Långessä: Zombiens kulturhistoria – från slaveri till klimatkollaps och folkfest

Författaren Torbjörn Elensky berättar zombiens fascinerande och grymma historia och analyserar deras mångfacetterade betydelse idag.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2022-10-31.

1. Ursprunget på Haiti

Den 24 oktober 1936 vandrade en äldre kvinna av svårbestämd ålder in i byn Ennery i Haiti. Hon var lam i vänstra benet, hade inga ögonfransar och bar en smutsig gammal tygtrasa virad runt huvudet, men i övrigt var hon naken. Hon identifierades efter ett tag som Felicia Felix-Mentor. Problemet var bara att Felicia Felix-Mentor hade dött och begravits redan 29 år tidigare, 1907. Det fanns bara en förklaring till att hon återvände hem igen efter så många år: Byborna och hennes egen familj kom fram till att hon gjorts till en zombie, och det var som ett bevis på att sådana existerade som hon blev känd för världen.

Författaren Zora Neale Hurston mötte Felicia Felix-Mentor och tog en bild av henne. Den publicerades i Life magazine den 13 december 1937 i anslutning till Hurstons artikel Black Haiti: Africa, America, Voodooism. Vid denna tid hade zombier varit kända ett tag, de hade börjat erövra sin plats i filmvärlden och därmed i den vidare populärkulturen. Men till skillnad från de flesta tog Hurston den haitiska folktron på fullt allvar. Fotot av Felicia och bybornas vittnesbörd togs till intäkt för att zombier var ett reellt faktum, och inte någon myt – till skillnad från de traditionella berättelserna om varulvar, vampyrer och gengångare, väsen som hade inspirerat 1930-talets stora våg av skräckfilmer och som alla kunde avfärdas som fantasifoster. Hurstons förklaring av zombiefenomenet var tidstypiskt rationell: det var givetvis inte magi som gjorde en till zombie, utan någon form av drog, en kemikalie som stängde av ens medvetande, samtidigt som man kunde fortsätta att röra sig, arbeta, göra allt en levande människa gör, men utan medvetande om det, utan egen vilja och utan ett levande själv. Troligen fanns det gammal kunskap om vilka växter och djur som kunde användas, och som förts över från Afrika på slavskeppen.

Det sägs ibland att zombien är det unikt amerikanska bidraget till världens stora monsterkatalog. Men det är alltså inte från USA, utan från Haiti, som den ursprungligen härstammar. Sina rötter har den i afrikanska föreställningar och den västafrikanska religionen voudun som kom att blandas upp med katolicismens riter och helgon i den synkretistiska religion som utvecklades av slavarna i den franska kolonin Saint Domingue till voodoo. Saint Domingue var ett av världens mest vinstbringande företag, tack vare den intensiva odlingen av sockerrör, som bidrog substantiellt till den franska statskassan under lång tid. Men det var också ett av de allra hårdaste slavregementena under ett par hundra år, tills slavarna år 1791 gjorde uppror mot de franska herrarna och skapade den självständiga staten Haiti. Namnet var en hyllning till Taíno, den karibiska ursprungsbefolkning som i princip helt utrotats av kolonisatörerna under 1500-talet. Haiti betyder ”land av berg” på deras språk.

Haiti var faktiskt det andra landet i Amerika, efter USA, som vann sin självständighet. Men att det var huvudsakligen svarta slavar som gjort uppror i namn av den franska revolutionens universella ideal var svårt att svälja för de förment upplysta människor som inte riktigt kunde acceptera de svartas förmåga till självständigt tänkande. Säkert har den oro slavrevolutionen väckt också bidragit till den starka exotiseringen i de flesta skildringarna av Haiti - och inte minst av voodoo, som alltså inte är någon form av magi, utan en religion.

