Ingeborg Bachmann och författarjaget

Spegeln är en plats för våra drömmar och för att lära oss se oss själva med andras ögon. Författaren Ann Lagerhammar blickar in i sanningssägaren som även kan vara ett fönster ut mot världen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Det finns fem speglar i mitt hem. En kvinna möter mig där, i speglarna, flera gånger varje dag. Ofta kastar hon bara en snabb blick när hon går förbi, ibland stannar hon till och ler, prövande, eller så lutar hon sig helt nära och granskar sitt ansikte. Hon är varken gammal eller ung, men hon bär tydliga ålderstecken. Det är ofta dem hon granskar när hon stannar till. För att kritiskt syna det hon redan vet finns där, eller för att kontrollera om det har kommit något nytt. Hon drar handen över huden, skrapar med nageln, kniper om skinnet. Ibland ser hon ut som en ung flicka, ibland ser hon så gammal ut att hon framstår som någon annan.Så en morgon, helt nyligen, i spegeln i badrummet. Jag tvättade händerna framåtlutad över handfatet. När jag lyfte blicken ryste jag helt oväntat till vid åsynen av mitt ansikte. I det från sidan kommande ljuset var huden så tunn att kraniet lyste igenom. Och när jag mötte min blick grep en skräck tag i mig av det slag som kan gripa tag när man vaknar i vargtimmen utan dagens alla skyddsmekanismer. Det var som om jag, eller ett annat jag, tittade ut från ett långt avstånd, bortom livet. Det varade bara i några sekunder, sedan drog jag ett djupt andetag, och den där isande klarheten var borta.Vad är det vi ser när vi ser oss i en spegel? På ett plan ser vi förstås vår spegelbild, en skenbild som vi, eller vår hjärna, uppfattar som en bild inuti spegeln. En, beroende på ljusförhållandena och spegelns yta, någorlunda naturtrogen avbildning av vår fysiska kropp, färgad och formad av ljus och skuggor, avstånd och perspektiv.Men spegeln är inte bara ett tunt lager aluminium struket på en glasskiva för optimal optisk spegling. Spegeln är en bärare av upplevelser och minnen, en plats för tankar och drömmar. Den bistår oss villigt i att lokalisera ett gruskorn i ögat, eller en persiljeflaga mellan tänderna, men lika ofta är den en obarmhärtig sanningssägare som blottlägger tidens gång eller våra allra fulaste sidor.I romanen Äcklet från 1938 låter Jean-Paul Sartre sin huvudperson Antoine Roquentin granska sig i en spegel och fundera över sin oförmåga att förstå sitt eget ansikte. Han tycker att andras ansikten har en mening, men när han betraktar sig själv i spegeln upplever han att det han ser ligger vid gränsen till växtvärlden, i nivå med polyperna. Ett blaskigt hull sväller fritt ut och skälver, ett vitt fjun löper nedför kinderna, ögonen liknar fiskfjäll. Han säger sig uppleva sitt ansikte på samma sätt som han upplever sin kropp, genom, som han säger, ”en dov och organisk sensation”.Jag avundas honom först denna förmåga att så sakligt betrakta sig själv, men när han har resonerat klart ändrar jag mig eftersom han drar slutsatsen att hans oförmåga att förstå sitt ansikte beror på att han är ensam. ”Människor som umgås med andra”, säger han, ”har lärt sig att se sig själva i speglar på samma sätt som deras vänner ser dem.” Han har inga vänner och därför upplever han sin kropp i spegeln som bara en kropp. En kropp som med hans ord är ”naturen utan människor”.För de allra flesta är kroppen naturen med människor. Att leva bland människor är att leva med medvetenheten om att bli betraktad, kanske på något sätt definierad, kommenterad, bedömd.I Äcklet, liksom i flera andra av sina verk, använder Sartre spegeln som en symbol för den andres blick. När Roquentin är på väg att förlora sig i en känsla av äckel och överflödighet i en meningslös tillvaro söker han sig till spegeln i hopp om att där hitta en balanserande kraft. Men spegeln är inte till någon hjälp. Eftersom han inte har förmågan, eller kanske viljan, att se sig genom andra ser han i spegeln bara sitt fysiska ansikte återspeglat som en meningslös, organisk massa.Enligt den franske psykologen Jacques Lacan kan vi någonstans mellan 6 och 18 månaders ålder identifiera oss med vår spegelbild. Men det är enligt Lacan en inlärd identifikation, förmedlad till oss genom en utifrån kommande blick, ofta en förälder eller annan nära vuxen som håller upp oss inför spegeln och pekar och säger: Titta, det är du. På så sätt lär vi oss tidigt att uppfatta oss själva som ett objekt som kan ses utifrån. Och denna objektifiering lever vi sedan med under resten av våra liv, i den ständiga pendlingen mellan det inre jaget och det yttre.Min dag börjar ofta med en stund framför badrumsspegeln. Med borstar och färger målar jag fram det jag som jag vill vara när jag lämnar hemmet och träder ut i världen. Det är en rutin så integrerad i min vardag att jag inte kan tänka mig ett liv utan speglar. Hur hade jag ens föreställt mig mitt ansikte om jag aldrig hade sett det speglat?I slutet av 1960-talet filmade antropologen Edmund Carpenter biamifolket, som levde isolerade från yttervärlden på Papua Nya Guinea, när de för första gången såg sig i en spegel. ”Efter en första reaktion”, skrev Carpenter några år senare, ”då de med förfäran täckte sina munnar och duckade som inför ett slag, stod de som förstenade och stirrade på sin spegelbild.” Men deras förfäran varade inte länge. Inom loppet av några dagar noterade Carpenter att byborna ägnade sig åt spegeln och sin bild i spegeln med samma självklarhet som en som har speglat sig i hela sitt liv.Den moderna människan kritiseras ofta för sin individualism och i den utvecklingen har spegeln onekligen spelat en viktig roll. I boken Inne i spegelsalen tecknar Liv Strömquist en bild av den moderna människans upptagenhet av sitt eget och inte minst andras utseende, en upptagenhet som gränsar till en besatthet av att fotografera och exponera sig i vår tids speglar, sociala medier. Det är en starkt narcissistisk bild av vår tid som Strömquist målar upp, men samtidigt finns där genomgående ett stråk av något annat, något grundläggande mänskligt.Så vad var det jag såg i badrumsspegeln den där morgonen när jag i en svindlande sekund av klarhet kände olust och skräck? Var det den existentiella, sartreanska insikten om alltings meningslöshet som grep tag i mig? Eller var det en mer timlig upplevelse där jag såg mitt ansikte speglat och samtidigt mina tidigare ansikten, och mina kommande? Kanske var det mitt åldrande ansikte i en kultur som hyllar ungdomen, men också min åldrande kropp i en tid så fylld av oro att man måste vara stark för att uthärda.Där jag nu sitter och skriver, sent på kvällen, vänd mot ett fönster, ser jag mitt ansikte speglat i fönsterglaset, lätt upplyst av det blåvita ljuset från datorn, och genom min spegling ser jag samtidigt världen där utanför. Vi speglar inte bara oss själva i spegelsalen utan vi utvecklar samtidigt en medvetenhet om oss själva och vår relation till andra. På så sätt kan spegeln fungera som bara en speglande yta, men den kan också tjäna som ett fönster ut mot världen.Ann Lagerhammarförfattare

