom språket. Det finns naturligtvis tillfällen då språklig entydighet och klarhet är av största vikt, låt säga i ett testamente eller ett recept på sockerkaka. Eller för all del, i en akademisk uppsats. Ibland måste man helt enkelt ta kontroll över språket och tvinga det till lydnad. Men ibland måste vi nog också våga bejaka tvetydigheten. Det dunklet sagda behöver inte vara ett tecken på lathet eller ohederlighet, det kan helt enkelt vara ett tecken på ödmjukhet. Ett erkännande av den mångfacetterade och snåriga upplevelsen det är att tänka och agera som människa. Ett sätt att försöka bringa reda också i det dunkelt tänkta, som – om vi ska vara helt ärliga – faktiskt utgör en betydande del av den mänskliga tankeverksamheten. Amanda Svensson, författare Litteratur Anthony Ossa-Richardson: A history of ambiguity. Princeton university press, 2019.

30 Jul 20249min

Romaner som utspelar sig under en enda dag kan man grovt sett skriva på två olika sätt. Men den finska klassikern Putkinotko använder båda metoder. Dan Jönsson reflekterar över genren. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-10-24.I romaner man minns finns ofta en scen som verkar koncentrera hela bokens innehåll och stämning. I Joel Lehtonens Putkinotko inträffar den, åtminstone för min del, någon gång på eftermiddagen när Rebecka, lillflickan i den bångstyriga tiobarnsfamiljen Käkriäinen, spanar ut ur den fallfärdiga torpstugan och ropar bort mot skogen bakom bergklackarna: ”Hej Gud! Kom inte hit! Hej Gud! Kom inte hit!” Och jo, visst verkar Gud, och all annan ordning för den delen, se till att hålla sig på avstånd från den här familjen, ett av de många utskott på den finska fattigdomens stamträd som skildrats av författare som Alexis Kivi och Väinö Linna – men aldrig riktigt som här; riktigt så mustigt, så osande och utan all uppbygglig sensmoral. Putkinotko, skrev en kritiker kort efter att romanen kom ut, är ”en bok som nästan tvingar en att hålla sig för näsan under läsningen och torka sig om fingrarna efteråt och inte lämpar sig för högläsning ens i manligt sällskap”.Nåja: Putkinotko räknas idag som en av grundstenarna i den finska litteraturen och hör alltså till de där romanerna där handlingen utspelar sig på en enda dag. Exakt vilken dag och vilket år är oklart; sommar är det iallafall och Finland hör ännu till det ryska imperiet, avstånden räknas i verst och Petersburg är den närmaste storstaden för människorna vid Saimens strand. Men historien ligger och mullrar vid horisonten; Joel Lehtonen skrev sin roman under de våldsamma åren runt inbördeskriget och publicerade den i omgångar 1919 och -20. Alltså ett par år före James Joyces ”Ulysses”, som ju ofta anses banbrytande på den punkten. Skälet till det är nog att Putkinotko är rätt okänd utanför Finland – medan Kivis ”Sju bröder” och Linnas Saarijärvitrilogi har fångat läsare över hela världen, inte minst i Sverige, så har Lehtonens klassiker gått under världslitteraturens radar. Jag begriper inte varför. I sin förening av koncentration och bredd, av realism och ironi, med sitt myller av färgstarka gestalter och sin drastiska språkliga uppfinningsrikedom är den ett verk som tål att jämföras med vilket som helst av den europeiska nittonhundratalsromanens stora.Och kanske är det just romanens sätt att handskas med sin tidsmässiga begränsning som gör den så originell. När en berättelse koncentreras till en enda dag är syftet, föreställer jag mig, att skapa tydlighet. För att uppnå denna tydlighet kan författaren välja mellan, grovt sett, två metoder: reduktion och expansion. Det vill säga, antingen förblir berättelsen ett utsnitt ur en verklighet vars större sammanhang vi bara delvis kan sluta oss till, som i Alexander Solzjenitsyns klaustrofobiska En dag i Ivan Denisovitjs liv, eller Bernadette Meyers medvetandeströmmande diktsvit Midvinterdag, för att ta två helt olika exempel. Att båda dessa böcker utspelar sig på vintern är nog ingen tillfällighet. Alternativet är att göra som i norrmannen Sigurd Hoels kollektivroman från 1931, En dag i oktober, där invånarna i ett hyreshus i Oslo under en kväll bit för bit och var för sig lägger det sjaskiga pusslet till ett borgerligt ödesdrama. Romanen som mikrokosmos alltså, en skärva verklighet som speglar en hel värld – just som