Zora Neale Hurston var en av de drivande krafterna i the Harlem renaissance, Harlemrenässansen, den väldiga blomstringen av svart kultur i 1930-talets New York. Hon var intellektuell, författare, disputerad och när hon ville åka till Haiti för att studera traditionerna på ön fick hon 2000 dollar av Guggenheims stiftelse, för att täcka alla sina omkostnader. En summa som motsvarade en anständig årslön, så hon kunde genomföra sin expedition i lugn och ro. Syftet var att fortsätta sina studier av de svartas magi. I tidigare böcker hade hon bland annat skildrat hur hon själv deltagit i hoodoo-ceremonier i trakterna kring New Orleans, en folktro som har mycket gemensamt med voodoo. Hon var närmast antropolog, och hennes ideal var att delta som likvärdig i de ceremonier och föreställningar som hon kom i kontakt med. Det betyder inte att hon nödvändigtvis själv måste tro på dem, men hon menade att man för att förstå en annan människas föreställningsvärld måste begripa hur den själv faktiskt anser att världen är ordnad.

I Haiti deltog hon i ceremonier, mötte flera av landets främsta houngans, voodoopräster och såg med egna ögon hur deltagare i riterna blev besatta av andar, loa, som ”red” dem som om de vore hästar. Det som är så speciellt med Hurstons syn på dessa upplevelser är alltså att hon satte sig i sinnet att se dem som helt naturliga, utslag av mänsklig aktivitet, möjligen en sorts psykologiska gåtor, men inte konstigare än tungomålstal och religiös extas i någon baptistkyrka i USA. Och hon insåg också att medan man i USA och övriga Västvärlden betraktade en människa som antingen levande eller död, så fanns det här i Haiti fler andra grader av existens, mellan död och liv, av vilka zombiens är den mest fruktansvärda. Hon hörde zombiehistorier överallt, vart hon än reste berättades det om döda som kommit tillbaka, om hur zombier utnyttjades i arbetet på sockerfält och på sockerbruken. Men den enda hon själv träffade var den arma Felicia. Zora Neale Hurstons foto av henne är det första av en person som faktiskt påstås ha varit en zombie.

Hurston deltog visserligen i de religiösa ceremonierna, men hon var en modern kvinna och hennes slutsats var densamma som läkarnas: Felicia hade drogats för att utnyttjas som arbetskraft. Hon hade alltså aldrig dött på riktigt. Hennes egen bror identifierade henne, liksom hennes tidigare make. Denne var sedan länge omgift och hade en ny familj - han ville inte ha tillbaka sin första hustru. Felicia hade således ingenting att återvända till, den enda lösningen för dem alla var att stänga in henne på mentalsjukhus. Och det var där Hurston mötte henne: en oönskad kvinna, utstött ur sin familj och samhället. Kanske hade hon råkat äta något giftigt, kanske hade hon avsiktligt förgiftats, kanske hade hon hållits fången mot sin vilja, kanske hade hon på något märkligt sätt faktiskt levt som en zombie, men vaknat upp igen och återvänt hem. Hurston ville veta vad det var för gift hon fått i sig, men det skulle dröja många år innan någon på allvar började analysera möjligheterna på den fronten. Nu blev Felicia Felix-Mentor istället passiviserad av psykofarmaka. Om hon inte varit en zombie tidigare förvandlades hon till det nu, av den moderna läkarvetenskapen.

2. Zombien på skärmen

”Mitt första intryck av de tre förmenta zombier, som stumma fortsatte med sitt arbete, var, att det låg något onaturligt och besynnerligt över dem. De slavade som djur, som automater. Deras ansikten, som uttryckslösa voro böjda över arbetet, kunde jag inte tydligt se utan att böja mig ned. Polynice rörde en av dem vid axeln och gav honom tecken att resa sig. Lydigt som ett djur ställde han sig långsamt upprätt – och vad jag då såg, gav mig, på grund av eller trots vad jag förut hört, en chock, som gjorde mig riktigt illamående. Ögonen var det värsta. Det var inte inbillning av mig. De voro verkligen som ögonen på en död människa, inte blinda, utan stirrande; de saknade brännpunkt och sågo ingenting.”