8 Apr 20249min

Vad som händer och tillåts på fotbollsplanen berättar om hur samhället förändrats. Thomas Steinfeld funderar över några avgörande förändringar i avgörandets historia. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.För nästan sextio år sedan, den 24 mars 1965, mötte den tyska fotbollsklubben FC Köln engelska klubben Liverpool FC i kvartsfinalen av Europacupen för mästarlag – föregångaren till Champions League. Lagen drabbade samman för tredje gången. Hemma- och bortamatcherna hade spelats utan mål. I Rotterdam, på neutral mark, skulle ett avgörande tvingas fram. Men efter förlängning stod spelet fortfarande oavgjort, två mot två. Domaren tog då en liten rund träskiva, med en vit sida för Köln och en röd sida för Liverpool och kastade den upp i luften. Efter den långa matchen bestod spelplanen dock mestadels av lera. Skivan blev stående i gyttjan. Först vid andra försöket visades den röda sidan upp och Liverpool utsågs till segrare. ”Om man skulle ha använt sig av straffsparksläggning, skulle det hela haft en mening”, klagade Kölns tränare efteråt, ”det skulle haft någonting med fotboll att göra. Men att singla slant? Det är helt enkelt ofattbart.” Minst två saker kan man lära sig av denna historia. För det första att ett spel visserligen är ett spel, men att det i slutet handlar om hur det avgörs. För det andra att inte bara spelet, utan också själva avgörandet har en historia. Varför skulle annars slantsinglingen kännas så hopplöst förlegad? Den bryter mot alla föreställningar om att en vinst ska bero på en prestation. Och visst måste slumpens dom fortfarande accepteras inom samhället – men det sker inte utan en allmän tilltro till att det brukar gå rätt till.Till fotbollen hör en egen vetenskap, full av anekdoter, full av äventyr och märkliga öden, men också full av filosofiska eller till och med mystiska idéer om kroppslighet och strategi, tro och lojalitet, vilja och styrka. Ur denna vetenskaps bibliotek sticker en liten bok ut. Den tyske litteraturprofessorn Ansgar Mohnkerns skrift ”Einer verliert immer”, ungefär: Det är alltid en som förlorar, handlar om just avgörandet, och bara om det. Dess historia berättas genom tre exempel: Det första är slantsinglingen i Rotterdam, där belöningen för en överlägsen prestation ersattes av ett slags gudsdom. Det andra fallet är finalen i Europamästerskapen 1976, där Förbundsrepubliken Tyskland mötte Tjeckoslovakien. För första gången i fotbollens historia avslutades vid detta tillfälle en stor turnering med en straffsparksläggning: Tyskland förlorade, efter att anfallaren Uli Hoeneß skjutit bollen upp i natthimlen.Före spelet hade arrangörerna funderat på om lagen i händelse av oavgjort skulle mötas ytterligare en gång. Förbundsrepubliken motsatte sig en sådan lösning. Man ville inte att finalen skulle dra ut på tiden och alltså bli mindre spännande. Och vad man då fick, var visserligen spännande. Men att avsluta med straffar förändrade inte bara avgörandet, utan hela spelet. Ty vid en straffspark står inte lag mot lag, utan en enstaka människa mot en enstaka människa: en individ, som helt på egen hand måste rå om sitt öde. Denna individ är skytten, inte målvakten som får stå i sitt lilla hus så som han – eller hon – alltid står i – målet. Därför är det bara skytten som vid en straffsparksläggning kan bli en ”tragisk hjälte” och aldrig målvakten. Och därför täckte Uli Hoeneß sitt ansikte med händerna när han missade målet: Förtappad för evigt, ville han inte längre vara sig själv.Så som slantsinglingen står för ett samhälle med fasta institutioner som tålde tillfälliga avbrott genom slumpen, står straffsparksläggningens framkomst för ett samhälle där alla gemensamma ansträngningar slutar i frågan om en individ lyckas eller inte. Visst går hela historien i de västliga länderna i samma riktning, från starka traditioner till en allt vassare konkurrens, från välfärdsstaten till ett nyliberalt system, eller vad man nu vill kalla den pågående oordningen. Fotbollshistorien gick alltså vidare, framför allt på individens vägar, med figurer som Zlatan Ibrahimović eller Ronaldo, Kylian Mbappé och Erling Haaland: med spelare alltså, som i det närmaste kan bli själva spelet, ibland som samspelare, men ibland nästan utanför det egna laget. Pionjären för dessa undantagsspelare var en argentinsk mittfältsspelare, Diego Maradona. I avgörandets historia levererar han det tredje fallet.I världsmästerskapet 1986, I kvartsfinalen, möttes Argentina och England. Spelet avgjordes av Maradona, med två mål. Det första bröt mot spelets regler: Ett par meter framför målet lyfte den lilla spelaren bollen över den långa målvakten, med handen. Domaren missade det grova brottet, som sedan, i berättelse efter berättelse, förhöjdes till en akt av en mytisk rättvisa. Det hände, trots att det aldrig skulle hända, i en anarkins triumf över all ordning. Och fyra minuter senare sköt Maradona ett mål till, efter en spurt över mer än halva fältet där han spelat bort den ena motståndaren efter den andra, för att till slut, fallande, putta bollen i målet. Ingen norm var bruten, det andra målet var ett mirakel i lag och ordning. Den totala friheten var kort, och vad som följde var en lydnadens virtuositet.Fotbollen är den mest populära bland de många idrotter som gjort krig till ett spel. Alltid skall motståndet elimineras, terräng skall vinnas och fiendens positioner skall erövras. Visserligen sublimeras kriget i spelet, motsättningen förfinas, förhöjs och våldsamheterna reduceras till ett minimum, för det mesta. Men detta gör inte kriget till något fiktivt. I yrkeslivet och vardagen har man vant sig vid att beslut inte bara fattas, utan att man förhandlar och förmedlar, tills alla sidor är någorlunda överens. Inom fotbollen, mitt i samhället och ändå fjärran det vanliga livet, är det annorlunda, innefattande en grymhetens estetik, tårar och förtvivlan, sår och slagsmål.Var det finns en vinnare, finns också en förlorare, även om man ibland kan vinna – eller förlora – med ett oavgjort resultat. Dessutom tillhör det varje mästerskapen, att varje vinnare alstrar förlorare. Och för var och en av dessa förlorare upplevs nederlaget inte bara i spelet, utan också i det verkliga livet.Och avgörandets historia tog förstås en ny vändning efter att mirakelmännen – de som ensamt kan avgöra en match – börjat framträda. Nu var det själva avgörandet som kunde bli historiskt. Och i dessa individer döljer sig en förhoppning om att bara vinna, där själva tävlingen förpassas till en inre kamp, utan yttre motståndare. ”Competition is for losers” som den tillhörande parollen lyder. Att singla slant däremot, bjöd på en äkta chans.Thomas Steinfeldförfattare och professor i kulturvetenskapLitteraturAnsgar Mohnkern: Einer verliert immer. Betrachtungen zu Fußball und Ideologie. Turia und Kant Verlag, Wien 2023.