i Joyces Ulysses, där hela den västerländska kulturhistorien flödar genom vardagsbestyr och dagdrömmar.Putkinotko gör, skulle jag säga, bådadera. Här är det alltså, liksom i Ulysses, sommar, och precis som i Joyces roman är den yttre handlingen på sin höjd banal. Från det att fru Eufrosyne Käkriäinen – Rosina i dagligt tal – tidigt på morgonen tumlar ut ur bastun, där familjen sover eftersom det fattas brädor i stugväggen, sker i stort sett ingenting dramatiskt. Rosina tar med sig ett par av barnen på ångbåten in till stan och hälsar på sin bror som, visar det sig, blivit vräkt. Hennes man Juutas står i begrepp att börja slåttern men ger sig istället iväg till kvarnen efter mjöl. Det badas bastu, och familjens hyresvärd, bokhandlare Muttinen, kommer med sin hålldam ut till villan ute på udden. Och frampå nattkröken tar Juutas Käkriäinen med sin svåger ut på fjärden för att visa stället där de kan gömma undan hembränningsapparaten.Det är egentligen det hela. Käkriäinens torp i Putkinotko är verkligen en europeisk avkrok, ensligt beläget vid en vik av Saimen i närheten av Savonlinna – Nyslott på svenska – långt österut i nuvarande Finland. Men också bland de triviala bestyren i denna skogsperiferi flikar sig förstås historien och yttervärlden oavbrutet in med politik och katekesläsning, moderniteter och klassmotsättningar. Putkinotko skildrar en skenbart stabil värld före första världskrigets utbrott, men som sagt: vi som vet kan höra mullret. När Rosina på besök hos sin bror i stadens slumkvarter ser de röda tidningarna på köksbordet blir de ett förebud om revolution och inbördeskrig. Och när Juutas skyller sin lättja på det meningslösa i att slava på någon annans mark, särskilt som den där Muttinen uttryckligen beordrat honom att laga stugväggen, pekar det mot de orättvisor och den vanmakt som gav bränsle åt våldet. Till och med bokhandlare Muttinen, som i romanens långa slutmonolog fattar det oväntade beslutet att ”hämnas” på Käkriäinens genom att skänka dem det eländiga torpet, kommer snart att få se sig överkörd av historiens stora hjul. Om bara några år lär den sortens maktfullkomliga välgörenhet vara både omöjlig och meningslös.Allt detta ryms inom loppet av en dag. En dag, som ytligt sett knappt ägnas åt annat än att skaffa brödfödan, tvätta sig från löss och oroa sig för vintern. Ungefär som de allra flesta dagar, med andra ord. Den tydlighet som Lehtonen vill uppnå handlar, tror jag, om det här: hur dagens och stundens ständiga små glädjeämnen och bekymmer nästan alltid uppfattas som större än det där som vi i efterhand brukar beskriva som de stora händelserna. Visst, vi har våra minnen och våra förväntningar – men det vi minns är inte alltid det väsentliga, och det vi väntar oss av framtiden inträffar sällan.Och vad gäller historiens skeenden famlar vi i blindo. Med ett annat exempel: i Bernadette Meyers Midvinterdag finns några avsnitt där revolten i Iran utspelar sig liksom på stort avstånd. Det förankrar texten i historisk tid, december 1978 närmare bestämt, men vad dikten förstås ännu inte vet något om är den islamiska republik som revolten kommer att leda fram till – och som alla läsare däremot självklart känner till och läser in i texten. Att ”fånga dagen” i skrift är nog i grund och botten att visa på det fåfänga i just det: det är att framhäva hur tiden tvärtom genomströmmar oss, förändrar oss omärkligt för varje ögonblick – och vår värld med oss. Som Mahatma Gandhi uttryckte det: varje kväll dör jag, och varje morgon återuppstår jag. Denna dag, ett liv. Detta liv, en dag. Vi är alla, som Juutas och Rosina, dagsländor, endagsmänniskor på väg från ingenting till ingenstans. Upptagna av nuet och just därför omedvetna om det. Att det kan bli romaner och historia av det är ett mysterium.Dan Jönsson, författare och essäistLitteraturJoel Lehtonens "Putkinotko" är den tredje och met betydande delen i en svit böcker. Den publicerades ursprungligen i två delar 1919–1920, på förlaget Karisto och är en finsk klassiker. Den filmatiserades 1954 av Roland af Hallström.Bernadette Mayers "Midvinterdag" skrevs den 22 december 1978. Det är en episk om årets kortaste dag och utspelar sig i en kylig småstad i New England. 2021 utkom boken på svenska i översättning av Niclas Nilsson på Ellerströms förlag.