Citatet är hämtat ur ”The magic island”, äventyraren William Seabrooks Haiti-skildring från 1929. Boken kom på svenska redan samma år, under titeln Mysteriernas ö, och gjorde stor skandal. Seabrook beskrev hur han själv deltagit i ceremonier och druckit getblod och skulle senare göra ännu större skandal med sina skildringar av kannibalism i Västafrika. Mycket av det han skrev var lögn och överdrifter. Men det är alltså genom denna bok den ursprungligen lokala företeelsen zombier blir känd i världen.

Strax därefter når de Hollywood. I White zombie, från 1932, som bygger på Seabrooks beskrivning, är zombier själlösa arbetare som drar runt sockerbrukets maskineri långsamt, viljelöst och ostoppbart. Inte ens då någon av dem ramlar ner i anläggningen och krossas till döds rör de en min. Men själva skräckhistorien centreras kring den vita societetskvinnan Madeline Short Parker, spelad av stumfilmsstjärnan Madge Bellamy, i en av sina få talroller. På sin resa mot Haiti stöter Parker och hennes fästman på plantageägaren Charles Beaumont, som bjuder dem till sin egendom. Han är förstås förälskad i Madeline, men avvisas och vänder sig då till en voodoomästare spelad av Bela Lugosi, sedermera mera känd i rollen som Dracula. Denne onde magiker – ja, för här är voodoo likställt med svart magi – gör Madeline till en zombie som går att styra rakt in i Beaumonts famn. Denne upptäcker emellertid att det är helt värdelöst att äga hennes viljelösa kropp. Det var hennes själ, hennes personlighet han förälskat sig i. Nå, till slut dör voodoomästaren såväl som plantageägaren, Madeline frias från sin förtrollning, återförenas med sin fästman och så levde de lyckliga i alla sina dar.

Som antyds redan i titeln präglas filmen av en tydlig dikotomi mellan svart och vitt. Ljudet av de svartas trummor som genljuder i den tropiska natten spelar en central roll. De symboliserar något primitivt, ursprungligt, men också sex och hotfull magi.

I Jacques Torneurs sevärda I walked with a zombie, från 1943, fungerar de svarta personerna i filmen inte bara som anonym bakgrund, de deltar i handlingen, framställs som hyggliga människor, voodoo framhävs som religion, inte svart magi och i en nyckelscen alldeles i början sägs det rent ut att landet är vuxet ur slaveriet och revolutionen mot slavägarna. Varför denna förändring i tilltalet? Jo, mellan White zombie och I walked with a zombie hade Zora Neale Hurstons nyfikna och mindre exotiserande voodoo-reportage publicerats i Life magazine. Det är uppenbart att de gjorde skillnad i synen på haitierna.

När zombier senare återvänder till populärkulturen är det först via skräckserietidningar under 1950-talet. Sådana som regissören George A Romero läste under sin uppväxt. Men den moderna zombiefilmen är helt och hållet hans skapelse. De här vandrande liken vars enda mål är att äta de levande föds i hans film Night of the living dead, från 1968. I den etableras grundpremissen för i stort sett alla kommande zombiefilmer: en grupp människor barrikaderar sig i en byggnad, vilken anfalls i våg efter våg av långsamt men ostoppbart vandrande zombier. I Romeros första film i en bondgård. Och i den andra, Dawn of the dead, från 1978, i ett stort köpcentrum.

Om man i de tidiga filmatiseringarna kunde läsa in en medveten eller omedveten kritik mot omänskliga arbetsförhållanden och slaveri, så är det lockande att se hur den kritiska blicken nu istället vänts mot konsumismen och dess slavar, som levande döda håglöst vandrar mot the mall. Men Romero vänder slutligen också upp och ner på den svartvita dynamiken i White zombie. Huvudrollen i Night of the living dead spelas av Duane Jones och hans rollfigur Ben är en både handlingskraftig och samlad svart protagonist i en värld av kaos. Något som vid denna tid i praktiken inte existerade i amerikansk film.