4 Apr 20249min

Lögnen kan aldrig bli sanning, men väl verklighet. Dan Jönsson berättar om bedragaren från Ghana som lovade världens rika ännu mer guld. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.En historia jag aldrig hört berättas handlar om hur den svenska nittiotalskrisen i själva verket hade sina rötter i politisk korruption på högsta nivå. Statsminister Olof Palme lär nämligen efter att han återkom till makten 1982 ha fört över stora delar av den svenska valutareserven till hemliga schweiziska bankkonton, och när han mördades var det för att släcka spåren efter transaktionen, som riskerade att läcka ut. Som sagt, jag har aldrig hört någon dra historien eftersom den, för det första, inte är sann och för det andra, inte heller är särskilt trovärdig. Man brukar ju säga att om en lögn upprepas tillräckligt ofta, så blir den till slut en sanning. Men det stämmer inte. Det gäller för det första inte alla lögner. Och för det andra, hur trovärdig en lögn än är, någon sanning kan den aldrig bli. Lögnen förblir lögn; vad som kan hända däremot är att den blir verklighet.Och det är en annan sak. Den som tror att sanningen och verkligheten har något med varandra att göra förstår inget om historien. Den som inser skillnaden däremot kan snabbt bli både mäktig, förmögen – och historisk. John Kolorah Blay föddes 1941 i en liten by i de västra delarna av det som då var den brittiska kolonin Guldkusten, idag Ghana. Han växte upp med legender om forntida kungariken och guldskatter, men också med berättelser om män som rest till fjärran länder för att med tiden återvända hem och uträtta storverk. Han beslöt sig för att bli en av dem. Och för att göra en lång historia extremt kort: det lyckades över all förväntan. I mer än ett decennium på sjuttio- och åttitiotalet, medan Ghana skakades av ideliga kriser och militärkupper, var han under sitt nya namn John Ackah Blay-Miezah – taget efter en av de legendariska kungarna – en av landets rikaste och mäktigaste personer. Han påstod sig ha nycklarna till en enorm förmögenhet, som skulle få Ghana att blomstra. Han ägde ett av landets mest framgångsrika fotbollslag och hade grundat ett parti för att ställa upp i presidentvalet. Men allt var lögn.Sanningen, å andra sidan, var ungefär denna. 1957 hade Ghana under ledning av den karismatiske Kwame Nkrumah gjort sig fritt från det brittiska kolonialväldet. Förväntningarna var höga på den nya statens möjligheter, landet var omvittnat rikt på guldfyndigheter och en av världens största kakaoproducenter. Men infrastrukturen var i bedrövligt skick, om den alls existerade, och det visade sig snart att medlen för att utveckla ekonomin saknades. Den gamla kolonialmakten hade låtit deponera statsfinanserna på brittiska konton och där hade de helt enkelt på något vis försvunnit. För att rädda ansiktet lät britterna sprida ut rykten om att de försvunna pengarna istället kunde förklaras med inhemsk korruption, en historia som snart mynnade ut i att landets guldreserv hade förskingrats utomlands av den korrupte president Nkrumah själv. Nkrumah var egentligen allt annat än korrupt, men skrönan visade sig användbar inte bara för britterna utan även för USA, som med stigande nervositet såg Ghanas regering odla vänskapliga förbindelser med såväl Nassers Egypten som med Sovjetunionen och befrielserörelser över hela Afrika. Man ville få bort honom. När Nkrumah störtades i en kupp 1966 var just de stulna statsfinanserna en punkt på juntans långa lista över hans förbrytelser.Så var myten etablerad. John Ackah Blay-Miezah hade i början av sjuttiotalet på underliga vägar lyckats bluffa sig fram i den amerikanska universitetsvärlden och där börjat sprida en historia om att han visste var Nkrumah hade gömt sitt stulna guld. Det var i själva verket bara han som visste; Blay-Miezah hade, berättade han för dem som ville lyssna, varit mycket nära vän till presidenten och på sin dödsbädd hade landsfadern anförtrott honom sin hemlighet. Det rörde sig om hundratals miljoner, kanske miljarder dollar, men som Blay-Miezah förklarade hade Nkrumah fört undan pengarna inte för egen vinning utan för att säkra Ghanas framtid. Kapitalet förvaltades nu av något som kallades The Oman Ghana Trust Fund och innan det kunde frigöras återstod en hel del byråkrati – vilket i sin tur kostade pengar. Blay-Miezah erbjöd nu vem som helst att investera en slant i projektet som, när fonden en gång betalades ut, skulle ge dem tiofalt igen.Inget avancerat upplägg alltså. Snarare ett klassiskt pyramidspel – men som journalisten Yepoka Yeebo konstaterar i sin bok ”Anansi’s Gold”, där hon försöker reda ut vad som egentligen hände: Blay-Miezahs bluff passade så väl ihop med de västerländska fördomarna om Afrika att den var lätt att svälja om man bara ville. Och det ville många, visade det sig. Med bidragen från diverse ljusskygga affärsmän, advokater och bankirer lyckades Blay-Miezah under många år leva ett liv i sus och dus, helt utan egna pengar. Flera gånger var han nära att bli avslöjad, men på något vis lyckades han alltid försvinna i sista stund, fejka en hjärtattack eller något annat som gjorde att han kunde slippa ur nätet och sedan komma tillbaka, för var gång i ännu större stil.Hur var det möjligt? Vad är det som gör att en lögn som knappast skulle få luft i Sverige kan förändra historien i Ghana? Kanske kan man säga att varje samhälle har sina bedragare: om folk ska köpa deras lögner måste det de har att sälja fylla ett verkligt behov. Vad John Blay-Miezah sålde, skriver Yeebo, var myten om Afrika – föreställningen om en kontinent förgiftad av inkompetens och korruption, dömd att för överskådlig tid regeras av tjuvar och bedragare. Med andra ord: det han sålde var en sorts postkolonial version av myten om ”den vite mannens börda”. En myt så seglivad att den än idag dominerar relationen mellan nord och syd, och så stark att även vissa av Ghanas inhemska politiker var benägna att köpa den – åtminstone så länge den gynnade dem själva. Lögnen blev inte sanning, men den blev verklighet. En verklighet, vars förbannelse bara kan brytas av västvärldens välvilja, med dess bistånd och investeringar.”Historia är en ömtålig sak,” skriver Yepoka Yeebo i efterordet till sin bok – och i ett land som Ghana tycks den så mycket ömtåligare än på andra håll. Yeebo berättar hur hon ofta förgäves har jagat källmaterial till sin historia; biografier som aldrig blivit skrivna, analyser som bara finns i något udda exemplar på något forskningsbibliotek, vittnen som försvunnit, dokument som förstörts under åren av kupper och kriser. John Ackah Blay-Miezah kunde till slut inte hålla uppe fasaden; när han mystiskt dog 1992 var det det definitiva slutet för hans stora bluff. Ändå, skriver Yeebo, lever myten om Nkrumahs stulna guld. Av någon anledning förblir den trovärdig. Historikerns uppgift kan då ibland bara bestå i att försöka röja upp i tidens rasmassor av alternativa och förvrängda fakta. Blotta den sanna tomheten under lagren av lögnaktig historisk verklighet.Dan Jönssonförfattare och essäistLitteraturYepoka Yeebo: Anansi's gold. The man who looted the west, outfoxed washington, and swindled the world. Bloomsbury publishing, 2023.