29 Jul 202410min

I oktober 1922 tog fascisterna makten i Italien. Hundra år senare vill få kalla sig fascister, men hur är det med det fascistiska tänkandet? Eskil Fagerström går tillbaka till rötterna. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Publicerad 2022-10-27.Låt mig inleda med en fråga. Har du träffat någon som kallar sig fascist på sistone? Nej, jag tänkte väl det. I den mån fascismen har politiska arvtagare kallar de sig snarare nationalister, patrioter eller konservativa. Om jag däremot frågar om du hört någon beskrivas som fascist, skulle nog svaret bli annorlunda. Donald Trump, Viktor Orbán, Vladimir Putin, Giorgia Meloni och Jimmie Åkesson – alla har de, mer eller mindre korrekt, stämplats som fascister.Fascismen tycks alltså vara en ideologi som ingen vill kännas vid, men som ändå är ständigt närvarande. Att tro att det någonsin ska uppstå en konsensus kring vad ett så laddat ord som ”fascist” egentligen betyder är nog naivt. Samtidigt ligger det något märkligt i att ett så välbekant begrepp kan leva och frodas utan någon form av vedertagen definition. Det kan alltså finnas anledning att gå tillbaka och se vad fascism egentligen är – och om det alls är möjligt att hitta en fungerande definition.Vi kan ta det från början. En söndagseftermiddag i mars 1919 samlades ungefär 300 män och några få kvinnor i en lokal vid Piazza San Sepolcro i centrala Milano. På mötet beslöt de att bilda en förening kallad Fasci italiani di combattimento eller ungefär ”Italienska kampförbunden”. Till ordförande valdes dagstidningen Il Popolo d’Italias stridbare redaktör, ex-socialisten och veteranen Benito Mussolini. Fascismen var född.Att gå till källorna är ju ofta en bra metod för att utröna kärnan i en politisk ideologi. Det är svårt att förstå socialismens rötter utan Marx eller liberalismens grundvalar utan John Locke. Med fascismen är det annorlunda. Dess äldsta dokument ger faktiskt nästan ingen vägledning alls. 1919 års fascister krävde bland annat rösträtt för kvinnor, åtta timmars arbetsdag och ökat fackligt inflytande på arbetsplatserna. Något spår av antisemitism eller rasism fanns inte heller i texterna.Ett bättre sätt att beskriva den tidiga fascismen är att undersöka vad fascisterna själva faktiskt ägnade sig åt. För snart utarbetades en tydlig praktik; en skoningslös och dödlig kampanj för att krossa Italiens arbetarrörelse. Hade man frågat de unga män som gick i första ledet för den, skulle de nog säga att fascismen definierades allra bäst av handgranaten, knytnäven och knölpåken, il manganello – alltså de vapen som användes för att lära landsförrädarna, socialisterna, att veta hut.I begynnelsen var alltså våldet och strävan efter makt. Men annars var den första fascismen snarare en studie i att vända kappan efter vinden. Inte ens grundarna visste med andra ord vad deras rörelse stod för.Sedan mötet i Milano 1919 har fascismen vuxit till ett månghövdat monster, en svårslagen kandidat till titeln världens värsta ideologi. Ungefär lika länge har också politiska tänkare försökt hitta svaret på frågan jag ställde nyss, alltså ”Vad är egentligen fascism?”Socialisten Antonio Gramsci genomlevde fascismens genombrott i Italien. Han menade, förenklat, att fascismen skulle förstås som kontrarevolutionär panikreaktion på socialismens framsteg, en slags ”överklassens väpnade gren”. En annan tanketradition såg tvärtom fascismen som en i grunden revolutionär