Under lång tid dominerade Romero zombiefilmvärlden, även om inte minst de italienska spagettizombiefilmerna öppnade för nya skikt av ohöljt blodig våldsamhet. Men hur kom vi därifrån till 2000-talets explosion, där zombier blev vardagsmat? Naturligtvis var det inte längre serietidningar, film eller tv som satte agendan och därmed inte heller längre USA. Det japanska tv-spelet Resident evil tog världen med storm när det började säljas 1996. Och här finns flera av de motiv som utvecklat genren, som att zombierna uppstår på ett stort företag som sysslar med hemlig forskning. Det finns zombiedjur och muterade monster. Det handlar inte längre om vanliga människor som barrikaderar sig tillsammans, utan det är elitfighters som slåss med allt mer spektakulära vapen. Spelet har lett till en lång filmserie och för varje ny film blir zombierna allt mer groteska och kampen mot dem allt mer bombastisk. Ska man förklara varför just zombier blivit så extremt populära under 2000-talet så är nog det en av de enklaste förklaringarna: de funkar så bra som spel – man får springa, man får skjuta, man får under tidspress hitta kreativa lösningar på livshotande utmaningar. Allt i en trygg miljö och utan att behöva resa sig ur soffan.

Men med detta var också alla gränser sprängda. Vi fick zombiekomedin Shaun of the dead, den globala zombiekollapsen World war Z. Samtidigt vändes blicken mot det mer jordnära, det sociala samspelet mellan dem som barrikaderar sig tillsammans. Det gäller inte minst den tv-serie som för en tid skulle bli störst av alla och få zombiegenren att nå ut till den riktigt breda allmänheten.

The walking dead började sändas 2010 och gav upphov till spin off-serien Fear the walking dead, båda riktiga långkörare. Här var mediegången den omvända. Först kom Robert Kirkmans och Tony Moores tecknade serie, sedan tv-serien och sist kom spelet. The Walking dead utspelar sig i hög grad i sydstaterna, vars stora svarta befolkning speglas i antalet viktiga roller med svarta skådespelare. I och med slaveriets forna utbredning i detta område, knyter serien också an till zombiens ursprung på Haiti, nationen som byggdes av revolterande slavar och där zombien blev en hotfull påminnelse om denna historia.

3. Den första ateistiska mytologin

I zombiefilmen Dawn of the dead från 1978 tar Robert A Romero tillvara på alla de satiriska möjligheter som ges av att den lilla gruppen överlevande barrikaderat sig i ett stort köpcentrum. This was an important place in their lives, detta var en viktig plats i deras liv, anges som förklaring till varför de odöda söker sig just till the mall.

Om zombiens föddes som en mardrömsversion av slavens liv på Haiti – en viljelös, levande död som arbetade utan ett uns av mening – har den här blivit en spegelbild av den konsumerande västerländska samtidsmänniskan. De överlevande frossar då de plötsligt har fri tillgång till allt, medan zombier åker rulltrappa och vandrar mållöst mellan skyltfönster, lika uttryckslösa som skyltdockorna de passerar.

Sedan 1978 har konsumismen förstås expanderat över alla bräddar. Det finns knappast något fredat område. Vi konsumerar vila och vi konsumerar sex. Vi gör rentav varor av våra personligheter, bygger upp vår image som om vi vore produkter, för att vi inte längre orkar göra arbetet att utveckla oss själva som människor. Zombielivet är en utmärkt symbol för denna den absoluta materialismens triumf.

Andra klassiska monster har alltid något individuellt drag. En vampyr är både offer och förövare, den har personlighet. Dessutom sex appeal, vilket knappast är något zombier kan anklagas för att ha. Till och med varulvar är monster som lider och reflekterar över sin situation, också de erotiskt laddade, vilket framhävts inte minst av den engelska författaren Angela Carter. Frankensteins monster, modernitetens ursymbol, är på sätt och vis också en zombie – en odöd som stapplar fram genom tillvaron – men som reflekterar över sin roll, vill förstå vem han är och varför Dr Frankenstein skapat honom till ett liv av lidande. Zombien däremot vill bara äta människokött. Den har ingen personlighet, inget öde, inget djup. Den tänker inte, kommunicerar inte, har inte ens insektssamhällets kollektiva intelligens och förmåga till samhällsbyggande. Den är ruttnande kött bara, som sakta men obönhörligt närmar sig för att äta upp dig eller göra dig till en i zombiehorden. Vilket öde som är värst är upp till var och en, men ingen kan i längden undgå det ena eller det andra.