3 Apr 20249min

Har den vänstra hjärnhalvan lyckats skapa en värld där den ständigt kan dominera över den högra? Helena Granström ser en kosmisk kamp utspela sig framför våra ögon och bakom varje pannben. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Hennes högra hand tänder en cigarett – vänster hand släcker den. Så snart hennes högra hand valt ut en blus, hänger hennes vänstra hand tillbaka den i garderoben. Med höger arm omfamnar hon sin make, samtidigt som hennes vänstra stöter bort honom.Hos split brain-patienter, det vill säga personer som av olika skäl fått förbindelsen mellan höger och vänster hjärnhalva kapad, uppträder de två delarna av hjärnan inte sällan som två ilskna kontrahenter: Den ena med tillgång till såväl språket som kroppens högra hälft, den andra stum men i outtröttlig tigande protest genom verksamheten hos den vänstra kroppshalvan. Det mänskliga jag som i vanliga fall framträder som en enhet manifesterar sig hos dessa patienter snarast som resultatet av framgångsrika förhandlingar mellan två agenter med radikalt olika agenda. Men också hos dem av oss där förbindelsen mellan hjärnans två halvor är intakt visar neuropsykologisk forskning att två diametralt motsatta krafter är i rörelse i vårt inre, om än i mindre öppen konflikt. Visserligen är deras samarbete en förutsättning för att hjärnan ska fungera normalt, men icke desto mindre är det lätt att få intrycket av två väsensskilda personligheter: Den ena med en faiblesse för abstraktion och kategorisering, den andra upptagen av specifika sammanhang och relationer mellan konkreta objekt. Den ena inriktad på att manipulera sin omvärld, den andra på att tolka den. Den ena förmögen att uttolka innebörd hos bokstäver och tecken, och den andra förtrogen med tillvarons djupare mening. Kanske har vi med andra ord alla skäl att, likt Goethes Faust, utbrista: Ack, jag har två själar i mig!Spelet tycks emellertid vara riggat till den vänstra halvans fördel, konstaterar neuroforskaren och litteraturvetaren Iain McGilchrist i ”Mästaren och budbäraren”, ett rikt och vittfamnande verk om kulturhistorien som hemisfärisk kamp: Det är denna hjärnhalva som är i besittning av språk, logik, rationalitet och i princip alla andra redskap som vi normalt sett använder oss av för att förmedla och utvärdera argument och resonemang.Det underförstådda har ingen plats hos den vänstra hjärnhalvan, som avkräver världen entydighet och tydlighet: Medan den högra hjärnhalvan tänker med hjälp av metaforer – en tankeform som, om vi ska tro McGilchrist, föregår all form av abstrakt tänkande – saknar den vänstra hjärnhalvan helt tolerans för vaghet och motsägelse. Finner den någonstans en antydan till implicit mening, vill den genast göra denna mening explicit genom att ge den ett exakt språkligt eller vetenskapligt uttryck. För denna hjärnhalva är både metaforik och poesi – den konstform som låter språket självt begå en form av myteri mot all entydig innebörd – i bästa fall vackra illusioner, i sämsta fall lögn.En värld präglad av den vänstra hjärnhalvans funktion och preferenser skulle vara en värld av entydighet och bokstavlighet, regelstyrning och byråkratisk kontroll. En strikt mekanistisk syn på tillvaron skulle råda, och långt större tonvikt läggas på teknologisk utveckling än på mellanmänskliga relationer. Religion och andra högre värden skulle avfärdas som barnsliga fantasier, och mätbarhet och effektivitet skulle vara överordnade ideal.Låter det – tja, en smula bekant? Det är i så fall ingen slump: McGilchrists kungstanke är nämligen att balansförhållandena i den mänskliga hjärnan har pendlat genom historien, så att kulturer under olika epoker har formats huvudsakligen av antingen den ena eller andra halvans ideal. Detta kan enligt författaren avläsas såväl ur litteratur och filosofi, som till exempel från en sådan sak som från vilken vinkel som dominerar vid porträttmåleri: Genom vilket öga målaren valt att betrakta sin modell säger någonting om till vilken hjärnhalva han svär sin lojalitet.Vår tid är alltså inte den första som präglats främst av vänster hjärnhalvas språkfixering, maktlystnad och kontrollbehov. Men det finns trots det någonting som ger det moderna samhället en särställning. Den industriella revolution som resulterat i det samhälle vi ser idag var, med McGilchrists ord, ”den vänstra hjärnhalvans djärvaste angrepp på den högra hjärnhalvans värld”. För, trots att höger hjärnhalva på det allra mest basala planet är den som öppnar oss för tillvarons mångfald och gör den begriplig, finner vänster hjärnhalva i och med industrialismen ett sätt att kringgå detta, nämligen genom att omskapa den konkreta verkligheten efter sitt tycke.Den högra hjärnhalvan sysslar med mångfald och den vänstra med kategorier och identitet: vad händer då om vi genom massproduktion och standardisering på ett handgripligt sätt fyller tillvaron just med sådana identiska kopior som den vänstra hjärnhalvan hanterar bäst? Om en fysisk plats inte längre är möjlig att särskilja från en annan, vad ska vi då med höger hjärnhalvas förståelse av enskildhet och individuell särart? Och kanske mest avgörande av allt: Forskningen visar att vår högra hjärnhalva ”känner ett släktskap med levande ting” och den vänstra med det icke-levande. Dessutom är vänster hjärnhalva den som ensam hanterar varseblivningen av allt icke-levande i vår omgivning. Kan denna vänstra hjärnhalva då inte faktiskt tänkas vara på väg mot sin slutgiltiga seger i en värld som i allt högre grad består av mänskligt tillverkade artefakter, en värld där det levande undan för undan ersätts av livlösa ting?Under den upplysning som banade väg för teknologi och industriell produktion utsattes, påpekar McGilchrist, naturen för samma behandling som metaforen: ”från att en gång ha vördats som en väg ut ur det artificiella och in i en djupare verklighet” började naturens skönhet förstås som en sorts bedrägeri, inte heller den mer än en vacker illusion.Och på samma sätt har, kan man tillägga, den implicita mening som varje grässtrå, varje fågel, varje träd härbärgerar brutalt kommit att ersättas med nyttans och kvantifierbarhetens explicita mening, formulerad i termer av rekreationsvärde, biologisk mångfald och virkesuttag. Som McGilchrist uttrycker det: ”Maktlystna människor försöker alltid att ersätta implicit förståelse med explicit förståelse.”Och lika utarmad som ett språk utan metaforik skulle tillvaron stå om den slutligen berövades allt det som är outgrundligt och genuint annat, enskilt och okontrollerbart, till förmån för en av människan skapad omgivning där varje ting fyller en uttalad och entydig funktion. Kvar fanns då bara en värld av speglar som återkastade människans ansikte mot henne vart hon än vände blicken, och det enda bildspråk som återstod vore den tomma liknelsen ”jag är som jag”.Men så länge något i vår omvärld gör motstånd mot entydigheten, kommer något i våra hjärnor också att göra det. Och hur mycket vi, eller något i oss, än strävar efter att utjämna tillvarons mångfald och djup lär vi aldrig lyckas helt och hållet. Det är jag åtminstone till hälften säker på.Helena Granströmförfattare med bakgrund inom fysik och matematikLitteraturIain McGilchrist: Mästaren och budbäraren – Om hur hjärnans två halvor format världen. Översättning: Michael Larsson. Fri tanke, 2023.

