Rysskräck: Vem är den inre fienden?

Hur är det att vara ryss i Sverige i dag? Gabriel Lindén synar sin kulturella identitet i sömmarna.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2025.

Jag förstår ingenting av det prästen säger. Det har jag aldrig gjort. Trots att jag stått här i drygt 30 år nu. Rökelser och obegripliga psalmer yr omkring mig. När min mormor kom till Stockholm var detta den plats som tog emot henne.

Det var här, i en anonym källarlokal på Birgerjarlsgatan i Stockholm, som hon hittade tillbaka till sitt modersmål och samtidigt började navigera genom 1950-talets Sverige. Platsen är även känd som Kristi förklarings ortodoxa kyrka. Eller som vi alltid sagt i min familj: ryska kyrkan.

Jag kommer tillbaka hit för att tända ett ljus för mormor ibland. Oftast står jag med huvudet nedböjt mot prästen för det är så alla gör. När jag var liten brukade mormor väsa ”böj” och trycka ned mitt huvud snett uppifrån.

Jag sneglar på männen i rummet och ser flera i min egen ålder. Jag slås av hur lika vi är. Skillnaden mellan mig och dem är att jag kan välja när jag vill berätta om mitt ryska arv. Det är en frihet vi har, vi i fjärde generationens diaspora. För de som nyss kommit till Sverige, eller har familj kvar i Ryssland, måste det vara svårare. Jag undrar hur det är att vara ryss i Sverige idag. Tänk på deras middagsdiskussioner till exempel. Vissa är säkert för kriget. Vissa kanske har varit i kriget?

Någon, som den unge mannen utan skäggväxt, är säkert underrättelseofficer. FSB, GRU och allt vad de heter måste rimligtvis ha god kunskap om platser som denna – en mötespunkt för Sverigeryssar, som med Natointrädet nu ligger i fiendeland. Andra, kanske hon där borta, har arbetat på en oberoende radiostation och nu tvingats lämna Ryssland efter sin rapportering om en korruptionsskandal djupt inne i den ryska statsapparaten. Min idé om ryssar i Sverige är en rad schablonbilder, och jag är i gott sällskap.

Strax efter invasionen 2022 får en vän syn på en ryskregistrerad bil i Stockholm. Hon har lust att repa den med sin hemnyckel, erkänner hon lite stolt för mig. Det behöver hon aldrig. Nästa morgon har någon annan gjort det. Några månader senare äter jag glass med en kollega. En grupp ryska turister passerar oss med hörsnäckor, guide och allt. ”Jag förstår inte hur de kommer in och att vi släpper in dem överhuvudtaget”, säger han uppenbart irriterad.

En annan gång sitter jag och äter en smörgås på Kulturhuset i Stockholm. Jag sitter på entréplan. Plötsligt får jag syn på en man i rulltrappan. Han kommer ovanifrån och vinkar mot mig. Det kan inte vara till mig, tänker jag, och ignorerar honom. Han insisterar, fortsätter att vinka och le mot mig. Inte hysteriskt, men tydligt. Jag ler och vinkar tillbaka lite osäkert. Mannen rullar ned på mitt våningsplan och går fram till mig.
– Vladimir?
– Nej, svarar jag. Mannen börjar tala ryska.
– Jag pratar inte ryska, säger jag. Mannen avbryter sig själv och växlar till svenska: – Förlåt, men visst är det du som är Vladimir?
– Nej, svarar jag.
– Oj förlåt, du är så lik Vladimir som jag brukar spela schack med där uppe. Mannen pekar mot rulltrappan.
– Det är inte jag, säger jag.
– Okej, ursäkta, säger mannen.

Mannen försvinner mot utgången och jag har redan listat ut vad som hänt. Det här handlade inte om en förväxling mellan mig och en rysk schackentusiast. Det var inte ett oskyldigt försök till småprat med en främling. Nej, det här var såklart ett rekryteringsförsök. Mannen – tillika underrättelseofficeren – testade min öppenhet, min vilja att möta honom, bjuda in honom att slå sig ned. Det är ingen slump att han valt just mig eftersom han gjort noggranna efterforskningar. Han vet att jag har ryskt påbrå. Han vet att jag har arbetat i den svenska myndighetsvärlden. Han vet säkert något mer som jag själv inte vet.

Det här är inte okej. Jag skriver en incidentrapport till säkerhetsavdelningen hos min tidigare arbetsgivare. Det går några minuter och ganska snart känner jag mig som en tönt. Vem tror jag att jag är? Min flickvän verkar hålla med. Jag skickar ett SMS och berättar vad som hänt. Hon undrar om jag inte läser in lite för mycket.

Min vän Oscar brukar skämta om att jag är rysk spion. Det började han med långt innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Jag tycker det är lite roligt. Nästan värms av hans kärleksfulla retstickeri, eftersom han vet att detta ganska avlägsna ryska arv ändå betyder mycket för mig. Frågan är om allmänhetens rysskräck i Sverige kommer nå en punkt då jag inte tycker det är roligt längre.

Flera här inne i kyrkan har säkert redan nått den punkten. Prästen till exempel. Jag föreställer mig vad han utsätts för när han kliver upp på morgonen, går ut från prästbostaden, ned för trapporna och ska öppna kyrkan i samma byggnad. Vad möter honom där? En kyrkport nedklottrad med ”Ryssland ut ur Ukraina”, insmetad i hundbajs? Kanske vill jag inte veta. Det enda jag vet är att prästen känner sig tvungen att sätta upp en skylt. Där står det:

”DENNA KYRKA HAR INGENTING MED RYSSLANDS POLITIK ATT GÖRA. VÄNLIGEN KLOTTRA EJ. TACK!”

Jag ser mig om i församlingslokalen. En kvinna ställer sig tätt bakom mig. Som vanligt är syret sedan länge på väg att ta slut. Det sticker i näsan av all rökelse. Någon går ut. Fler kommer in. Jag tänker att jag också ska passa på att gå eftersom ryska gudstjänster har en förmåga att aldrig ta slut.

Det är då prästen med sitt släptåg av korsbärare och körsångare plötsligt går rakt in i rummet, mitt ibland oss. Alla backar. Det bildas en ring runt prästen som sveper med sina attiraljer i silver, psalmböcker och biblar. Bröd läggs upp på ett bord i höjd med mina knän. Mer rök, fler korstecken, psalmer och huvudböjningar. Någon släcker taklamporna. Stearinljusen börjar fladdra längs väggarna och jag inser att nu, nu kan jag inte gå härifrån.

Gabriel Lindén, skribent och diplomat.