Zombier är nihilistiska monster som gestaltar ett liv helt utan värde. Det är därför de passar så bra i skjutspel också. När du skjuter sönder en av de vandrande odöda utför du en ren hygienåtgärd, de är inte längre människor och absolut inte några personer. Till och med när det kommer till att skjuta nazister finns det en liten moralisk spärr, men inte om de förvandlats till zombier först – vilket sker i allt fler filmer och spel. De absolut onda förvandlas till absolut främmande. Men frågan ställs faktiskt i en del filmer och naturligtvis även i tv-serierna, om det verkligen är rätt att döda dem urskillningslöst. Tänk om någon skulle hitta ett botemedel? Upprepade skräckeffekter bygger på att det är en närstående som kommer fram till en, någon man älskar, men som blivit en zombie och då måste man välja: döda den eller låta sig själv dödas av den. I dessa scener stegras obehaget, men de kan även laddas av en viss sorg, som då centrala huvudpersoner efter att ha varit med oss flera säsonger, dör även de, i armarna på vänner och familj, vilka tvingas krossa deras skallar för att förhindra att de omvandlas. Det obönhörliga hos zombien, att det är totalt omöjligt att resonera med den, speglar väl den växande känslan som många känner inför samtidens hot, inte minst klimatförändringarna.

Hellre än att tala om nihilism kan det formuleras som att zombier befinner sig bortom ont och gott. Eftersom de är utan vilja har de heller inte ansvar för sina handlingar. De personifierar, ironiskt nog helt utan att längre vara personer, naturens absoluta likgiltighet inför oss och våra behov – vilken i vår tid ersatt Guds tystnad som källa till existentiell fasa.

Ja, zombievärlden kan betraktas som den första rent ateistiska mytologin. I de flesta sammanhang ges inte ens någon egentlig förklaring till varför de här själlösa vandrarna plötsligt uppträder ibland oss. De är en miasma bara, en massa som växer och växer av odifferentierade, avindividualiserade konsumerande, dödande, ätande kroppar. Inte ens onda, utan alla lika mycket offer som vi själva. Och detta påpekas gärna i filmerna: de är vi. Lite som i devisen som sitter över den groteska samlingen av skelett i kapucinerklostrets krypta i Rom: Ni är det vi var, vi är det ni blir.

Och någonstans där, i dödens oförklarliga väldighet och oundviklighet ligger naturligtvis också skräcken för zombier. När de väller fram i ostoppbara massor åskådliggör de en dödens barock. Estetiken har rötter långt tillbaka, till exempel i den katolska kyrkans kult kring helgonens kroppar, som inte sällan går att se mumifierade i glaskistor i de stora katedralerna. Den för också tankarna till de döda som kan beskådas i Palermo, mumifierade och iklädda sina bästa finkläder. Tydligare än så kan inte döden göras. I en tid då teknologin, vården, hygienen avlägsnat oss så mycket det bara går från döden, är denna typ av fysiskt närvarande döda kroppar mera skrämmande än under den tid då det ännu var vanligt att ta avsked på dödsbädden, vaka vid liket och kanske även fotografera sig tillsammans med det, som på 1800-talet.

