Ola Hansson: Kvinnohat och lyrisk precision

Stor i Tyskland och bannad i Sverige, på tvärs mot sin tid och typiskt för densamma. Ann Lingebrandt reflekterar över den motsägelsefulle Ola Hansson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radios app.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Våren 1901 skriver Ola Hansson ett anklagande brev till prins Ludwig av Bayern, den blivande Ludwig III. Det inleds en utredning, som kommer fram till att brevskrivaren är ”ofarlig”. Men det fortsätter postas klagomål från den skånske författaren och hans hustru Laura Marholm, med beskyllningar om svek, spionage och konspirationer. Kungligheter har gaddat sig samman för att ruinera paret Hansson; ett påvligt sändebud ska rentav ha försökt förgifta författaren. I en polisrapport stämplas både mannen och hustrun som sinnessjuka och det konstateras att de knappt har pengar till mat, men dricker 8 liter öl om dagen. Så småningom, sedan Laura Marholm först tvångsinternerats, utvisas de ur Bayern. Deras folie-a-deux blir föremål för en tysk fallstudie i samtidens psykiatriska litteratur och diagnostiseras som ”kombinatorisk paranoia”.

Hur kunde det gå så här illa? Det såg ju ändå ganska ljust ut – efter att Ola Hansson 1889 flytt Sverige och gett sig på att erövra Tyskland. Han lyckades faktiskt bli så inflytelserik att en skeptisk tysk kritiker tog sig för att lansera begreppet ”hanssonism”. Unga beundrare samlades i parets hus i Friedrichshagen i Berlins utkant, där också Strindberg bodde ett tag. Särskilt som essäist gjorde sig Ola Hansson ett namn och han introducerade inte bara skandinaviska författare. Med hjälp av lite fulspel blev han den som sålde in det tyska geniet Nietzsche hos tyskarna.

Men den tillbakadragne bondsonen från Hönsinge hade svårt att hålla sig vän med folk särskilt länge. Snart vände vindarna, också i Tyskland fick han allt svårare att publicera sig, och till slut måste han försörja sig på att skriva humoresker.

Att vara ett Ola Hansson-fan kan vara en prövning. Visst är det lätt att ömma för en nyskapande författare som gick i otakt med sin samtid. Som hypersensibel stämningslyriker stod Ola Hansson ganska ensam i realismens och samhällsdiskussionernas artonhundraåttiotal. Istället för att, som idealet löd, sätta problem under debatt skrev han svindlande vackra dikter där natur och sinnestillstånd flöt samman. I Notturno hittade han på nya ord, som ”drömsövd” och ”eldstårar”, prövade på fri vers och blommade ut som svensk prosadiktpionjär – och blev som tack hånad av kritikerna.

Men han sög också åt sig av tidens allra grumligaste idéer. Den som plöjer hans prosa möter en säregen stilist som kunde skriva mästerliga noveller, men får även vada i svulstiga övermänniskotankar, grova antisemitiska utfall och kvinnofientliga attacker, och det osar ofta av bitterhetens gift.

Det går att söka efter sociala och psykologiska förklaringar till Ola Hanssons fall. Men man kan också följa ett litterärt spår.

Litteraturhistorien framställs ju ofta som en rak väg framåt, där djärva utmanare på sikt triumferar över konservativa losers. Men den är förstås också full av sidospår, sjaskiga bakgator och – återvändsgränder.

För Ola Hansson befann sig den svenska litteraturen hopplöst i bakvattnet och med utblick mot kontinenten hade han ambitionen att modernisera den. Hos franska författare som Guy de Maupassant och Paul Bourget tyckte han sig hitta ”det fundamentalt nya”. En psykologisk konst, som borrar sig ned i individens djupaste schakt. Nu skulle naturalismens människouppfattning, med sin enkla summering av arv och miljö, väck!

