Kartans landskap: Mamma sa åt mig att aldrig släppa kartan

Baklänges i tiden längs en linje, det är temat för de reseböcker som Katarina Wikars har grottat ner sig i. Följ hennes färd på och utanför kartan.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. 2023-09-19

Det var min mamma som ritade Uppsalas stadskarta på fyrtiotalet. I basker och dräktjacka med hårt stoppade axlar drog hon upp konturerna av Övre Slottsgatan på stadsingenjörskontoret innan hon tog bussen hem till tant Berta i Eriksberg där hon hyrde ett rum på övervåningen. Det tog lång tid att rita hela Uppsala, vartenda kvarter, varenda sevärdhet skulle prickas ut. Det fick inte råda någon tvekan. Hur många steg från Gustav Vasas grav till domkyrkans utgång, hur många meter till botten av Fyrisån? Mamma doppade ritstiftet i kolsvart bläck. Hon sa: Vart du än går, flicka, så släpp aldrig taget om kartan. Då kommer du bort.

Och jag vågade aldrig släppa taget om kartorna. När jag var barn lekte jag resebyrå och ritade egna öar med berg, skogar, floder och städer, var det dit jag skulle? I tonåren samlade jag kartorna på hög för framtida bruk: Kairos. Berlins. Dom södra förorternas. Och när jag väl började resa såg jag ingenting av omvärlden och medmänskorna, men älskade dom prickade strecken för svårorienterade gångstigar, tänkte ofta på mamma och undrade: Har jag kommit till Bort nu?

Hur ska man egentligen resa? Längre ut eller bara längre ner? Hur gör de andra?

Den danska författaren Dorthe Nors reser längs en enda linje i ett helt år. I periferin, utmed Nordsjökusten, Skagen, västra Jylland och längs Frisiska öarna. En enslig Toyotatripp längs sanddynerna med några surfare och sälar i fonden. Boken som blev heter till och med ”En linje i världen”. Sandens flyktighet gör det är svårt att dra upp en beständig yttre linje men den halvt imaginära är också Dorthe Nors egen linje, för den är en del av barndomen. Och trots att hon inser att det aldrig går att återvända till samma landskap som man minns bestämmer hon sig för tråckla ihop resan med just sina föräldrars sönderfallande kaffefläckiga vägkarta som ciceron.

En annan människas linje, tänker hon, skulle kunna sträcka sig från Alaska till Mexiko, eller från Gibraltar till Godahoppsudden. Jag med mitt mikroperspektiv och mamma för ögonen kommer att tänka på det gamla mastodontverket Med Dalälven från källorna till havet. Som jag lusläste som barn och där det stod angående min badsjö ”att Gimmen vill inte ha folk.” Det betydde att ingen någonsin drunknat där till skillnad från älven som gärna ville ha folk.

Vad finns det då på Dorthe Nors linje? Det som hon där ute i världen alltid längtat tillbaka till. Hård kuling. Träd som tar stryk så de kravlar utefter marken. Salt på huden och av kråkris sönderrivna vader. Man måste gå i sidled utmed hennes linje. Till och med husen hukar. Allt mals ner till salt och sand. Grå horisont men också något hon kallar sund ensamhet.

Hur många berättelser kan det finnas på en linje? Det finns inga gränser för dem, man måste bara gå in på linjen, snitta upp den varsamt med en skalpell och se efter, skriver hon i det inledande kapitlet. En metod hon själv inte riktigt lever upp till då hon reser mer i minnet än att hon slår sig i slang med lokalbefolkningen.

Men kanske är det om platsens kraft hon ska berätta. Om minnesfragmenten som ligger kvar, som vid återkomsten lyfter som damm och dansar i ljuset. Alla ögonblicken som undsluppit en, kan de ligga kvar vid Hirthals fyr? Eller vid föräldrarnas pyttelilla sommarstuga mittemot kemifabriken vid Limfjorden?