rörelse, vars syfte var att skapa både ett nytt samhälle och en ny modern människa. Med ett sådant synsätt - förknippat med, till exempel den tyska filosofen Hannah Arendt – avtecknar sig släktskap mellan bolsjevism, fascism och nationalsocialism. För historikern Renzo de Felice, ledande auktoriket på den italienska fascismen, var det ambitionen att involvera massorna som skilde fascismen från andra auktoritära styren, som till exempel den diktatur som general Franco ledde i Spanien i nästan 40 år. Där diktaturer av Francos eller Pinochets modell ville stänga medborgarna ute från politiskt deltagande, vill fascismen nationalisera och mobilisera folket. Alla skulle med.Gemensamt för både Gramscis eller Arendts definitioner är att de passar ganska dåligt in på de potentiellt fascistiska strömningar vi ser idag. Jämförelser med 1930-talet i Tyskland eller Italien brukar dessutom erbjuda en bekväm utväg för de högernationalistiska politikerna i vår tid. Europeiska partier i detta spektrum iscensätter knappast egna versioner av partidagarna i Nürnberg, agerar rabiata rasister eller startar anfallskrig mot grannländer. Alltså kan de ju enkelt och indignerat neka till att vara fascister.I den mån 1900-talets värsta ideologi lever idag så har den alltså antagit nya former – inte sällan innesluten i politiska partier verkande inom demokratins ramar. Från 1990-talet har också utvecklingen fått historiker och filosofer att formulera nya definitioner, som bättre fångar denna nya verklighet. Enligt en av dem, den amerikanske historikern Robert Paxton, bör fascismens olika yttringar ses som steg på en utvecklingstrappa, ett kontinuum som börjar med intresseklubb för krigsveteraner och slutar med förintelseläger.I sin essä Ur-fascism från 1995 drev Umberto Eco tesen att denna ideologi egentligen helt saknar ideologisk kärna. Allt som finns är en serie typiska kännetecken, som hyllandet av traditionen, ett motstånd mot modernitet, rädsla för det avvikande och ett förakt för svaghet. Några eller alla av dem kan vara närvarande, men inget av dem är obligatoriskt – resultatet är ändå fascism, resonerade Eco.Oxfordhistorikern Roger Griffin menar å sin sida att fascismens olika yttringar delar en bärande idé som han kallar palingenetisk ultranationalism. Bakom termen döljer sig en slags grundmyt om behovet av återfödelse av nationen och en återgång till en era då ens land var starkare, tryggare och mer förutsägbart och förstås ännu inte saboterat av de grupper som pekas ut som ansvariga för förfallet. Putins idéer om ett nytt ryskt imperium, Trumps paroll Make America Great Again, Sverigedemokraternas ”För ett Sverige som återigen känns som hemma” – alla bär de i någon mån spår av denna urmyt. Samtidigt talar Griffin om att den uppgörelse med det rådande systemet som föregår återfödelsen ofta förknippas med revolution eller hård strid. En retorik och handling som kanske inte är särskilt framträdande idag.Och i slutändan är det kanske inte den exakta definitionen, en klar vetskap om på vilka rörelser F-ordet kan klistras, som är det viktiga. Utan att känna igen idéerna och vad de kan leda till. Som palingenetisk ultranationalism. För om fagra löften om hur hårda tag mot yttre och inre fiender ska återställa en förlorad guldålder är de fascistiska yttringarnas gemensamma kärna– ja, då lever vi en era till brädden fylld av fascistiskt tänkande.Eskil Fagerström, journalist och författare

28 Jul 20249min