2 Apr 20249min

Den är en av historiens mest betydelsefulla och omdiskuterade dikter. Men också missförstådd. Kristoffer Leandoer reflekterar över The Waste land. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Da-da-da.Den 6 maj 1912 får den ambitiöse Harvardstudenten Tom Eliot en bokgåva av sin professor i indisk filologi som tecken på uppskattning. Boken var Upanishaderna och gåvan kompletteras med en handskriven förteckning över viktiga passager, där professorn skrivit följande ord: ”Da-da-da = damyata datta dayadhvam”.Den svenska översättningen av motsvarande passage i Upanishaderna lyder: ”Åskmolnen dundrar: ’Da! Da! Da! Var självbehärskade! Var barmhärtiga! Var medlidsamma!’”Tio år senare, 1922, dyker dessa ord upp i Toms dikt Det öde landet, The Waste Land, i dess avslutande del ”Vad åskan sade”.Professorn hette Charles Rockwell Lanman och under hans ledning studerade Eliot hinduismens och buddhismens urkundstexter på originalspråken. Lanman fick sina studenter att särskilt uppmärksamma parallellerna mellan buddhism och kristendom: lidandet beror på villfarelser, illvilja och begär, först när vi lyckas släcka dessa tre bränder inom oss kan vi befrias från lidande.Det öde landet har ofta lästs som ett uttryck för nihilism och värdekollaps efter första världskriget, men dikten har alltså betydligt äldre rötter i författarskapet än så. Det var inte enbart av klädsamhet som Eliot värjde sig mot att bli läst som uttryck för tidsandan: ”Diverse kritiker”, sa han, ”har gjort mig äran att tolka dikten i samtidskritiska termer, och faktiskt betraktat den som ett betydande stycke samhällskritik. För mig var den bara ett sätt att vädra lite privat groll mot tillvaron i stort; det är bara lite rytmiskt gnäll.”Da-da-da.Självbehärskning var något som Eliot vinnlade sig om. Vi vet att han studerade den buddhistiske läromästaren Nâgârjuna, som levde på 100-talet efter Kristus, och man kan tänka sig att den svårt blyge Tom, som var plågsamt känslig för omvärldens blickar och den egna placeringen i litterära hierarkier, tog till sig följande råd: ”Du känner ju världen, så var likgiltig inför de åtta världsliga känslorna: att fästa sig vid om du segrar eller förlorar, om du känner glädje eller sorg, om man talar väl eller illa om dig, om vördnad eller förakt visas dig. Låt inte sådant bekomma dig!”Bästa sättet att nå detta tillstånd av upphöjd lomhördhet inför gaffaregläfs var att ta emot tomhetens gåva och inse att det egna jaget är precis lika illusoriskt som allt annat. ”Att låta sig förvillas av fenomenvärlden”, säger Nâgârjuna på ett annat ställe, ”är som om en målare skulle skrämma sig själv med ett spöke som han själv målat.”Det vill säga, världen och jaget är illusioner som vi själva skapar, ”A heap of broken images, where the sun beats” – ”bilder, splittrade under solens tyngd”, som den slutliga formuleringen i Det öde landet lyder.Långt innan skottet avlossades i Sarajevo, långt innan skyttegravar grävdes vid Somme, hade Eliot börjat arbeta på en dikt som ville visa att vår omedelbara verklighet i tiden och rummet kanske är en illusion, men att bortom alla föreställningar om kronologi och geografi finns kulturens samtidighet, en samklang för skilda tider och rum där Dante och Vergilius går sida vid sida med Gérard de Nerval, Edmund Spenser, bartenders och societetsflickor som åker kälke.”April är grymmast av månader”, lyder diktens första ord och skildringen av syrenerna som desperat kämpar sig upp ur den förtorkade jorden går alldeles utmärkt att läsa i buddhistiska termer, en återfödelse som bara leder till mera lidande, mera död.Men innan vi gör som en överhettad amerikansk litteraturforskare och utnämner Eliot till en i beatpoeten Jack Kerouacs Dharmagäng, så låt oss fundera över exakt var någonstans Det öde landet börjar? Var befinner vi oss? Rösten som talar i de första raderna kommer underifrån, under jorden, där syrenerna gror och snön vintern igenom legat som ett värmande täcke. Snötäcket finns i själva verket ovanför oss. Den som talar väntar på vårens återuppståndelse, den som talar är död och begraven. Vi lyssnar till ett lik, det första bland många, de döda talar till varandra över stora tidsrymder, första världskrigets och det första puniska krigets drunknade jämför sjöslagen, ”vem kunde trott att döden gjort till stoft så många”.I diktens centralparti, vars titel Eldpredikan är direkt hämtad från Buddha, skildras vad som idag skulle kallas date rape, direkt efteråt smiter han iväg nerför trappan och hon rättar till håret och sätter på en ny skiva. Den som betraktar begärets destruktiva spel i ett londonskt hyresrum är den blinde siaren Teiresias från Thebe. Han som enligt myten varit både kvinna och man, och som hos Eliot rentav blir dubbelkönad, och därför kan känna medlidande med bägge parter, och dessutom säger sig ha ”vandrat djupast i de dödas rike”. Det är fortfarande de döda som kikar in på de levandes värld, men inte med avund utan medkänsla.Det är inget fel på konkretionen när Eliot på bara 433 rader gestaltar hela kretsloppet av död och pånyttfödelse. Dantes Gudomliga komedi omfattar 14 233 rader, där skulle 33 öde länder få plats. Jag skulle ändå inte säga att litteraturens anspråk har krympt sen Dantes tid, det som står på schemat är fortfarande inget mindre än frälsning och återuppståndelse.Däremot har utrymmet i tid och rum snävats åt betydligt. Litteraturen får gärna rädda oss till det eviga livet, men den får sno sig lite, det är så mycket annat som ska hinnas med. Detta var Eliot akut medveten om. Vi ska hinna åka kälke och gå på cocktailpartyn också. Det ska gå undan i den moderna världen, en medellång dikt är vad utrymmet räcker till, men då gäller det att dikten fungerar i flera dimensioner samtidigt, att den är över- och underbyggd med myt och historia, en ekokammare där orden jobbar dubbelt. Så när Eliot gjuter sitt rytmiska gnäll använder han fler armeringsjärn än buddhismens. Föreställningen om sinnevärldens tomhet är minst lika utmärkande för de tidiga kyrkofäderna, låt mig bara citera Gregorius av Nyssa som på 300-talet varnade kristna för att låta begäret och den egna viljan få dem att fästa sig vid världen, det gällde tvärtom att leva ”som om inte”. Ungefär samtidigt med Gregorius levde den kristna poeten Faltonia Betitia Proba, författare till en cento som användes som skolbok ända in på medeltiden. Vad är en cento? En dikt som enbart använder sig av citat, Proba skildrar Jesu liv i en dikt som helt består av rader och halva rader från Vergilius. Hon och andra centodiktare, som klippte och klistrade fram kristna budskap ur klassisk dikt, kan med fördel ses som föregångare till den collageteknik som Eliot fulländar i Det öde landet. Buddhismen är medel, inte mål: diktens verkliga tema är myten om den heliga Graal och den sjuke kungen Amfortas som endast medlidandet kan befria. Ett medlidande som föds av utanförskap och därför bara visas av den dåraktige Parsifal, den dubbelkönade Teiresias – eller den blyge Tom Eliot.Da-da-da.Kristoffer Leandoer, författare LitteraturT S Eliot: Det öde landet. Översättning av Karin Boye och Erik Mesterton, publicerades i tidskriften Spektrum 1932. Nāgārjuna: Brev till en vän. Översättning Rolf Jonsson. H:ström, 2011.Upanishaderna. Swami Prabhavananda och Frederick Manchester (red). Översättning: Astrid Setterwall Ångström och Elin Lagerkvist]. Natur och kultur, 1980.Robert Crawford: Young Eliot. From St Louis to The Waste Land. Farrar, Straus and Giroux, 2015.