Den känslige skildraren av senhöstbladens skälvande nerver vände så sina instrument mot människans hemliga inre processer. Och för den uppgiften kunde författaren likna sig vid en vetenskapsman, som lägger upp sina studieobjekt på ett dissektionsbord.

Detta gjorde han i den svenska litteraturens kanske mest dekadenta och definitivt mest utskällda verk, Sensitiva amorosa från 1887. Här beslutar sig en relationsfobisk berättare att, istället för att inlåta sig i verkliga förbindelser, på distans ”studera och njuta könet”. ”En litterär smutsfläck”, blev kritikernas dom. Och efter det kunde Hansson inte längre publicera sig i Sverige ens om han betalade ur egen ficka.

I sin nästa novellsamling Parias var det de irrationella impulserna till kriminella handlingar han sökte svar på, i en blandning av true crime-spekulation, pseudovetenskaplig protokollprosa och ett starkt stråk av mystik. August Strindberg blev så begeistrad att han skrev en enaktare utifrån en av historierna – typiskt nog blev den mer känd än förlagan.

Hansson grunnade på hur han skulle kunna driva sin själsanatomi än längre. Resultatet blev en bukett psykologiska betraktelser, som skrevs 1891 men inte kom på svenska förrän 1914 under titeln ”Tidens kvinnor”. Här vänder han blicken mot före detta vänner och bekanta. Mer eller mindre maskerade skärskådas de moderna kvinnorna som exempel på den fördärvliga tidsandan, med ingående spekulationer kring deras erotiska liv.

Tanken var att berättandet skulle fungera som ett ”sänklod” in i personlighetens centrala punkt, och det krävde en radikal estetisk form. Bort med dialog och intrig, men däremot gärna långa utläggningar utifrån en ”psykofysiologisk mystik”: idén att man genom en persons yttre kan avläsa hennes inre historia.

Med författaren i rollen som forskare testade Ola Hansson gränsen för hur långt litteraturen kunde sträcka sig in på vetenskapens, och verklighetens, område – han var själv en smula osäker på i hur hög grad han lyckades.

Vad han nådde fram till är i en sentida läsares ögon kanske framför allt tidstypiska fördomar, tarvliga fantasier och inte minst ett spritt språngande kvinnohat. Misogynin slår ut i full blom i en grotesk slutvision där kvinnorna, håriga som djur, nakna och jamande, firar häxsabbat.

Tiden brukar mildra det skandalösa i litterära personangrepp. Men ”Tidens kvinnor” ångar otäckt efter mer än ett sekel – vilket förstås inte gör den mindre fascinerande.

Att Ola Hansson med sitt intresse för psykets irrvägar själv skulle bli föremål för en psykologisk fallstudie är såklart en ödets ironi – eller kanske predestinerat, som han själv skulle ha kunnat anse. Trots sina högt ställda ambitioner skrev han in sig i en både konstnärlig och personlig återvändsgränd. Men med sitt försök att lägga könet under lupp gav han en avslöjande spegelbild av fin-de-sièclets föreställningar om kvinnor på väg mot frigörelse. Och han blickade samtidigt framåt, mot Freuds fallbeskrivningar några år senare, och, med sitt hänsynslösa sätt att använda verkliga personer som litterärt material, rentav mot 2000-talets autofiktion. Ja, hans spekulativa nyckelporträtt kan få vår tids verklighetslitteratur att framstå som finkänsligheten själv.

Det ligger i experimentets natur att det kan misslyckas. Ola Hansson försökte tänja litterära gränser och betalade ett högt pris för det. I sin tid blev han en paria, i litteraturhistorien har han hamnat i ett smått undanskymt hörn. Men det är inte alltid den tidlösa och klanderfria konsten som säger mest om det trassliga mänskliga livet.

Det finns en hel del att förundras över också i återvändsgrändernas skuggor.

Ann Lingebrandt, litteraturkritiker och producent för Dagens dikt i P1