Jag är den perfekta läsaren för såna här intentioner, för jag vill tro att under speciella ljusförhållanden börjar de döda röra på sig, kan man se dem hasta runt där i sin tid.

Hon hittar stigar. Stigar har alltid en anledning, har hon lärt av Kerstin Ekman, de är landskapets minnesarbete. Hon ser turister, men hon söker de åldrade badmödrarna hon minns från sin egen barndom, de tatuerade hårdhudade som ägde vattnet. Farmor förstås, brorsorna, sommarlovet. Vinthundarnas andar vid badhotellet. Det är som hela resan till slut blir några utfrätta diabilder.

I På vägen till Babadag, den polska författaren Andrej Stasiuks reseskildring från mitten av 00-talet valde han också konsekvent bort storstäderna för byarna, spriten, flugorna. På hans hackiga tidslinje finns de rumänska, moldaviska och ungerska byarna, de i gränstrakterna som har namn på flera språk. Det är som om han söker universum i en lastbilshytt, eller snarare som vägen till självinsikt går genom stillaståendet, det är som om han vill hitta en värld som påminner om hans barndoms sommarlov. Ibland frågar han sig: Varför reser jag? När det är nästan likadant hemma i min by i Polen.

Min favorit i genren resa baklänges i tiden längs linjen är den motvilliga resenären Jenny Diski. Hon var ständigt på resa, i bok efter bok: I ”På tunn is” sökte hon intigheten på Antarktis tillsammans med en grupp uppspelta amerikanska änkor och brittiska fågelskådare men tänkte mest på sin kylslagna mamma. På Nya Zeeland tänkte hon: ”Det enda trygga avståndet till ens hem är det mycket stora”. Hon blev oroad av inplanerade framtida händelser, bäst om det påminde en om en annan upplevelse man redan haft.

Finns det en slutsats att dra av detta. Är en resa bara en halvt igenvuxen stig till den ursprungliga ensamheten? Om så bland gamla Mercor och lervällingar? Eller genom saltängar, förbi horder av surfare? Att bland valrossarna på Antarktis skymtar alltid mamma? Går alla stigar bakåt?

Min pappa som hade varit en skicklig orienterare i sin ungdom lämnade ändå efter sig lådor fulla av kompasser. Det är väl lite av en ödets ironi att jag som produkten av en kartriterska och en orienterare är kroniskt förvirrad av en verklighet som inte ville passa ihop med kartorna. Kan det vara dags att ta ett kliv över kartans kant?

Det är väl inte försent att tillämpa Tove Janssons råd, hon är ändå alla farliga resors urmamma. Och skrev så här: Att det viktigaste är att lära sig att bemästra en och annan farlighet. Och att det allra farligaste kanske inte ens syns. Det kan bara anas, som en skälvning, som en skugga, som ett stråk av frost i fjolårsgräset och om man träffar nån därute som om möjligt är ännu räddare än en själv, så tvingas man kanske bli den modigaste, bita Mårran i svansen. Så. Släppa taget om kartan, det finns faktiskt helt obemärkta platser, dit inget stadsingenjörskontor i världen kommer att hitta. Så slå av GPS:en. Avvik äntligen från rutten.

Katarina Wikars, medarbetare på kulturredaktionen

Litteratur

Dorthe Nors: En linje i världen – Ett år på Nordsjökusten. Översättare: Ninni Holmqvist. Ordfront förlag, 2023.

Andrzej Stasiuk: På vägen till Babadag. Översättare: Tomas Håkanson. Ersatz förlag, 2015.

Jenny Diski:

På tunn is – en resa till Antarktis. Översättning: Meta Ottosson. Alfabeta, 2004.

Främling på tåg – hur jag, med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika. Översättare: Meta Ottosson. Alfabeta, 2005.

Den motvilliga resenären. Översättning: Cecilia Franklin. Alfabeta, 2007.