1 Apr 202410min

På sitt eget sätt berättar vart och ett av de fyra evangelierna historien om Jesus. Många författare har lockats att fylla igen luckorna, men Mattias Hagberg tycker de står sig slätt mot originalen. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2019-12-23.”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.”Lukas berättelse om Jesu födelse – med krubban, herdarna och Herrens ängel – är förmodligen den mest lästa och mest kända delen av de fyra evangelierna i Nya Testamentet. Det är synd. För julevangeliet är trist och konstlöst i förhållande till berättelserna i övrigt. Det är som att läsa en medioker upptakt till en fantastisk bok.Nej, ska man läsa om Jesus kan man gott hoppa över den storvulna inledningen och gå direkt på den egentliga storyn, den som börjar med att Jesus söker upp Johannes döparen.Själv har jag ofta återvänt till texterna i de fyra evangelierna. Jag har läst, och jag har läst om. Inte för att jag är troende – det är jag inte – utan för att det är så bra litteratur. Ja, faktiskt något av det bästa jag läst.Framför allt tycker jag om att läsa evangelierna tillsammans, som ett enda polyfont verk.Mängder med författare har inspirerats av dessa texter och gjort sina egna tolkningar och vidareutvecklingar. Här finns romaner av så vitt skilda författare som Norman Mailer och Marianne Fredriksson.Och det kommer hela tiden nya romaner. Ofta intressanta och tankeväckande, men de lever sällan upp till originalen. För det mesta är de bara bleka kopior.För mig är förklaringen enkel. De fyra evangelierna är fulla av luckor och motsägelser. De talar ofta mot varandra och mot sig själva. Markus säger en sak, Lukas en annan. Johannes har ett anslag, Matteus ett annat.Men romanförfattarna som inspirerats av evangelierna försöker ofta täcka över dessa brister. ”Människosonen” av Lennart Hagerfors från 2017 kan fungera som exempel. Han har tagit fasta på det långa tomrum som finns i evangelierna mellan Jesus barndom och tidpunkten när Jesus framträder och börjar förkunna. Han har skrivit en vacker och inkännande roman om en ung man som söker efter mening. Men i samma stund som han fyller tomrummet med ord tar han också död på något av styrkan och spänningen i berättelsen om Jesus. Det oklara och tolkningsbara får sin förklaring. Mysteriet är inte längre ett mysterium.Jag tror att det är så här: Litteraturens styrka ligger i dess öppenhet. Texter som berör är texter som skaver och bråkar, som lämnar fältet fritt för läsaren.Eller annorlunda uttryckt: En text som svarar på läsarens alla frågor är alltid en död text.Författaren Lotta Lotass skrev en fin essä om det där i tidskriften ”Glänta” 1998. Enligt henne måste en text vara öppen för olika slags läsningar för att räknas som litteratur. Allt annat är information. I essän använde hon ord och begrepp som brus, tvetydighet och entropi för att förklara vad hon menade. Och hon skrev: ”Texten produceras genom de skillnader som finns inskriva i den.”Det är symptomatiskt att Lotta Lotass är en av få som lyckats skriva en roman som tar avstamp i evangelierna men som ändå lyckas behålla något av den ursprungliga tvetydigheten. I ”Konungarnas tillbedjan” målar hon en poetisk och dunkel bild av de vise männens färd under julens stjärna.Samtidigt finns det så klart en gräns för hur mycket motsägelser och luckor en text tål. Litteratur helt utan begräsningar blir bara brus.Evangelierna är inget undantag.Trots alla sina motsägelser och luckor har de faktiskt en tydlig struktur – en story om man så vill. Och inte vilken story som helst, utan uppenbarligen en berättelse som burit i två tusen år.Historien om Jesus är fascinerande. Särskilt om man försöker skaka av sig en del av kristendomens alla överlagringar och läser texterna med ett öppet sinne.Dramaturgin är enkel. I trettioårsåldern framträder Jesus som predikant, helbrägdagörare och exorcist. Han driver runt på landsbygden; förkunnar tidens slut, driver ut onda andar och utför underverk. Han samlar stora skaror av följare och lärjungar. Men han kommer också i konflikt med sin omgivning. Han provocerar och utmanar skriftlärda och präster. Snabbt trissas konflikten upp och kulminerar under påskfirandet i Jerusalem. Prästerskapet ser till att Jesus grips, döms och utlämnas till romarna. Han torteras och korsfästs. Dör. Men återuppstår.Precis som i alla andra berättelser är konflikten central. Det är kring den allting snurrar.Jesus är en revoltör. Han utmanar. Omkullkastar.Ta bara intåget i Jerusalem. Scenen är karnevalisk och burlesk. En fattig träarbetare från en okänd avkrok som kommer ridande på en åsna och hälsas som en kung.Eller ta hans predikningar där han allt som oftast påpekar att den rådande ordningen skall ställas på huvudet. De sista ska bli de första. De utstötta ska bli de mäktigaste. Guds rike tillhör tullindrivarna och de prostituerade – inte prästerna och de rättfärdiga.– Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni ska få äta er mätta, utropar han i Lukas evangelium.Ja, listan med Jesusord som utmanar kan lätt göras lång.– Den som vill vara stor bland er skall vara den andres tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.– Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.– Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.– Älska era fiender och be för dem som förföljer er.Men det är inte bara ord riktade mot makten. Nej, även den lilla ordningen vill Jesus krossa:– Tro inte att jag kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärfar, och mannens husfolk skall bli hans fiender.Allt kulminerar så klart med korsfästelsen. Det är svårt att tänka sig en mer utmanande tanke: Den allsmäktige Guden som ett maktlöst offer, mördad som en simpel brottsling.Som litterär konstruktion är korsfästelsen svindlande.Ibland tänker jag på evangelierna som de optimala motberättelsena, såväl innehållsmässigt som stilistiskt. Tillsammans bildar de en utmanande textmassa som ställer mycket, för att inte säga allt, på ända. Detta är text som brusar och bråkar, som provocerar tanken.Kan man önska sig mer av litteraturen? Nej, jag tror inte det.Mattias Hagberg, författare