Den ursprungliga, haitiska zombien släpar med fötterna för att den är en slav. Slavens enda form av protest är att maska, att sabotera eller i värsta fall att stympa sig själv för att inte längre kunna jobba. Det är dess motvilligt mekaniska rörelsemönster som överförts till zombier. Men det finns andra fasor som går igen i zombieestetiken och de två mest uppenbara, som ligger mellan 1930-talets blonda kvinnozombier och vår tids sönderfallande döda kroppar, är andra världskrigets fasor. För den som slentrianmässigt skrattar åt zombier som massakreras i populärkulturen är denna tanke smått hotfull. Den förvandlar den avslappnade känslan till ångest, men det måste sägas: Vad i sinnevärlden liknar zombier mest om inte lägerfångar i Auschwitz eller de irrande överlevande strax efter atombombsexplosionerna i Hiroshima och Nagasaki? Dessa tomma, själlösa, mekaniserade före detta levande människor är också en bearbetning av människans djupaste mörker och det moderna krigets yttersta fasor: dödslägret och atombomben.

En modern mytologi alltså, men samtidigt en förening av närmast eviga motiv. Grekernas dödsrike där de döda svävar runt utan att riktigt veta vilka de är. Och dödsdansen, där hög och låg, rik och fattig dansar tillsammans mot det oundvikliga slutet, i kyrkomålningar från pestens 1300-tal. Helvetesskildringar i ord och bild från många århundraden av religiösa försök att skrämma oss till ordning. Frågan är bara om vi förmår att lyssna på vad den vill säga oss idag, den jämrande uttryckslösa folkhopen, som släpar sig fram mot köpcentret medan världen står i brand.

4. Monster i livets tjänst

Det finns något glädjande, nästan rörande, i hur vi människor kan ta det vi fruktar mest, kondensera det till någon sorts fungerande symboler och ritualer, och göra det till ett sätt att vara tillsammans, fira och njuta av livet, samtidigt som vi besvärjer faran.

Som att ta på oss sönderrivna kläder, groteskt smink och vandra tillsammans längs gatorna som en hord av odöda. Så kallade zombie walks, zombiepromenader, är en av de mest fascinerande utlöparna av zombiekulturen, och tog form kring millennieskiftet. En av de första, som hölls som ett pr-jippo för en skräckfilmsfestival i Kalifornien 2001, blev en årlig tradition och promenaderna har sedan dess blivit en global företeelse. ”En folkfest i likdelarnas tecken”, som det hette om en parad i Stockholm. När zombiepromenaderna nådde Brasilien blev det naturligtvis en folkfest med tiotusentals deltagare. För detta är förstås i grunden en ny sorts karneval, som riktigt gottar sig i det motbjudande och groteska, vilket som sagt alltid har varit ett av mänsklighetens sätt att fira livet och besvärja de verkliga farorna.

Det är naturligtvis inte zombier vi egentligen fruktar. Men som vår tids monster lyckas de åskådliggöra alla våra rädslor för krig och utrotning, atomvintern, det konsumerande livets meningslöshet, och såklart döden i sig. De kan uppfattas som symboler för både pandemier och klimathotet. Samtida, som sagt. Och på ett sätt sträcker sig zombiekulturen rakt in två skarpt åtskilda men ändå besläktade rörelser i vår tid. Du behöver inte pengar eller avancerad teknik för att klä ut dig till en zombie och delta i rörelsen, med tid och tålamod kan du fixa det själv och bli en del av gemenskapen. DIY, do it yourself, som devisen lyder på engelska. Men zombieran påminner också om en helt annan gör-det-självkultur, där det gemensamma brutit ihop och varje man måste klara sig själv.