28 Mar 20249min

Det är motsatsernas matvara och en symbol för det yttersta. Anna Thulin har vispat ihop en essä om äggets betydelse för människan. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes ursprungligen den 24 april 2019.Se gulan, hur den svävar i dimvitt hölje. Att äta eller inte äta ägg, det är frågan. Å ena sidan, skafferiets främsta basvara, fulländad i sin enkelhet. Å andra sidan, är det ett potentiellt liv som fräser där nere i stekpannan?Jag minns hur jag en gång fick en uppenbarelse på en brits med prassligt sjukhuspapper under ryggen. På den gråkorniga skärmen syntes vita rundlar som tycktes simma runt i en grynig massa. Mina ägg. Jag var en äggbärande människa. Det föreföll absurt och gör det fortfarande.Vi talar om fabriker som äggproducenter, när de snarare är förpackningsproducenterEn gång var moderskapet mystiskt och heligt, ja, exakt hur barn blev till var något oklart. Nog visste man att det krävde en avklädd akt, men själva fröet till en ny människa såddes av en högre makt. Nu har vetskapen klätt av mystiken och vi vet exakt vad som sker när spermie möter ägg, och samtidigt känns tillblivandet mer kliniskt och sterilt än någonsin. Äggen kan sugas ut och injiceras och sättas tillbaka, som om kroppen bara var dess behållare. Till och med orden känns abstrakta – fertilitetsappar, ägglossningstester – för att mäta den lilla, lilla luckan då man har störst chans att bli gravid. Vad betyder det när vi kommer så långt bort från en företeelses uppkomst att den förlorar sin ursprungliga mening?Det gäller kroppen och det gäller mat, i högsta grad. Människor har ätit ägg från alla möjliga sorters djur, men det är först under de senaste århundraden som ägget blivit synonymt med hönor och massproduktion. I och med industrialiseringen har också äggets betydelse förändrats: från något exklusivt och andligt, till mer folkligt och sekulärt. Det har gått så långt att vi tycks glömma bort vart ägget faktiskt kommer från. Vi talar om fabriker som äggproducenter, när de snarare är förpackningsproducenter, som journalisten Mats Ekdahl påpekar i sin utmärkta matmonografi ”Ägget”. Hönan är ju den som producerar. Vår viktigaste basvara är egentligen en fråga om stöld.Till ytan hård och bräcklig, inuti mjuk och samtidigt fyllig. Äggets inneboende motsatser gör att den passar väl som litterär symbol. Som i Jonathan Swifts roman ”Gullivers resor”. Där krigar landet Lilliput mot landet Blefuscu om hur man bäst slår sönder ett hårdkokt ägg, från den trubbiga eller den spetsiga sidan? Det finns inget mellanting, du är antingen med det ena eller det andra laget.I romanen sägs kejsarens farfar ha råkat skära sig i fingret en gång som barn, och därför är det numer förbjudet för ”trubbändarna” att skära från den spetsiga änden. ”Man har beräknat att elvatusen personer vid olika tillfällen hellre underkastar sig döden än att slå hål i den spetsiga änden”, skriver Jonathan Swift. Och fortsätter: ”Många hundra tjocka böcker har skrivits om denna strid, men trubbändarnas skrifter är sedan länge förbjudna.”Handlade det egentligen om ägg? Nej, såklart inte, lika lite som Swift i en annan essä förespråkade att man skulle äta barn. Han använde sig av satir och sagans form för att kritisera 1600-talets politiska och religösa ledare, och särskilt det engelska förtrycket av Irland. Han ville visa att dåtidens politiska strider var lika banala som frågan om vilken ände man skulle äta ett ägg. Kanske förtjänar historien lyftas fram idag igen? För visst tycks det finnas en hel del trubbätare och spetsätare bland dagens debattörer och Twitterriddare.Förutom romaner finns det otalig konst som hämtat inspiration från ägget. Kanske för att dess klassiska form känns tidlös, som i fallet med Arne Jacobsens fåtölj och Carl Fabergés juvelägg åt den ryska tsaren. Tidlös, ja, samtidigt som äggen påminner om tidens gång. George Orwell, berömd för romanen ”Djurfarmen”, förde en dagbok över hur hans egna hönor värpte. Det var innan han slagit igenom som författare och han delvis försörjde sig som hönsfarmare. Den 30 mars 1940 skriver han: ”19 ägg. Totalt den här veckan: 120 (på 25 hönor – förmodligen rekord).” Ägg-dagboken måste ha varit en hållpunkt i tillvaron, ett sätt att mäta vardagen och vad den gett. Orwell räknade inte bara verkliga ägg, utan lät dem också få en betydande roll i ”Djurfarmen”, en allegorisk roman och kritik av stalinismen. Där blir äggen ett medel för motstånd, när hönorna bestämmer sig för att göra uppror mot ledargrisen. Det gör dem genom att förstöra sina egna ägg, istället för att tvingas ge bort dem och låta dem säljas vidare till människorna.Inte sällan beskrivs kranier som blanka äggskal i litteraturen.Kanske är det inte alltid ägget i sig som inspirerar, utan vad det representerar. En övergång från ett embryo till ett liv, från intet till ett något. En tillblivelse. Världsägget återfinns i många religioner och symboliserar universums skapelse. Ibland vilar det i vatten, ibland kläcks det utanför tid och rum. Ena halvan blir himmel och den andra halvan är jord. Visst framstår det som magiskt? Först var där ingenting, lika tomt som äggets vita, och ur den frånvaron uppstår livet och blir dess motsats. Men symbolen är inte mer magisk än att den också håller med modern vetenskap – Big Bang som slår sönder stillheten och livet bryter fram, yrvaket rufsigt och på ostadiga ben.Hur ska vi då tolka det hela och oförstörda ägget? Som en symbol för döden? Se hur den vilar där i handen – kall, livlös och sluten – i perfekt symmetri. Det finns något dödligt med perfektionen, eftersom den inte lämnar utrymme för skapande och förändring. Himlen måste vara halvfärdig, med poeten Tomas Tranströmers ord.Ja, till ytan kanske ägget är slutet och påminner om döden. Inte sällan beskrivs kranier som blanka äggskal i litteraturen. Men för de flesta är nog ägget förknippat med livet, även om alla inte får den uppenbarelsen på en sjukhusbrits. Den som föds med en livmoder föds också med ett visst antal ägg. Det talas om den biologiska klockan, det vill säga äggklockan som räknar ned tiden, åtminstone den fertila. Då när det fortfarande finns en möjlighet att bli något utöver sig själv. Och sedan, när äggen tar slut: en saknad eller en lättnad? Kanske behöver vi inte ens tänka den tanken i framtiden. Redan idag går det att frysa in ägg och delvis stanna tiden. Vad som egentligen kom först – hönan eller ägget – kanske blir en lika obsolet fråga. I ett framtida laboratorium kan ju båda skapas i samma stund. Och kanske kommer framtidens hyperintelligenta, genmodifierade hönor göra motstånd mot sin plats i näringskedjan, liksom hönorna i Orwells roman.Ägget är motsatsernas matvara, som rymmer både liv och död, intet och alltet, hård yta och mjukt innanmäte. Som kulinarisk anrättning tycks den vara vår minsta gemensamma nämnare världen över – inte minst till frukost, vår mest trygghetstörstande måltid. Våra brittiska och amerikanska vänner äter den scrambled, söderut får du en stadig spansk tortilla, österut glider ett löskokt ägg ned i nudelsoppan. Ett spar vi till koppen på det egna frukostbordet. Skeden får den kalkrika ytan att krackelera och toppen glider av, en nypa salt eller kaviar. Låt dagen och livet börja.Anna ThulinjournalistLästips Mats Ekdahl: Ägget. Carlssons bokförlag, 2018.

27 Mar 20249min

Torbjörn Tännsjö minns exakt när han blev konservativ. Här berättar han om detta ögonblick och prövar de grundläggande argumenten på samtida problem. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag är filosof. Jag gillar idéer. Jag vill omfatta alla intressanta idéer. Ett problem är bara att de ibland är oförenliga. Och möter man två motsägande idéer är det förnuftigt att högst acceptera en av dem. Ibland finns ändå en utväg. Man kan hitta tolkningar, som gör att de ändå går ihop. Så är det för min del med de politiska ideologierna. Jag har länge varit socialist beträffande ekonomin och liberal beträffande individens förhållande till staten. Till sist blev jag också konservativ. Jag kan säga exakt då det inträffade. Jag kom att läsa den irlandsfödde tänkaren Edmund Burke som förklarade att om en uppfattning kunde ses som en fördom, så talade detta för och inte emot, den. Hur ofta hade jag inte avfärdat uppfattningar med att de var just fördomsfulla!Om konservatismen förstås som en vilja att hålla fast vid en företeelse som är väl etablerad, för att den är väl etablerad, så är konservatismen politiskt trolös. Det går lika bra att med konservativa argument försvara en socialistisk som en kapitalistisk ordning.Attityden att gilla det invanda håller vi oss alla med i högre eller lägre grad. Vissa tänkare har hävdat att konservatismens kärna bara är denna attityd. För en filosof är det ändå naturligt att tänka över om det kan finnas några bra argument för att hålla sig med den.Det mest rättframma argumentet för den konservativa attityden är att då vi lutar oss mot vanor, normer och traditioner, och intuitivt gör vårt bästa för att upprätthålla dem, underlättar det vår sociala koordination.Ta det enklast fallet. Vi har konventioner för hur man beter sig i trafiken. I vårt land har vi högertrafik. Det finns inga särskilda skäl för att köra till höger snarare än till vänster men det är viktigt att vi alla kör på samma sida. Alternativet vore att vi så snart vi möttes i trafiken var tvungna att finna en förhandlingslösning. Så mycket meningslös tidsspillan det skulle innebära.Burke hade ännu ett argument för att man ska hålla sig till det väl etablerade. En social evolution har valt ut överlägsna institutioner framför mindre lyckade sådana. Det var en djärv spekulation före Darwin och Spencer, men inte något som håller måttet. Vi vet idag att evolutionshistorien är fylld av återvändsgränder.Ska vi finna argument till stöd för rådande konventioner får vi i stället söka oss till en annan viktig konservativ tänkare, den skotske filosofen David Hume.Hume beskrev hur godtyckliga normer kunde lösa våra problem. Jag förväntar mig att du kör på höger sida av vägen, du förväntar dig att jag kör på höger sida, jag förväntar mig att du förväntar dig att jag kör på höger sida och så vidare. Här uppstår spontant en jämvikt. Har vi hamnat i en sådan tjänar var och en på att hålla fast vid normen.Ibland utgör normen den optimala lösningen på ett koordinationsproblem. Den jämvikt vi hamnat i är den bästa vi kan uppnå. Men ofta finns flera möjliga normer. Vi kan ha hamnat i en jämvikt som orättvist gynnar vissa eller i värsta fall är dålig för oss alla. Men då det är en jämvikt är vi inlåsta i den. Individuellt kan vi inte bryta oss loss. Försöker vi göra det uppnår vi i stället för ett bättre tillstånd bara kaos och elände.Går det ändå inte att göra något? Kanske, men i så fall med försiktiga medel. Det gäller att utmana den problematiska konventionen utan att allt spårar ur. Konservatismen motsätter sig djärva brott i form av revolutioner — dess motsats är radikalismen — men den godtar reformer. Övergången från vänstertrafik var en smal sak. Det kan vara svårare att göra upp med inbyggda tendenser i ett ekonomiskt system att gynna de rika och missgynna de fattiga. Ändå är det kanske möjligt, med en försiktig reformpolitik. I så fall finns inget från konservatismens sida att invända. Också genom gradvisa och planmässiga förändringar kan stor skillnad göras. Man kan nog säga att allmän och lika rösträtt i vårt land infördes på ett för konservatismens acceptabelt sätt och det innebar att vi undgick en allvarlig och blodig revolution. Det finns emellertid en speciell form av konservatism, som riktar sig mot hela idén om planmässig samhällsförbättring. Främste företrädaren för synsättet var den brittiske filosofen Michael Oakeshott. Vi bör avstå ifrån försök att formulera problem, tillsätta utredningar som klargör alternativen, för att utvärdera deras konsekvenser och satsa på den optimala lösningen, hävdade han. I stället bör vi hantera problem som de uppkommer, intuitivt och på traditionellt vis. Traditionalism i stället för rationalism, som han uttryckte det.Oakeshott gick för långt då han avvisade tanken om att hantera problem systematiskt. Vi bör försöka förstå vilka alternativ vi står inför och vad än Oakeshott säger räkna på dem. Fast hur ska vi räkna? Om vi ändå vill utföra den kalkyl Oakeshott ogillade, så väljer vi, om vi är konservativa, försiktiga räknesätt. Det gäller att ta det varligt och avstå ifrån att sikta på maximering av den förväntade nyttan om detta framstår som riskfyllt.Ryssland angriper Ukraina. Vi måste i grunden ändra vår utrikespolitik, säger radikalen. Vi behöver USA:s kärnvapenparaply för att vara säkra. Vi går med i NATO.Men Sovjet angrep Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Traditionellt har vi sökt säkerhet i alliansfrihet och vi har försökt ge ett litet bidrag till ökad säkerhet i världen från den positionen. Så gjorde Erlander, så gjorde Olof Palme. Hade det inte varit bäst att hålla fast vid den traditionen, säger den konservative. Och tillägger: blev vi verkligen säkrare under USA:s kärnvapenparaply?Rationalisten hävdar att om man försöker maximera den förväntade nyttan så går det troligen bra på lång sikt. Men tänk om vi har otur och det förväntat bästa alternativet faktiskt innebär att det inte blir någon lång sikt?Tänk om Ryssland angriper Gotland. Ryssland spekulerar i att USA ska svika. Kanske går det så och Ryssland tar Gotland. Eller ännu värre, tänk om USA verkligen svarar som förväntat på angreppet och initierar ett kärnvapenkrig som gör slut på oss alla. Är detta en risk värd att ta?Sannolikt är vi kanske säkrare i NATO, men motiverar den förväntande säkerheten att vi sätter allt på spel? Nej, det är för riskfyllt att satsa på något som sannolikt kommer att gå bra, men som kan ända i katastrof om vi har otur.Så ser en försiktig konservativ kritik av radikal rationalism ut.Jag har hänvisat till Edmund Burke, David Hume och Michael Oakeshott. Idel döda gubbar. Var finns gummorna? Inte i den konservativa traditionen. Det finns ingen konservatismens Rosa Luxemburg eller Mary Wollstonecraft.Ligger detta i konservatismens natur? Det är en fråga som bör oroa varje anhängare av läran.Torbjörn Tännsjöfilosof och författare

26 Mar 20249min