I filmer och tv-serier om zombier är det naturligtvis denna överlevnad som är det centrala temat: hur klarar man av att samhället kollapsar runt en, hur kan man överleva utan att själv smittas av zombier, då varken polis och sjukvård, militär eller elförsörjning och vatten och avlopp längre fungerar? Det är inte så konstigt att zombier ofta används som fiktivt hot i diskussioner kring preppning, om att förbereda sig för det allra värsta: ett krig, en väldig naturkatastrof, en samhällskollaps av något slag. Litteraturen som lär ut hur man bör göra är stor och växande. Redan 2003 kom Max Brooks The zombie survival guide, som är en komplett handbok om hur man skyddar sig från de levande döda. Den börjar i beskrivningar av vilka vapen man kan använda och hur man bäst tar kål på attackerande zombier, om de kommer enskilda eller i stora grupper. Men också om vilken sorts byggnad det är bäst att barrikadera sig i, vilka fordon som är lämpligast i olika typer av terräng och den ger rådet att man ska organisera sig, samarbeta och ”läs på, läs på, läs på!”. Även om få fruktar en verklig zombiekollaps så kan man lära sig en hel del, dessutom med fiktionens lite avdramatiserande fernissa. Herman Geijer är en svensk ledstjärna i undergångsförberedelsen, han har skrivit böcker och hållit kurser i Zombieöverlevnad. I både dessa praktiska guider med fiktiva förtecken och i de rena fantasierna är det lätt att se hur zombiegenren förnyar och utvecklar två klassiska koloniala genrer: Vilda västern och Robinson Kruse-berättelsen. Kampen för att erövra och försvara nytt territorium mot ett hotfullt folkslag, samt försöken att överleva med det lilla som står till buds. Precis som under karnevaler och zombiepromenader används monstren för att tjäna livet och överlevnaden.

Med alla dessa bottnar i människans grundläggande instinkter och fasor, såväl som i samtidens specifika bekymmer, är det lätt att förstå zombiens starka roll i dag. Ändå är det inte utan fascination jag scrollar genom de långa zombietrådarna på Mumsnet, ett brittiskt nätforum i stil med svenska Familjeliv, där föräldrar vanligen diskuterar recept, nappavvänjning och annat fredligt. Nu för tiden blandas det med diskussioner om hur zombier troligen attackerar, var de biter, vilka vapen som är lämpligast, och vad man bör ha i skafferiet om man ska klara en längre belägring.

Det verkar onekligen som att distinktionen mellan fiktion och verklighet blivit suddig för flera personer. De kanske inte tror att det finns zombier här och nu, men kan mycket väl tänka sig att de kan uppstå. Ett virus eller någon drog skulle kanske på riktigt kunna göra så att de döda vaknar. Eller för all del en förbannelse av något slag. Den ursprungliga ”verkliga” zombien från Haiti, har möjligen sina lokala anhängare. Men den är numera alltmer olik populärkulturens samtida dito. När William Seabrook och Zora Neale Hurston reste runt Haiti och skrev sina zombieskildringar på 1920- och 30-talen, var berättelserna om levande döda som slavade på fälten vitt spridda. Och så sent som 1983 tog antropologen och etnobotanisten Wade Davis Hurstons berättelse om sitt möte med zombien Felicia Felix-Mentor på största allvar. Han satte sig i sinnet att undersöka hur en zombie hade kunnat skapas med någon drog, och presenterade olika förslag på ”receptet” i en numera klassisk uppsats: The ethnobiology of the Haitian zombi. Han rapporterade om nya zombiefynd på Haiti och fick med sig olika misstänkta blandningar, som vid laboratoriestudier alla visade sig innehålla gift från blåsfisken. Den är världens näst giftigaste ryggradsdjur, men även känd som en japansk delikatess. Sushi gjord på blåsfisken fugu lär döda omkring 50 personer per år i Japan. Ingen har emellertid rapporterats bli en zombie.

Troligen har zombier på Haiti alltid varit en myt, ett sätt att möta och hantera slaveriets fasor. Precis som vår tids levande döda främst är ett sätt att bearbeta vår tids fruktan. Men vem vet säkert? Seabrook såväl som Hurston och Davis, rapporterar alla om Haitis lagbok, Code pénal, från 1883, i vilken det uttryckligen förbjuds att göra någon till en zombie med hjälp av droger. Kanske användes faktiskt gift för att göra slavarna fogliga. Och kanske kommer det en dag ett virus som verkligen förvandlar oss till zombier. Prepparna har nog rätt. Det är säkrast att vara förberedd på allt.

Torbjörn Elensky, författare